Våldsvenskan

Den 16 oktober 1996 vann IFK Göteborg mot AC Milan. Blåvitt hade för vana att slå storheter som Milan, Man United och Barcelona. De klubbar som numera dominerar Europafotbollen.

Förutsättningarna för toppfotboll i Sverige ikväll var optimala. Vi är förvisso 28:e nation på rankingen i Europa, 24 rankingplatser bakom Italien och 8 platser bakom Cypern men 5 platser före Moldavien trots allt. Vår serie tillhör mittskiktet i Europa men vi närmar oss botten.

Ofta sitter vi och fördömer italienarna, vi fördömer det nya supporterkortet som nu krävs för att gå på fotboll i Italien, vi har fördömt våldet runt arenorna i Italien och vi uppmärksammar vikande publiksiffror. Faktum är dock att Italien är rena rama drömvärlden jämfört med den fotbollsvärld vi nu upplever här uppe i Sverige. Aldrig nånsin stormar nån enskild supporter in på de italienska arenorna, aldrig nånsin tvingas vi se spelare eller domare utsättas för fara inne på arenorna. Men i den kvalitativt sett relativt kalla Allsvenskan med rasande publiksiffror så inträffar det nu för andra gången den här säsongen att en match tvingas avbrytas.

Malmö FF – HIF återupptogs aldrig, Canal+-gänget tvingades diskutera den enskilde dåre som sprang in på planen och jagade HIF:s målvakt Pär Hansson, svenska myndigheter anser att den fina folksporten fotboll och dess klubbar ska ta hand om samhällets problem, ta smällen för att folk inte kan sköta sig på svenska matcher.

I Italien har vi inte rapporterat om ett enda uppmärksammat bråk den här säsongen. På de matcher jag har besökt i Italien har jag kännt mig trygg. Italien är på väg att ta itu med sina problem. Makthavarna har satt upp restriktioner som ofta förbjudit bortasupportrar att resa till matcherna. Vi har fått se matcher som i stort sett uteslutande har hejat på hemmalaget. Det är dit Sverige är på väg. Med den skillnaden att våra arenor inte har så många åskådare som de italienska arenorna, produkten är sämre, spelet är sämre och snart finns det väl inget kvar att se på.

Vi i min lilla lilla klubb FC Andrea Doria försöker stå upp för det goda. Vi kämpar och sliter varje dag med varandra för att stå upp för det goda. För oss, för domarna, för motståndarna, för supportrarna, för alla som kommer och ser oss. Det onda ligger där som ett ständigt hot, men vi kämpar emot.

Vi måste börja hos oss själva. Ta vårt ansvar. Du, jag, ta ansvar för att stå för något gott som syns, peppa våra barn, fylla våra närmaste fotbollssjälar med positiv energi. Varje gång vi kommer i kontakt med vår älskade folksport måste du och jag föregå med gott exempel. På långsida, kortsida, då vi upplever högtidliga fotbollsstunder med våra barn.

Det är snart ett och ett halvt decennium sedan vi var där uppe i Europatoppen och nosade. Nu är vi långt långt efter de stora. Idag känns det som om vi aldrig kommer ifatt.