Catenaccion är död. Länge leve catenaccion!

Sommaren 2004 flyttade José Mourinho till Chelsea i England. Han hade just fört Porto till vinst i Champions League med ett bra lag inriktat på ett starkt försvarsspel. Mourinho flyttade till ett land som i stort sett varit vinstlösa i europeisk toppfotboll i två hela decennier, Manchester Uniteds triumf 1999 undantaget. Mourinhos strikta defensiva fotboll tog England med storm. Chelsea släppte in 15 (!!!) mål på 38 kamper. De följande säsongerna släppte Chelsea in 22 respektive 24 mål i Premier League. Mou satte fokus på delar av den gamla catenaccio-fotbollen och gjorde den gångbar hos topptränarkollegorna på öarna.

Mourinhos fotboll var inte så tempostark och påminde mycket om den gamla italienska fotbollen, med många spelare på rätt sida boll, med exakta överflyttningar och slipade omställningar. Det var inte alltid en fröjd för ögat, men det var effektivt. Skillnaden mot den gamla italienska fotbollen var att Mourinhos och senare även de övriga engelska topplagens fotboll adderade även det fysiska spelet till den strikta defensiva fotbollen. Plötsligt började Premier League-lagen ta för sig ute i Europa och många stångade sig blodiga mot de starka fysiska, taktiskt skolade brittiska lagen. Man United och Arsenal hade sedan länge tidigare ett fint passningsspel med stor rörelse.

Samtidigt blev det populistiskt i Italien att spela en offensiv fotboll som inte nödvändigtvis inbringade titlar. I samband med att fotbollsskandalen Calciopoli slog italiensk toppfotboll i spillror exporterade Italien många av sina bästa tränare. Ancelotti, Capello, Mancini men även Svennis har flyttat norröver. Ancelotti och Capello är sprungna ur Nils Liedholms skola och Mancini var ju Svennis adept. Jag och min kollega Ola Wiklander pratade en del fotboll med Nils Liedholm den där soliga dagen på Romas täningsanläggning Trigoria som jag har berättat om tidigare. Han berättade bland annat att hans viktigaste recept för att få sina lag att vinna och må bra var att inte låna ut bollen till motståndaren. Vad han menade var att man skulle vårda bollen då man hade den i sin ägo. Än idag är italienska spelare mån om att vårda bollen, de spelar sig ur svåra situationer och bollen spelar man, inte sparkar på. Det är en skillnad. Man sparkar inte bort bollen i onödan.

De nya italienska tränarna slåss om att spela så vackert och effektivt som bara är möjligt när deras lag har bollen i sin ägo. Del Neris spelsätt som påminner om 4-2-4, Prandellis gamla vackra Viola som rullade boll fint mot både Bayern och Liverpool på Franchi ifjol, Spallettis gamla Roma som kom farande från alla håll med enbart Totti som felvänd anfallare och uppspelspunkt, Gasperinis tiomannanfall eller Allegris galna Cagliari ifjol. Det är fantastiskt att titta på, men inbringar det några titlar?

Min känsla är att den gamla italienska, cyniska tråkiga catenaccio-fotbollen har flytt landet och vinner titlar i andra länder. Mourinho är den som är mest framgångsrik med att praktisera den. I Italien har de unga tränarna inte lärt sig det Lippi, Sacchi och Trapattoni satte i främsta rummet. Försvarsspel är inte längre på modet i Italien. Det är ofta förbannat vackert att se på den italienska fotbollen idag, men kommer de italienska lagen att vinna något internationellt med den här fotbollen? Jag tvivlar.

Igår släppte Juventus in tre mål för tredje gången på de fyra senaste matcherna. Det är ofta mycket underhållande att se på Juventus numera, men det är långt ifrån Lippis gamla, aggressiva Juventus som faktiskt vann titlar. Det som för oss tittare har blivit så ljuvligt se på tror jag för de italienska klubbledningarna har blivit en plåga. Italien är inte längre bäst på att försvara sig och jag tror att den nya offensiva fotbollen kan ha inneburit att en förbannelse just nu vilar över Serie A.