Prandelli och Allegri är föredömen

Césare Prandelli valde alltså att inte ta med Balotelli och Osvaldo til matchen mot USA. Totti, Del, Piero, Pippo och co börjar bli gamla, Pazzini gör inte tillräckligt många mål, Di Natale och Miccoli anses nog vara lite gamla och Cassano/Rossi är långtidsskadade. Ändå kan Italien ställa ett lag med Giovinco/Matri på benen och det finns många andra rimliga lternativ. Vilket annat land har en sån fin bredd?

Jag tycker om Prandellis ställningstagande. Jag gillar Bert van Maarwijks grundidé med att ställa över spelare som varit vårdslösa eller varit svaga förebilder i sina klubblag. Laurent Blanc är inne på samma linje med Mexés i Frankrike.

Vi började, de flesta av oss, att spela fotboll av kärlek till sporten. Vi lärde oss att vilja vinna. Vi vill spela fotboll och njuta av vår sport. Vi vill njuta av att se vår sport, och helst vill vi vinna. Det är däremot inte ok att gå över gränsen så som Mexés, Osvaldo eller Balotelli har gjort på sistone, och för att rädda vår sport så låter Prandelli ett par av sina bästa spelare vila.

Prandelli har alltid varit ett sportsligt föredöme. Det han och Fiorentina var på väg att bygga upp, med ‘terzo tempo’ då det vinnande laget hedrades efter slutsignalen är något av det vackraste jag har sett inom toppfotbollen. Prandelli och Fiorentina hade en sentimental sida. En vilja att förändra. Vi i min klubb pratar också mycket om image, vad vi vill utstråla och stå för.

På samma sätt som Prandelli ska hyllas så tycker jag att Max Allegri står för ett gentlemannaskap som få är kapabla att visa upp. Milan fick inte sitt 2-0-mål godkänt i helgen, och när många andra tappade behärskningen så stod Allegri coolt kvar och vägrade att kritisera domarna.

Det finns så många tränare som är dåliga föredömen, som uttalar sig medialt taktiskt, som kritiserar andra, som har svårt att se sina egna dåliga sidor och lika dåliga som dessa tränare är, blir ofta många av deras fans. Fansen blir ofta en spegelbild av klubbens sätt att kommunicera. Därför är Prandellis budskap så viktigt.

Det finns en sak till. Prandelli och Allegri är inte bara gentlemän. Båda lägger fokus på att låta sina lag spela en modern, kvalitativ, possessionfotboll med mycket rörelse och framförallt Allegri har lyckats få Milan att ställa om snabbt och kvalitativt i djupled då det behövs. Allegri och Prandelli gör en italiensk fotbollsälskare stolt.

Den nya tiden är här, och jag älskar den.

Slutligen. Och jag får tårar i ögonen varje gång jag tänker på den stund då jag och resten av Artemio Franchi i Florens lät kärlekens tårar falla fria längs våra kinder då Césare tog den långa vandringen över gräset för första gången sedan hans fru Manuela hade lämnat jordelivet. Det är det vackraste och mest smärtsamma jag någonsin har sett en annan människa uppleva.

Och jag har aldrig sett en starkare man i ett så känslomässigt tillstånd som Césare Prandelli den dagen.

Till minnet av Manuela och Césares kärlek:

[youtubeplay id=”Pyfyr7jIZFs” size=”large”]

Jag läser om Maestros skada och jag känner för honom såklart. Samtidigt är elitfotbollen karg och cynisk. Maestro har inte varit som bäst i landslaget på sistone och insatsen nere i Budapest oroade. Han har alltid lidit lite av att vara för dominant för att passa in i en synkad fyrback, men han har blivit mer applicerbar de senaste åren.

Jag ser en självskriven ersättare som komplement till Mellberg, och som inte tar lika mycket plats. Jag har alltid älskat Mikael Antonsson som spelare, och den utveckling han nu har fått i Bologna har gjort honom till en toppspelare. Mikael är följsam, trygg med bollen, spelar sig ur situationer med låg puls och har även uppspelen i det långa spelet. Ändå sitter hans styrka i att läsa spelet och därmed att förutse faror och täcka farliga ytor.

På sikt kommer även Joel Ekstrand att bli aktuell, så som han gör framsteg i Udinese.

Jonas Olsson? Jag tycker att han blir lite för het ibland och kliver in för tidigt och bränner sig. Det händer då också att han ger upp ytor bakom sig, att han råkar gå in bryskt mot sina motsåndare eller att han ger upp sin position och skapar oreda i backlinjen. Jag ser tyvärr lite samma tendens hos Andreas Granqvist, även om båda spelarna spelar sig bra ur situationer och har bra taktiska skills i övrigt.

Samtidigt kan Ibra växa sig in ännu mer i gruppen med sin nya lillebror Guidetti att hålla reda på och kanske blir det mindre grupperat om inte Majstro och framförallt Chippen hamnar i lagkaptenens fan-club.

I ett slutspel handlar det till stor del om att ha spelare i form och även om erfarenhet är viktigt så är det ofta spelare på väg mot sina internationella genombrott som sätter färg på turneringarna. För varje dag som går ser jag hur många otroligt lojala, starka centrala fältare vi har av god internationell klass. Jag ser Ibra, Elmander och Guidetti som grymma forwardsalternativ som kan komplettera varandra i alla konstellationer.

Jag tror att även Hamrén har upptäckt att spelare som Wernbloom, Källström, Rasmus Elm, Toivonen, Anders Svensson och kanske till och med Albin Ekdal, alla skulle göra sig bäst i en kompakt 4-4-2 med diamant. Med andra ord kan det i detta fall vara lönt att byta spelsystem.

Toivonen/Elmander som spets i diamanten, Ibra/Elmander som anfallare, Kim som vänster mezzala, Rasmus Elm som regista och flera potentiella spelare till högra mezzala-rollen inklusive Seb Larsson.

Jag är optimistisk. Vi kommer att kunna få ett kompakt, spelande lag, som kommer att kunna straffa alla våra motståndare i djupled. Vi kan gå långt. Vi har spelare på väg åt rätt håll i karriären och jag tror att Rasmus Elm kan bli en av turneringens bästa spelare innan han förhoppningsvis flyttar till en riktigt stor klubb i en stor liga.

Kolla Baggio mot Edwin van der Saar i Serie A 2001.

[youtubeplay id=”FA_eSKHK9Fk” size=”large”]

Jag kan se det här målet hur många gånger som helst. van der Sar är en skicklig målvakt som Juventus rensade ut, men Baggio är en fotbollsgud som Juve tappade bort, ett fotbollshjärta så stort att man bara måste älska honom.

(Och vem är den förste som firar honom? Rysligt stort.)

Tack Marcus Walkin för inspiration.

– Häråt, skrek Luca.

Många hade panik och började nästan springa över varandra. Polisernas avspärrningar gjorde det trångt och svårt att hitta en väg ut. Springande människor överallt, åt olika håll, människor som föll, människor som skrek, poliser med batonger och nu blev det svårare att följa Luca.

Pang! Det var något som bara slog till med full kraft, som fick ögonen att svida, som gjorde det svårt att andas. Tårgas! Jag svepte in mig i min jacka och försökte andas och öppna ögonen inne i jackan. Jag använde ärmen som kikare och genom den hade jag svårt att se vart jag var på väg.

– Jesper! Jag hörde nån ropa mitt namn. Allt var kaos. Jag famlade och fick tag i en trädstam. Jag hade tagit mig ut mot parkeringen och tårgasen var inte lika påtaglig. Mobilnätet var utslaget och nu gällde det bara att samla alla människor. Vi var 70-80 tusen där inne på San Paolo som hade bevittnat Napolis 1-1 mot Juve, och nu var vår grupp splittrad.

Det tog oss minst tjugo minuter att leta reda på allihop. Kanske tog det mer, jag kommer inte ihåg. Alla hade klarat sig och alla hade egna, unika historier om det som inträffat sen vi kommit ut från San Paolo.

*****

Igår var arenan fylld igen. Napoli – Chelsea och min känsla på förhand var att Napoli skulle vinna med 2-1. Minst. Engelska klubbar har dock spökat i ett decennium nu, och det går liksom aldrig att vara säker. Så många gånger har jag suttit innan matcherna och jämfört lagen och tänkt att det nog borde gå vägen, men under de här åren har tränare som Ferguson, Mourinho, Benitez och även Wenger byggt stora mäktiga klubbar som dom hemma i England kallat ‘Big Four’. Dom har varit taktiskt slipade, starkare fysiskt, har kommmit in i matcherna med mycket löpkraft (det dom kallar tempo) och italienska, låga försvar har inte klarat av att lyfta sig.

Nu är alla engelska lag på väg ut, och visst är det väl så att Man United har en för svag, ny generation på väg in, att Man City har för lite erfarenhet ännu, att Wenger faktiskt har sålt av alla sina gamla stjärnor utom en och ersatt dem med juniorer, och visst är det en generationsväxling på gång i Chelsea som inte ens Gud hade klarat av.

Men för italienska klubbar har det känts skönt att kunna tro igen. Det har känts som den där kvällen på San Paolo, som om nån sprutat tårgas över hela Serie A, som om det inte har gått att andas fullt ut.

När jag följde Milans match mot Arsenal kändes livet lättare att förstå för varje minut. Som att hitta andan. Det var Ibra och Robinho som öppnade portarna igen. För Napolis del har det redan hänt Miraklet inträffade redan då City var på besök i gruppspelet.

Vad är det för gäng då? Jo, även om vi än idag känner att pengar är helt avgörande så finns det ju fortfarande guldkorn så som Napoli kvar.

Förvissom kostade Gökhan Inler hela 17,5 miljon euro, och Cavani kostade 16,5 miljon men i övrigt så har tidigare sportchefen Pierpaolo Marino på vissa håll scoutat otroligt bra.

Laget är byggt på de fundament som klubben byggde redan 2007, för snart fem år sedan. Då köptes Lavezzi in för sex miljoner euro och Marek Hamsik löses från Brescia för 5,5 miljoner. Walter Gargano köptes in för 3,2 miljoner euro för att balansera mittfältet. Lägg därtill lågprisspelarna Aronica, De Sanctis, Campagnaro som kostade några miljoner precis som Dossena, Zuniga och Maggio, plus lagkaptenen Paolo Cannavaro som har varit där enda sedan 2006.

Napoli är ett långsiktigt bygge och redan då jag träffade presidenten Aurelio De Laurentiis och fick en lång intervju med honom här i Stockholm så lovade han mig och alla napolitani här i staden en sak. Napoli var redan då annorlunda, då lagets matcher inte gick att se i Sverige därför att det internationella avtalet som Serie A hade sålt gav klubben småpengar i relation till de tre giganterna i norr.

– Vi är Italiens fjärde största klubb, sett till anhängare och vi har ett unikt projekt. Vi är inte som andra klubbar. Alla spelare som kommer hit måste se Napoli som den enda klubb de vill spela i. Vi säger till alla spelare vi köper att vi inte är intresserade av att köpa spelare för att sälja dem vidare.

Spelare som Lavezzi och Hamsik stannar. Cavani också. Spelarna skulle kunna få bättre betalt i andra klubbar, men här har dom lovat att ingå i ett unikt projekt redan då dom skrev på.

Halva jobbet är utfört och Napoli är på väg mot kvartsfinal. För England kan det bli första gången utan kvartsfinallag på 16 år. För Italien lever drömmen vidare. Ikväll möter Inter Marseille.

Luca är en av mina bästa och finaste vänner. Han är uppväxt utanför Florens i den lilla drömbyn Greve in Chianti som jag brukar passera på min färd i bil genom Chianti mot Siena. Luca är lång och vacker, har engelskt och danskt blod men en pappa som är italienare. Han pratar många språk och han kan föra sig i alla sammanhang. När jag och Vampyren reste till Miami såg han till att jag kom in överallt, även där.

Jag och Luca smög upp i de spanska kvarteren i Neapel, uppför en liten kullerstensbacke i mörkret, längs fruktstånd, uthängda kläder på linor, de klassiska gröna fönsterluckorna, äldre tanter som sålde grönsaker, nån moped som passerade och hela tiden spanade vi runt oss. Vi kom fram till en port och där svarade en kvinna då vi plingade på.

Luca kramade om kvinnan, hans pappas syster och jag minns hur hon visade mig runt i den stora lägenheten på 250 kvadratmeter.

– Familjen har ägt hela kvarteret, men allteftersom släkten har flyttat ifrån Neapel så har vi sålt av mer och mer. Det är nästan bara jag som bor kvar här, sa fastern. Hon visade mig till ett rum där hon hade bäddat och gjort fint och jag somnade och drömde om morgondagen. Jag och mina vänner var där för att se Napoli mot Juventus i Serie B.

Några kvarter bort satt min vän Magnus i Weeping Willows och sjöng en godnattvisa för två andra vänner på ett sunkigt, men romantiskt hotell. ‘You’ll neeeeeeeeever walk, alone…’

Att komma nära San Paolo och få beskedet att nåt har strulat med biljetterna var inte vad vi önskade, men så var det nu. Luca hade dock en plan.

– Ragazzi. Min farbror är polischef här i Neapel. Han är här snart. Han kommer att kunna hjälpa oss in.

– Men vi har ju inga biljetter, muttrade nån.

– Lugn. Det här är Neapel, log Luca. Han skrattade till.

Till slut dök han upp. Farbrorn. Med walkie talkie och oljerock.. Han samspråkade som snabbast med Luca, innan han tog oss igenom en avspärrning och längs stängslet utanför arenan smög vi tätt, tätt bakom Luca och hans farbror.

– Andiamo! Veloce, Luca, Veloce!!!

Farbrorn raskade på oss. Han tyckte att vi rörde oss för långsamt längs stängslet. Inifrån arenan hördes en mäktig trumma och ett förväntansfullt sorl. Ljuset från arenan steg mot skyn och lyste upp en polishelikopter och från marken hörde vi rotorbladens bevakande smattrande.

Farbrorn höll upp en del av stängslet där det var hål. Genom hålet tog vi oss igenom, en och en. Farbrorn sprang först mot en av entréerna. Han gick fram till en av biljettkontrollerna och talade med tjejen i luckan. Sen gick det fort.

– Allora. Andiamo, tutti!

Vi släpptes in, en och en. Jag, Magnus, Abbe Barsom och ett helt koppel andra vänner. Vi var inne!!! Utan biljetter.

Vi vandrade upp längs San Paolos yttre via en smal spiraltrappa tills vi kom högst upp. Nu kunde vi höra publiken, känna trycket, förväntningarna som låg täta över hela arenan, röken som redan puffade ut från nån sektion, dimman som låg tät och där borta, i en tårtbit, stod juventini med neddragna brallor för att provocera hemmapubliken. Det var två timmar kvar till avspark och redan fullsatt.

Hockeyspel!

[youtubeplay id=”oOO4sQEER3U” size=”large”]

Lunch vid havet på ‘Shis’. Inledde med pilgrimsmusslor. Mums.

Ett portugisiskt band uppträder för engelsmännen ner vid torget i Gamla Stan.

På andra sidan vattnet vid Portvinsproducenterna.

Man vet vem som har bästa parkeringen inne på Dragao.

*****

När det gäller gårdagens text så var det snarast en fråga om att ifrågasätta hur engelska journalister kan bedöma spelare som Ibra som de aldrig ser förutom när han får möta engelska lag, som om det vore utgångspunkten för hans egentliga potential.

Det var också till stor del en hyllning till Max Allegri och hans kollegor, sprungna ur Covercianos fina tränarutbildning. Jag tyckte själv att jag var snäll mot det lag som blev överkört på San Siro. Time to move on.

*****

Ikväll hörs vi igen. Inter – Bologna väntar!

Det är antalet titlar Milan har i mästarcupen genom åren. Det är också antalet år sedan Arsenal vann något.

Från mitt hotellrum på Sheraton i Porto i norra Portugal följde jag en historisk mangling igår kväll, och för mig var det överraskande. Visst, Milan har spelare som Thiago Silva, Mark van Bommel och Zlatan Ibrahimovic som spelar på en högre nivå och där ett par av dem har vunnit mera på egen hand än hela Arsenals startelva, men vi vet ju också att italienska lag har haft svårt mot engelska lag de senaste åren.

För egen del ser jag i stort sett alla stora matcher i både England och Italien. Jag ser mycket annat också, men de här två ligorna har fascinerat mig sedan decennier tillbaka. Det gör ju också att jag kan sätta Zlatan Ibrahimovic i ett någorlunda perspektiv. Visst är vi många som ibland blivit besvikna på hans insatser i landslagströjan och ofta även då vi gått in i slutspelsmatcherna i Champions League, men för oss som följer honom varje dag så går det inte att ta miste på hans enorma kvalitéer på fotbollsplanen. Hans fysik är som gjord för att dominera, framförallt mot engelska lag.

För oss som följer internationell fotboll utan att ha de brittiska skygglapparna som brittiska journalister och i viss mån extrema anglofiler så är det okunnigheten och arrogansen som stör. Den engelska journalistkåren står i den starkaste av kontraster gentemot den italienska tränarutbildningen Coverciano i Florens. Egentligen är det klassisk härskarteknik, som om det bara spelas fotboll ute på de brittiska öarna, att påstå att en spelare som Ibra inte är av högsta världsklass för att han inte varit som bäst mot engelska lag.

Mot engelska lag? Det är det som är hela den engelska fotbollens dilemma. England står där med alla pengar, alla fina arenor, alla miljardärer som ständigt pumpar in nytt kapital. Ändå är det lag som Barcelona som har den intressantaste av fotbollsfilosofier och ändå är det Coverciano i Florens som utbildar de bästa tränarna i fotbollsvärlden totalt sett. Spetskunskapen finns ofta i andra länder än i England. Den måste köpas in. I princip hela Arsenals lag består av utländska spelare, med en utländsk manager och utländska ägare. I Italien är det fortfarande en italiensk manager på tränarbänken.

För egen del så har jag svårt att ta till mig av krönikörer som Martin Lipton, därför själva fotbollskunskapen är för låg. Det går inte att diskutera Abates bristande kvalité i offensiva lägen, Boatengs bristande koncentration/teknik i mottagningar, Mark van Bommels överjävligt smarta positions- och passningsspel, Patos begränsade fotbollstänkande eller Ibras osjälviska kvalitéer i passningsspelet, därför vi skulle bara hamna i floskler och plattityder. Lipton och hans kollegor ser inte det där.

Milan hade ingen stor kväll igår och det här dubbelmötet är ännu inte avgjort. Kom bara ihåg vad som hände Milan efter 4-1 hemma mot Deportivo La Coruna. Däremot skulle, precis som Allegri sa, Milan ha gjort några mål till. Det var inte Milan som var ofantligt bra igår kväll. Milan spelade på sin nivå. Arsenal däremot är på väg ner i ruinerna, och det är ingen skräll när vi ser vad som finns kvar efter att Fabregas och Nasri har lämnat. Arsenal är en akademi med en hög högstanivå och en så låg lägstanivå som inga topplag i Europa är i närheten av. Precis på samma sätt brukar unga spelare fungera. Prestationerna går krafftigt upp och ner från dag till dag. Mark van Bommel exempelvis, är i princip alltid bra.

Milans 4-0 på Arsenal är en liten triumf för Serie A, om nu Inter kan göra sitt mot Marseille och om Napoli kan slå ut Chelsea. Napoli har numera ett bättre lag än Chelsea i offensiven, men när det gäller organisation och kvalité i de bakre leden är britterna fortfarande klart starkare. Om Milan och Napoli vinner sina matcher mot Londonklubbarna står England utan representanter i kvartsfinalspelet för första gången på 16 år.

Det är inte en trend såklart, men det är en fingervisning om att allt som sänds från nya arenor i HD, med superkvalité på ljudet och med snabba täta klipp, inte nödvändigtvis är så otroligt bra, så snabbt, så fysiskt och så överlägset som det ser ut.

Allt är inte guld för att det glimmar.

[youtubeplay id=”Kj1g6ZB-rJ0″ size=”large”]

Trycket här är obeskrivligt. Det måste upplevas.

*****

Alla hjärtans dag är alla hjärtans dag. Ditt hjärta, mitt hjärta. Ni får mitt. Kärlek är, trots allt, vad vi alla strävar efter.

Den här skrönan berör svensk mentalitet, berättar om fotbollens betydellse för en pojke och är någon slags kärlekshistoria med drag av Romeo och Julia.

Under min uppväxt så var Serie A den överlägset bästa ligan med världens bästa spelare. Minns exempelvis år, 1990, Milan vann Europacupen, Sampdoria Cupvinnarcupen och Juve tog hem UEFA-cupen. Imponerande! Som om inte det vore nog så vann Västtyskland VM med en trupp innehållandes många “italienare”. Att en fotbollstokig liten grabb tog till sig landet och dess fotboll kunde tyckas vara helt i sin ordning. Men så enkelt var det inte. Trots lagens framgångar, trots Glenn Strömbergs popularitet i Atalanta och Tomas Brolins ankomst till Parma så rådde aldrig någon vurm för Serie A i vårt land. En annan kultur och jantelagen kom visst emellan.

Tipsextra var fortfarande programmet på allas läppar och satte på något vis standarden för hur fotboll skulle spelas. Visst, ligan beundrades på avstånd. Ingen hade undgått Maradonas briljans, Van Bastens volley-lobb (som gav Holland EM-guld) och Milans kollektiva överlägsenhet. Emellertid så var det något med den italienska fotbollen som stack i sidan på svensken. Dels, gröna planer i städer där solen sken. Man var ju van vid grå himmel och ren lervälling. Därutöver så var klacksparkarna fler än långbollarna och filmningar vanligare än glidtacklingar. Från någon intervju med Glenn Hysén hade man snappat upp att spelarna till råga på allt rakade benen. Karlarna i Tipsextra-sofforna muttrade:”Det gör väl bara Chriser Lindarw”, sörplade vidare på ölen medan Wimbledon mötte Swansea eller något.

Mitt i detta växte jag upp och tog till mig det många hade svårt för. Viss förståelse har jag för alla tveksamma reaktioner. Det var yviga gester vi inte var vana vid på våra breddgrader, filmningar och fåfänga spelare. Många la stor vikt vid hur benskydden satt och att hårluggen låg rätt. Den lille kille jag var på den tiden såg dock något annat i detta. Jag såg en total passion till fotbollen. Spelarnas överdrivna gester berodde på ett bultande fotbollshjärta innanför matchtröjan, publikens hysteri och tränarnas totala hängivenhet vid sidlinjen hade samma grund. Passion, hjärta, lidelse. Kalla det vad ni vill. Den här kryddan är själva essensen till mina väldigt varma känslor för calcion. Trots att jag växt upp i en typisk “Tipsextra-familj” och ständigt omgetts av United eller Liverpool-anhängare så bultar hjärtat för Italien. Det spelar ingen roll att fotbollen är sämre och stjärnorna färre idag, Serie A är min liga för alltid!

Henric Nilsson

Just pratat med Miguel och varit hos kiropraktorn när jag nu slår mig när och lyssnar på lejonets vrål med First Aid Kit.

[youtubeplay id=”gekHV9DIjHc” size=”large”]

De här två svenska tjejerna får mig att tro på musik. Äkta musik, med folkmusik i botten, med egna budskap, med känsliga röster och med hjärta. Så länge jag känner musiken så släpper jag in den i hjärtat. Och om mitt hjärta börjar blöda så står tjejerna för första hjälpen. (Blödig kille det där. Jorå. Men välmående.)

*****

Luis Suarez. Det går inte att kommentera ärendet mer än att konstatera att alla typ av främlingsfientlighet är helt oacceptabelt. Och osportslighet, karatesparkar, otrohet och mycket annat. Spelare som Luis Suarez kanske behöver en hjälpande hand? Inte i första hand bli sparkad av sin klubb.

*****

John Guidetti, den svenska afrikanen med italiensk pappa har tränat mest av alla sina jämnåriga på egen hand. Han har slagit tusentals straffar på träning, tränat avslut i tusentals olika lägen mellan de obligatoriska träningspassen och har lärt sig att bara se målet. Han har lärt sig vart man ska befinna sig för att optimera sina möjligheter för att göra mål. John Guidetti har målmedvetet tränat för att bli världens bäste målskytt. I nuläget är han en av blott en handfull spelare i toppeuropa som vräker in ett mål per match i snitt. SuperGuidetti är nästan där. På toppen.

*****

Jag läste om Daniele De Rossis förlängning av sitt avtal med Roma förra helgen. Jag har under lång tid gått och väntat på att De Rossi ska bli så där bra som vi trodde när han och Gilardino sköt Italien till EM-guld i U21. Men Daniele De Rossi har haft privata bekymmer, han har gått upp och ner i form och humör, han har levt i Francesco Tottis skugga, han gjorde tre avgörande misstag i VM 2010 och han har stannat kvar i Roma utan att känna sig för i andra miljöer.

Jag tycker inte att Daniele De Rossi blev så bra som jag hade hoppats på. Jag trodde att han skulle bära Italiens balans i ett decennium. Jag trodde att han var den självskrivna kaptenen i Roma och Gli Azzurri. Jag trodde att han skulle bära sina lagkamrater, sina lag, bära sina lag till titlar och att De Rossi skulle vara den vi skulle hylla.

DDR blev aldrig så bra som jag hoppades. Jag vet, han gör en bra säsong för Roma, jag vet dom säger att han är bra i år igen, att han är tillbaka. Ändå tycker jag att han skulle ha testat på en annan miljö, men gärna ha återvänt till Roma. Jag tycker att han tar besluten för sent, att han bestämmer sig ofta redan då han har fått bollen, att det går för långsamt, att han spelar med för mycket säkerhetstänk, att han är aningen för trög och att han har för hög felprocent i förhållande till sitt säkerhetstänk.

De Rossi, på väg in mot sitt trettionde levnadsår kommer aldrig att bli så där bra. Och förlängningen av kontraktet är så vacker så att jag tror på äkta kärlek igen, men det är den äkta kärleken till staden Rom och till hans älskade Roma som har begränsat honom. Så som jag ser det det i alla fall.

– Vad är det för album du har köpt, undrade mamma. Mammas kollega rodnade lite och pratade liksom från magen då han svarade.
– Whitney! Whitney Houston är världens vackraste kvinna. Hon är den charmigaste, gladaste kvinna som finns och dessutom finns det ingen som sjunger så bra som hon. Hon har allt!

Ungefär så minns jag att han svarade. Det var sommar i mitten på 80-talet och ‘How will I know’ hade just tagit musikvärlden med storm. Idag skär det i hela hjärtat när jag hör hennes ungdomliga, hoppfulla stämma.

Tomhet.

För egen del köpte jag hennes uppföljade uppe i San Marino sommaren 1987. Jag lyssnade mycket på ‘Where do broken hearts go’ och drömde säkert om någon speciell.

[youtubeplay id=”8yvsU4SNWPA” size=”large”]

Några år senare läste jag om hur en viss Bobby Brown tagit över Whitney, hur drogerna tagit över henne och hur allt det stora som var Whitney bara blev mindre och mindre. Nu finns inget kvar. Whitney är borta. Where do broken hearts go? Idag har jag ingen aning.

*****

Jag ligger i sängen och är på väg upp. Idag väntar slutspel för Andrea Doria i Spånga Night Open. Sen gym och Fotbollskanalen Europa på kvällen. Det svider att inte få göra Club Calcio på kvällen. Den här satsningen som har varit så kul har bromsats in i december och januari månad och jag vill så gärna att vi rullar på vecka efter vecka.

Hela gårdagen dominerades av Suarez vs Evra. Igen. Suarez hade en chans att återupprätta sin heder, men valde att inte sträcka ut sin hand till Evra. Rio Ferdinand körde samma grej mot Suarez.

Förlåtelse är enda svaret i en konflikt. Allt annat hamnar under den egna huven och en ständigt pågående konflikt gynnar ingen. Därför skulle Suarez eller Rio varit de stora människorna på Old Trafford, men så var inte fallet. Evra å sin sida visade sig också i detta fall vara liten då han firade framför Suarez efter slutsignalen. Han kunde ha varit den store vinnaren om han glatt hade tackat publiken på Old Trafford på ett sportsligt och sansat sätt, men som Rio Ferdinand skrev på twitter så tog känslorna över. Som dom gjorde för Rio på Café Opera för några år sedan.

*****

Milans vändning i Udine är närmast osannolik. Maxi Lopez har vaknat till efter sitt miljöombyte, har anpassat sin frisyr till Milanos gator och tillsammans med El Shaarawy såg duon ut som vilken klassduo som helst. Jag har en väninna som känner Maxi och som bara har gott att säga om honom. Jag trodde inte att han skulle kunna gå in i Milan och stå för avgörande insatser, men jag och många andra har säkert glömt hur det här måste kännas för honom. Som en revansch. Som en chans han måste ta vara på. Och som han gjorde det igår kväll i Udine!

Nyss sjöng Bruce Springsteen om sin hemliga lund (En helt annan Lundh) och nu dominerar Maria Menas stämma i mitt högtalarsystem här på Norrmalm. Det är kallt inomhus. Morronrocken håller inte värmen och strumporna är för tunna. Tur att jag just laddat med en enkel espresso för att värma min strupe. ‘Homeless’ heter Maria Menas låt. Min kiropraktor säger att vi människor inte behöver så mycket för att känna lycka. Att vara friska, varma, ha en säng att sova i och att ha mat på bordet täcker 95 procent av våra lyckobehov. Sen finns det ju en del till med närhet, med att känna sig älskad och uppskattad såklart.

Jag gör en helrenovering nu. Min rygg är stel, mina höftböjare är på tok för korta och det smärtar i ländryggen. Jag har haft ‘ankstjärt’, stel nacke och stela skuldror. Jag är på rätt väg, men jag måste gå till kiropraktorn en dag i veckan. Jag gymmar två-tre dagar i veckan, stretchar helst varje dag och så lirar jag tennis eller squash så ofta jag kan. Den enda som har besegrat mig i squash de senaste månaderna råkar vara Rickard Olsson. Ni vet Rickard som har kört Melodifestivalen och är med i många av SVT:s största produktioner. Rickard och jag träffades vid en mikrofon inför 3,7 miljoner tittre när The Moniker skulle sjunga i finalen av ‘Mello’ ifjol. Precis innan detta inträffade:

[youtubeplay id=”gMGW7OrvCrE” size=”large”]

Jag hinner bli 40 innan ryggen börjar bli riktigt bra. Höftböjarna drog ihog sig under alla mina år på fotbollsplanen och tennisbanan som ung. I två decennier har kroppen därefter fått arbeta hårt för att någorunda balansera upp och räta ut, utan att träna nämnvärt. Det har tärt såklart. Jag renoverar min rygg, resten av min kropp, och det gäller att ta med sig själen, hjärtat och huvudet i detta projekt. När allt ligger i samklang blir det skönare att gå vidare.

*****

Ok, så Fabio Capello lämnar jobbet i England. Capello är nog den tränare som efter Mourinho är bäst i världen på att garantera ett lag framgång, men hans oaggressiva, låga försvarstänk, hans mentalitet och hans fotbollstänk har sagts vara i stark kontrast till det engelska sättet att spela. Kanske behöver engelsmännen mer aggressivitet eller framåtanda för att lyckas?

Det jag vet är att det krävdes en Capello för att England skulle besegra Sverige efter dryga 40 år.

Jag har många minnen med Capello. Jag minns intervjun jag gjorde med honom i direktsändning på Ullevi för dryga tio år sedan då Roma var på besök. Jag fick hjälp av en göteborgska med ett förflutet i Italien som fungerade som tolk. Jag satt i en rock som mina producenter trodde jag hade fått av nån uteliggare som dom sa. Den skulle iallafall hålla vem som helst varm. Hursomhelst var det en stor stund att få några minuter med Capello, och under den där lilla stunden kunde jag uppfatta en glimt i hans ögon, som att det fanns något bakom stenansiktet. Nån typ av värme och humor.

Sen var det ju den där gången ute på Trigoria när jag och Ola Wiklander var där med Nils Liedholm. När jag, Ola och Nils klev in genom dörren på träningsanläggningen Trigoria så stod han där, Don Fabio. Och vad tror ni hände?

Jo, Don Fabio blev som en tolvårig pojke på nytt. Nils och Fabio kramade om varandra, nöp i varandras kinder, på samma lekfulla, kärleksfulla sätt som när små kattungar biter varandra ungefär. Jag kunde skönja hur de båda äldre männens ögon vattnades och samtidigt som Nils fick något faderligt i blicken så var Fabios blick fylld av vördnad och minnen. Nils har ju lärt Fabio nästan allt som en tränare behövde veta. Det är Nils som är läromästaren.

En annan gång på Trigoria avbröt Capello träningen när jag ville filma. Han kom fram till mig och skrek på två språk att jag skulle fanimig stänga av den där jävla kameran. Roma skulle träna in spelmoment som han inte ville avslöja för någon.

Jag har så många historier om Fabio, jag har en längre version om Nils och jag har en del på Redknapp också. Mer framöver. Ciao!

När jag sov var hjärnan online. Mobilen och datorn var mina två närmaste vänner. Därför var det svårt att stänga av allt under några dygn i Las Palmas efter den där natten.

Det som var stress för mig, att prestera, att svara alla, blogga, twittra, facebooka, sms:a, maila, ringa samtal, svara på samtal, googla, läsa det senaste på webben blev jag utan i några dagar.

Jag började sova tio timmar per natt. Gick in mig själv, satte klockan på kvart över sju, gick upp, drog undan gardinen, öppnade balkongdörren, såg hela soluppgången och lät havets brus komma in.

Klockan nio varje morgon stod jag öga mot öga med Sergio på tennisplanen. Jag umgicks med Miguel, åt bra, gymmade, läste två böcker under loppet av tre-fyra dygn. Jag satt ensam på caféer och tog promenader på stranden.

Nu är jag tillbaka igen. Online. Vi kör igen! Hoppas att stressen inte äter upp mig. Ciao.