Det finns ingen träningsanläggning i fotbolls-Europa där man känner sig så välkommen på som på Milanello. Det finns få klubbar som har en sån kontinuitet och ett sånt grundtänk som AC Milan. Det är rent och snyggt och klassigt inne på Milanello. Hela anläggningen går i klubbens färger. När jag kliver in där står det alltid en charmant barista vid kaffemaskinen och erbjuder det bästa av italienskt kaffe. Jag brukar stå där och hänga med italienska journalister, med alla möjliga Milan-representanter och ofta är huvudtränaren där för att ta sig en kaffe på maten. Åtskilliga gånger har vi stått där då Ancelotti var tränare, då Tarozzi eller Mentana eller nån annan ur Milans stab klivit in för att ta en caffé i vårt sällskap.
AC Milan lämnar inget åt slumpen. Kostymerna är sydda av Dolce & Gabbana (inte limmade som våra lågbudgetmärken gör i Sverige), du kan köpa en hel kalender med vackra Milanprofiler inne i staden.
Milan är som en familj. Från dag 1 då du är där på besök på Milanello upptäcker du den prestigelösa stämning som råder i klubben. Det har förvisso inneburit att ligaspelet ofta har blivit lidande. Långa, krävande bortaresor med för låg energi har inte upplevts på samma sätt som La Dolce Vita uppe ovanför byn Carnago på träningsläggningen.
Inför den här säsongen var det mycket som var nytt. Efter Ancelotti fick Leonardo chansen att visa sin offensiva, obalanserade men iögonfallande fotboll. Inget för de stora titlarna såklart, men det var fint att se på mot de sämre lagen. Inför denna säsong gav Galliani och co förtroende till en ung man utanför Milan-familjen. Max Allegri kom dit med friska ögon och såg saker som de gamla rödsvarta trotjänarna inte såg.
Med värvningen av Ibra hade Milan ett lag för scudetton. Det var egentligen den avgörande faktorn för att Milan skulle kunna utmana på allvar.
Precis som när Silvio värvade Sacchi från Parma i mitten på 80-talet så är Max Allegri oprövad på toppnivå. Han är tillsammans med Prandelli den av de yngre tränare som har nästan allt i sitt register. Vördnaden, stilen, och ambitionen. Båda har en offensiv filosofi som bygger på mycket rörelse och ett bra passningsspel. Att det skulle bli så lyckat var dock aldrig en självklarhet. Allegri såg dock tidigt vissa saker som blev avgörande:
* Ronaldinho tränade för dåligt, levde inte som en mästare och påverkade därmed laget negativt. På planen var han för svag i presspelet och utsatte därmed laget för fara då laget inte hade boll.
* Han valde Abbiati som klar etta i målet och gav honom fullt förtroende. Det har betalat av sig. Sebastiano Rossis arvtagare presterar nu som vi en gång trodde att han alltid skulle göra.
* Efter att målskyttarna Borriello och Huntelaar flyttat har Allegri satsat på kreatörer som Cassano och löpare som Boateng, och givit en spelare som har både och, Robinho, stort förtroende. Om Robinho varit mer konkret i straffområdet och lyfte blicken lite oftare hade Milan kunnat utmana om CL-titeln.
* Han har visat Roland Strasser och Alexander Merkel att alla har en chans. Alla som tränar bra, spelare från egna led, alla har en chans. Det ger hopp till spelare som kommer från Prima Veran.
* Mark van Bommel var en av världens viktigaste spelare 2010, för Bayern och för det holländska landslaget. Han är lite för trög, ja och det går att stressa honom till misstag, ja, men Mark van Bommel har gjort Milans mittbackar ÄNNU bättre.
* Allegri gav Sokratis och Bonera förtroendet tidigt på säsongen, men upptäckte att erfarne Yepes fortfarande är ett bättre alternativ i försvarslinjen.
* Abate hade redan före säsongen de flesta egenskaper som man vill ha av en ytterback. Gick det att få mittfältaren Abate att nå full potential i en annan position? Svaret är ett rungande ja och lite därtill. Abate spelar snart som en världsback där ute till höger.
Sen finns det fler avväganden som har varit bra. Possession-spelet och grintan i bortamatcherna, att Pato blir allt bättre i sin kommunikation med andra spelare (vilket inte har med Barbara att göra), att Antonini och Zambrotta har kännt sig trygga som förstaval ute på vänsterbacken, att mittfältet har spelat på en hög nivå i övrigt och att alla har fått känna sig delaktiga.
Allegris jobb är utfört närmast till perfektion. Det finns mer att vänta av det här laget. Och nu när Thiago Silva inte har några övermän i världen på sin position som mittback kan Milan flytta upp spelet ännu högre i planen, pressa mer, ge motståndarna mindre tid utan att riskera att bli bortkontrade i den egna bakytan och detta kan vara början på en ny era.
Grattis till scudetton Milan. Och grattis till valet av Allegri. Han är framtiden.