Vår i Milano

Längs trånga gränder slåss Prada & Gucci om utrymmet med Dolce & Gabbana. En moped kör förbi alltför nära, en kvinna i päls doftar gott och den unga flickan är ett huvud längre.

Inne på Bagutta är männen välklädda och välkammade. Skor som glänser, rena, fasta kragar, Giovanni bär en fin gammal pullover under kostymen och gode vännen Giandomenico har varit hos den lokale barberaren på morgonen för att raka sig. Risotton ryker då den kommer in och placeras under männens näsor. Näsdukarna är inte stilistiska accesoarer, utan förefaller snarare vara naturliga inslag i den väldresserade mannens vardag.

Vi kommer in i entrén, går via köket in i den stora salen. Ett äldre par låter armarna vila mot bordskanten efter en secondo men deras ögon söker sig till varandra. Nykära eller ständigt förälskade.

Sorlet på det vackraste av språk.. ‘Mi scusa, é possibile…’ från ett håll. Solens strålar som hittat en lucka genom taket skiner på det unga parets ansikten.

Ute på gatan igen vänder jag mig om efter en man i yngre medelåldern med en mörkblå kostym och röda solglasögon. Kanske var det så jag såg ut i ett tidigare liv?

Här känns allt så naturligt för mig. Som om jag levt här tidigare. Nästa anhalt: mitt gamla hem Firenze.