I Burkens fotspår

Jag vet inte varför jag bara sover 4 timmar per natt, men med tidiga morgnar med inspelningar av Gladiatorerna, tennistimmar, träning med PT och fullspäckade dagar har jag inte velat slå igen mina blå förrän framåt tre. Kanske är det den hårda träningen, den nyttiga och goda maten från Svarta Lådan som håller mig vaken. Kanske är det alla espressi jag sänker varje dygn.

Jag spelar bara bra tennis mellan varven, men backhanden börjar sitta nu, så det känns som allt är på väg att lossna. Fötterna är piggare, racketarna känns sköna, de nya skorna. Jag är på g.

Här är Jochen efter dagens pass:

[youtubeplay id=”OCNNIKFVEkE” size=”large”]

Träffade Robin Borg på Selgo Racketshop efteråt förresten. Go’ kille.

Det fanns en tid för länge länge sen i lilla Linghem utanför Linköping då jag drömde om att få bli tillsammans en flicka, vi kan kalla henne Marja. När bandyträningen på Stångebro var över kunde man smyga in i ishallens värme och se Marja åka konståkning. Graciöst gled hon över isen i en elegant trikå och hennes lugg var högst i hela stan. Hon var brunett, men den raka luggen hade lite blonda stänk som gav henne karaktär och hon hade bättre hållning än alla oss med bandyklubbor och tungor hängande efter oss.

Jag var hemma hos Marja ibland. Vi spelade in ‘blandband’, ibland till hennes konståkningsuppvisningar, ibland bara för att man skulle spela in ‘blandband’ på kassett på den tiden. Vi umgicks i ett gäng med pojkar och flickor. När vi spelade rundpingis hemma hos mig stormade en av tjejerna ut från vår källare, vansinnig sedan hon blivit utslagen. Hon skrek att jag spelade snälla bollar till Marja, men att jag spelade ut henne med flit.

Jag vågade aldrig fråga chansen på henne. Jag svassade efter, umgicks med henne, bjöd upp henne på discot.. Alla visste att jag ville ha just henne, och några år senare indikerade hon att hon nog hade svarat ja om jag bara hade frågat.

Det här är historien om att våga, om att lyssna på sitt hjärta, om att våga ta ett negativt besked, om att våga misslyckas för att ha chansen att vinna. Jag hade chansen, men jag tog den inte.

En dag, nåt år efter vår mest frekventa tid tillsammans berättade hon att hon var förtjust i en kille i hennes musikklass. Hon visade en bild på en rödhårig kille med stripigt, långt rött hår, Dr Martens-kängor och skinnpaj, eller om det nu var en jeansjacka. Han såg lite annorlunda ut och jag blev svartsjuk och tyckte att hon var värd nån bättre.

Idag står han på scener runtom i Sverige och sjunger vackra melodier. Tidlösa, vackra melodier som jag älskar och jag är en av dom som lyssnar. Jag var en av hans första beundrare. Jag köpte hans demos nere på ‘Skylten’ bortom järnvägsspåren, jag köpte skivan första dagen då den kom ut på ‘Get Back Records’ där Bengt dolde sin hemlighet.

Jag berättade det där om Marja för Lasse när vi möttes en av alla gånger vi sprungit ihop på Söder. Han blev oerhört lycklig och undrade varför han aldrig tog chansen. Chansen tog nån annan och både jag och Lasse har vänt blad i vårt historieskrivande.

Lasse bor på Söder och har en son som spelar i ett av Bajens lag för små knattar. Han släpper skivor och turnerar och han sjunger för stora massor. Jag är en av dom som lyssnar och jag visste redan den där gången med gitarren på ‘Skylten’ nere vid tågstationen att han bara själv kunde sätta gränsen för hur stor han skulle bli. Jag tänker på det där än.

Grattis till allt Lasse Winnerbäck. Du fick inte Marja, men du har levt drömmen ändå.

Serie A efter fyra omgångar: 2,5 mål per match.

La Liga efter snart fem omgångar: 2,65 mål per match.

Premier League efter sex omgångar: 2,68 mål per match.

I Spanien och England kör Barcelona och Real Madrid respektive Manchester-klubbarna över sitt motstånd på samma sätt som Bayern München gör i Tyskland. Kanske är dessa fem de bästa i Europa just nu. Samtidigt bidrar dessa överlägsna klubbar till att sminka målsnitten i sina respektive ligor. Plockar man bort alla 8-0-matcher och liknande ser siffrorna lite annorlunda ut.

Målsnittet i La Liga utan Barcelona och Real Madrids matcher: 2,13 mål per match.

Målsnittet i Premier League utan Manchester-klubbarna: 2,28 mål per match.

Mer att vänta.

Kung Uffe.

Vincent Sundberg värvades in till vår lilla klubb förra sommaren från gamla rivalen Carmen. Vincent har varit hos oss i ett år nu och har varit bra, men inte så hejdundrande bra som jag vet att han kan vara. Den här kvällen var han tillbaka! Vårt lag började bra, rullade boll med tålamod, producerade hörnor, fick ett genombrott genom poängkungen Johan Larsson på högerkanten, men han tvingades sänka sitt tempo. När han tittade upp kom Vincent farande i den där patenterade Ballack-löpningen in i straffområdet. Vincent slog till direkt, pang 1-0.

Efter att Vasastan tilldömts en straff och utjämnat efter att Ulf Åkerström hakat upp en spelare på väg ut ur straffområdet slog samme Ulf ett inlägg från höger in mot straffområdet där Vincent kom stormande i en ny Pontus Wernbloom-löpning. Med pannan satte han dit 2-1 via första stolpen! Euforisk rusade han ner bakom mål för att fira och drog av sig tröjan i sitt vilda firande. I glädjefnattet glömde han bort sin första varning, och när ‘Vince’ firat färdigt höll huvuddomaren upp det andra gula och följaktligen det röda kortet.

Med 10 spelare på planen kontrollerade Doria sin defensiv, men sjönk lägre och lägre. I andra halvlek blev hemmalagets press allt tätare och på ett par minuter förändrades allt. Två snabba mål av VBK innebar underläge 2-3 för oss och med 10 spelare kvar på planen var vi på väg att förlora. Men miraklens tid är inte förbi. ‘Pistol Pete’ utmanade nere vid kortlinjen i ett slumpartat anfall, fick hörna, och på hörnan steg Ulf Åkerstörm upp som fågeln Fenix och utjämnade till 3-3.

Ulf Åkerström blir hjälte.

Några minuter därpå kopierade Uffe sin bedrift och vid slutsignalen utbröt kaoset, och i omklädningsrummet fortsatte festen.

Lagkapten Haslum i firandets centrum.

Självklart ville båda kvällstidningarna bräcka varandra med superlativer och Expressen ville inte heller vara tvåa.

Jakob Hussfelt höll upp Expressens löp.

Nästa år väntar Division IV!!!

Här en ny rapport efter en timma i bunkern:

[youtubeplay id=”xbHrCq-mCUg” size=”large”]

– Martin. Det var du som gjorde att jag fick flytta från Linköping. Jag hamnade i Örebro. Du tog sista universitetsplatsen i Linköping fick jag reda på, och jag var första reserv. Du har fått allt i livet Martin. Se bara hur du ser ut, din fotbollskarriär. Till och med min universitetsplats fick du.

(Det visade sig dock senare att Dejan numera har jobb på bank och att ‘Snobben’ fortfarande letar bankjobb.) Konversationen gled snabbt in på fotboll:

[youtubeplay id=”rzzgiUHQk7w” size=”large”]

Sorry att jag har legat på latsidan. Venedig tog musten ur mig i några dagar. För lite sömn, för lite träning, för lite av allt. Men nu är bloggen tillbaka!

[youtubeplay id=”pWYJsNjMDIM” size=”large”]

Efter en sen natt igår i nya hemmet med diverse insatser för att komma iordning så är det nu dags. Marcus Birro gifter sig i Venedig imorgon. Om ett par timmar sätter jag mig på flygplanet.

Den preliminära packningen ser ut så här, med reservation för förändringar:

Numera vaknar jag i Vasastan på Norrmalmssidan. Jag har lämnat Sjöstan efter flera år och bor nu fem minuter från allt. Om en stund rör jag mig mot Hötorget för en fika med ‘Agent-Jerry’. Kroppen är öm, men den blir mindre och mindre öm för varje tungt pass. Jag är inne i en träningsperiod efter en sommar med La Dolce Vita på den appeninska halvöns klack och tåspets. Jag beställer min mat från ‘Svarta Lådan’, jag har ett träningsprogram upplagt av kvinnliga gladiatorn Ice, och igår körde jag en timma tillsammans med gladiator Athena. Dom är båda otroligt starka och har så mycket pannben att man blir triggad att kriga ännu hårdare.

Efter en timma på Kungliga Tennishallens gym mötte jag upp Mr Scarecrow som är soloartist och sjunger som en blandning mellan Gud och Eddie Vedder. Mr Scarecrow sjunger på mitt fotbollslags årsfest den 21 oktober, och mycket tyder på att vi för tredje året av fyra får fira uppflyttning, nu till division 4!!!

Man City – Napoli! Sanslös fotbol! Offensivt, kontringsvilligt, maxlöpningar, glidtacklingar, närkamper, ribbträffar, engagerad publik, makalösa individuella prestationer och över 30 målchanser på 90 minuter. Årets match hittills på alla sätt. Det vi fick se i Manchester är två lag som man inte vill missa en enda match med. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Manchester City, men det är nya tider. Jag och Costner Jr hann med att möta varandra på FIFA 11 i pausen. Nästan lika bra och dramatiskt, men 0-0 efter osannolikt bra målvaktsspel.

Ni missade väl inte Tiziano Crudeli i förrgår kväll?

[youtubeplay id=”CWcKs76VZqM” size=”large”]

Italien.. vad ska jag säga?

*****

Inter?

Jag är inte förvånad över Gasperinis start i Inter, men jag är glad att han har bytt spelsystem. Hur långt tid det tar innan det fungerar med fyrbackslinje? Kanske är det för sent då. Undrar just om Gasperini får äta Panetone i år (italienskt uttryck för om tränaren får fira jul i sin nuvarande klubb).

– Hej. Vi vill att du kommer hit och ersätter Klas Ingesson som är på väg att flytta utomlands.

Slitvargen tackade nej med motiveringen att han ville satsa på kärleken, hans nyfunna flickvän. Några veckor senare värvade Blåvitt istället Håkan Mild och Slitvargen blev kvar på sin hemvist. Samtidigt som Håkan skrev på för Blåvitt bröt Slitvargens tjej upp deras förhållande.

Det blev några allsvenska säsonger ändå för mannen med ett av Universums största hjärtan. Idag är han trebarnsfar, men uppbrottens tid är inte över. I dagarna fick han ett nytt dystert besked och får börja om på ny kula. Här är vykortet som damp ner hos mig idag sedan han upptäckt att jag börjat skriva blogg:

En spaghetti-blogg?
Jo, jag tackar.
Hör upp buksvågrar!
Snart kommer det en fruktansvärd storm som kommer att blåsa bort vartenda djävla rönnbär på träden.
Snart kommer snön som endast solen kan ta bort om 7000 år.
När blomlådorna blir ett minne blott så går vi inte runt och visar upp våra nya kostymer i en tv-ruta.
Då räddar vi liv!
Jag repeterar: Då räddar vi liv!

Jag hyllar bollen för att den är en regissör för 7000 teaterföreställningar i veckan.
Jag hyllar städerna för dess historia.
Jag hyllar scenerna för skådespelet.
Jag hyllar kaffet om det är svartare än sorgen.
Jag hyllar ”hönorna” om deras ben är längre än Ricky Bruchs OS-kast i Munchen 1972.
Jag hyllar livsstilen om jag själv platsar in.
Jag hyllar Californication men saknar 7000 ord för att beskriva varför.

Det finns bra spelare och så finns det tjocka spelare.

[youtubeplay id=”NJNkgVLDqNY” size=”large”]

Få städer får mig att svettas.
Få städer bär hennes namn.
Få städer får mig att falla lika tyst som Björn Runström på Söderstadion.
Få städer får mig att sörja hennes avsked.

Stockholm & Amsterdam blir min död.
Stockholm för alla barerna.
Amsterdam för att det var där hon fick idén.
Jag brukade kalla henne för ”Blue” och jag minns det första kortet som jag tog på henne när hon nyss hade tryckt i sig en pizza på Gärdet.
Hennes ögon lyste upp hela sportfältet & alla hundskitar förvandlades till feta diamanter.
Hon blev mamma till min enda son & jag kommer alltid att älska henne för det.

Det gör ont.
Det är snart vinter & det gör ont.
Jag har åkt ut ur högsta ligan med risig ekonomi och det finns ingen tid för värvningar.
Denna vinter ska jag rädda livet på mig själv och då finns det ta mig fan ingen tid att välja och vraka bland snygga kostymer.
Det finns heller ingen tid över för att skriva om städer du skall se innan det för alltid svartnar för ögonen.
7000 shots denna vinter sen ses vi på Cornelis-dagen uppe på Mosebacke med ett leende på läpparna och i ett par trasiga skor.

Salve!

Slitvargen

I morse fick jag sitta med i Nyhetsmorgon och prata om matchen. Trevligt. Så där såg det ut när jag smög ut från fyran vid halv sju i morse:

[youtubeplay id=”Gs2dJSGb9Uk” size=”large”]

* OBS!. Dominerade = bollinnehavsmäsigt. (Inte per automatik det lag som vaskade fram vassast målchanser.)

*****

Ja, trots att Milan kom till Camp Nou utan Ibra, med en ersättare (läs: Cassano) som hade en usel dag på jobbet, utan den riktige Gattuso och med en tidig skada på Prince, så löste Milan 2-2. Milan blottade dessutom en svaghet hos Barcelonas mittbackar Mascherano och Abidal som kommer att straffa sig längre fram i turneringen. Ingen försvarare i fotbollsvärlden idag hänger med Pato då han drar iväg på djupet med boll i fart. Tyvärr är ‘Ankan’ inte utrustad med den finkänsligaste tekniken och hans avvägningar i spelet har mycket kvar att önska, men då Milan ställde om igår kväll hamnade Barcas spelare på hälarna och ledningen kunde ha varit 2-0 tidigt, snarare än 1-1 om bara Pato kunant kontrollera bollen och sin omgivning bättre.

Lite reflektioner:

‘Barcelona är hela världens referenspunkt’

* Högmod går före fall, och lyssnade man på unga, svenska, nyfrälsta, historielösa ‘culés’ inför det här mötet så lät det som om den här matchen skulle ha slutat 4-1 eller 5-0 i förhandstipsen.
* Det är hopplöst att försvara sig mot många av Barcas spelare som faller vid varje vidröring. Osmakligt. Inte ‘the Nesta way’ direkt.
* Utan Messi har Barcelona idag ett mycket bra lag, men inget lag som skulle vinna titlar är min fasta övertygelse. Messi som spelare är över allt och alla, och jag tror han skulle vinna titlar i vilket lag han än spelade, så länge han inte spelade i Maradonas gamla landslagströja.
* Barcelona är referenspunkten för hur i stort sett alla världens klubbar drömmer om att spela, och hela klubben sköts på ett sätt som får i stort sett varenda rivaliserande supporter att blekna av avund. Lägg därtill alla titlar klubben lägger vid sina fötter. Barcelona ÄR fotboll idag. Alla andra klubbar har bara EN klubb att jämföra sig med idag, och det är Barcelona. Det finns inte ens en tvåa. Och ja, även Manchester United får titta uppåt även om det kan kännas ovant. Man United är många världar från Barcelona fotbollsmässigt, och till stor del upplever jag att den klubben och deras egna fans har en skev självbild. Jag är övertygad om att Man City och Chelsea snarare skulle ha en större chans att rubba Barca, så som Milan gjorde igår.

Dom säger att det finns saker man måste se eller göra innan det för alltid svartnar för ögonen. Att se Neapel, att känna Neapel, att få vara med om Neapels kaos och kärlek är en av dom sakerna.

För egen del finns det bara två städer av alla jag har besökt i världen som får min puls att gå upp och närma sig den gräns då blodet känns som om det ska börja koka. Neapel och Rio de Janeiro är städer jag har besökt, lämnat, kommit hem ifrån och som har fått mig att fundera på om allt det som hände där nere verkligen var på riktigt. Att vara i Neapel kan kännas som att vara på en annan planet, i en annan rymd, en annan galax, som att tappa fotfästet en stund. Andra regler, en ny känsla i varje gatuhörn, ibland en rädsla som blandas med fascination för den fattiges uppfinniningsrikedom eller omtanken som ändå finns där i stadens olika grupperingar.

En medelålders man far förbi på moped i nystruken marinblå kostym och vinden tar med sig hans parfymdoft. I gatuhörnet säljer den gamla puckelryggiga kvinnan färska grönsaker, en liten pojke med skranglig cykel kastar uppskattande glosor efter en mörk liten skönhet och inne i ‘Baren’ står fyra äldre välklädda män och de ser ut att vara osams. Med yviga gester skriker dom på varandra så att dagens caffé corretto, spetsad med en siciliansk amaro, flyger all världens väg. Egentligen rör det sig bara om ett vanligt samtal om fotboll.

I den här staden, den religiösaste av religiösa latinska städer, var Diego Armando Maradona för två decennier sedan jämställd med Gud. Han var en av dom. Han var en av deras eget folk. Argentinare i blodet, men napolitanare till ytan och i sitt blodrött bultande hjärta.

På ett liknande sätt upplever idag Neapel sin ‘El Pocho’. En liten argentinare med tatueringar, som kom hit lite Diego-knubbig med lång lugg, som snaggat sig, som tatuerat sig ännu mer, som bär små utsmyckningar som bara syditalienare annars kan bära dem och som kunde ha varit en av dem. Han ser ut som en liten pojke, sprungen ur de spanska kvarteren i den mytomspunna staden där man får spela boll i uppför- eller nerförsbacke på gatustenarna och se upp för vespor och grönskastransporter som ständigt kommer farande i de trånga gränderna. Lavezzi är argentinare, men han är en av dem. Han är en folkets man. Han är en napolitanare med argentinskt blod. Det är därför dom älskar honom så mycket.

Se bara vad Snobben skickade iväg. En vanlig dag i Lavezzis liv, då han ska ut och shoppa.

[youtubeplay id=”6IG33PGDMPk” size=”large”]

Detta, mina vänner, är en del av Serie A för mig. Det blir inte större än vad det blir i Napoli.

[youtubeplay id=”uQY0g_dIR2g” size=”large”]

När lampan blickade rött så fegade Snobben ur, med en alldeles egen motivering. Såg ni originalet? Wow! Jag älskar Pirlos bollträff.

Nytt omslag på min blogg. Inte bara Italien från nu och framåt, utan lite Palermo-rosa istället för en italiensk flagga som bakmotiv. Jag hoppas alltså kunna bredda mig lite.

Mer att vänta! Vi är igång!!!

Inte bara bloggen är tillbaka utan även Club Calcio ikväll där vi äntligen får visa upp våra nya fina kostymer.

Sydda i Italien!