”Människor föds inte onda. Men människor kan vara felinformerade.”
Sabah Khan blir en aning emotionell när hon talar. Utanför lägenhetsfönstret, i den 33-gradiga sommarhettan, tutar det konstant. Det är så varenda indisk väg låter och det är så varenda indisk konversation ramas in. På en madrass i den modest möblerade kontorslägenheten i Mumbra fortsätter Khan:
– Vår stad blir bara mer och mer gettolik och det förekommer en hel del hatbrott. Det beror på att vi inte förstår varandra. Islamofobi är ett globalt problem, precis som att det är ett problem i Indien. Vi vill informera, engagera, prata och övervinna dessa stereotyper. Det är vad vårt fotbollsspelande handlar om, säger Khan som var med och grundade kollektivet Parcham.
Denna dag tar det bara en timme att åka från den konstant pulserande megastaden Bombay till Mumbra. Vissa dagar tar det dubbelt så lång tid. Under resan skiftar landskapet drastiskt. Från Bombays pampiga höghuskulisser som ständigt varvas med slumområden via landsbygd och till en stad där det ser ut som att tiden har stått still. För sex år sedan hamnade Mumbra ofrivilligt i nationellt medieljus efter att ett flervåningshus rasat. 74 människor i det ofärdiga huset avled varav flera var barn. Senare visade det sig att byggnaden var en olaglig sådan som saknade godkännande varpå en uppmärksammad rättsprocess följde.
Längs vägen till Mumbra kryllar det av nedgångna hus och även valaffischer. Det indiska valet, som beskrivits som mänsklighetens största demokratiska val, gör sig påmint vart man än beger sig i landet. Ju närmare Mumbra man kommer, desto färre blir BJP-affischerna. Det hindunationalistiska partiet som senare står som segrare och ska få styra i ytterligare fem år. Den här vägen har en väldigt signifikant politisk betydelse i Mumbras moderna historia. Mellan december 1992 och januari 1993 så flydde tusentals indier längs just denna väg. Efter att dödliga upplopp brutit ut i Bombay mellan muslimer och den hindunationalistiska organisationen Shiv Sena gav sig mängder av Bombaybor iväg i hopp om ett bättre liv på annan ort.
– Människor förlorade sina jobb, hem och familjemedlemmar, säger Khan.
Flera flydde till Mumbra som ökade drastiskt i befolkning under 90-talet och fick en klar muslimsk majoritet. I dag bor det uppskattningsvis 900,000 människor i staden och mellan 80 och 90 procent är muslimer.
– Här i Mumbra känner vi oss avskärmade från allting som finns utanför. Folk vill inte gå utanför Mumbra för att jobba eller plugga, säger Khan.
När Thomson Reuters Foundation förra året presenterade en lista över de länder i världen som är farligast för kvinnor toppade Indien. Det lyftes bland annat fram att tvångsäktenskap, syraattacker och sexuellt våld mot kvinnor var särskilt stora problem i Indien. Sabah Khan beskriver sig själv som en ”stolt feminist” och har ägnat en stor del av sitt liv åt att hjälpa kvinnor i Indien och erbjuda unga tjejer möjligheter att utvecklas som människor. För sju år sedan bestämde hon sig för att göra något för kvinnor i Mumbra. Snabbt insåg Khan att flera tjejer var intresserade av idrott – men att det fanns flera hinder.
– Tjejerna var väldig tydliga med att deras föräldrar aldrig skulle tillåta dem att idrotta om det var några killar med i deras lag. Så kravet för att kunna idrotta var att det bara skulle vara tjejer i laget, berättar Khan.
Till slut grundades Parcham. Ett icke-statligt fotbollskollektiv för tjejer i marginaliserade områden. Huvudkontoret ligger i Mumbra men de är också verksamma i Mankhurd, Bandra och Nerul som ligger i Bombayregionen. Kollektivet vill genom utbildning och fotboll krossa stereotyper kopplat till religion, kön, klass och kast samt öka förståelsen mellan hinduer och muslimer i Mumbra. Intresset var stort från början och 40 tjejer i Mumbra anslöt. Två månader senare var det bara 20 kvar.
– Alla planer vi gick till var upptagna. Överallt var det killar som spelade cricket som vägrade att låta oss spela, förklarar Khan.
Hårda cricketbollar flög i luften på alla planer de gick till. Frustrationen ökade och till slut förstod tjejerna att det bara fanns ett alternativ kvar: En egen plan för bara tjejer.
– Vi insåg att vi behöver en frizon där vi kan idrotta. Tjejerna här har jättemycket hushållsarbete att göra och behöver förhandla med sina familjer för att få idrotta. Att då behöva vänta i 45 minuter på att killar ska låta oss spela fungerar inte, säger Khan.
Så de startade en namninsamling. En lista som bara blev längre och längre och en avlägsen dröm som började kännas mer och mer realistisk. Till slut hade 900 kvinnor i Mumbra skrivit under och när de lämnade över listan till myndigheterna var de tydliga.
– Vi sa att vi är en grupp tjejer i Mumbra som vill spela fotboll här, men att det inte finns någon plats där vi kan göra det.
Först trodde myndighetspersonerna inte sina ögon. Att 900 tjejer från Mumbra skulle komma med ett sådant önskemål sågs som något otänkbart. Tjejer från Mumbra idrottar inte, det är den allmänna uppfattningen här. Men efter många turer fram och tillbaka fick Parcham sitt glädjebesked ungefär ett år senare.
– Wow, skrattar Khan när hon tänker tillbaka på det.
På en grusyta fem minuter från lägenheten, alldeles intill stadens stora idrottsanläggning Maulana Azad Stadium där de tidigare aldrig fick plats, jobbar grävskoporna för fullt. Det är dan-före-dan-före-dan-före-invigningsdagen och inget tycks vara klart där Parcham några dagar senare ska skriva indisk kvinnohistoria. När kollektivet grundades hölls det första mötet hemma hos Salma Ansaris familj. Sedan åkte hon runt till andra tjejers familjer för att övertala dem att låta deras döttrar spela fotboll. Ansari har varit med under hela resan och är engagerad både som spelare och ledare. På den grusyta som snart ska bli deras går hon fram och pratar med några av byggarbetarna.
– Vi får se hur mycket som hinner bli klart till invigningen, berättar hon sen för mig en aning stressat.
Ansaris familj flyttade till Mumbra efter att upploppen brutit ut i Bombay 1992-93. Det här är hennes hem och längs den chaidoftande gångvägen till grusytan hälsar hon på var och varannan människa som går förbi. Sedan hon började spela fotboll har hon fått vänja sig vid att män ifrågasätter vad hon gör. Vid flera tillfällen har hon upptäckt att killar står och smygfilmar henne när hon och hennes lagkamrater spelar fotboll. När kollektivet för några år sedan, efter många om och men, till slut hittade någon som ville träna laget var de väldigt entusiastiska. Då tränaren sedan dök upp rasade han efter att ha sett tjejerna i shorts. Han hävdade irriterat att tjejerna saknade anständighet som inte täckte sina kroppar, den extrema värmen till trots.
– Det är den uppfattningen som män har, suckar Ansari.
Tränaren slutade efter bara två träningar och Parcham fick fortsätta att leta efter någon som kunde träna kollektivet. Innan hon gick med i Parcham var Ansari inte särskilt sportintresserad och när hon väl började kände hon sig malplacerad.
– Jag kände mig inte bekväm i sportkläderna och att spela på offentliga platser inför människor som ropade saker. Men sen så fokuserade vi mer och mer på att inte låta vad folk säger påverka en och till slut blev det lättare, säger hon.
När jag kommer tillbaka till planen fyra dagar senare ser det annorlunda ut. Salma och Sabah är fortfarande där, men byggarbetarna är utbytta mot volontärer som målar sidlinjer och sätter upp plaststolar runt det som ska bli en fotbollsplan. Flera av tjejerna som anländer bär hijab, men tar av sig den när de är på plats. Vissa spelar i heltäckande kläder, andra i shorts. Förut brukade tjejerna säga till sina familjer att de skulle på extralektioner i engelska. Men istället för anteckningsböcker så gömde de en t-shirt i väskan och åkte och spelade fotboll.
– Sen började vi med engelskalektioner efter fotbollsträningen, så att de inte skulle behöva ljuga, berättar Khan.
Snabbt börjar planen att fyllas av människor. Invigningen är planerad sedan länge och det ska spelas både fotboll, badminton och cricket. På grund av den värmebölja som alltid kommer innan den årliga monsunen har de valt att lägga invigningen på eftermiddagen då det är lite svalare och innan mörkret faller på. Musik på hindi dånar från de knastriga högtalarna när Salma Ansari, med kepsen bak och fram, ställer sig på den lilla scenen. Hon hälsar de cirka 500 besökarna välkomna och konstaterar att:
– Nu vet alla om att vi spelar fotboll här. Det är okej att en tjej spelar fotboll.
Salma och Sabah vandrar runt på området och ser till så att allt flyter på som det ska. Musiken fortsätter att mullra medan sporterna startar i gång. Äldre kvinnor i färgglada saris spelar cricket, en intensiv smålagsturnering i fotboll inleds och på en provisorisk badmintonplan får kvinnor testa på sporten för första gången. Efter P. V. Sindhus OS-silver 2016 råder en liten badmintonboom bland indiska kvinnor.
Fjäderbollarna fladdrar runt i vinden. När mörkret sedan börjar falla på och de potentiellt malariafarliga myggorna anländer rullar en flådig bil in på planen. Ut kliver Dr. Jitendra Awhad. Han är verksam i det Nationella Kongresspartiet och var med och bidrog till att ett beslut om planen fattades. Folk flockas runt honom för selfies och uppmuntrande ord.
– Jag är stolt. Jag antog denna utmaning och vill tacka alla som har hjälpt till. Det här är en plan som bara är till för tjejer. För första gången i Indien finns det nu en fotbollsplan som bara är för tjejer, säger han.
Vi har satt oss på scenen för att tala och flocken av människor följer efter för att beundra Awhad.
– Kvinnor i Mumbra har stor potential. Men på grund av olika anledningar så hålls de tillbaka. Nu kan de komma hit och visa sina förmågor, säger han.
Men än är han inte helt nöjd. Awhad säger att han drömmer om att få se 5000 människor här i framtiden och att internationella idrottsstjärnor ska komma hit. Samtidigt tror han att planen ska hjälpa kvinnor att utvecklas i Mumbra.
– Jag tror att det kommer att bli mer accepterat för kvinnor att idrotta här. Det här kan bli en plats där tjejer kan prata för att få en ökad förståelse om varandra. Vi bor i ett område som har sina begränsningar och att inte vara öppensinnad kan leda till problem. Här kan de träffa vänner, tala om sina problem och leva ett ljuvligt liv, säger han.
Kvällens största jubel uppstår när Salma och Sabah tar fram den specialgjorda banderoll som ska finnas på denna anläggning. Planen antar namnet The Fatima Bi Savitri Bai Sports Ground vilket är en hyllning till de två indiska feministerna Fatima Sheikh och Savitribai Phule. Savitribai brukar beskrivas som Indiens första kvinnliga lärare och Fatima som en av de första muslimska kvinnliga lärarna i Indien. De båda ägnade sig åt att undervisa människor, och i synnerhet tjejer, längst ned i kastsystemet under 1800-talet. Båda motarbetades kraftigt och attackerades med allt från stenar till koskit. Men undervisningen fortsatte och i dag ses Fatima och Savitribai som ikoniska personer i indisk kvinnohistoria. Nu sitter deras ansikten och namn förevigade på en banderoll på en betongvägg i Mumbra. Med flaggan på plats är planen officiellt invigd och i Parchams ägo.
Sabah och Salma beskriver kvällen som en succé och är båda stolta. När kollektivet för sju år sedan samlades för första gången hemma hos Salmas familj så existerade knappt sporten fotboll i Mumbra. Efter att ha övertalat unga tjejers familjer om att fotboll är ett nyttigt avbrott i söndagarnas hushållsarbete har de nu ett fotbollslag. När 900 tjejer sedan gick samman fick de en fotbollsplan som bara är deras. På gatan ropar inte killar nedsättande ord lika ofta, nu frågar de snarare hur man skjuter på volley. När tjejerna ska gå till träningen behöver de inte längre ljuga om det. Utan att de själva riktigt har insett det så har Parcham blivit till ett centrum för indisk fotbollsfeminism. En egen fotbollsplan och en frizon för de muslimska tjejerna i Mumbra är ett stort steg framåt. Men än har bollen inte slutat rulla.
– Alla tjejer här kommer från muslimska getton och marginaliserade områden. Det här handlar om att de ska bli och fortsätta vara förebilder för andra tjejer. Det handlar om att övervinna stereotyper för hur en muslimsk kvinna ska vara i Indien, säger Khan.
Fotnot: Bombay heter officiellt Mumbai. Men eftersom att de intervjuade, likt många andra, benämner staden som Bombay har jag valt att också göra det i detta reportage.