City är mitt lag och jag har följt lagets senaste hemmamatcher mot Everton och Aston Villa. Mancios lag spelar lugnt, metodiskt, håller bollen längs gräset och släpper ogärna bollen ifrån sig. En kontrast till det gammelbrittiska, stressiga chansspelet med en lång hög djupledboll mot en center och ett helt gäng kämpar som ‘tvingades’ kriga om andrabollen. England uppfann fotbollen den senare delen av 1800-talet och majoriteten av lagen spelade fotboll på samma sätt i över hundra års tid. Sedan kom syderuropéerna till öarna och förändrade fotbollen. På gott och på ont såklart. Och alla tycker vi olika om förändringar som den här.
Brian Clough fick beröm för sin fotbollsfilosofi en gång i tiden och Liverpool tog i sin tur den vackra passningsfotbollen till Europatoppen på 80-talet. Liverpool var den tidens Barcelona. Liverpool spelade sig in i många hjärtan och blev modellen som många drömde om att kopiera. Fergusons United blev 90-talets giganter i England med ett fint passningsspel som framförallt visade upp en stor rörlighet.
Fergusons United har aldrig varit obekanta med att variera sitt spel med längre passningar och med den vinnarmentalitet som Ferguson har ingjutit i sitt lag och bland sina spelare har United dominerat ute på öarna. United är alltid ett lag att räkna med ute i Europa, även om de aldrig har dominerat i de avgörande matcherna i Champions League. Två titlar i mästarcupen på två decennier år är det som imponerar minst i Skottens digra meritlista. För egen del älskar jag Paul Scholes sätt att spela och hans mångsidighet även om jag log från läktarplats när han kapade Totti på Olimpico för ett par år sedan och drog på sig sitt andra gula. Två underbara spelare så långt ifrån varandra som man bara kan komma, men båda med silkeslena högerfötter och ett ibland galet vinnartemprament.
Det var engelsmännen som kom till den appeninska halvön med sin fotboll och sin cricket för över hundra år sedan. Det är också engelsmännen som på många sätt har blivit italienarnas stora kontrast. När Liverpool mötte Juventus på Heyselstadion den 29 maj 1985 hade engelsmännen sedan några år tillbaka haft de bästa klubblagen i Europa, men italienarna var på väg att ta över. Rivaliteten hade dock växt till hat, och få minns hur Juventus besegrade drömlaget Liverpool med 1-0. 600 personer skadades, 39 personer omkom, 32 av dem juventini.
Englands huliganism hade nått sin kulmen och England stängdes av från Europaspel. Några år senare rustade landet för en ny liga som skulle bli säkrare och med målet att bli bäst i världen. ‘Premier League’ blev namnet på den nya kommersiella ligan. Engelska lag växte sig långsamt starkare under 90-talet men var aldrig konkurrenskraftiga i Europa förrän 14 år efter Juves triumf på Heyselstadion.
Juventus hade tre raka CL-finaler i bagaget och såg ut att gå mot en säker triumf på Old Trafford i det första mötet i semifinalen i Champions League 1999 när Ryan Giggs utjämnade till 1-1 på tilläggstid. I Turin gjorde Pippo Inzaghi två av sina totalt 70 mål ute i Europa i inledningen av matchen, men tre överraskande United-mål senare tog Man U till final. I finalen var Bayern München det bättre laget, men även i finalen visade sig United ha närmast omänskliga krafter och marginaler med sig och vände med två snabba mål. 1999 visade England att de tillfälligt hade krafter för att mäta sig med de bästa.
Det är bara fem år sedan Milan ställdes mot Liverpool i finalen i Champions League. Milan var skyhöga favoriter och spelade fantastisk fotboll mot Liverpool i 114 av 120 minuter. Ändå föll Milan till slut, men fick sin revansch två år senare i Athén. Skillnaden då var att England hade tre lag i semi och under åren 05-09 var Englands topplag bäst i Europa. Bara Milan och Barcelona var tidvis bättre än de fyra stora i England.
Semifinalerna i våras var ett trendbrott då Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien hade varsin representant. Bayern slog ut Man United och jag tyckte att Bayern hade ett starkare lag individuellt, utom i de bakre regionera. Lahm är förvisso en suverän ytterback, men från mittfält och framåt hade Bayern Van Bommel och Schweinsteiger, på kanterna Robben och Ribery och bland anfallarna kunde Bayern välja mellan CL-succén Olic, Thomas Müller, Miroslav Klose och höstens målkung Mario Gomez.
2011 är det dags igen för den eviga rivaliteten att prövas. Milan fick engelskt motstånd, Inter fick Bayern. Roma bör ha en god chans mot ukrainska Shakhtar i sin åttondel. Innan lottningen till åttondelarna kändes det som om de italienska klubbarna skulle få det tufft att få med ett enda lag till kvarten. Nu känns det som om Milan och Roma bör avancera, medans Bayern har god chans att revanschera sig mot Inter. Kom ihåg att Leonardos Milan ifjol, trots spelövertag i två matcher mot Man United, släppte in sju mål på två möten i våras. Leonardos fotboll är spektakulär och sprakande men den är riskfylld.
Om Liverpool var det tidiga 80-talets förebild så blev Milan de kommande 10 årens giganter. På 2000-talet har laget mest varit framgångsrikt ute i Europa. Det har inte gått att kalla Milans triumfer ute i Europa för en ny storhetstid. Det var Sheva som var storstjärnan på väg mot finalen mot Juventus 2003 och det var Kakà som tog Milan till finalen 2007. 2005 var Milan ett lag som hade allt. Milan idag då? Ja, det måste idag vara världens mest spännande blandning av fotbollsunderhållare, tekniker, esteter, vildhjärnor och artister. Ibra, Cassano, Robinho och Ronaldinho i samma lag plus Patos fart och Boatengs gaddar. Hur många år har de här spelarna kvar på toppen? Kakà då? Ja, det verkar som han kan vara på väg till Leonardos Inter trots allt.
Ibra och Messi är nycklarna
Numera är Barcelona världens stora förebilder, men jag måste ställa en fråga även om Barcas fotboll på sitt sätt är fantastsisk: Är det verkligen kortpassningsspel till förbannelse som är fotbollens vackraste estetiska form? Är det rätt att kalla ett lag för tidernas bästa utan att att vara speciellt effektiva i omställningar, inte vara överdrivet imponerande i det fysiska spelet eller på fasta situationer? Ett lag som sällan tillämpar det långa spelet men som ofta spelar två och två eller tre och tre på små ytor. Och även om Xavi är helt unik i sitt sätt att ta emot bollar, att röra sig de första stegen med boll och hans sätt att diktera tempo och passningsspel så undrar jag ändå: är det inte i sista tredjedelen på en fotbollsplan som det är som svårast att dominera? Det måste väl vara därför klubbdirektörer och presidenter slänger upp 6, 7, 8 eller 900 miljoner för spelare som Ibra, Kakà, Zizou och Ronaldo. Det är de spelarna som i slutändan avgör stora matcher, som på egen hand kan göra allt av inget och som kan vända matcher på egen hand. Xavi kan liksom vara handen, men det är i stort sett alltid spelare som Ibra och Messi som är själva nyckeln.
I de flesta sporter är tempot den avgörande faktorn som styr en idrotssutövares framgång. Att hantera ett högt tempo i ishockey och tennis är en grundförutsättning för att nå långt. Den som kan göra svårast saker i högt tempo bli en världsspelare. Fotbollen är likadan, men det finns fler variabler. Om en spelare eller ett lag spelar ett snabbt passningsspel måste alla spelare kunna hantera det höga passningstempot, som i Barcelona. Det är få lag som hanterar att bibehålla den högsta kvalitén i högt tempo, vilket jag anser är avgörande.
Efter att i många år ha rest runt i de här länderna märker jag att de här nationerna som jag har belyst inte bara talar olika språk. De pratar också fotboll på helt olika sätt. I England är fotboll snarast en kampsport som påminner en del om rugby och som passar det svenska ishockeykynnet. I Spanien är fotbollen en läderkula som ska behandlas med vördnad. I Spanien sparkar man inte fotboll. Man spelar fotboll. För mig har det ju mer jag har lärt mig inneburit samma sak. Fotbollen är inget objekt man ursinnigt ska jaga och halvt ta livet av varandra för att erövra. Bollen ska hanteras med vördnad.
Italien påminner en del om Spanien i sitt sätt att hantera själva fotbollen, men då spanjorerna mest fokuserar på vad man ska göra med boll och spelare den tiden laget HAR bollen, lägger intalienarna mer tid på den tid de INTE har bollen. För mig är de här två världarna nära den perfekta mixen. Spanskt bollinnehav och italienskt positionsspel i defensiven. Minns bara när Italien spelade mot Spanien i EM 2008 i 120 minuter med halva förstaelvan borta utan att egentligen släppa till några heta målchanser. Trots att Donadoni var förbundskapten.
Idag är Césare Prandelli italiensk förbundskapten. Idag pratar Prandelli ut i Corriere della Sera. Han säger att han vill att folket ska älska sitt landslag, att folket ska kunna vara stolta över laget och sättet att spela på. Han står alltså för nåt ganska nytt i Italien. Han beskriver Cassano och Balotelli som de två fantasisti som ska kompletteras med en centerforward och han säger att Cassano och Balotelli i framtiden mycket väl ska kunna spela som komplement till ytterligare två strikers i samma elva. Han säger också att Inters nye mittback Andrea Ranocchia idag tyvärr är en ovanlig typ. En italiensk fösvarsspelare som kan nå toppen, och som kan få italienarna att drömma igen. Italien ligger efter och de här unga spelarna behöver hårdhet och ansvar. Vad hände med 80-talisterna Italien?
Italien har skolat många av världens hårdaste mittbackar, även om det aldrig har varit ett självändamål. Italien kryllar av råskinn men det är sällan de får så mycket uppmärksamhet. Fotboll är ett estetiskt spel som ska vinnas, där man aldrig får tappa ansiktet, där man gärna får ‘lura’ både domare och motståndare. Man ska vara slugare än sin motpart och som motpart är det den värsta av förluster. Att förlora mot en slugare motståndare gör nog ondare än någon annan förlust. Jag har pratat med spelare som har mött Massimo Crippa, Paolo Montero, Alessandro Nesta och Gennaro Gattuso. Det gör ont, de är älskade av sina egna men det är inga spelare som italienarna springer och köper biljetter för att se. I Italien smäller det när man springer in i Cambiasso, Zanetti eller Walter Samuel. I Italien får du ibland springa tills tungan hänger som en slips när du möter Gattuso, Ambrosini och Flamini. Men Serie A är till stor del artisternas liga, och så har det varit länge. Ända sedan dagarna med Platini och Boniek. Ända sedan Roberto Baggio och Marco van Basten trollband oss har vi älskat att se artisterna. Det är artisternas oväntade drag som öppnar upp spelplanen och som kan få det att ila i hela kroppen.
Antonio ‘Peter Pan’ Cassano. Detta är en kärlekförklaring till Dig. Jag vet att Du inte har någon känslokontroll men jag älskar att se Dig spela fotboll. Och Mario Balotelli. Jag älskar att se Dig slå straffar nonchalantare än någon annan någonsin har gjort. Fortsätt att charma England med Ditt artisteri Mario. Jag älskar Dig för det. Även England älskar sina artister. Minns bara Gianfranco Zola och Paolo Di Canio. Mario, Du kan vara nästa italienare som bygger en bro mellan England och Italien Mario. Jag har en vän som säger:
‘Det är ingen idé att vi försöker förstå oss på genier, därför att genier tänker och agerar inte som vanliga människor. Det är det som gör dem till genier.’
It takes one to know one.
Det är därför Ibra och Cassano älskar varandra och det är därför de här två kommer att charma hem ligaguldet senare i vår. Under 2011 ska jag berätta om mina minnen på plats i Italien med Cassano i Bari och med Prandelli i Florens och med många fler.
Med kärlek blir vi starkare. Tack för i år. Vi ses 2011.