På en liten, liten gata i en liten, liten stad är en man på väg hem genom natten med sitt sällskap. Berusad av alkohol och julefrid vandrar han med sitt sällskap mot ett tryggt varmt hem.
I en fashionalbel våning i vår huvudstad plockar en man i sina bästa år fram sin mobil. Med svarta ögon betraktar han luren innan han twittrar ut ett nytt argt budskap till sitt följe.
På Kungsgatan i Stockholm vandrar en av mina vänner hem genom natten efter en tillställning med goda vänner. Muntert visslar han och väggarna runt honom svarar på hans toner.
I en förort sitter en arg yngling med en dator i knät. Han lever sitt liv på nätet och tangenterna på datorn smattrar i takt med hans iver. Han vill nå ut, han vill höras och alla som står i vägen är idioter.
I den lilla staden står plötsligt mannen öga mot öga med ett argt sällskap. En av männen måttar en spark, ett slag och en spark till. Den julrusige mannen faller mot marken och en av hans vänner flyr. En annan av hans vänner får ta emot flera sparkar och slag. Liggandes på marken känner han hur det bränner till i ansiktet och när nästa spark träffar magen känner han hur det domnar. Han tappar medvetandet när nästa spark träffar och han vaknar inte igen.
Sirener. Almulans. Blod. Kaos. Chockade människor.
I twitterlandet bygger en man varumärke genom att önska livet ur andra. Kända människor som ska vara moderna förebilder blir kända av att håna andra, hata andra, sparka på andra verbalt.
På Kungsgatan blir min vän uppvaktad av en arg man. Den arge mannen hotar honom. Han vill slåss. Han vill se min vän falla till marken, hjälplöst. Helt utan provokation.
I förorten klottrar en ung man forumen fulla av hat och avsky. Få kommer undan och offentliga personer läggs i spottkoppen för allmän beskådan.
I den lilla staden slutar ett hjärta att slå. En man har somnat in och hans liv går inte att rädda. I den stora staden vandrar min vän vidare, skräckslagen. Han klarar sig. Den här gången.
På nätet, i den offentliga salen, lever hatet vidare och ingen behöver ta ansvar. Ingen vill ta ansvar för att våra förebilder eller vår nästa generation bygger sina egna liv genom att trampa på andra. Vem slog första slaget? Vem kastade den första stenen?
Bara kärleken kan rädda oss.
Det är aldrig okej att oprovocerat attackera andra människor. Det är inte okej att håna andra människor på nätet, i min värld. Det är inte okej att önska livet ur andra människor.
En helg i Sverige lider mot sitt slut. Den här helgen blev en man sparkad till döds i en liten stad där mina kusiner bor. Vad föder hatet?
Det är dags att stå upp för kärlek och empati. Det är alltid dags att stå upp för kärlek och empati, och det börjar hos oss själva. Spread the word. Punkt.