Välkommen tillbaka Göran

Så.

Nu till det allra viktigaste. Göran Göransson har vaknat igen efter att ha legat nedsövd i två långa månader. Välkommen tillbaka Göran. Hoppas att Du kurerar Dig nu. Kram.

Hos blåränderna i stan har det varit sorg, och det är det hos de flesta av oss som har varit uppe och spenderat tid runt Kaknäs. Djurgårdens gamla materialare Kjell ‘Lunkan’ Lundkvist lämnade oss nyligen. Han var alltid älskad av spelarna på sitt eget lilla vis och min vän, slitvargen Fred Persson, säger adjö med raderna nedan i min favoritblogg ‘Penthousefred’. Galma DIF:arna Fred, Daniel Martinez och Jesse Kindbom var uppe och sa adjö till Lunkan i höstas, innan det hela var över.

‘Jag hörde trummorna på stan…
Nån sa att du hade blivit sämre.
Jag ville träffa dig.
Jag kände på mig att det skulle bli en speciell träff.
Kanske den sista…

Fan, vad glad du blev.
Du nämnde nåt om att du hade ont i ryggen men att det inte var så farligt.
Vi pratade gamla minnen.
Du visade oss runt… Mig, Martinez och Jesse.
Du visade oss de nyare delarna av Kaknäs.
Vi tittade på gamla foton.
Du fnös och skakade på huvet.
Du nämnde nåt om att det blivit så jävla seriöst.
Att det var en annan känsla på vår tid.
Vi pratade om resan till Rio.
Om resan till Miami.
Om lägret i Dubai.
Om dom galna träningsveckorna i Båstad mitt under tennisveckan.
Vi pratade om att vi var mer otränade när vi kom därifrån än när vi kom dit.
Men fan vilken glädje vi hade.
Det var annorlunda mot nu…

Du klappade till mig på bakhuvet och pekade på platsen som jag satt på, i ca 8 år, och som nu var en del av matsalen, och sa:

Dig, Persson… Dig fick jag för mina gamla synders skull… Sen skrattade vi och kramade om varann.
Du frågade hur det gått med familjen och allt.
Jag sa att det var sådär. Jag har tre jättefina barn, men det har strulat till sig. Två mammor. Tre barn… Du vet hur det är…
Du tittade mig i ögonen och sa: Den där blonda saken du kom förbi me rå… Fick inte hon ordning på re?
Nja, svarade jag.
Du log och sa: Det kunde jag ju ge mig fan på. Du är en rumlare. Det kommer du alltid vara.
Ja, så kanske det är… svarade jag.

Jag kallade dig för Gargamel
Du kallade mig för “Sparrisen”.
Du hörde allt.
Du var alltid på vakt.
Du hade ditt revir och där kom ingen in.
Du jagade mig alltid för att jag var en slarver.
För att jag var en kaxig grabb med vass tunga.
Som du själv en gång.

Det var väl därför det fanns en sådan kärlek i dina ögon även fast du var grinig som fan.
Jag såg det.
Jag kände det.
Och därför fortsatte det år ut och år in.
Jag älskade det.
Du älskade det.
Vi älskade det.

Innan matcherna så brukade du komma fram och säga:
Gå ut och gör det du är bäst på men rör för helvete inte bollen…
Sen blinkade du med ögonen och log.
Spelare och tränare kom och gick men du, jag och Sivan var alltid kvar.
I alla fall under åtta år.
Åtta magiska år.

Jag kände att det var ett slags farväl den där septemberdagen.
Du tog tag i mig och nöp mig hårt på kinden.
Det gjorde lite ont.
Men Järnkaminer gnäller inte.
Sen strök du mig på samma kind.
Du var svag.
Jag var ledsen.
Vi tittade varandra djupt in i ögonen och tårarna kom.
Och vi log…
Vi kände väl båda två att det kanske var sista gången vi sågs.

Att det här var vårat avsked.
Ditt och mitt.
Ibland saknas ord och det gör det idag.
Saknaden är enorm.
Idag är saknaden verkligen en jävla vinterstorm.

Kram på dig.
Din sura jävel.
Mig fick du för dina synders skull och jag saknar dig så mycket.
Jag vill kunna åka ut till Kaknäs och träffa dig.
Jag vill kunna komma ut dit säga nåt vasst, kuta runt hörnet och ut på planen medan du springer efter arg som fan…
Hajar du det?
Hajar du det, Gargamel?’

Kjell Lundkvist