Claudio Ranieri gjorde i ärlighetens namn inte någon succé i Turin. När det går dåligt vill många halshugga en, när väl huvudet rullar brukar man ifrågasätta den som släppte giljotinen. Han har aldrig vunnit en enda stor titel, även om han aldrig givits de rätta förutsättningarna kan man hävda. Men som romare förstår han Rom, romarna, romanisti, Roma och hur det kan vara att spela i Roma. Det är en skillnad för Tinkerman att träna just den klubben.
Chelsea var en hårsmån bättre än en svag Juventus-upplaga vid den där tiden. När Vincenzo Iaquinta klev av undrade mina svenska vänner långt ner på långsidan i publiken vem den där lille killen som stod och väntade vid sidlinjen var. Det såg ut som en 14-årig bollpojke, i full Juventus-mundering. Juve behövde ett mål eller två.
– Han heter Sebastian Giovinco, sa jag. Det är det enda vettiga byte dom kan göra i det här läget, sa jag. Ta in honom. På sin dag kan han vara helt otroligt skön.
– Men han når ju knappt upp till siffran på Iaquinta, sa nån. Så liten är han denna underbara varelse.
Seba vandrade in med fötterna pekande åt varsitt håll. Han vandrade förbi John Terry utan att titta, med huvudet strax ovanför Terrys byxlinning. Terry följde honom med blicken hela vägen. Han såg förundrat på den lille avslappnade pojkliknande Juventus-spelaren. Attityden kändes ungefär som tjuren Ferdinands på den där vagnen då dom kör honom hem från tjurfäktningsarenan. Med samma lugn. Men Seba behöver inga blommor i världen för att känna tillfredsställelse. Ge honom en boll och trollerierna tar vid. Han heter alltså Sebastian Giovinco och vi kallar honom Atommyran. Det står att han är 164 cm i passet, men vandrar man förbi honom känns det mera som om han vore 1,59. Eller så. Och han går inte att få tag på när han har dragit iväg, inte ens med två händer.
Essien tacklade och missade både boll och Atommyra. Lampard jagade men kom aldrig nära. Bosingwa drog på sig en varning, blev tunnlad, ifrånsprungen, uppsnurrad och visste varken ut eller in. I Terrys ögon kunda man nu ana oråd och en gnutta förvåning och skräck när han jagade efter honom. Giovinco gjorde allt rätt fram till det alldeles avgörande, till det som avgör matcher. Seba kunde inte vända matchen på egen hand, men vi som var där skrattade när han hoppade över bollen och assisterade sig själv, när han tunnlade motståndare och tog emot bollen på andra sidan tunneln. Det var en så närmast bisarr show att vi all stod och log, leendena brast ut i skratt och efter varje lilla uppvisning linkade han runt, till synes ointresserad med fötterna pekande år varsitt håll. När bollen kom satte han fart igen.
Seba blev aldrig Ranieris spelare. Ranieri var fängslad i tanken av sitt 4-4-2. Under fjolåret satt Gio fast i masten på ett skepp som tog in mycket vatten och var på väg mot botten med en av Italiens mest färglösa tränare, Alberto Zaccheroni. Zac, mannen som byggt en hel karriär på en Scudetto med Milan 1999. Alltid nåt.
Nu är Seba inte fängslad längre. Han släpptes fri i somras och spelar nu sin fotboll på Tardini i Parma. I premiäromgången var det ingen tränare som höll honom i tyglarna. Han spelade ut hela sitt register och var den första omgångens stora spelare. Fråga bara Lorenzo Medici.
Spana in lyftningen till 1-0 mot Brescia i helgen. CUCCHIAIO!!!
É una fantasista. Vero.
Här är den RIKTIGA atommyran, förresten. Mot Karate-myran. Lika underbar.
[youtubeplay id=”vwwwOFOnkmE” size=”large”]