Squashen tog kål på mig idag. Egentligen skulle jag ha kört ett gympass med Gladiator Ice idag men benen känns möra och då jag inte är elittränad så måste jag tänka på att äta bättre. Hamnade i sängen igen, där jag känner att jag kan blogga i lugn och ro.
Césare Prandelli valde alltså att inte ta med Balotelli och Osvaldo til matchen mot USA. Totti, Del, Piero, Pippo och co börjar bli gamla, Pazzini gör inte tillräckligt många mål, Di Natale och Miccoli anses nog vara lite gamla och Cassano/Rossi är långtidsskadade. Ändå kan Italien ställa ett lag med Giovinco/Matri på benen och det finns många andra rimliga lternativ. Vilket annat land har en sån fin bredd?
Jag tycker om Prandellis ställningstagande. Jag gillar Bert van Maarwijks grundidé med att ställa över spelare som varit vårdslösa eller varit svaga förebilder i sina klubblag. Laurent Blanc är inne på samma linje med Mexés i Frankrike.
Vi började, de flesta av oss, att spela fotboll av kärlek till sporten. Vi lärde oss att vilja vinna. Vi vill spela fotboll och njuta av vår sport. Vi vill njuta av att se vår sport, och helst vill vi vinna. Det är däremot inte ok att gå över gränsen så som Mexés, Osvaldo eller Balotelli har gjort på sistone, och för att rädda vår sport så låter Prandelli ett par av sina bästa spelare vila.
Prandelli har alltid varit ett sportsligt föredöme. Det han och Fiorentina var på väg att bygga upp, med ‘terzo tempo’ då det vinnande laget hedrades efter slutsignalen är något av det vackraste jag har sett inom toppfotbollen. Prandelli och Fiorentina hade en sentimental sida. En vilja att förändra. Vi i min klubb pratar också mycket om image, vad vi vill utstråla och stå för.
På samma sätt som Prandelli ska hyllas så tycker jag att Max Allegri står för ett gentlemannaskap som få är kapabla att visa upp. Milan fick inte sitt 2-0-mål godkänt i helgen, och när många andra tappade behärskningen så stod Allegri coolt kvar och vägrade att kritisera domarna.
Det finns så många tränare som är dåliga föredömen, som uttalar sig medialt taktiskt, som kritiserar andra, som har svårt att se sina egna dåliga sidor och lika dåliga som dessa tränare är, blir ofta många av deras fans. Fansen blir ofta en spegelbild av klubbens sätt att kommunicera. Därför är Prandellis budskap så viktigt.
Det finns en sak till. Prandelli och Allegri är inte bara gentlemän. Båda lägger fokus på att låta sina lag spela en modern, kvalitativ, possessionfotboll med mycket rörelse och framförallt Allegri har lyckats få Milan att ställa om snabbt och kvalitativt i djupled då det behövs. Allegri och Prandelli gör en italiensk fotbollsälskare stolt.
Den nya tiden är här, och jag älskar den.
Slutligen. Och jag får tårar i ögonen varje gång jag tänker på den stund då jag och resten av Artemio Franchi i Florens lät kärlekens tårar falla fria längs våra kinder då Césare tog den långa vandringen över gräset för första gången sedan hans fru Manuela hade lämnat jordelivet. Det är det vackraste och mest smärtsamma jag någonsin har sett en annan människa uppleva.
Och jag har aldrig sett en starkare man i ett så känslomässigt tillstånd som Césare Prandelli den dagen.
Till minnet av Manuela och Césares kärlek:
[youtubeplay id=”Pyfyr7jIZFs” size=”large”]