Rafa Benítez. Sparkad innan jul?

Det här skriver jag för att det roar många. Eller river upp förutbestämda idéer. Tyskland är inte bara världens mest perfekta och underhållande liga. Den är på väg att svischa förbi både Italien, och snart även Spanien. Från och med säsongerna 2012 & 2013 kan tyskarna vara tvåa efter England. England har otvivelaktikt bästa toppen de senaste fem åren. Rankingen visar nämligen alldeles utmärkt styrkeförhållande mellan ligalagens resultat ute i Europa de senaste 5 åren. 2006 var för övrigt året Italien var inblandade i Calciopoli och sände ut lag som Chievo i Champions League-kval och Juventus till Serie B. Så här ser den uppdaterade rankingen ut idag inför 2012 (6 av 7 för England i högra kolumnen sedan Aston Villa redan åkt ut. Igen.):

———————————————————————————————————————————–

Det finns en skillnad i rankingpoäng mellan CL & EL. Jag har upplevt den differensen som för liten, men jag kan ha fel.

*****

Wow, Emiliano Viviano. Du visar oss att det finns hopp om att den italienska målvaktsskolan forfarande plockar fram fantastiska målvakter. Jag har inte varit så imponerad i den aspekten de senaste åren. Och Antonioli! Vilken uppvisning av 40-åringen på Olimpico.

*****

Rafa Benitez! Okarismatisk, inte överdrivet sympatisk, tråkig, närmast livlös ibland på bänken. Ok, allt det där hade någon kunnat skriva om vilken tränare som helst. Men hur i världen kan karln få fler så stora jobb efter alla felköp och svaga matchcoachningar i Liverpool? Inget plus heller i Italien att han inte direkt är någon trendsättare vad det gäller kostymen.

Att byta ut Zanetti, Sneijder och nu Milito är en sak. Men att ersätta med spelare som Biabiany ger mig Ngog-vibbar. Benitez, hur länge är du kvar i klubben? Fram till jul? Kom ihåg att Liverpool är en tålmodig klubb, men att Moratti kastade ut även Roberto Mancini (efter just matcherna mot Liverpool) trots att han krossade allt i ligan. Det här stinker illa.

Roberto Mancini inledde något som Mourinho kunde bygga vidare på. Det var exakt, genomtänkt, lite trist emellanåt, men effektivt, och Inter vann matcherna. 0-0 igår. Jag är rädd för att Biabiany o co får vara med om flera bakslag. Inters trupp ser dessutom för TUNN ut i år.

*****

Cesena. Simon vurmar precis som Mourinho för den nya attityden hos de mindre klubbarna. Jag tror vi har Chievo mycket att tacka för hur det ser ut idag. Eller gamle Chievo-tränaren Del Neri, numera i Juve. De mindre klubbarna stormar fram à là Zeman, pressar högt och stormar hem med nio man i defensiva omställningar, pang, på rätt sida boll. Den moderna fotbollen utövas av Ficcadentis Cesena. Det är bara att njuta, vänner.

*****

STORT tack för den fina nivån på kommentatorsfältet också. Nittio procent av inläggen är värmande och kommer till stor del från Calcio-älskare. Jag kommer nog aldrig att förstå hur man INTE kan älska viss fotboll. ‘Nej, den här fotbollen är inget för mig. Den spelas i fel region.’ De resterande 10 procenten som är här inne verkar inte ha samma härliga, sofistikerade bild av fotbollen som merparten av er, men kan inte slita sig från ‘Club Calcio’ eller den här bloggen. Det är coolt, faktiskt. Lite mäktigt. Tack även ni.

*****

CLUB CALCIO! 34 avsnitt. 33 kvar! Vi är inte varma i kläderna ännu. Vänta bara.

*****

Youtube-klipp i bloggen? Mitt liv? Mina funderingar? Insändare? Den här bloggen är en bebis så det får vänta. Men det kommer säkert det också.

Nu ska alltså vår största svenska idrottsstjärna spela fotboll med bland andra Alessando Nesta, två scudetti, två CL-titlar och VM-guld, Andrea Pirlo med närmast identiska meriter och dessutom en spelare som under några år har ansetts som världens bäste passningsspelare, framröstad för 3-4 år sedan som den bäste på sin position i världen, före spelare som Xavi och Lampard. Han kommer att tillhöra ett lag som ofta anfaller med minst sju spelare, anfört av 4-faldige Champions League-mästaren Clarence Seedorf, med Kevin Prince Boateng som ett litet extra trumfkort att sitta och hålla på i innerfickan, spetsat med världens störste underhållare Ronaldinho, de senaste 10 årens bäste fotbollsspelare, plus framtidens mål- och fartkung Pato.

Addera till detta möjligen en Robinho som i ny miljö åter kommer att fyllas med livs- och spellust. Milan är en klubb som älskar känsliga fötter. Lirarnas lag. Rossoneri kommer att storma fram med tre anfallare, två offensiva mittfältare plus ytterbackarna, Thiago Silva kommer att delta i offensiven med känsliga uppspel. Samba på San Siro. Björnen sover med Pirlo som Björnen, med Zlatan i mitten och med Ronaldinho som lekledare. När björnen vaknar vinner Milan allt.

Men visst. Det där låter ju som en dröm. Det finns såklart två sidor av alla mynt. Zlatan Ibrahimovic lämnar en klubb som har gått från att vara tvåa i Spanien till att bli världens stora kelgris. Spanien har vunnit dubbla guld som favoriter i både EM och VM, baserat på spelare från Kataloniens stolthet. Barca vann SEX (!) titlar ifjol, har dubbla guld i Champions League de senaste åren och kallas allmänt för världens bästa lag. Att lämna Barcelona för vilken klubb som helst i detta läge är ett steg neråt i karriären. Att gå till Real Madrid, Chelsea, Bayern eller Roma hade varit att ta ett karriärssteg neråt i hierarkin sett till de senaste årens spel och resultat. På det enda trappsteget uppåt hade Ibra själv redan sågat av pinnen. Därför att gå till sin gamla klubb Inter (FYRA titlar i år!) hade enbart för Zlatan varit just ett steg tillbaka.

Men om nu Zlatan skulle välja någon klubb i världen att byta till hade inte Real Madrid, Chelsea eller Manchester City heller varit värt att titta på. Jo, möjligen Real då såklart. Men den affären var såklart för svår. Ancelotti har uttryckt intresse för att ta svensken till Chelsea med en Drogba som blir 33 nästa år, men Londonklubben har inte köpt dyrt på många år. Man City ville ha honom, men föll som vanligt offer för sin skrala sportsliga historia. Och regionen, herregud. Zlatan vill ju spela närmre medelhavet. Milan däremot, Barca och Reals enda överman på 2000-talet ute i Europa, som har en exceptionell inställning till de allra största matcherna och har blivit världens mest vinstrika klubb internationellt. Milan är det optimala valet hur man än vänder på det, sedan han och Pep krockat.

Milans supportrar har varit missnöjda länge med en klubb som inte satsar, som inte vill eller kan bygga nytt, ungt och kvalitativt. Gamla spelare har blivit äldre och då Galliani har värvat har spelare som Zambrotta och Ronaldinho tagits in. Senast 34-årige försvararen Mario Yepes från Chievo. Sista anhalten, ett pensionärshem, kvädessynonymerna har haglat… Det har blivit fult i vår tid att vara gammal, och att inte vilja eller våga förnya. Ungt är bra. Att Milanspelarna inte har spelat motiverat på bortaplan mot de mindre lagen i ligan de senaste åren under Ancelottis ledning har inneburit att laget har hamnat efter i det inhemska titelracet, och med uteblivna mästerskap hemma i Italien, 2004 undantaget, har klubben tappat i status, trots framgångarna ute i Europa.

Diskussionen i vårt lilla Sverige de här dagana (som vi bygger vår verklighetsbild på ofta) har handlat om att Zlatan tar ett steg tillbaka i sin karriär. Det låter som om just själva Milan är steget tillbaka, att Serie A som liga är ett karriärssteg neråt. På sätt och vis förstår jag att det låter så, men det finns många novisa som har uttalat sig, som mest får betalt för att tycka till höger och vänster utan att för den delen ha sakkunskapen, och vi ska veta att det finns många som har intressen i den här flytten. Det finns mediala intressen i att få Zlatans flytt till Milan att se ut som lågstatusval. Intresset för Zlatan i Sverige innebär att fokus flyttas från Spanien till Italien. TV, tidningar, resebranschen.. många påverkas, även ekonomiskt. Det finns tidningar som samarbetar med TV-kanaler som sitter på andra rättigheter, det finns TV-kanaler som hade älskat att få sända Zlatan (läs: alla), det finns konkurrerande medier till sändande bolag som gör allt för att få Ibras flytt till Italien att se ut som ett misslyckande.

Det jag säger är att flytten till Barcelona, året i Barcelona, flytten från Barcelona nu och föralltid kommer att ses som ett misslyckande för Zlatan hur bra han än var i inledningen. Det är själva flykten som är misslyckandet. Trots titlarna och den grymma hösten. Det är inte själva flytten till Milan som anses som misslyckandet. Det är en stor skillnad.

Men all publicitet är bra publicitet, så Ibra och Milan tillhör vinnarna. Det är bara att gratulera. 24 miljoner gånger om. Lycka till nu i Champions League. När ni har vunnit den trofén igen Milan så kommer även du Zlatan att sova gott om nätterna.

*************

Och DÄR blev Hallenius klar för storsatsande Genoa enligt Gazzettan, ja. Efter att läkarundersökngen har gått igenom, alltså. Inget Ajax, inget Bayern. Genoa! Han och Luca Toni som centrar? Tackar för den, Bajen.

*************

Ikväll klockan 20:45 Albin Ekdal i Bologna mot mästarna Inter. TV4 Sport är kanalen.

Barca måste ha hatat honom. Guardiola eller rentav flera i klubben. För inte tar man en förlust på bortemot en halv miljard på en spelare på ett år, skickar ut honom med huvudet före med en stor rea-lapp på ryggen om han inte har gjort sig komplett omöjlig. Man gör sig väl inte av med en spelare med en så giganstisk förlust för att han har en jobbig agent? Inte kan det väl bara vara Pep som tar på sig en sån ekonomisk förlust ensam? Vad har han sagt och gjort? Varför var han så olycklig hela våren?

Ja, Galliani och Silvio visade sig vara vinnarna i den här historien. Milan köper sin andra stora underhållare från Barcelona på två år. Först Ronaldinho, sedan Ibra. Och Serie A får tillbaka sin största profil igen. Nu återstår att se om Raiola kan tjäna en slant även på den här affären. Pizzabagarsonen har gjort sig en förmögenhet på att göra Zlatan impopulär här och där.

Nu ler alla på Milanello, men Milanello skiljer sig från Inters träningsanläggning uppe i Appiano Gentile. På Milanello kan du inte spela Allan och göra som du vill. Jag har varit där mycket, och jag har varit på ‘insidan’. Jag har sett vilken respekt spelarna har för varandra, för kockarna, för massörerna, för planskötarna. Det är en familj, en helt unikt skött klubb. Inter är lite mer åt det anarkistiska hållet och kan upplevas som charmig, men på ett helt annat sätt.

Jag tror att Ibra kom till Juventus i rätt läge. Rätt klubb och rätt tid. Han hamnade också i Inter i rätt läge, men flytten till Barca var på flera sätt dömd att misslyckas. Det som förvånar mig mest är att Barcelona inte gjorde tillräcklig research på svenskens profil. Personlighet, ego, historia. Med så mycket pengar på spel. Och ännu en gång vräker Pep ut både pengar och lägger ytterligare en dålig affär på sitt samvete. Nu står Zlatan snart öga mot öga med sin gamle president Massimo Moratti i Il Derby della Madonnina, den lilla madonnans derby i Milano.

Det vi vet om vi ser tillbaka på Zlatans historia är att han kommer att göra succé sin första tid i Milan, och att han någon gång de kommande tre åren kommer att skicka ut sin numera stormrika knähund Mino Raiola för att skälla igen. Det är egentligen bara Real Madrid kvar att spela i nu för Ibra för att kopiera idolen Ronaldo som lyckades spela i båda de gigantiska klubbarna i Spanien och Milano under sin karriär.

Flytten innebär att han flyttar från ett en av 2000-talets giganter till en annan. De senaste åtta åren har Barcelona spelat två CL-finaler och vunnit båda. Bara Milan är större. Under Ancelottis ledning har Milan vunnit två av tre finaler från 2003 och framåt. Milan är en klubb för stora matcher, för underhållning, för spektakel. Det kluckar till i magen när jag tänker på vad Ibra och Ronaldinho ska hitta på tillsammans. Två underhållare som älskar bollen och som ofta söker den eleganta lösningen. Blir det för stillastående? Pato lär få springa ihjäl sig!

Jag säger bara ‘Benvenuto Ibra. Buon ritornato in Italia’.

Klockan 20:00 öppnar vi ‘Club Calcio’ i TV4 Sport, med Ibras presentation i Milano. Och med Birro & Bank såklart. Vi ses då!

Jag tänkte med statistikens hjälp ge er lite insikt. Att titta på UEFA:s koefficientranking är en del. Att se hur mycket klubbarna spenderar i övergångar är en annan. Låt oss även krydda diskussionen med kulturella resonemgang.

Premier League toppar båda listorna. Den engelska ligan är en noslängd före Spanien i Europarankingen, men är hästlängder före på sommarens mercato.

Tyskland och Italien ligger i stort sett på samma poäng på UEFA:s ranking tack vare tyskarnas satsning på UEFA-cupen och Europa League, med Italien knappt före. Häpnadsväckande nog skiljer sig egentligen inte framgångar i de olika cuperna nämnvärt åt poängmässigt, då CL väl bör ha högre status än EL? När det gäller sommarens utgifter hittills så är det Spanien och Italien som ligger nos vid nos som delad tvåa. Frankrike och Tyskland är distansierade med ett helt upplopp och bortre kurvan.

Bland toppligorna är Bundesliga den stora raketen. Publiksiffrorna är överlägsna, med England som tvåa. Även i serierna under högstaligan är publiken involverad på ett helt annat sätt än i södra Europa. Målnittet i Tyskland är klart högst av toppligorna, och de senaste åren har ligan förärats av spelare som Ribéry, Robben, Diego och Raúl. Tyskarna närmar sig och kommer med största sannoliket gå om Italien redan kommande vår, vilket skulle innebära att Bundesliga får fyra CL-platser hösten 2012.

Det vi sällan diskuterar när vi underhåller oss med att jämföra ligorna är fotbollsutbildningen. Medan England och Tyskland utmanar Spanien på ungdomssidan ute i Europa så är det ofta Italien som får fram de bästa tränarna och ‘Azzurini’ har de senaste decennierna varit starka på ungdomssidan. I Italien är inte bara fotbollsutveckling en tradition. Italien är skickligast i världen på att utbilda tränare, vilket hör ihop med att tränarna ser fotboll som en konst där det gäller att få elva spelare att samarbeta optimalt i både offensiv och defensiv. Samlingsnamnet är såklart taktik, något som är en grundförutsättning för att nå framgång. För mig är taktik ett positivt laddat ord.

Och så smaken då. I Tyskland spelar en stor del av lagen närmast huvudlös offensiv, vilket gör ligan attraktiv. I England spelar topplagen huvudsakligen bollen efter backen och i vissa fall drivs tempot upp vilket många uppskattar. På undre halvan ser det inte alls ut på det viset däremot. Samtidigt är merparten av spelarna hämtade utifrån, precis som i Tyskland. England föredrar att värva fysik från Afrika eller Frankrike. I Spanien är passningstekniken nationens stolthet vilket ofta ger ett inbjudande spel offensivt även om försvarsspelet ofta precis som i Tyskland men även England lämnar mycket övrigt att önska för den som älskar alla delar av spelet. Italien ses ofta som ligan där spelarna är bättre taktiskt bevandrade. Det stämmer till stor del, men jag skulle vilja kalla Italien den mest spektakulära ligan i en annan aspekt då klubbarna, lagen, spelsätten, traditionerna och atttyderna skiljer sig mest från varandra. Du får ofta ungefär samma smak av att se Blackburn, Bolton och Birmingham. Det samma gäller Racing, Osasuna och Almería. Men om du jämför Udinese, Napoli och Bologna så finns det knappt en enda likhet så som jag ser det.

Ok, så England satsar mest pengar medan Spanien och Italien ligger på samma nivå. En annan likhet mellan Italien och Spanien är att båda länderna i stor utsträckning vill värva från Sydamerika. Men Italien får inte alls ut hela sin potential i Europaspelet sett till de senaste fyra säsongerna. Detta trots att både Milan och Inter vunnit den trofé som är klubbfotbollens mest eftertraktade. Vad kan detta bero på? Är det bara fotbollsskandalen Calciopolis fel? Vi tittar närmare på siffrorna.

England handlar till stor del om sex klubbar på toppen numera. Förutom ‘Big Four’ har nu även Manchester City och Tottenham blandat sig i och gjort toppen i ligan allt intressantare. Bakom de sex bästa klubbarna har mindre klubbar som Middlesbrough och Fulham gått hela vägen till final i Europas näst största cup under 2000-talet. England har dock haft svårt där i övrigt, men har en vinst i Europas näst bästa cup det senaste decenniet, genom Liverpool 2001. UEFA-cupen och Europa League har totalt dominerats av Sovjetsplittrade nationer och Spanien de senaste åren. Även tyskarna har genom en fin satsning varit långt framme med många lag. Italien har kammat noll. Några semifinaler är inte mycket att skryta med för de i denna turnering oambitiösa italienarna.

Spanien handlar tyvärr numera bara om två klubbar på den absoluta toppen, även om Atlético borde ha potential att bräcka sig in där uppe och utmana litegrann. Problemet med Atlético är att laget besegrar lag som Barcelona och Inter, men har svårt att vinna vecka efter vecka mot de mindre klubbarna. Laget och klubben saknar balans. Sevilla föll i kvalet mot lilla portugisiska Braga, Valencia har sålt sina största stjärnor och Villarreal har haft allt svårare att hänga med. Där bakom finns det tyvärr inga klubbar som har förmågan att utmana ekonomiskt. Mycket beror på fördelningen av TV-pengarna, då Barcelona och Real Madrid har sett till att få majoriteten av pengarna splittat mellan dem. Däremot är den tekniska kvalitén på lagen i Spanien bra även långt ner i serierna. Fråga bara Alcorcón till exempel.

I Italien är Milan och Juventus de två mest framgångsrika klubbarna genom historien. Milan är före Real Madrid den klubb i världen med flest internationella troféer, medan Juventus har flest inhemska titlar. De senaste åren har dock ligan dominerats av Inter följt av Roma. Det som har hänt i Italien de senaste åren är att de här fyra tunga klubbarna numera är utmanade och pressade av klubbarna där bakom. Genoa, Fiorentina, Napoli och Palermo har satsningar som alla bör kunna räcka långt ute i Europa, och där bakom har Sampdoria, Udinese och Lazio inslag av mycket hög internationell klass.

Precis som i England kommer nu de italienska klubbarna att dela på TV-pengarna enligt en jämnare fördelning från och med i sommar. En karbonkopia på Premier League kan man säga, men nästan två decennier efter att den brittiska satsningen inleddes. Det kommer att ge ligan en bättre kvalité och göra resultaten än mer oförutsägbara, i åtminstone 36 av 38 omgångar.

Vad mer? Jo, i England står Manchester City för 41 procent av hela ligans utgifter denna sommar. Utan shejkernas inträde i norra England hade Premier League varit trea i sommarens mercato ute i Europa.

I Spanien står Real Madrid och Barcelona för 60 procent av sommarens inköp. Resten av ligan har handlat för lite mer än den portugisiska ligan tillsammans.

Om Milan löser ‘Ibra’ kommer Italien att klättra betänkligt på mercato-listorna.

Undre halvan i de respektive ligorna då? Ja, ett definitivt svar kommer vi väl aldrig att få, men jag håller med Mourinho om att kvalitén på bredden i Italien är mycket bättre än Englands exempelvis. Undre halvan-lagen i Italien har precis som spanjorerna en bättre grundteknik, adderat med en tydligare spelidé borta och hemma och lagen förlorar sällan med fler än två mål mot de stora lagen. I England exempelvis är det numera på väg att bli vardag att de sämre lagen släpper in sex, sju, åtta eller nio mål.

Att Italien dock totalt sett inte får ut sin fulla potential ute i Europa beror såklart på flera saker. Utvecklingen på den appeninska halvön har stannat upp, utan nya arenor har landet svårt att attrahera ny publik även om publiksnittet gick upp ifjol, spelarlönerna är lägre än i exempelvis England, klubbarna får bara värva en enda icke-EU-spelare per klubb och säsong (tack Andreas Persson för korrektion) vilket har väckt stor irritation ute i klubbarna, skatterna är höga även för fotbollsspelare, fotbollsskandalen Calciopoli 2006 gjorde att Italien tappade extremt mycket sportsligt, spelarna i toppklubbarna har inte klarat belastningen med runt 50 matcher per år plus landslag vilket har inneburit för mycket skador som följd relativt sett, den mentala pressen på spelarna är hårdare i Italien än någon annanstans och ytterligare en variabel torde vara att de klubbar som spelat i UEFA-cupen inte har satsat tillräckligt då klubbarna har ansett att resultaten i den inhemska ligan har varit för viktiga.

Italien har alltså musklerna, men frågan är om fler klubbar än Inter kommer att visa upp dem ute i Europa denna säsong.

————————————————————–

Ligornas mercato 2010/2011: (Källa: Transfermarkt)

Competition	Expenditure	Revenue	Total
Premier League	369.835.000 €	153.845.000 €	-215.990.000 €
Primera División	251.705.000 €	235.770.000 €	-15.935.000 €
Serie A	251.350.000 €	243.140.000 €	-8.210.000 €
Ligue 1	134.900.000 €	148.245.000 €	13.345.000 €
1.Bundesliga	126.600.000 €	130.150.000 €	3.550.000 €

——————————————————————————–

UEFA-koefficienten:

——————————————————————————————————————————————————–

Hjärtats Fotbollsklubb. Smaka på det. Om du älskar smaken av översta raden så har du kommit rätt.

Året var 1999. Jag vandrade runt med min gamla sportchef på Canal +, Peter Harryson, på Ullevis löparbanor. Ursäkta om jag här väljer ett sidospår. Harryson gifte sig nämligen senare med en tidigare C+-medarbetare som var skicklig på utförsåkning och som hade jobbat för Bindefeld (tänk om jag skulle kalla mig ‘Hussfeld’ från och med nu?) tidigare. Peter bytte namn till Liljestrand, lämnade Canal+, startade ett bolag tillsammans med en annan gammal kollega, köpte på något vis rättigheterna till Premier League från och med denna höst, förhandlade fram ett avtal med norska TV2, och sålde sedan de svenska rättigheterna till Viasat. Liljestrand gjorde sig nog en rejäl hacka, och samtidigt rörde han om i vår rättighetsvärld. Premier League är tillsammans med Elitserien de två tunga produkterna när det gäller ligarättigheter i Sverige.

Jag åker vidare på sidospåret en bit till. Canal+ ägs numera till största delen av TV4-gruppen. TV4 flyttade spansk fotboll till C+ då den anses vara en numera inarbetad och tung rättighet och därmed innebar det att fyran köpte den tredje stora ligan, Serie A, för att lägga i TV4 Sport. Det är ungefär så det hela har gått till. TV4 har gjort ett fantastiskt jobb med att pumpa spansk fotboll in i de svenska vardagsrummen under hela 2000-talet. På samma sätt som vi matades med engelsk fotboll under 70- och 80-talen. Eller Serie A under 90-talet. Det blev ligorna man talade om, på bussen, på jobbet, på krogen. ‘Gratis-TV’ har alltid lockat stor publik och till stor del styrt vårt fokus. Och så var det ju det där med våra svenska spelare i allmänhet och Zlatan Ibrahimovic i synnerhet. Nu är Serie A tillbaka i ‘Gratis-TV’!

Jag lyckas visst inte ta mig tillbaka till kärnämnet här. Jag kör vidare. Vi som jobbar med fotboll i TV styrs såklart till största delen av tittarsiffror. Inget snack om den saken. En match med Real Madrid lockar cirka 50 000 tittare kan man säga. En match med Barcelona dubbelt så många. Barcelona har blivit svenskarnas nya lag. På 80-talet Liverpool (där Glenn Hysén påpassligt hamnade), på 90-talet Milan (där Jesper Blomqvist och Andreas Andersson, idag två av mina mycket goda vänner, hamnade), under sekelskiftet höll många på Svennis Lazio, och under hela den här tiden har såklart Manchester United blivit än mer omtyckta. Barcelona ja. Bjärred var där, Ronaldinho kom dit och showade i TV4+, Henke Larsson gick dit och senare Zlatan Ibrahimovic. Under den här perioden växte sig Barca fram till världens bästa klubblag, med världens bästa passningsspel (tills Inter stod ivägen såklart. Då kom lille Messi ingenstans.)

Avslutningsvis då, ok? Så en match med Barcelona ses av 100 000 tittare. En match med Zlatan i Barcelona i TV4 Sport lockar då cirka 350 000 tittare. En match med Zlatan Ibrahimovic i Barcelona i TV4 Sport mot Real Madrid lockar närmare EN MILJON. Är ni nu med på hur TV resonerar när det gäller Ibra? Jämför det med Osasuna – Deportivo som lockar runt 20 000 tittare på en bra sändningstid.

Just det. 1999 ja. Upp på spåret igen. Min gamla boss Peter Harryson hade ett budskap den där dagen på Ullevi. Han sa:

– Vi har köpt Serie A. Vad tycker du om det?

Är det sant tänkte jag? Jag som älskar Serie A. Jag måste göra detta till min liga tänkte jag. Niklas Holmgren är kung på NHL, Anders Fredriksson kör Premier League. Allsvenskan och Elitserien är liksom allas produkt, Arne är ju Arne. Han är ju större än alla ligor ihop. Men jag? Jag måste ta denna chans! Jag minns att pappa en gång sa till mig att det inte räcker att bara vara bra på sitt jobb. Man måste göra sig oumbärlig. Det ska jag göra, tänkte jag! Jag ska bli oumbärlig. Jag ska göra allt för detta!

– Peter. Det är helt fantastiskt, sa jag. Jag älskar Serie A. Lita på att jag ska ta mig an den här uppgiften på bästa sätt.

Pontus Kåmark berättade i svensk TV att Messi kände sig hotad av Zlatans succé sin första tid i Barca och att argentinaren därför spelade onödigt egoistiskt utan att få utdelning framför mål. Pontus berättade även att de båda inte pratade (läs: umgicks) vid sidan av planen. Knappast någon nyhet för oss som följde Barcelona under förra hösten. Det enda Pontus presenterade som något nytt var att Zlatan hade känt att det var frustrerande att ‘den lilla loppan’ inte släppte bollen i uppenbara öppna lägen. Inte så många av våra tittare reagerade.

De svenska kvällstidningarna gick däremot igång. Den rosa tidningens reportrar och bloggare skrev nyheterna som om Kåmarks information var tvivelaktig. Ingen journalist var nyfiken på att ta reda på om det verkligen var sant eller inte. Tidningen satte klickrekord på rubriken om Ibra och Messi. Aldrig någonsin hade en nyhet fått så många träffar.

Men varför skulle okontroversielle Pontus Kåmark plötsligt i TV greppa något substanslöst i luften utan att sitta på någon som helst information? Det där har jag funderat på. Han är ju inte direkt typen som skriker efter uppmärksamhet. Det kan jag bekräfta. Självklart hade han örnkoll på läget.

Det tog fyra månader innan den rosa tidningen första gången ‘avslöjade’ samma nyhet. Den 19 mars bekräftade tidningens journalist att Zlatans agent Mino Raiola ‘riktat en spark mellan benen på Leo Messi’.

– Zlatan slår målgivande passningar även när han är dålig, medan det finns andra spelare i laget som aldrig passar bollen, sa agenten. Självklart var kritiken riktad mot Messi. Men vart kom den ifrån? Raiola är en strateg som gör allt för sin klient.

Två dagar senare skrev tidningens krönikör Lasse Anrell: ‘Hussfelt och Kåmark hade alltså rätt hela tiden om Zlatan och Messi.’

Det blir aldrig stora rubriker när sanningar uppdagas sådär i efterhand, men Kåmarks citat var uppenbarligen spektakulärt när det kom.

Nu kommer nästa del i den här såpan. Nu ska skiten upp. Ibra vill bort igen, Raiola förolämpar Guardiola offentligt, Zlatan berättar att hans tränare inte ens pratat med honom på ett halvår.

Guardiola gillar lagspelare som inte hotar hans auktoritet. Han dumpade fritidsbusige Deco till Chelsea, festprissen Ronaldinho till Milan, ibland kontroversielle målkungen Eto’o till Inter och nu ska hans egna köp Zlatan Ibrahimovic iväg. Bort med honom bara. Det var en affär som var dömd att misslyckas, sett till svenskens och Guardiolas historia. På toppen av detta dyker det upp uppgifter om att Zlatan nu har gnällt till Pep på hur Messi får en bättre behandling än vad han själv får av tränaren.

Men dom där kramarna av Messi och Ibra då efter El Clásico? Var allt regisserat? Var det någon som spekulerade i det?

Ibra kanske tvingas stanna trots allt, för nu vet vi ju om att han vill flytta. Milans förhandlare Galliani ger sig inte i första taget, men affären är dyr. Bänken en säsong i Spanien, eller åter i rampljuset i Italien? Åtminstone tror jag att en och annan svensk väljer TV4 Sport denna höst om Ibra flyttar. Det är bara en vågad gissning. Det är ju egentligen bara vad jag tror. Men å andra sidan vem är jag att tro? Bara en simpel sportkommentator. Det finns säkert andra som vet bättre.

Jag har jobbat med TV sedan 1993 då jag inledde min bana på TV Linköping. 1997 började jag på Eurosport och två år senare tog jag klivet till Canal+. Jag blev kvar där i åtta år innan fyrans italienska satsning gjorde att jag inte kunde tacka nej. C+ hade sett likadant ut i många år kan man säga samtidigt som fyran presenterade programmet Fotbollskanalen, Fotbollskanalen.se, Ola Wenström dominerade i rutan, det var allsvenska magasin, allsvenska matcher, nya spännande grepp, snygga studios och en skön energi runt fyran. Nu, tre år senare känns det bättre än någonsin att vara i mitt läge. Tänk er själva att att få åka på VM, leda spännande fotbollsmagasinet Club Calcio, få bidra i Fotbollskanalen Europa, kommentera svenska landskamper, resa till Italien för att leva och jobba. Och på toppen av allt detta delge er lite av mitt liv i den här bloggen. Det kommer att bli mycket att hänga med på. Jag börjar mjukt, men jag kommer att öka.

Söndag kväll smäller det. Jag och Marcus Birro tar emot er med öppen famn. Det handlar om fotboll med hjärta och kärlek. Vi inleder på Artemio Franchi i Florens med Fiorentina som bland annat piskade Liverpool två gånger i Champions League ifjol innan Bayern slog ut Viola på fler gjorda bortamål i slutspelet. De möter storsatsande Napoli med nya uruguayanska VM-succén Cavani i truppen. Två av världsfotbollens mest passionerade städer mot varandra redan i öppningen. Jag vaknar tidigare om morgnarna de här dagarna i min iver att få komma igång. Snart är vi där.

Ci vediamo domenica!