Under alla år som jag bevakat svensk fotboll har en sak varit genomgående. Tystnadskulturen. Fotbollen är en dröm för många människor och en hel del av dem är villiga att offra mycket för att förverkliga vad man alltid hoppats på. Lägg till att det finns tydliga hierarkier där makten är stor hos ett fåtal.
Det kan handla om allt från spelaraffärer, maktspel i demokratiska organisationer till det "metoo" lärde oss om fotbollsförbundet. Där ex-spelare hade skickat oönskade bilder till en kvinna på förbundet men inget kommit fram samt att en hög manlig ledare klarade sig med en skarp erinran efter olämpligt uppträdande mot en kvinna.
Därför vore det en lögn att påstå att det är förvånande att läsa reportaget om Snapchatagenten och vittnesmål om dick pics, tafsande och önskemål om en beskrivning av kukar som Fotbollskanalen och GP gemensamt skildrar. Det är givetvis förkastligt och för jävligt att spelare blivit utnyttjade.
Än värre är att de här historierna inte är nya. Snarare finns det exempel på att föreningar, personer och ett distrikt reagerat, men att det inte har haft någon effekt. Utan det felaktiga beteendet har bara kunnat fortsätta då personen i fråga varit nyttig för många och man har antagligen inte velat äventyra samarbetet.
Givetvis kan man förstå offrets tvekan kring att ifrågasätta eller berätta. Här är en person med inflytande som kontrollerar din framtid och din dröm. Klart att man biter ihop och särskilt när ingen i omgivningen reagerar. Tystnaden legitimerar i sin tur bara makten och i förlängningen handlandet.
Det är svårt att tro att ingen har känt till det här, men i en konkurrensutsatt värld är det ofta jakt på nyförvärv, talanger och affärer. Då är det inte givet att man kollar en extra gång för att se till att allt skett på rätt sätt. Utan att man drar för skygglapparna för att se till att verksamheten rullar på.
Bara det att Snapchatagenten haft hjälp av andra rådgivare och förmedlare för att dölja att hen är inblandad i spelaraffärer borde vara nog för att många skulle reagera. Samtidigt är tystnaden talande för vilken dålig insyn fotbollsförbundet har kring spelaraffärer och att det är lätt att runda regelverket.
Naturligtvis rör detta inte bara fotboll. Vi vet att tystnadskultur finns överallt i samhället, men kanske är idrotten extra utsatt. Inte sällan handlar det om äldre personer som på olika sätt kontrollerar eller styr ungdomar och barns öden och karriärer. Man är utsatt som ung talang och vågar inte alltid berätta. Ibland vill inte folk lyssna heller.
Ett av de mest uppmärksammade fallen kring tystnadskultur och sexövergrepp inom idrott handlar om NHL-klubben Chicago Blackhawks och det skakade om när det kom fram 2021. Då hade det gått ELVA år sedan spelaren Kyle Beach berättat för klubben om övergreppen som videocoachen Brad Aldrich utsatt honom för. Blackhawks ville då inte störa lagets jakt på Stanley Cup och tystade ner det.
Efter slutspelet fick Aldrich välja mellan att avgå eller att bli utredd av klubben... Ingen polis? Han valde att lämna Blackhawks men fick igenom att fira en dag med Stanley Cup-bucklan då klubben vunnit NHL-slutspelet. Tystnaden var därefter total. Det var först när Beach anonymt stämde Blackhawks och sedan klev fram med namn som det fick ett genomslag.
När allt kom fram straffade NHL Chicago Blackhawks och en del av ledarna. Blackhawks tidigare huvudtränare Joel Quenneville hade gått vidare till Florida Panthers men fick gå omedelbart och är fortfarande avstängd. Quenneville påstod att han inte visste något, men vittnen gav en annan bild. Blackhawks betalade även ett skadestånd till Kyle Beach.
Brad Aldrich hade lämnat Blackhawks direkt efter slutspelstriumfen 2010. Den tidigare assisterande tränaren dömdes i ett annat ärende till nio månaders fängelse 2014, för övergrepp mot en student som han tränat i ishockey efter att ha vänt hem till norra Michigan. När skandalen kom upp höll han en låg profil.
Även i Sverige gav händelserna i USA eko. Viaplays expert Erik Granqvist berättade om övergrepp han upplevt som ung hockeyspelare i Luleå. Ex-målvakten skrev boken Inkilad tillsammans med Johan Esk och gick in på dolda övergrepp i idrottens skugga. Så sent som i måndags talade journalisten Axel Gordh Humlesjö i sitt Sommar i P1 om hur han blev utsatt av en hockeytränare som ung, och hur tränaren fortsatt begå övergrepp.
Själv är jag uppvuxen i Lund där det var en offentlig hemlighet att en framstående och publik idrottsledare i stadens stora förening, och som även hade hög position i kommunen med makt över sommarjobb på olika bad, ville att alla som önskade badvaktsjobb skulle simma nakna framför honom. Officiellt för att kolla om de var simkunniga.
Kompisar till mig gjorde det för att få jobben, även om någon vägrade. Det pågick under lång tid och först flera år efter ledarens död skildrade Sydsvenskan olika övergrepp med vittnesmål från spelare ur en rad olika generationer. Då visade det sig att det även förekommit en rad incidenter i och kring föreningen där unga spelare på olika sätt utsatts för övergrepp av ledaren.
Ändå fanns det en rad varningar i form av vittnesmål, brev till specialförbundet det gällde, ledare i medlemstidningen och framför allt berättelser som jag och många andra hörde. Man skulle inte vara ensam med ledaren, hette det. Trots det kunde övergreppen pågå i decennier och när väl ledaren tvingades lämna föreningen bytte han bara till en annan förening i staden.
Det finns många varningssignaler kring Snapchatagenten. Kanske för många? Därför är det bra att de utsatta vågar berätta och kan ge sin historia. För det finns en tyngd i att det inte handlar om ett eller två offer utan många. Förhoppningsvis lyssnar föreningar, distrikt och förbund och undersöker vad som ligger bakom. För om det är så illa som de beskriver borde Snapchatagenten ha gjort sin sista affär.