– Jag borde nog ha börjat på TV tidigare hörrö, säger den gamle mannen och filar litegrann på sin racket.
Vi står i Kungliga Tennishallens omklädningsrum och den äldre mannen heter Mats Strandberg och går snart i pension på Radiosporten.
– Men jag kommer jobba vidare en del. Men det där med att kommentera i TV på S24 är kul, hörrö. Jag borde nog ha gjort mer av det. Känner jag nu. Tror jag.
Mats Strandberg är en av mina äldre kollegor som går i pension nu. Han kommenterade de klassiska tennismatcherna på 70- och 80-talet. Sånt riv och slit var det efter Björn Borgs matcher att ett par av grabbarna på radion blev osams och pratar inte än idag. Alla ville kommentera Björn Borg.
För egen del minns jag Edbergs och Wilanders klassiska matcher i Grand Slam-turneringarna, hur man kunde vakna och lyssna på Strandbergs Melbourne-referat innan frukost, eller hur jag fick genomlida Edbergs tunga förlust mot Stich 6-4, 6-7, 6-7, 6-7 utan att tappa serven i Wimbledons semi -91. Mats Strandbergs röst var alltid där. Jag brukar berömma ‘Strogge’ för dom där referaten och åren tillsammans med Björn Hellberg.
Jag hörde Lasse Anrells röst på radio nyligen. Lasse är en av de kollegor som varit mycket generösa i sina omdömen om mig och ett år utsedde han mig till årets sportjournalist i Aftonbladet med en fin text på en helsida. Jag har aldrig tackat för den, men tack Lasse får jag skriva här. Tack.
Lasse berättade i radion att det skönaste med att sluta blir att slippa fanatiska anhängare av diverse lag som trakasserat honom. Fanatiska anhängare av fotbolls- och hockeylag ser i sin omvärld bara fans överallt. Pappa är fan, busschauffören är fan, lärarinnan är fan, alla är fans. Så är det ju till stor del i andra kulturer, att många är anhängare av ett eller annat lag, men i Sverige ser det inte riktigt ut så.
Om Lasse skrev en kritisk text om hur det såg ut i en av våra svenska toppklubbar i fotboll kunde det hända att han kände sig hotad av fans som trodde att han ‘var ute efter’ deras klubb. Nu slipper Lasse känna så där mer, då även herr Anrell börjar närma sig pensionen. Men först ska han visst få rida häst.
Det är klart att det händer mig också. Det finns dom som tror att man håller på Real Madrid när dom gör 1-0 och man skriker som en tok, och sen håller man plötsligt på Barca när det blir 1-1. Det är ju inte så logiskt. Vi är ju inte där som fans utan för att kommentera matchen och det är en stor skillnad.
Det var rörande att se min gamle kollega Arne Hegerfors på Idrottsgalan. Jag var fortfarande i Milano då den sändes, men har kollat SVT Play sedan jag kommit hem. Arne och jag har suttit och pratat livet i många timmar i min bil då jag jobbade på Canal+. Eller låt säga Arne pratade livet och jag körde bilen.
Arne är också en av de kollegor som varit generös mot mig och det är jag också tacksam för. Tack Arne. I Expressen i somras sa han att jag är en av dom han uppskattar iinom vårt lilla yrke, men att jag fortfarande har mycket utveckling kvar.
Just när jag läste det såg det lite kul ut, men det är ändå skönt att höra ändå efter 19:e året i den här branschen att jag fortfarande kan utvecklas, för det är ju till stor del det livet handlar om.