Det blodrött bultande hjärtat..

När vi bedömer andra utgår vi oftast från oss själva. Därför blir bedömningar subjektiva och oftast långt ifrån den samlade helhetsbilden man får om man samlar in fler röster och mer information. Framförallt är det svårt att gå in i någon annan och känna. Det är omöjligt. Det här är min blogg, mitt sätt att se på saker och därför inte den samlade helhetsbilden i enskilda ämnen, utan en subjektiv reflektion av vad jag anser och vad jag tycker mig ha fått uppleva.

Igår föll Fabrizio Miccoli i gråt i omklädningsrummet sedan han krutat in ett fantastiskt mål för Palermo mot sitt älskade Lecce, klubben han aktivt supportade som ung. Som att sticka en kniv i sitt eget hjärta. Min känsla är att Serie A har flest spelare av alla toppligor gjutna i Miccolis form, starka tekniker med fart och med en ryslig känsla (och i detta fall urkraft) i sina fötter. Serie A älskar den här spelartypen. Italien älskar sina nummer 10, lirarna, och det här är lirarnas liga. Miccoli å sin sida är en spelare som har försökt avancera så långt som möjligt i sin fotbollskarriär men han glömmer aldrig sina rötter. Hans hjärta tillåter honom inte att glömma sina rötter.

Du måste ha levt i de latinska länderna eller rest runt där mycket för att förstå hur mycket äkta hjärta det finns i de här människornas kopplingar, i deras band, i sina blodrött bultande hjärtan. Kärleken till familjer, till Gud och till fotbollen. Beslut styrs av känslor och passion. Det kalla huvudet kommer alltid i andra hand, om det ens någonsin är kallt. Den kortaste resan för att komma närmre den här typen av kultur är den till Södertälje. Där kan du uppleva något liknande.

Du kommer känna empatin om du har plats för den i Ditt hjärta. Du måste leva som dom, umgås som dom, känna som dom, du måste ha en koppling till det mediterranska sättet att tänka på för att förstå. Du måste sälja Dig som en Donnie Brasco för att komma nära.

Men tvivla aldrig. Miccolis tårar då han gjorde mål mot den curva där han stod som liten grabb var äkta. Kärleken, passionen, hela den lilla kroppen brinner för Lecce. För staden, för Salento, för färgerna på tröjan som brinner i takt med Apuliens hjärta. Hans karriär gick åt ett håll, men hans hjärta stannar alltid kvar.

Det är den äkta kärleken till en region, en klubb, dess supportrar, en människas familj, hans historik, hans stora hjärta. Tvivla aldrig, men du måste leva i och gå in i det för att förstå det.

Stora stora mäktigt passionerade Serie A. Tack. Tack för IL CUORE. Det äkta hjärtat.