Tid att leva

För ett knappt år sedan började jag känna hur det spände i axlar och hur det stramade i ryggen. Det strålade inte sällan upp emot huvudet. Alltför ofta hade jag för lite tid att göra något åt det men efter ett halvår kände jag att en del av huvudvärken släppte då jag upptäckte att jag blivit astigmatisk och behövde glasögon. Så där gick jag dock runt med plågor i ett halvår och att jag gick på klinik och fick massage hjälpte bara kortvarigt.

Under en månads tid under den tidiga hösten tid fick mina ögon vänja sig vid de nya glasen, men det var inte alltid blicken hängde med på vissa avstånd, varken med eller utan glasögon. Jag vet hur jag fick kämpa för att se skillnad på Ola Toivonen och Chippen nere i Budapest med blandat resultat tyvärr, men då satt vi också på en arena extremt långt från planen. Nu däremot känns det som att se allt i HD när jag bär bågarna.

Efter stor hjälp av kiropraktorerna under inspelningen av Gladiatorerna i Karlstad har både rygg och nacke förbättrats avsevärt och jag håller i mitt gymmande på ett bra sätt. Däremot finns det inte mycket tid över för annat än måsten, vilket jag hoppas blir ändring på när vi går in i 2012.

*****

Att stå i rampljuset är inte det lättaste. Jag tänker ibland på Marcus Birro och hur han orkar med. Är det inte den konkurrerande kvällstidningen som smutskastar honom eller min TV-kanal så är är det Dagens Media som eller deras konkurrent som jagar honom. Att vara så igenkänd som Marcus är innebär att man får mycket kärlek, men också att man är jagad. Många vill dra ner herren på täppan.

Ibland tror folk att framgångsrika eller offentliga människor bara har givits allt det dom har. Som om nån bara kom in i hallen en gång och gav honom ett bokkontrakt, eller att nån bara väckte honom en morgon och sa: ‘Hej, idag ska du få börja på TV4. Vi skickar med dig en lägenhet också. Det är du värd.’

Jag minns för egen del hur jag fram till jag var 18 hade 200 kronor i månadspeng när jag bodde i Linghem, utanför Linköping. Världen var begränsad till ungefär den platsen. Min enda chans att få ihop mer pengar var att sommarjobba, alltså att arbeta under den tid då elever normalt sett var lediga. Eller att spela discjockey. Jag lirade DJ i tio år ungefär, för att om möjligt få in nån extra slant, men det mesta gick åt på skivor på den tiden.

När jag väl tagit mig in på arbetsmarknaden hade jag 4 500:- i lön FÖRE skatt i månaden och en hyra inne i stan som kostade mig 2 000:- per månad. Det funkade. Sen kom den påtvingade lumpen. Ingen tid för extrajobb. Då hade vi 1 100:- i månaden att röra oss med och ingen klagade. På den tiden fanns det inga lågprisflyg som kunde ta oss därifrån, men vi älskade våra liv ändå. På många sätt var det ett mer romantiskt sätt att leva på, utan internet och sociala medier. Det fanns bara verkligheten att leva i.

Jag hade egentligen inget extra att leva på de där åren då jag bodde i Italien heller, men erfarenheterna berikade mig och idag kan jag återvända dit och berika andra. Det är underbart att få göra det.

*****

Slutminuterna på Meazza igår kändes typiska för Serie A. Di Natale i centrum, och jag är så glad att förbundskapten Prandelli nu har nämnt att han Toto ändå finns i hans tankar inför EM. Även om det känns lite sent..

*****

Var det nån som undrade vad Veronica Maggio sjunger om? Simone Bianco har alltid svaret:

“Fantastisk låt, ju. Den som Veronica Maggio sjunger om i Välkommen in:

‘Spelar pappas skiva ifrån 69
De sjunger “cosa vuol dir sona una donna ormai
O mare nero, o mare nero, o mare ne’

[youtubeplay id=”RD42gaumE3M” size=”large”]