Jag arbetade på Canal+ under åtta år och fick vara med och bygga upp kanalens anseende. Redaktionschefen Mats Taxén fick ärva min kommentatorskollega Niklas Holmgren från tidigare ägaren, Niklas var med och rekryterade Calle Johansson, vi plockade in Niklas Wikegård, jag tipsade mina chefer om Johan Tornberg. Kanalen växte sig starkare och starkare.
Lasse Granqvist kom in i vår organisation, Tommy Åström plockades in från tidigare partnern Kanal 5, från och med år 2000 gjorde vi om budgeten för våra allsvenska sändningar så att jag skulle kunna få in en återkommande expert i min studio. Jag fick stöd av min redaktör Micke Ljuhs i min kamp för att plocka in Jens Fjellström. De två andra medarbetarna som satt med på samma möte ville plocka in Borås Tidnings journalist Janne Hansson till sändningarna. Jag och Micke fick vår vilja igenom och Jens blev min partner. Han utvecklades fint parrallellt med Ola Andersson hos oss under några år. Vi var ett stort gäng som utvecklades tillsammans, även om de flesta av oss har gått vidare till andra kanaler för större uppdrag.
För tre år sedan erbjöds jag av Canal+ att leda Supersöndag, men hade då redan bestämt mig för att lämna kanalen. Jag kände att jag inte hade fått någon vidare utveckling och hade under några år egentligen inga chefer som trodde att jag kunde hantera större uppgifter. Det tog mig exempelvis sex år att första gången få åka till England och kommentera en enda match. Min chef prioriterade att skicka andra kommentatorer vid närmare 300 tillfällen under de här åren innan jag fick min första möjlighet. När väl erbjudandet att leda Supersöndag dök upp var det för sent. Nu blev det Nora Strandberg som erbjöds det jobb jag nekade istället.
Numera är det Lasse Granqvist, Jens Fjellström och Tommy Åström som producerar Canal+ sändningar de kommande åren i sitt nybildade bolag JLT. Jens har jag egentligen inte så mycket kontakt med, mer än att vi möts här och där i samband med jobb.
Arne Hegerfors fanns på Canal+ redan när jag började där. Han och ‘Ankan’ Parmström såklart. Arne och jag satt ofta i timmar och åkte bil tillsammans från Göteborg, Karlstad, Leksand, Örebro, ja, lite här och där. Jag körde, Arne pratade. Han berättade fantastiska historier om sitt liv. Om sin familj, om Ulf Elfving, Anders Limpar, ‘Ankan’, Bebben, Svennis eller sina långa resor ute i världen. På Canal+ julfest innan flytten till fyran hamnade vid samma bord. Jag var lite sen, slog mig ner och Arne sa:
– Du Jesper. Det är en sak jag måste berätta för dig. Du har blivit jävligt bra, alltså.
Jag blev varm i bröstet. Dels för berömmet, men även för att Arne kunde visa sådan generositet. Vi hade inte riktigt haft det förhållandet tidigare. Jag tackade såklart. ‘Ankan’ glittrade med ögonen.
I somras hände det igen, i TV4:s morgonstudio:
https://www.tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1716925
Jag blev inkallad till Nyhetsmorgon för att diskutera Zlatans comeback i landslaget. I slutet av intervjun fick jag återigen ett par varma ord av Arne. Tack Arne! För en yngre kollega som jag värmer orden mycket ska du veta.
Själva innehållet i vårt samtal handlade om att Zlatan nu fått en chans att som ledare för landslaget kunna stråla inte bara på sig själv utan även på andra spelare i ‘sitt’ landslag. Att få sin omgivning att växa. Jag drömde mig tillbaka till VM 1994 som Arne kommenterade, då jag åkte till USA som åskådare för att följa landslaget. Jag tänkte på gamla hjältar som Hristo Stoichkov och Hagi, som ledde sina landslag till stora framgångar. Jag kände att nu kan Zlatan bli samma stora ledare för oss, för Sverige. Men att allt det där vi talde om då vågade jag knappt hoppas på.
Just nu följer jag Ibras stora show från Malmö på TV. Gamla kollegan Ola Andersson kommenterar. Men från och med den 1 januari 2011 är det TV4 som sänder landskamperna på hemmaplan i många år framåt. Plus slutspelen såklart. Det är jag som får äran att kommentera många av matcherna. Det mesta av det där vi drömde om i Nyhetsmorgon somras har slagit in och Erik Hamrén är hjärnan bakom verket. Vi är på väg mot något stort. Sverige dansar och ler. Som den där sommaren 1994. Som sommaren 2004 då jag stod på läktarplats i Faro i Algarve då vi föll mot Holland på straffar. Om en månad ställs vi mot holländarna igen. Då är jag och ‘Stubben’ med er när jag gör min riktiga debut, och jag kan garantera att det inte finns något som gör mig så stolt som att få kommentera vårt svenska landslag i en tävlingsmatch. Samma jobb som Arne hade i många år..