Abate

Se på försvarsspelet vid Spurs mål på San Siro. Den här typen av karaktär i försvarsagerande FÅR INTE demonstreras på den här scenen:

[youtubeplay id=”xSpB2hZ-esw” size=”large”]

Abate står 20 meter på rätt sidan när brytningen kommer.

Situationen är talande för hur ALLA italienska lag är på väg att åka ut i Europa just nu. Italien är offensivt en av världens mest sprakande ligor, men fösvarsmässigt är Italien på väg att bli en medelmåttig nation. Försvarskulturen har inte gått i arv. Den nya generationen italienska försvarsspelare är för svag.

‘ Du har nog inte hört tillräckligt mycket’ eller

‘Då förstår du liksom inte.’

Som om Bealtes är något som alla måste gilla då dom är förebilder för mycket av det vi hör idag. Lite samma sak med Solsidan som är en välskriven serie med hög igenkänningsfaktor för många. Jag kan tycka att den är bra gjord men jag tycker inte att det är bra underhållning för mig. Det vore lite samma sak om jag skulle proklamera att Serie A egentligen är suveränt på alla sätt och vis, och den som inte tycker så har liksom inte hajat grejen.

The Moniker älskar Beatles. Han och jag har umgåtts mycket i perioder de senaste åren efter att först ha träffats på en match med TV-laget uppe i Norrland. Något år senare sprang vi på varann en mörk sen natt vid 7Eleven på Götgatan då han skaffat långt skägg. Mötet påminde mycket om Ben & Gunnars reunion långt efter Bruce Springsteen-konserten i mitten på 80-talet.

En fantastisk film. Och för mig och The Moniker början på en fin vänskap.

Och om jag hyser svala känslor för The Beatles så älskar jag Bruce Springsteen (här på en gata i Köpenhamn).

Det sägs att när Madonna skulle besöka Christian Luuk på TV4 så repeterade säkerhetsteamet inkörningen av hennes limousine via baksidan ett 10-tal gånger innan hon dök upp.

När Bruce var i stan kom han med gitarren över axeln, vandrandes ner mot TV4 längs Värtavägen tillsammans med en vän, vandrade in i repan och frågade vart Christan Luuk höll till.

Jag bodde en gång i tiden i ett poolhus på Lidingö ett par somrar hemma hos min vän Hulken. Bruce var där ute ibland också. Han var nämligen kompis med grannen där ute i Elfvik. Det sades att The Boss bara tog in på Grand Hotel då han kom till Stockholm för att sedan smyga ut bakvägen och ta en ‘yellow cab’ ut på Lidingö där han kunde strosa fritt längs vattnet.

Jag älskar spontaniteten. Jag älskar Bruce. Jag älskar The Moniker.

Ja, hmm just det. Så gillar jag ju ‘Mello’ också. Åtminstone när framträdanden är så bra som Danny Saucedo eller just The Moniker.

[youtubeplay id=”uifw8C9MQ28″ size=”large”]

‘Lås oss inte skämta nu, vad är det för fråga? Cavani är en bra spelare. Han påminner mig om Igor Protti. Han behöver bli jämnare. Ibra är dock på en helt annan nivå.’

”Den bästa jag någonsin har spelat med är Ronaldo. Därefter kommer Zidane. Bakom dem kommer Totti och Ibra på delad plats.’

‘Jag och Ibra kom genast överens då vi båda är två helt tokiga killar. Pato är lite mer som en pojke och ganska blyg.’

Cassano tillägger också att det bara finns en spelare i världen med mer potential är Pato och nämner Leo Messi som den spelare som är nummer ett.

[youtubeplay id=”FBUBszFvsJ0″ size=”large”]

Välkommen hem till Sverige, till Doria och till Club Calcio!

FC Andrea Doria laddar. Seriepremiären är nu 50 dagar bort.

‘Jag tog en kula för Dig…’

Eto’o spelade som ensam anfallare, men det var såklart ‘typen centerforward’ som Moratti refererade till. Diego Milito sänkte Bayern i våras med hjälp av Wesley Sneijder, och även om Eto’o var bästa Interspelare och, precis som Milan mot Spurs, gjorde sig förtjänt av ett mål elller två, fick Inter med sig en försmädlig 0-1-torsk inför returen. Här en liten videosnutt som Milano-klubbarna kan kika på inför returerna.

Crudelis reaktion vid målen..

Alltid lika bra. Italiensk fotboll är passion på gränsen till dårskap. Elektricitet.

Och så här såg det ut när Pippo Inzaghi stängde matchen:

[youtubeplay id=”LdNb3jbZd2Q” size=”large”]

Usch, vad jag saknar Pippo.

STOLTHET

Mest glad är jag ändå att tre av mina ‘adepter’ är utsedda till årets Expertkommentator. Jens, Stubben och Snobben har redan kommit in med sitt kunnande och sin begåvning och varit som gjorda för den utmaning dom har stått inför, men jag har också varit med och slipat vårt samarbete för att utveckla dem i sina roller och jag är så stolt över att se dem bli bättre för varje dag. Åtminstone de två jag jobbar med idag känner jag fortfarande utvecklas.

Om Snobben slipar på en del detaljer kommer han att kunna bli bäst av alla. Han kan redan bäst av de jag har jobbat med. Och så är han ju vackrast i vårt lilla Club Calcio-gäng också.

För egen del vill jag bli bättre på att skriva, sjunga och leda TV-program. Jag har lång väg kvar.

Tack för stödet. Jag har en liten bubbla i magen och det känns som om den ler tillbaka mot Er.

Av de unga spelarna på väg att spränga sig in bland de bästa börjar nu Albin Ekdal visa vad Juventus såg i honom och varför Bologna varje vecka vill se Ekdal på planen.

10. Albin Ekdal, 21 år, Bologna/Juventus (SVERIGE) – har hela tiden visat upp en speluppfattning som är närmast unik för unga svenska spelare. MFF:s Ivo Pekalski är en annan som jag upplever har en del av det där. Albin visade i sin senaste insats upp ett genombrottsspel med boll som gör honom mångsidig. Innan han blev skadad visade han mot Catania upp en urkraft som vi inte har sett så mycket av tidigare och som får oss att förstå varför Juventus värvade honom. Prognos: snart i landslagstruppen på riktigt och stjärna i Bologna.

9.  Adem Ljajic, 19 år, Fiorentina (SERBIEN) i en klubb där det redan kryllar av begåvning så som Babacar eller Gulan – när Stevan Jovetic skadade sig och då Mutu var avstängd fick Ljajic ett närmast obrytbart förtroende av sin tränare Mihajlovic. Sprungen ur Balkanskolan så visar han upp eleganta tekniska egenskaper och har bara att arbeta på sin speluppfattning, sin fysik och att bli mer konkret. Har allt för att bli en riktigt stor offensiv spelare. Prognos: om han inte kan konkurrera ut Jovetic kan han bli tvungen att flytta till en lika stor klubb och växa ytterligare. Närmast gränslös begåvning.

8. Josip Ilicic, 23 år, Palermo (SLOVENIEN) i rosanero där jag lika gärna hade kunnat nämna Kasami eller Bacinovic – vem? Ja, innan säsongen var Ilicic helt oprövad på hög nivå. Nu är han ett av ligans vassaste offensiva vapen. Han är stor, kraftfull, teknisk och avslutar med perfektion. Speluppfattning och driv har han. Ilicic skulle redan idag kunna spela i en större klubb i en viktig roll. Har nog närmat sig toppen på sin förmåga, men det hindrar honom inte från att bli ett av ligans allra största namn. Prognos: ensam kung i Palermo när Pastore går eller redan mogen för att spela CL med Napoli/Lazio om ett av dem går dit.

7. Coutinho, 18 år, Inter (BRASILIEN) – redan debuterat i brasilianska landslaget. Det finns något Giovinco-mässigt över hans approach och passningsspel och något som påminner om Pato och Messi i hans utväxling. Han har varit svår att beskriva positionellt (optimalt alltså) då han flyter över så stora ytor. Om brassarna redan tycker att han är redo för landslaget så är han såklart något alldeles extra. Jag tycker att han överarbetar och spelar för sällan med högt bolltempo. När allt sitter blir han svår att stoppa. Ett minus är att hans fysik riskerar att minimera honom till ‘ett guppande flöte’ där ute. Prognos: om Leonardo får in honom i elvan kommande år har han Sneijder som läromästare. Får sikta på att först bli ordinarie.

6. Alexis Sanchez, 22 år, Udinese (CHILE) på Friuli där spelare som unge Asamoah redan gör bra ifrån sig. – Ja, vart ska vi börja när det gäller Sanchez? Hans grymma VM? Eller faktumet att Alex Ferguson drömmer om honom dag och natt sedan ett par år tillbaka? Eller att Inter, Real Madrid och Chelsea väntar på att kliva in och ta honom. Alexis Sanchez är hybriden mellan en god trequartista och en ytter. Egentligen har han farten för att kunna utmana från en kant, men så har han också så känsliga fötter att han kan trä in bollar med rätt fart i minsta lilla lucka. En färdig toppspelare nu. Prognos: spelar i en storklubb i höst.

5. Marek Hamsik, 23 år, Napoli (SLOVAKIEN) – även han en färdig toppspelare. Är spindeln i nätet i Napoli. Rör sig fritt och ledigt. Har fått en offensiv roll som gör att han kan sväva runt och leta ytor då motståndarna har bollen, istället för att tvingas täcka ytor i defensiven. Närmast ofelbar på ett tillslag, även i de svåraste momenten. Ser allt som oftast ‘nästa steg’ före motståndaren då han hela tiden registrerar sin omgivning. Skulle behöva lite mer pondus för att bli världens bäste mittfältare, och lite mer jämnhet på topprestationerna. Har allt för att bli bäst. Prognos: tar Napoli till Europa-toppen?

4. Alexandre Pato, 21 år, Milan (BRASILIEN) – värvades för att bli ‘den nya Ronaldo’. Har egentligen det mesta som Ronaldo hade utom den där silkeslena bollbehandlingen med högt tempo, och även om båda ‘borrar ner huvudet’ så kändes det som om ‘fenomenet’ alltid hade koll på sin omgivning. Pato är lite ‘on’ och ‘off’. Han behöver ligga på en konstant hög nivå och fortsätta utveckla sitt spelsinne för att bli det mesta av det där. Farten går inte att ta honom på. För explosiv i musklerna och drar ofta upp baksida lår, vilket måste stävjas. Prognos: blir Ibras perfekta partner eller tvingas flytta och börja om.

3. Javier Pastore, 21 år, Palermo (ARGENTINA) – redan värderad till minst 350 miljoner, även om president Zamparini vill ha det dubbla. I sina bästa stunder skjuter han direktskott från 30 meter i krysset, flyter förbi sina motståndare, avslutar med pannan ur trånga situationer och slår väl avvägda avgörande passningar. I sina sämsta stunder är han sur eller till synes omotiverad. Spelar på samma höga nivå som Ibra när han är bra, men har en bit kvar för att hitta jämnheten. Prognos: lyfter Palermo ut i Europa fram till 2012. Sedan flyttar han. Man City?

2. Stevan Jovetic, 21 år, Fiorentina (MONTENEGRO) – ja, vi får inte glömma bort honom. Fiorentina har hittat en ny lejonkung efter Batistuta. Precis som Pastore var Jovetic innan flytten jagad av de största klubbarna i Europa men han hade en stark vilja att flytta till Florens. Jovetic sänkte på egen hand Liverpool i Champions League och har klivit fram när många andra spelare inte har haft förmågan eller inte har vågat. Spelar helt utan nerver och har en kolossal tro på sin förmåga. Det kan ta honom ännu längre. Prognos: spelar kvar i Florens och blir lika stor som Rui Costa, innan han spelar några år i en ännu större klubb för att vinna de största titlarna.

1. Edinson Cavani, 24 år, Napoli (URUGUAY) – ja, han fyllde nyss 24 år, Matadoren. Cavani var förvisso skyttekung på sina sju mål i U20-mästerskapen i Sydamerika för fyra år sedan så vi borde ha förstått att den här utvecklingen var att vänta, men fotbollen/idrotten är lömsk. Det är svårt att veta när en spelare har nått sin fulla potential. Han springer oavbrutet hela matcherna, han orkar ta de där viktiga centimetrarna för att nå inläggen perfekt, han har en avslutsteknik med panna och båda fötterna som nog är oöverträffad och han älskar rampljuset när han är på planen. Född stjärna. Prognos: Real Madrid bjuder 450 miljoner men han blir kvar i Napoli och gör klubben till Scudetto-utmanare de närmaste åren.

*****

Fotboll handlar om många moment. Passningar, mottagningar, speluppfattning, kondition, fart, fysik, närkampsspel, taktik, avslutsteknik, målvaktskonst, defensiv, offensiv. Den som bäst hanterar alla moment och har marginalerna med sig vinner matcher. Inter gjorde det bäst i världen ifjol. Inte ska INTE behöva be om ursäkt för att laget försvarade sig bra i många avgörande matcher i Champions League. De ska sträcka på sig. Det ingår i spelet. I veckan kliver Inter in mot Bayern. Det är ett annorlunda Inter i år.

*****

Om Stuttgart kan åka ur Bundesliga med det där laget måste Bundesliga vara den ligan i Europa med bäst bredd. Framtidens liga!

*****

Ranieri skulle aldrig ha vunnit något med Roma ändå. Att vi tycker om honom är en annan sak.

*****

Runström till Bajen? Varför ska Björn lira ett år i Superettan? För att hjälpa Bajen? Och om det inte går så bra som han vill då? Jag kan ju lätt säga att han skulle kunna få fem, sex, sju gånger pengarna nån annanstans.

*****

Jag drar på resa i nästa vecka. Milan – Napoli med Snobben, Florens med Ola Wiklander, middag hos extraföräldrarna Kurt och Marianne Hamrin, Rom med min vän Leonardo och Marcus Birro. Hem från Rom.

*****

Gattuso avstängd i fyra matcher. Känns rätt. Han tappade huvudet. Frågan är om man ska göra skillnad på människa och människa? Zizou hade ju 14 urspårningar i karriären som var värda långa avstängningar om jag inte minns fel och han bad sällan om ursäkt. Ska man ta sånt i beaktande? Att vi tycker om honom är en annan sak.

Att Joe Jordan inte uppträdde som en ‘signore’ (vilket förväntas på en fotbollsplan i Italien) skulle Gattuso, om någon, ha varit erfaren nog att förstå.

*****

Varför Juve var så bra på 90-talet? Varför Barca och Man United är bra numera? En stor anledning är att det finns en röd tråd som genomsyrar hela de här klubbarnas tänk. En annan är att spelarna, även stjärnorna, underordnar sig modellen, kollektivet, bättre än andra. Som jag ser på det. Den där röda tråden saknas i Juve idag.

*****

Sverige är inte Italien när det gäller stil. Sverige är Sverige och Sverige är ängsligt. I de flesta fall kopierar vi varandra så kan vi känna oss säkra på att vi gör rätt. Eller åtminstone inte fel. Vi kan ofta klä oss snyggt, ibland stiligt, men få vågar sticka ut. Det finns ingen i Sverige som Lapo Elkann. Ingen. Ingen. Ingen.

Sverige är Robert Wells. Italien är Lapo Elkann.

*****

Robert Wells

*****

Därför ett litet tips: ta inte stilråd från någon här uppe i norr som inte har Lapo Elkanns känsla och kontaktnät. Det kan slå riktigt snett.

– ZOOLANDER!

Alexander (namne med min yngsta bror) hade en mindre roll i ‘Flygplanets’ favoritfilm. (Montella fick sitt smeknamn ‘L’Aeroplanino / Det lilla flygplanet’ efter alla sina flygturer.)

Jag brukade hälsa på Björn (‘Runar´) i London vid mina resor där jag kommenterade Premier League-fotboll för Canal Plus på den tiden. När Montella kom till Fulham blev Björn och Vincenzo snabbt kompisar. ‘Flygplanet’ tog ut Runar på äventyr i huvudstaden.

Den här dagen då vi fyra och Runars vän Sulan var ute och åt middag var speciell. Alexander skulle nämligen dagen efter göra sin audition för en storsatsning som skulle gå på HBO. Hela hans karriär stod på spel. Hemma hos Björn körde han en hel monolog för mig på fem minuter så kraftfullt och imponerande att mitt hår reste sig mot taket och den bakre väggen.

Efteråt applåderade jag och sa lugnt till Alexander att han inte behövde känna någon oro. Med en liknande prestation skulle han få rollen, sa jag. Jag uttryckte min vördnad för honom och sa att jag inte hade en aning om att skådespelare behövde vara SÅ bra och förberedda och att det skulle krävas så mycket som fem minuters monologer med den totala inlevelse som Alexander visade upp.

– ZOOLANDER! ropade Montella inne på restaurangen. Zoolander är nämligen Montellas favoritfilm. Han kände igen Alexander från en mindre roll i den sköna filmen.

Han är en extremt professionell ung man med en enorm karisma, Vincenzo Montella. Vi är ungefär lika små han och jag, men medans jag är en simpel kommentator så är han Hollywood-cool. Han känns ungefär som en ung Al Pacino.

Alexander lämnade oss tidigt den kvällen men jag, Runar, Sulan och Flygplanet blev kvar på restaurangen. Vart vi än gick den kvällen stod det italienare i gatukorsningar med erbjudanden om lite brödravärme på landsmännens trattorior. Vi hade säkert blivit bjudna på allt. Så stor, populär och omtyckt är han. Även i London.

Dagen därpå gick Alexander in och satte varenda replik på sin slutaudition. Självklart fick han en bärande roll i serien och den dagen satte hans karriär fart på allvar. Idag är han ett stort och aktat namn i Hollywood.

[youtubeplay id=”oNO0VAxNMl8″ size=”large”]

Vincenzo Montella? Han är precis nu utsedd till ny Roma-tränare.

Inget mot Reinhard Krause på p3.

[youtubeplay id=”VIDUX6nb07s” size=”large”]

Brukar inte ‘Egon Malmgren’ annars köra mycket av nyheterna på radion?

‘När romarna vaknade och gick ner på den lokala marknaden för att köpa sitt morgonbröd var Rom ett rike utan kejsare…’

Claudio Ranieri är en signore, en äkta gentleman. Han är en sån man vill att det ska gå bra för i den här cyniska fotbollsvärlden där allt handlar om resultat. Ändå står Ranieri där blott med sin Coppa Italia-vinst med Fiorentina ’96 och sin seger i Copa del Rey med Valencia ’99 som största triumfer.

Hans förhållande till Mourinho har på många sätt varit underhållande de senaste åren. Det var ju Mou som tog över efter att Ranieri ‘nästan’ lyckats med Chelsea och då portugisen styrde blev Londonklubben en vinnarklubb. Det var ofta ordkrig mellan Mou och Ranieri då ‘Tinkerman’ var hos de svartvita i Turin och då Mou ständigt retade Ranieri.

Gentlemannen svarade med att man i Italien alltid är en ‘signore’ mot sin nästa. Att man tar framgångar och motgångar som en ‘signore’. Gentlemannastilen. Ranieri påtalade att Mou gjorde vad som helst för att vinna. Mou konstaterade nöjt att ‘för en förlorare med två inhemska cuptitlar är det bra att han har upptäckt att jag alltid vinner’.

Signoren och den (utåt sett enbart) bortskämda snorungen.

Igår lämnade Ranieri ett sjunkande skepp. Roma är en passionerad klubb där väldigt lite handlar om balans och där mycket handlar om stämningar. Varje dag är en ny sinnesstämning och få minns hur sinnet var igår. Känslor tar över, supportrar triggar varandra och ofta är en hel armé ute på träningsanläggningen Trigoria för att vädra sina synpunkter. På gott och på ont.

Att Ranieri har klivit av känns rätt. Han fick fason på lagets organisation ifjol, men nu är allt som bortblåst.

Kristina Kappelin är för övrigt släkting till mig. Det var min farmor som tog mig igenom släktdjungeln och förklarade hur vi relaterade till varandra. Kristina är en av många jag ser upp till i den här branschen.

(Både hon och jag rekryterades av Mats Taxén. Kappelin innan VM-90 för SVT, jag till Canal+ 1999.)

Det finns en grupp människor som faktiskt tror att JAG väljer alla matcher på TV4.

Med den logiken kan Ni alltså tacka mig för att vi sänder Liverpools retur på torsdag. Om det nu är så att jag bestämmer här på fyran alltså.

Kram alla fotbollsälskare. Och ja, jag tycker om Premier League. Men jag är inte så imponerad av alla aspekter av ligan som många andra. En stor skillnad där.

Jag sitter och fascineras över hur Italien under Prandellis ledning plötsligt känns som det landslag i världen efter Argentina som har flest anfallsalternativ numera.

Marco Di Vaio skulle vara aktuell för vilket landslag som helst och Fabrizio Miccoli, bänkad i Palermo ikväll, likaså.

Spelare som Borriello, Pazzini och Matri får slåss bara för att få en plats i truppen nu för tiden. Kan ni tänka Er? Gli Azzurri går mot en ny vår. Nu är platta anfallsalternativ som Iaquinta och Pepe inte längre lika aktuella. Tack gode gud för att Lippi har avgått.

Sitter och drömmer om en tridente med tre ur kvartetten Balotelli, Cassano, Beppe Rossi och Di Natale. Helt sjukt egentligen hur fort det vänder. Gli Azzurri kommer bli att räkna med i EM-kvalet och känns just nu som om en av EM-favoriterna nästa sommar.

Vassaste strikern. Toto.

Simon Bank

Tommy Pedersen & Mattias Sellfors, FC Andrea Doria

Ungefär så kände Dorias vänsterback, nr 19 från Mjölby, Hans Ebenman (här med ‘il Genio’ Jonas Dinnesen efter träning i veckan)…

…när han såg Milan inför mötet med Spurs i veckan. Bortalaget kom i träningsoveraller, Milan i Dolce & Gabbana.

Ett lag som Milan kan åka på stryk. Men de kan aldrig förlora.

Gennaro Gattusos agent berättar nu vad Joe Jordan sa för att provocera Gattuso. Jordan sökte ju såklart en effekt av sitt agerande för att få Ringhio ur sina gängor. Joe Jordan vann.

Frågan är vad en 60-årig man har att vinna på det agerandet ändå. Inte värdighet iallafall.

Precis som Materazzi vann över Zidane 2006. Den gången var det tal om en misshandel och ett VM-guld som Matrix vann. Detta var en ‘mindre dutt’ på Joe Jordans näsa (tillika oförsvarbart) i en åttondel i Europa.

Lite skillnad. Och till skillnad mot Zizou bad Gattuso om ursäkt. Och ännu är bara första halvan av dubbelmötet spelad..

..och Gattuso har ju sitt VM-guld trots allt.

Campioni

Då ska du inte titta på skotska ligan eller Allsvenskan. Du ska se Serie A.

Tänk att Milan kan ställa upp med ett mittfält med Gattuso, Ambrosini, van Bommel och Flamini.

För att våga ställa sig på ett mittfält mot dessa fyra bör man nog bära lite extra skydd, förbereda sig mentalt och helst ha ögon i nacken. Usch. Lägg till småfule Nesta så har du ett mardrömslag om du inte gillar när det smäller (lite för sent).

Då har vi inte ens nämnt att rebellerna Ibra, Cassano, Boateng och Robinho spelar i det här laget.

Inte mycket roligare att möta Inter med Thiago Motta, Cambiasso, Walter Samuel, Lúcio, Materazzi, Cordoba eller Chivu.

När som helst kan det smälla, och gör det inte det så tappar nån av dem huvudet.

Juventus känns väl inte lika jobbiga att möta med ett mittfält med Sissoko och Felipe Melo.

Men visst kan det göra ont. Om det inte är hårda tacklingar så rör det sig ibland om rena utbrott. Spelare som Cassano och Felipe Melo saknar impulskontroll, även om det i Cassanos fall oftare drabbar honom utanför planen.

Bubblare:

Chevanton (som kastade tröjan på en domare i år), Adrian Mutu (som nitade på en kypare), eller varför inte Philippe Mexés.

[youtubeplay id=”K2ldRWgjOH4″ size=”large”]

PANG PANG PANG!

Det handlar om spelare som inte bara spelar fult, lex Materazzi. Serie A är en liga där det kan smälla, kanske alltför sällan på ett rejält och ärligt sätt, utan ofta handlar det om rena urspårningar och fula överfall. Ibland på gränsen till fegt (Chivu), men ofta för att spelare som Simeone eller Mihajlovic på sin tid spelade med ‘hjärtat utanpå tröjan’. Det är som om elektriciteten på läktarplats smittar spelarna och ofta kokar det över.

Frågan är om du gillar tjuvknep och rena överfall eller bara rena smällar. Det kanske är att föredra att det blir tuffa och ärliga tag utan gnäll eller efterslängar? I den här ligan får du ofta se det värsta av det värsta. Men det finns ju dom som gillar det också.

* Milan inledde för försiktigt och hämmas av att ha en bromskloss som Seedorf i det offensiva spelet. Att han dessutom joggar i sitt presspel gör att Milan tappar i båda riktningar. Det är fyra år sedan Clarence blixtrade till i en sådan här match och redan då var man överraskad när han var bra.

* Milans mittfält bestod av två krigare, en mittback och Clarence. Ingen av de fyra som startade matchen har spelat mycket på sistone pga skador. Det kändes inte bra förrän Robinho flyttade ner och Pato kom in. Det ska inte räcka i en sådan här match.

* Antonini förlorade inte oväntat sin fajt mot Lennon, men här hade det krävts att Milan dubblat Lennon för att Antonini skulle kunnat täcka ner mot kortlinjen. Flamini skulle ha givit understöd.

* Både Flamini och Gattuso är spelare som har varit uppe på öarna och spelat. Deras spelartyp är överrespresenterad och älskad där uppe, och Flaminis tackling höll Championship-nivå. Även om den stilen är populär uppe på öarna så går det inte att tappa huvudet som de här båda krigartyperna gjorde. Lite ombytta roller kändes det som när de här två skruvade upp sig själva. Tyvärr känner jag igen mig lite i Gattuso med bindeln, men det försvarar inte hans agerande. Framförallt vet jag vad en kaptensbindel kan göra, men i fallet Gattuso blev det kontraproduktivt att bära den. Övertändning är ordet.

* Abbiati har varit en av Milans bästa spelare och Amelia har blivit lika mycket otursgubbe i Europa som Doni blev för Roma ifjol. Målet kan han dock inte lastas för.

* När Lennon kom rusande vid målet tog Abate en 80-procentslöpning hemåt. Med full fart hade han hunnit upp Crouch. Det i kombination med att Nesta inte låg kvar och markerade Crouch var ett par av misstagen i upprinnelsen till målet. Nesta skulle ha låtit Lennon skjuta såklart. Ibras passning i samma anfall och Yepes våghalsiga chansbryning var ju inte så begåvade heller, men det är dock sånt som händer.

* Milan hade inte flyt med de små marginalerna. Domslut, Gomes räddningar etc.. Det hade lätt kunnat bli 2-0 till Milan denna afton. Det hade känts mera normalt sett till chansfördelnigen. Nu är det bara att ladda om.

* Gallas är en bra försvarsspelare men Dawson var tvungen att ta till tjuvknep. En armbåge på Ibra som skulle ha inneburit straff och en teatralisk filmning av engelsmannen vid Ibras bicycleta till 1-1 i slutet. Hade det varit Materazzi (som brukar falla så) som fallit sådär hade det blivit ramaskri.

Spurs vann italienskt

* Både Dawsons filmning och Spurs sätt att försvara sig, lågt och genom att stänga till ytor i och runt eget straffområde och sätta in stöten på en kontring är sånt som inte alla uppskattar generellt. Jag hatar inte Spurs för sättet de vann på. Jag hyllar dem. Men visst var det med typiskt italienskt spel, italiensk list och lite flyt. Jag gillar ändå Redknapps ödmjukhet efter matchen. Han växer på äldre dar den mannen.

* Starkt av ‘britterna’ att lösa det utan Gareth Bale. Milan saknade dock Cassano som är bästa komplementet till Ibra. Dessutom saknades speluppbyggnaden hos Milan med både Pirlo och Ambosini borta. Milan led mer än Spurs av saknade spelare.

* Tottenham har fler spelare i sin ‘prime’ i karriären än vad Milan har. Eller? Van der Vaart, Modric, Kranjcar, Lennon och Bale kan ställa till det för många lag. Jag gillar hur de utnyttjar spetsegenskaperna i sitt spel med Lennons fart och Crouchs huvudspel. Det är närmast omöjligt att försvara sig emot inläggen och huvudspelet som kombination.

Dags för Roma nu att kliva in mot Shakhtar..

Milan skapade mängder av bra chanser och Tottenham gjorde mål på sin enda riktigt heta möjlighet mitt i Milans press, på en ‘italiensk furbo-kontring’.

All heder Spurs. Det här kan förtjäna en kvartsfinalplats. Tillbaka till ritbordet Milan. Och Ibra.. är Du för trött eller är det vid den här tiden på året Du inte kan manifestera Din storhet, i de största matcherna? Vi får vänta tills i mars månad. Då får vi svaren. För egen del är det bara att lyfta på hatten för Harry tills vidare.

Kvällens hjälte: målvakten Gomes.

Ibra avslutade för övrigt kvällen med en bicycleta till 1-1 och Dawson lade sig lätt i samma situation. Det såg ut som om engelsmannen filmade.

Vad hände mellan Joe Jordan och Gennaro Gattuso? Ibland måste man tydligen göra som Zizou för att statuera exempel..

Ibra har blivit berövad både en frispark och en klar straff. Armbågen från Dawson är i motsvarande läge klar frispark på mittplan alla dagar i veckan och huvuddomaren hade fri sikt men missade incidenten. Med den typen av försvarsspel kan man spela i flera dygn utan att det bli mål. Hade det varit i den svenska landslagströjan mot England hade förseelsen blivit uppmärksammat på ett annat sätt.

Flamini ska vara glad att han är kvar på planen, men så spelar han också som om han vore kvar i England. I Arsenaltröjan, mot Spurs.

Gomes har förhindrat 2-0 Milan med två jätteräddningar på Yepes nickar. Hur skön är den mannen?

‘För det andra vill jag tunnla Zlatan’, tillägger Rafael van der Vaart.

Ibras svar?

‘Jag tänker inte på det förflutna. Jag tänker bara på att gå vidare i Champions League.’

Robinho tillägger att det skulle vara katastrof att åka ut mot Tottenham.

Ikväll gäller det. Första mötet på San Siro där Spurs släppte in 4 mål på kort tid vid senaste besöket. Tränare Redknapp lovar fullt ös framåt ikväll.

På lördag inleds Cricket-VM som spelas i Indien, Pakistan och Sri Lanka. Jag är helt övertygad om att Cricket är årets sport. Årets sport och framtidens sport. 700 års tradition ska nu bäras vidare. Och om Du undrade vad Italiens äldsta fotbollsklubb heter så är svaret alltså (vi tar det igen):

Genoa Cricket and Football Club.

[youtubeplay id=”txfHVG3ioAs” size=”large”]

Kan detta vara nåt för Ronaldo med ny diet? Och kan det här vara nåt för Foppa om foten håller?

(Foppa har alltid varit min favorit på isen tillsammans med Uffe Söderström såklart, men huuuu vad trött jag är på att den där mannen sitter på presskonferens efter presskonferens år efter år och förklarar att han slutar med sin sport. Vad är grejen? Han la ju av för ett halvt decennium sedan.

För övrigt undrar jag varför hela den svenska presskåren i sin iver att jaga föredettingen Foppa, nästan glömmer bort att hylla två av världens bästa hockeyspelare just nu, bröderna Sedin.

Som om vi skulle glömma att hylla Ibra för att vi ständigt sitter och väntar på Zinedine Zidanes comeback. Man kan älska Zizou, men den man får inte glömma vem det är som presterar på topp just nu.)

Inför 2011 sa vi samma sak, och så här långt leder vi över allt och alla. Och The Moniker är vidare från sitt kval i Göteborg. I helgen var jag och tre ‘stökgubbar’ där för att stötta honom och heja fram honom. ‘Oh My God!’ är dock bara toppen på isberget. Killen är på väg att skaffa sig en låtlista som stora svenska artister bara kan drömma om. Jag är svag för de här två:

[youtubeplay id=”Cb2MloNRNkE” size=”large”]

‘..they tell you to be strong, fuck them all..’

(Stökigt mellansnack förresten.)

Jag är svag för The Moniker. Människan, rösten, hjärtat, generositeten, humorn, glädjen, stökgubben. Vi står inför förhoppningsvis sissådär 40-50 års njutning och dominans tillsammans.

Helgen med stökgubbarna? En av mitt livs bästa. Tack Göteborg förresten och alla ni där nere som förgyllde våra dagar. Tack för generositeten.

Mitt liv är som Manchester City. Det finns bara en väg. Uppåt.

Derbyt. Fuzz

Milan – Tottenham 2-0, 2-2

AC Milan är världens mest vinstrika klubb internationellt sett och har förutom tradition även erfarenhet i laget. Storstjärnan Ibra (som av Lars Lagerbäcks uttalande i Eurotalk att döma är världens bäste numera parallellt med Messi, men kanske ännu viktigare för sitt lag) är bättre än nånsin och blir med stor sannolikhet den som kan fälla det slutgiltiga avgörandet. Hade Tottenham haft med sig Gareth Bale hade det känts lite som om han hade kunnat bomba in en eller två på San Siro, men nu känns Spurs lite ‘vingklippta’ (är ni med på den?).

Internationellt oerfarna Spurs släppte in tre på Young Boys tidigt och fyra mot Inter på kort tid för att sedan komma tillbaka. Det kommer inte att gå den här gången. Mitt tips (sånt här kan man ju få äta upp) blir att Milan kontrollerar matchen imorron och att Spurs stora chans blir att Lennon vinner sin kant.

Det roligaste av allt är att England har missat hela Ibras karriär och att måttstocken för hans styrka enligt britterna är de två målen mot försvarssvaga Arsenal (bakom Almunia dessutom). Snacka om att ha noll koll på allt som händer UTANFÖR öarna. Det är det som gör det så svårt att diskutera boll med engelsmännen eller anglofil-fanatikerna. De har bara koll på sitt eget. Det är lite trist tycker jag därför det är svårt att ta många av dem på allvar med den typen av arrogans (och ja, jag har rest runt där i några år så jag vet).

Men vänta nu.. de här 30 målen då?

Roma – Shakhtar

3-2, 2-3. Roma vidare i förlängning.

Svårt att tippa resultaten egentligen, men Roma behöver Pizarro med i det här mötet för att binda ihop lagdelarna. Tyvärr är mittbackarna för svajiga och innermittfältet för odynamiskt för att det ska bli succé. Däremot är ju Borriello/Vucinic/Ménez en helt vilt galet bra tridente. Det bör bli avancemang mot Shakhtar även om jag är svag för Srna:s högerfot.

Inter – Bayern

50/50

Inter hade nog vunnit med Benítez, men Leo är inte den störste av taktiker. Det är däremot van Gaal. Risk att Inter åker ur, trots att Inter har starkaste laget av de här tre från Serie A.

Arsenal – Barcelona 2-3, 0-4

De första 20 minuterna förra säsongen är den värsta utrullning jag har skådat. Arsenal är inte byggt för att täcka ytor och det är risk att det blir samma visa igen. Barca vidare med 7-2 känns rimligt. 6-3 ifjol var i underkant. Här första mötet med de två målen av Ibra förresten:

[youtubeplay id=”E9bcRvUp3VE” size=”large”]

Det borde ha varit dubbla målskörden.

Jag kan ofta känna att Allsvenskan är just ‘hypa:ad’, att La Liga totalt sett numera är ‘hype:ad’ eller att Premier League är ‘hype:ad’. Vi som följer ALLA stora ligor med stort intresse vet att att det finns styrkor och svagheter i alla de här ligorna, men många av oss blir stötta om någon trampar oss på den ömma tån, om det är på fel grunder vill säga. För egen del blir jag mest trött när någon slåss för sitt eget med fel argument i ren okunskap. Alla kulturer och ligor ser olika ut och har sina egna styrkor och brister.

För mig är det till exempel inget uppseendeväckande att mittbackar som Richard Dunne, Robert Huth, Cristopher Samba, Matthew Upson och Titus Bramble är spelare som är svaga tekniskt och skulle ha svårt att spela i ligor som ställer högre krav på teknisk kompetens. De är konkreta exempel på spelare som är perfekta i England där det fortfarande i högre grad än i Sydeuropa handlar om att rensa och nicka bort inlägg eller vinna förstabollen på offensiva fasta.

Samtidigt kan det för en ur-italienare vara beklämmande att se Werder Bremens försvarsspel en dålig dag eller försvarsspelet hos vissa av lagen i den spanska eller än värre i den holländska toppdivisionen. Spelartyper som de ovan nämnda och lag med så svag taktisk begåvning ser man sällan eller aldrig i Italien.

Italien har sina problem. Vissa av bottenlagen spelar tillknäppt och organiserat och krymper ytor för sina motståndare vilket kan ge en enahanda matchbild. Det passar inte alla smaker. Bildproduktioner, färger, gräsmattor och arenor kan ibland vara så omoderna, färglösa och fula så att man inte tilltalas, kamerautsnittet är ofta långt ifrån, tempot är böljande vilket innebär att matcherna oftast går ner i tempo och upp igen vilket vi nordbor inte är vana vid då vår grundinställning är att det ska vara fullt ös i 90 minuter som i Skottland. Att lagen försöker diktera tempot i matcherna stör mångas grundsyn på fotboll.

Italien har skatteregler som gör det svårare idag att konkurrera om de bästa spelarna, klubbarna äger ännu inte sina egna arenor och klubbarna har svårt med merchandise då supporterplaggskopior är tillåtet att sälja till en fjärdedel av priset i Italien. Det finns mycket mer som vi skulle kunna avhandla här, som exempelvis den försämrade kvalitén på de inhemska spelarna de senaste 3-4 åren.

Allt har sin förklaring. Allt är inte bäst i ett enda land. Alla sliter med sina laster.

Nu står Europaåttondelarna för dörren och om vi ska prata siffror internationellt genom historien så kan vi konstatera har Spanien 31 titlar ute i Europa, England har 29 och Italien har 29. Spanien och Italien har 12 vinster var i mästarcupen mot Englands 11. 5 av Spaniens triumfer var Real Madrids fem raka mellan 1956 och 1960.

Italien är ruskigt starka just nu

Italien har vunnit mästarcupen två av de senaste fyra åren, har vunnit tre av de senaste åtta, har haft en finalist med i fyra av de senaste åtta, har haft fem finalister de senaste åtta åren, har regerande Europa- och världsmästarna för klubblag, vann VM senast 2006, har flera av guldboll- och guldskovinnarna under 2000-talet i Serie A, har totalt fyra VM-guld genom historien och ytterligare finaler, har tre lag med i åttondelarna i årets Champions League med bra läge för avancemang.. Italien är riktigt riktigt bra, om än inte så bra som för 15 år sedan.

Lite kuriosa avslutningsvis. Barcelona och Real Madrid har ju dominerat sin liga så kraftigt genom alla år och har också varit framgångsrika ute i Europa såklart. Därför har dessa två kunnat spela i Europa år efter år och ta mycket poäng då den inhemska konkurrensen inte har varit stark sett till historien. Om vi spanar in Marathon-tabellen så har Italien tre lag i topp 6 ute i Europaspel genom historien. Och även här är faktiskt Juve bäst.

Topp 6 poängmässigt i Europaspel:

1. FC Barcelona

2. Real Madrid

3 Juventus

4. Bayern München

5. AC Milan

6. Inter

Spanien, Italien och dessutom ett tyskt lag i topp 6 alltså.

I mitt yrke har jag investerat mycket tid, energi och och gjort uppoffringar för att se saker, lära mig saker och att hitta ett uttryckssätt som jag trivs med och som blir mitt arbetsredskap i min preofession. Därför blir mina insatser värda något för FAN-TV som jag bör kompenseras för, ungefär som för en hantverkare som jobbar extra efter ordinarie arbetstid. De skickliga gäster som idag sitter hos FAN-TV sitter gratis men anser förmodligen att de antingen vill prata av sig lite, eller att det bara är kul, eller att de vill briljera med sitt kunnande, eller att mata sitt ego lite, eller bygga sitt varumärke, eller har ingen plattform för att få ut allt sitt eminenta kunnande eller har gått på samma linje som jag, alltså för att hjälpa det härliga gänget som jobbar med programmet. Gratis.

Då jag senast var där spekulerade vi i om det verkligen gick att bräcka ‘BIG 4’ i England och då Mancini hade tagit över sa jag att det med självklarhet kommer att bli så då Man City både hade pengarna sedan tidigare och då klubben förra vintern fick en av världens bästa tränare. På Liverpools bekostnad såklart. Man City var en klubb som för blott nio år sedan spelade i The Championship och som våren 2007 var på väg att åka ur Premier League. Sommaren -07 värvades Svennis som tränare men klubben fick inte in några nya privata pengar. Däremot började Svennis köpa in spelare av hög kaliber utifrån för TV-pengarna och gjorde City till en klubb på övre halvan. Truppen var för tunn och halkade till slut ner till nionde plats.

I augusti sommaren 2008 klampade de nya ägarna in och lät Mark Hughes ta hand om tränarposten. Det är ungefär som att sätta en arrogant snorunge i en Formel 1-bil och hoppas på det bästa. Hughes hade inte mycket tränarerfarenhet, han gjorde sig osams med de flesta sydamerikanerna i laget och stämningen på träningsanläggningen försämrades. Från dag 1 i Manchester visste Svennis namnet på alla i klubbens stab, från samtliga i b-laget, till planskötare och matbespisning. Alla kände sig delaktiga. Mancio kör samma gentlemannastil och den kommer alltid att vinna.

Mark Hughes blev förbannad på Elano på en träning och efteråt gick skotten fram till den brasilianske landslagmannen och sa:

‘My office. Now.’

Elano gick och satte sig utanför walesarens kontor. Efter en halvtimma hade Hughes inte dykt upp och Elano linkade därifrån. Efteråt skyllde Mark Hughes på att Elano inte kunde anpassa sig till klubbens (eller hans egna) regler. Under Svennis ledning var det såklart inga problem. Stora tränare som Svennis och Mancini håller alla sådana här diskussioner mellan fyra ögon. Utåt sett försvaras dom alltid.

Ok, Hughes bygge. Hughes lyckades alltså bara ta City till en niondeplats våren 2009. Ett underbetyg till Hughes, men inte till klubben Manchester City. Hughes hade trots alla pengar svårt att ta laget speciellt långt i Europa League också. Efter Mancios intåg har det dock blivit bättring. Femma i våras, på väg mot Champions League denna vår och fortfarande kvar i Europa. City är alltså snart där Chelsea var då Abramovich tog över, sett till förutsättningar. Det innebär att Mancios bygge ska vara redo att slåss om ligatiteln våren 2012, OM laget når CL framåt vårkanten.

Som ägare måste man se till om klubben utvecklas resultatmässigt, och det är precis vad som har skett under italienarens ledning. Så länge Mancio tar klubben framåt kommer han att vara kvar och då kommer City att vinna titlar också. Var så säkra.

Fotboll runt medelhavet är större än vad den är här, det vet vi. Större än hjärtat och själva livet ibland. Men respekten för en stor spelare är också större. (Och tyvärr även avskyn inför en annan, lex Eto’o).

Hur blir man då så stor som Antonio Di Natale? Svaret är enkelt. Var en gentleman, tänk på din nästa och den nästa efter det. Di Natale är numera en av VÄRLDENS bästa målskyttar. Ja, världens. Det kommer att bli ett millimer-race mellan honom och Cavani om titeln som ‘capocannoniere’. Di Natale nådde 29 mål ifjol och står på 18 redan nu. Och mål som Rooneys i helgen har han redan gjort tidigare.

Se en av mina favoriter från i år:

Helt utan ansträngning. Se hur lite kraft han ödlsar i pendlingen.

*****

En annan med ett liknande tillslag är Andrea Pirlo. Han är i Barcelona för att få specialisthjälp med sin senaste knäskada.

Hans mål mot Parma i år är nog snäppet vassare än Di Natales..

[youtubeplay id=”IK9sMTAh8Qs” size=”large”]

…och kommentatorn måste vi bara älska.

Innan jag går tillbaka till seriösa Serie A-diskussioner så hade jag egentligen tänkt bjuda Er på Galenskaparnas VM-bidrag 1990, som var det enda som var sämre än vår resultatrad i det slutspelet.

Istället bjuder jag Er En Eurodiscoversion med samma titel, från samma år:

Och bonusen på tyska som slår alla de tidigare bidragen i uselhet (självklart med den numera klassiska eurodisco-synthen):

[youtubeplay id=”bVAZ0TJt4yw” size=”large”]

Text och musik: Lasse Holm?

Det blev alltså inga svenska bidrag i del tre, men det här var ändå värt att visa upp.

[youtubeplay id=”RLr8RNwy5zY” size=”large”]

Sveriges Hasselhoff?

Sjunger han ‘quattro stazioni’ i första versen?

Helt klart är att han kör Mats Wilanders smulor som han vann med i Paris. Tänk Er att Tommy Engstrand & Åke Cato och boysen körde Razzel på 80-talet.

Tillägg: Jag älskar Roberto Mancini.

Inte har den blivit bättre de fantastiska galenskaparnas nummer på 80-talet:

[youtubeplay id=”YxSa8BlHSWo” size=”large”]

Några dagar efter det här målet..

[youtubeplay id=”0K_TZnJKNxM” size=”large”]

Redan ifjol av journalisterna utsedd till årets spelare i världen 2010. Vad väntar i år? Äntligen verkar hans kropp utvilad igen och hans hjärna verkar åter vara nästan lika fokuserad som ifjol. Fötterna har vi aldrig tvivlat på..

Sverige – Italien, U21-EM 1-2, två ass av atommyran som vi inte fick tag på. Giovinco – Balotelli PANG 0-1.

[youtubeplay id=”SvwWrth9Zsg” size=”large”]

Italien spelade sedan fantastiskt fin fotboll mot Tyskland och borde ha vunnit hela mästerskapet om det inte hade varit för ‘Buffons efterträdare’, Manuel Neuer som stod emot allt.

Ikväll möts dom igen, Neuer och Giovinco. Vem vinner?

Minns Du 2006?

Minns Du hur Italien spelade med fyra anfallare för att knäcka tyskarna i Tyskland i VM 2006?

Jag minns.

[youtubeplay id=”oQhfWwf7yp0″ size=”large”]

Nu ställs dom mot varandra igen, i fotbollsstaden Dortmund. Elvan är spikad:

Buffon; Cassani, Bonucci, Ranocchia, Chiellini; Montolivo, Thiago Motta, De Rossi; Mauri; Cassano, Pazzini

När vi nordeuropéer petar in en prilla till, sänker en pint, lägger på oss ett extra kilo på puben, köper nya cowboyboots och flanellskjorta och kombinerar med skinnväst så susar de italienska affärsmännen samtidigt runt i stadskärnorna på vespor i klanderfria kostymer. De dricker drinkar ur tunna glas och den bronsade huden under tunna skjortor med kraftiga kragar doftar Aqua di Parma eller Aqua di Gio. En annan stil helt enkelt.

Gli Azzurri (smaka på namnet) kommer mot Tyskland att kunna ställa upp med tidernas vackraste anfallspar. Inte helt oviktigt. Hur ska tyskarna orka duon Borriello/Matri? Den duon är nämligen oslagbar.

Maaaarcoooo…

Alessaaaaandrooo…

Och här en lite go’ kontrast:

Mattias Sellfors – getting ready

När vi bedömer andra utgår vi oftast från oss själva. Därför blir bedömningar subjektiva och oftast långt ifrån den samlade helhetsbilden man får om man samlar in fler röster och mer information. Framförallt är det svårt att gå in i någon annan och känna. Det är omöjligt. Det här är min blogg, mitt sätt att se på saker och därför inte den samlade helhetsbilden i enskilda ämnen, utan en subjektiv reflektion av vad jag anser och vad jag tycker mig ha fått uppleva.

Igår föll Fabrizio Miccoli i gråt i omklädningsrummet sedan han krutat in ett fantastiskt mål för Palermo mot sitt älskade Lecce, klubben han aktivt supportade som ung. Som att sticka en kniv i sitt eget hjärta. Min känsla är att Serie A har flest spelare av alla toppligor gjutna i Miccolis form, starka tekniker med fart och med en ryslig känsla (och i detta fall urkraft) i sina fötter. Serie A älskar den här spelartypen. Italien älskar sina nummer 10, lirarna, och det här är lirarnas liga. Miccoli å sin sida är en spelare som har försökt avancera så långt som möjligt i sin fotbollskarriär men han glömmer aldrig sina rötter. Hans hjärta tillåter honom inte att glömma sina rötter.

Du måste ha levt i de latinska länderna eller rest runt där mycket för att förstå hur mycket äkta hjärta det finns i de här människornas kopplingar, i deras band, i sina blodrött bultande hjärtan. Kärleken till familjer, till Gud och till fotbollen. Beslut styrs av känslor och passion. Det kalla huvudet kommer alltid i andra hand, om det ens någonsin är kallt. Den kortaste resan för att komma närmre den här typen av kultur är den till Södertälje. Där kan du uppleva något liknande.

Du kommer känna empatin om du har plats för den i Ditt hjärta. Du måste leva som dom, umgås som dom, känna som dom, du måste ha en koppling till det mediterranska sättet att tänka på för att förstå. Du måste sälja Dig som en Donnie Brasco för att komma nära.

Men tvivla aldrig. Miccolis tårar då han gjorde mål mot den curva där han stod som liten grabb var äkta. Kärleken, passionen, hela den lilla kroppen brinner för Lecce. För staden, för Salento, för färgerna på tröjan som brinner i takt med Apuliens hjärta. Hans karriär gick åt ett håll, men hans hjärta stannar alltid kvar.

Det är den äkta kärleken till en region, en klubb, dess supportrar, en människas familj, hans historik, hans stora hjärta. Tvivla aldrig, men du måste leva i och gå in i det för att förstå det.

Stora stora mäktigt passionerade Serie A. Tack. Tack för IL CUORE. Det äkta hjärtat.

Landslaget i sin helhet:

Målvakter:
Gianluigi Buffon, Juventus
Salvatore Sirigu, Palermo
Emiliano Viviano, Bologna

Kommentar: Målvakterna håller numera grym kvalité. En drömsits med Buffon tillbaka, pressad av två av branschens bästa unga målvakter. Både Viviano och Sirigu kommer att räknas som världsmålvakter inom 2-3 år med samma utvecklingskurva. Att sporras av Buffon kommer att göra dem ännu bättre.

Betyg: 4,5

Försvarare:
Davide Astori, Cagliari
Leonardo Bonucci, Juventus
Mattia Cassani, Palermo
Domenico Criscito, Genoa
Giorgio Chiellini, Juventus
Christian Maggio, Napoli
Andrea Ranocchia, Inter

Kommentar: Varken Ranocchia eller Chiellini känns som Italiens framtida ledare i backlinjen. Ändå är båda individuellt sett väl rustade för den här uppgiften. Vart ser vi en ny Baresi, Ferrara, Bergomi, Nesta eller Cannavaro? Italien har tappat en aspekt här. Cassani, Maggio och Criscito är tre fina ytterbacksval.

Betyg: 3,5

Mittfältare:
Alberto Aquilani, Juventus
Daniele De Rossi, Roma
Sebastian Giovinco, Parma
Stefano Mauri, Lazio
Riccardo Montolivo, Fiorentina
Thiago Motta, Inter
Antonio Nocerino, Palermo
Angelo Palombo, Sampdoria

Kommentar: Det italienska mittfältet brukar bestå av hårdjobbande spelare med taktisk kyla. Dino Baggio, Roberto Di Matteo och Demetrio Albertini har fått arvtagare som Gattuso, Perrotta och co. Det här mittfältet har lite bättre fötter, lite mindre kyla men en hel del nya fina ledaregenskaper i och med Thiago Mottas inträde (om han nu tillåts spela). Pirlo är skadad och Motta känns som det givna kaptensämnet här, även före passionerade Daniele De Rossi. Resten av mittfältet är bra men inte outstanding.

Betyg: 3

Anfallare:
Marco Borriello, Roma
Antonio Cassano, Milan
Alessandro Matri, Juventus

Kommentar: Giuseppe Rossi har på slutet spelat ut hela sin potential i Villarreal. Han är just nu en av La Ligas bästa spelare. I Mario Balotellis frånvaro ska det bli otroligt intressant att följa Beppe med matchvinnar-efternamnet (Italiens vanligaste faktiskt). Matri och Pazzini tillhör en typ som nästan bara produceras i Italien. Två spelare som har tränat, filat och slipat på avslut dagligen i ett par decenniers tid och nu börjar nå sin fulla potential. Både Matri och Pazzini har en nickteknik som tillhör en unik fotbollsutbildning. Borriello ser bra ut nu, men Cassano har en bit kvar till formen. Tre prime punti i truppen. Tyder det på att Italien ska spela med två av dem samtidigt?

Betyg: 4

Ingen argumenterar så hårt som Snobben. Han kallar sig besserwisser och han brukar motivera sina synpunkter med att han vet bättre därför att han har spelat fotboll länge på hög nivå. Förra helgen påpekade jag att de 200 miljoner som Juventus spenderade på Amauri till stor del var bortkastade, dels för att Amauri var så gammal. Jag är ju själv sportchef (nåja, i femman men vi har ju Sveriges skönaste uppsättning spelare) och jag brukar summera affärer först när spelare flyttar från sina klubbar. För egen del gillar jag ibland att få sista ordet, men bara när jag anser mig ha rätt såklart. Det verkar som om det är ett störande drag som jag får slipa på. Ett nederlag tar jag gärna och bjuder på. Faktum är att det nästan är skönare att få säga ‘jag hade fel’. I detta fall anser jag mig ha en poäng. Il Snobbo tycker INTE att man kan se till ålder när man värvar, och där tycker vi olika.

Jämför med Juventus köp av Henry. Henry var dokumenterat en av världens mest spännande unga spelare och flyttade till Turin som 21-åring 1999 för motsvarande 11 miljoner euro. När Juve ville satsa på andra spelare än Henry ett halvår senare såldes han vidare till Arsenal för motsvarande drygt 14 miljoner euro. Det var alltså en låg risk i Henry-köpet därför Juve kunde både få tillbaka invensterat kapital och ytterligare pengar. För dessa gick det att köpa andra spelare.

Arsenals köp av Henry, som stannade i 8 år och blev en av världens bästa spelare, anser jag också var ett alldeles genialt köp. Strax innan fransosens 30-årsdag flyttade han vidare till Barca för över 21 miljoner euro. Den affären anser jag vara någorlunda ok då Henry var en spelare som redan hade en bekräftad storhet internationellt, men den hämmade också utvecklingen av yngre spelare i Barca som Pedro (inte i a-laget då) och Bojan. Dessutom har det visat sig att den typen av köp som Barcas ordförande Laporta gjorde under de här åren inte gick att försvara rent ekonomiskt. Den här affären tyckte Snobben var bra, och här är vi alltså inte helt oense men jag tycker inte att den totalt sett var mer än ok. Knappt. (Henry lämnade gratis efter tre år då han inte längre producerade på hög nivå.)

Amauri var en 28-årig spelare som aldrig hade gjort fler än 15 ligamål på en säsong då han köptes, som hade en fin första höst med Juventus men sedan har rasat ihop mål- och formmässigt. I det här fallet går det inte att få tillbaka pengarna på Amauri. Juve får helt enkelt räkna med en förlust på minst 12 miljoner euro på den här spelaren. Risken är alltså högre som jag ser det om man köper en äldre spelare som inte har ett bekräftat internationellt renommé, än om man satsar på en yngre spelare som dominerat i sina u-landslag eller så, lex Cavani. Alltså, mycket pengar i sjön för Juve.

Hursomhelt, jag älskar Amauris inställning. Han har jämförts med Drogba spelmässigt och har en enorm kraft i sina aktioner. Tänk att han stannade kvar på Veronello och tränade extra i en månad när hans lagkamrater tog semester sommaren 2005. Sedan dess tog han det avgörande klivet i Chievo hösten därpå, tog sig vidare till Palermo och hamnade alltså i Juve efter sina insatser på Sicilien. Idag gjorde han första målet i en klubb som inte är lika krävande, i en miljö som han kan slappna av i. Inte så överraskande. Att spela i en anrik klubb som Juventus är annorlunda och kräver mer och ju tidigare man lär sig, ju bättre anser jag.

Ibra lirade nyss fram Pato till 1-0. Riktigt läckert. Pato ser dessutom bättre ut i spelet nu. Faktum är att det finns ett litet fåtal tittare som hör av sig till oss när vi BERÖMMER IBRA FÖR MYCKET. Berömmet skapar irritation. Varför vet jag inte. Det svenska klimatet är ofta lite för tjurigt för min stil.

Albin Ekdal fick just Alvarez utvisad med sitt andra gula på ett urstakt genombrott nere vid korlinjen på väg in i straffområdet från vänster.

Maxi López fick just ett mål bortdömt för offside. Maxi var värd över 100 miljoner i somras och Catania erkände att de skull ha sålt honom. Han är ju inte alls lika kall i läget den här säsongen.

Publiken är på väg ifrån många av de stora arenorna i Europa. Fotbollen lockar inte längre publiken per automatik överallt. Åtminstone inte som live-sport på plats. Så är det i Sverige, så är det i Italien. Undrar just hur mycket TV är på väg att ta över tittandet. Och hur ser det ut på sikt?

Nån engelsk kommentator på Canal+.. Kan inte svara på varför. På min tid på plussen ‘slogs’ vi om att få göra dom här matcherna. Jag, Petter Johansson och co. Tur att inte alltför många matcher hamnar i betalfönstret (det som kallas ‘premium’ och ska erbjuda ‘lite mer’ än vanlig TV), men bra att vi kan sända en del där också, även om det blir med engelsk kommentator.

Ikväll, Club Calcio, 20:00 i TV4 Sport med INTER – ROMA.

‘Va fan é Solsidan?’

Från DK alltså. Avslöjad. Han lockar över brorsan för hemmakväll med godis. Stökigt.

Kontenta: Liverpool gjorde en fantastiskt bra affär med Torres. De köpte en 23-åring för 33,5 miljoner euros och sålde honom för 51,5 miljoner 3,5 år senare. Under tiden har han byggt klubbens varumärke, sprutat in mål, blivit en av världens mest populära spelare och hans tröjor har sålts i enorma mängder som bara ikonen Gerrard har kunnat matcha. Under tiden har han lyckats bärga både ett EM- och ett VM-guld. Liverpool har förvisso fått punga ut lön under perioden, men vilken fantastisk affär detta har varit för klubben, krasst sett. Grande Liverpool! Det är så här man jobbar.

Tänk på det innan Du dömer klubben för att just ha värvat en engelsk 22-åring med ett sanslöst starkt luftspel och ett riktigt högt målsnitt det senaste året. Om några år kan vi summera den affären också. Jag säger: Liverpool gjorde rätt. Med Luís Suarez kommer ‘Pool’ att få ett av ligans mest spektakulära anfallspar.

Chelsea då? Kommer Drogba och Torres att slåss om samma yta? Kommer Torres att bli en hit? Jag är inte säker. Min vilka anfallspar några av de stora lagen i ligan har:

Chelsea: Torres/Drogba

Man United: Rooney (två mål igår) / Berbatov

Man City: Tévez / Dzeko

Vilka är läckrast?

Varför detta resonemang? Jo, Serie A lyckas inte slåss om de här namnen. Italienarna måste leta efter rå talang på Balkan och i Sydamerika framförallt, skola in spelare i den europeiska miljön och bygga sina lag underifrån numera. Jag tror på den modellen. Det här är framtidens väg. Snart är Drogba 33 och Cavani är bara 23.

Cavani är vad Torres var för 4 år sedan, men mycket hetare. Framtiden finns till stor del i Italien. Cavani är redan på topp, och snart är Pastore och co också där.

Ikväll kan Du se Napoli borta mot Chievo i Canal+ Fotboll. Sändningsstart 20:40. Och, ja det är en av TV4:s kanaler.

Att vinna i världens viktigaste sport kan vara världens viktigaste sak. Det viktigaste är inför ett sådant uppdrag är att värma upp med rätt film. Här följer en liten del av en av världens bästa och viktigaste filmscener från viktiga ‘The Big Lebowski’, på många sätt Filmernas Film.

*

Let’s go bowling, dude.

(* pandejo = skithög)

Bonus:

[youtubeplay id=”iApz08Bh53w” size=”large”]

Leifby, en modern krigare à là Nacho libre

..hamnade i blogg-koma. Utflykter runt Cape Town i en hyrd Mini-Cooper Cab dominerade våra dagar där nere. Ur bilstereon dundrade..

..på små vägar i vindistriktet Stellenbosch och längs bergsklippor nära hajar och valar när inte Plura sjöng för oss. Vi stod på toppen av världen.

Jag, Stubben och Brollan lirade tennis, smuttade på ett och annat glad ‘Pongratz’ och utnyttjade det fina vädret så gott vi kunde under Vinterturnén.

Att skriva med så låga krav som som en blogg ändå ställer kan vara svårt. Jag vet inte alltid vem som är mottagaren, vem jag ska tilltala, om jag bara ska prata boll, beskriva mig själv, berätta om mitt liv, riva upp rykten eller gammal statistik eller att skriva på en högre litterär nivå. Samma bekymmer upplevde en av mina bästa vänner, ‘Oves grabb’..

Hatten fick pappa Ove av ett gråtande Celtic-fan efter att pappa Ove avgjort den tidens Champions League-final.

..då han bloggade på Café. Min generöse vän lade nyligen ner sin blogg där. För egen del hade jag lite kontakt med en känning angående blogg på just Café, jag har pratat med Nyheter24 om samma uppdrag och haft förfrågningar från diverse spelbolag att blogga men det uppskattas inte av min huvuduppdragsgivare. Stubben tillåts dock att förknippas med spelbolag så han kör liksom rejset fullt ut.

Stubben är en härlig respartner. Det står ju egentligen en stor mur mellan fotbollsspelare och journalister då intressen mellan yrkesgrupperna är så vitt skilda. Spelarnas hemligheter och livsöden är ofta journalisterners levebröd. Jag har under de här åren insett att det finns kvällstidningsjournalister (läs: den rosa tidningen) som ‘går över lik’ för en nyhet. Att det är viktigare att få en rubrik än att faktiskt spegla verkligheten. Samtidigt har jag upptäckt hur stort ego de bästa fotbollsspelarna tvingas ha på toppen. Jag skulle vilja påstå att alla spelare som jag har träffat som har spelat på högsta nivå har mycket höga tankar om sig själva och att de flesta har få vänner kvar som de har spelat tillsammans med. Det har överraskat mig. Lagkamrat är man under begränsad tid och alla är konkurrenter. De flesta fotbollsspelare vet om fler av sina motståndares brister än sina egna.

Det här är ändå en liten hyllning till Leifby och Stubben. Leifby är en sån där som vet vart gränsen går mellan det vi gör på fritiden tillsammans och vad som faktiskt är en nyhet i hans tidning. Bank, Niva och Leifby är den rosa tidningens Tre Kungar.

[youtubeplay id=”dg4p586D0T0″ size=”large”]

(Satan vilket tryck i den här versionen för övrigt.)

Stubben å sin sida är en sån där vapendragare som det finns få av i den här branschen. Det finns dom som roffar åt sig det bästa som finns i uppdragsväg och pengar. Partnerskap är inte alltid så mycket värt. Det hänger ihop med det jag beskriver om fotbollspelare ovan. Fotbollsspelare är egon som mest har sina kroppar (, sina familjer) och sina fotbollsegenskaper att tänka på. Moderna krigare. Vår tids gladiatorer.

Vänskap är är ofta inget värt. En kollega är bara en kollega. Där skiljer sig Stubben. Han är en vän att lita på. Tack för det.