CHRISTIAN ABBIATI, MILAN. Jag såg inte Abbiati göra ett enda misstag under hela säsongen. Hans oroliga spel med fötterna blev aldrig bestraffat med baklängesmål och tigersprången ut mot stolparna därtill var många.
CHRISTIAN MAGGIO, NAPOLI. Med överlägsen fart och med en fysik som få kan mäta sig med dök Maggio upp i alla möjliga och omöjliga lägen. Maggio är den perfekta sagan som ger oss hoppet om att aldrig ge upp. På väg mot 24 år gammal lånade Fiorentina ut den då närmast hopplöse Vicenza-pojken till Treviso. Några år senare är han landslagsman och firad högervinge i Napoli.
CRISTIÁN ZAPATA, UDINESE. Från lovande mittback ihop med gamla kollegan Felipe till fullfjädrad mittbacksgeneral med goda avväganden, fin fart, urstarkt huvudspel och grym fysik. Kan vi kalla honom ‘den nye Thuram’?
THIAGO SILVA, MILAN. Den förste i det här laget som inte heter Christian. Stort bara det. Det är första gången sedan jag började följa den här ljuvliga idrotten som jag ser en mittback bolla lite med anfallare som katten med garnnystanet. Han är på rätt plats, för snabb på korta och långa sträckor och för stark i kroppen för att hotas av djupledsanfallarna. I luften är han åtminstone mänsklig. Ligans bästa spelare.
FEDERICO BALZARETTI, PALERMO. Nej, det går inte alltid så fort som det ser ut, men karln formligen lyser av självförtroende. En gång i tiden Torinos klart lysande stjärna, numera Palermos hela vänsterkant. Han utför momenten med energi, men framförallt alltsomoftast, och det är allra viktigast, med kvalité.
ALEXIS SANCHEZ, UDINESE. (12+6) När Alexis Sanchez avancera fram i VM med bollen som få andra jublade jag. Sanchez, tänkte jag. Vem är det? Det tog sedan inte lång stund innan jag kom på det. Det där VM-äventyret fick fart på en förväntat stor karriär som många större klubbar har väntat på. Han är en sån som har allt i sitt offensiva spel för att vara med i diskussionerna om Guldbollen. I en större klubb, alltså.
HERNANES, LAZIO. Det ser inte ut som om ‘Profeten’ tar i alls då han springer. Än mindre då han smeker sina passningar eller skott. Det här är en spelare som skulle göra alla lag i världen bättre, bara han får lite uppbackning av en sån som Ledesma, exempelvis.
GÖKHAN INLER, UDINESE. Jag har alltid älskat hans långa passningsspel, men först i år ser man hur mycket han löser på ett tillslag och hur han kliver in i de stora matcherna. Skottet från distans håller sovjetisk 80-talsklass.
SAMUEL ETO’O , INTER. (21+9) Alltmedans spelare som Ménez dribblar och tar fel beslut i en vacker dans som sällan leder fram till något så finns det spelare som alltid är konkreta och avgörande för sina lag. Eto’o är fortfarande en bättre spelare än exempelvis David Villa. Bara att tacka Pep för att han släpper ifrån sig så stora profiler till Milano.
ANTONIO DI NATALE, UDINESE. (28+7) Efter en liten formsvacka efter ett VM då Italiens offensiv lutade sig mot Iaquinta istället för Di Natale, så lossnade det för Toto. Tänk. 57 mål på två säsonger, många vackra mål och att få kröna det med CL-kvalplatsen. Hur känns det nu Lippi, du som satsade på Pepe och Iaquinta. Lite konstigt va?
EDINSON CAVANI, NAPOLI. (26+6) Han ser ut som nån typ av ‘Fotbollens Michael Jackson’. Vilken karisma, vilken löpstyrka, vilken förmåga att löpa upp ytor för sina lagkamrater, att ta det defensiva jobbet, att orka hela matcherna och att vara koncentrerad och kvalitativ när lägena dyker upp. En fotbollens Superman som var ligans bästa offensiva spelare.
![]( "Cavani")
Extra beröm till Pastore och Ibra som var helt dominanta under hösten men sedan föll igenom. Clarence Seedorf, som fick ett nytt ettårskontrakt av Milan idag, var vårens stora spelare och befinner sig ju på en helt annan nivå kvalitativt än en sån som Prince, men hans höst som trequartista var faktiskt till stora delar bedrövlig. Vad hände med Krasic?
Och ännu en gång, Lippi. Iaquinta? Mållöst mot Nya Zeeland..