Blogg den 25 april

*****

God afton. Jag sitter hemma och förbereder mig inför frågesport på Södra Teatern ikväll. Igår var en sån där förtrollande kväll uppe på Mosebacke då Chelsea till slut tog sig vidare till sin drömfinal efter en närmast osannolik insats i Barcelona.

Barcelona har byggt upp fotbollsvärldens starkaste spelidentitet under Guardiolas ledning som bygger på bollinnehav. Det innebär också att katalanerna erbjuder en hel planhalva för motståndarna att ta del av, då bollen erövras. Många tycker att det var skönt att Barcelonas dominans bröts. Det vi kan konstatera är att Chelsea fick sin revansch till slut efter att ha blivit bortdömda 2009. Grattis!

*****

Milans tränare Max Allegri är pressad efter en del laguttagningar på sistone och hånas numera öppet bland delar av fansen. Att spela Emanuelson som trequartista i en klubb som vill slåss om alla titlar kommer inte att nå sina mål. Just den kritiken är lätt att förstå.

*****

Napoli vann igen utan Lavezzi, nu mot formstarka Lecce. Enligt mitt sätt att se det är det Cavani som är Napolis viktigaste spelare, den som gör skillnaden. Lavezzi är den som hjärtat bultar mest för, för många, men jag tror att Vargas kan bli en större spelare i Napolis tröja. Vänta till nästa säsong!

*****

Titelstriden i England är åter öppen. Tänk så många som uttalat sig om Mancinis ledarskap denna vår, och ändå vinner laget nu med stora siffror, med Tévez från start, med Balotelli avstängd, och med frid och fröjd i laget. Jag tycker att Mancini och Manchester City har gjort en fantastisk säsong i ligan. I cuperna tycker jag att att dom måste göra mycket bättre ifrån sig nästa säsong för att det ska kännas ok med den nya satsningen.

Även Di Matteo borde få heder för sitt lugna sätt att hantera de gamla spelarna i Chelsea, och hur laget hittat en vinnarmentalitet som tagit dem ända till final.

*****

FC Andrea Doria inledde spelet i Division IV mellersta Stockholm med vinst, hemma mot Skå, 2-1. Jag tror att vi kan hänga på ett tag i toppen, bara vi kan ösa på med all vår offensiva kraft som vårt lilla lag besitter. Fyra långtidsskador gör ont, men är vi bara med i vår så kan vi bli sylvassa till hösten.

*****

Skott Genoa nu mot Milan, upp på armen på Nesta. Milan bör ha blivit bestraffade där. Milan får mycket emot sig, men även mycket med sig. Däremot tycker jag inte att det är värdigt att gå ut på det sätt som Galliani gjorde, som kontring på Juves ovärdiga utspel. Juventus bör dessutom vara en klassklubb, som står stiligt upp när det blåser. All heder till Conte för det jobb som han har utfört, men jag gillar inte det eviga klagandet på domarkåren.

*****

Barcelona är vår tids bästa lag, även om just bollinnehav egentligen är oväsentligt. Ändå kan det bli Real Madrid och Ronaldo II som krossar en massa rekord i år, och som tar över nu. Tronskifte? Vart tar Pep vägen? Blir Mou kvar?

*****

Dags att hitta en fin kavaj och en fin skjorta. Vad hade Lapo Elkann valt? Måste dra! Ciao.

De sorgliga, tårdrypande bilderna på Livorno-spelaren Morosini som blev stående på knä inför öppen ridå, inför våra ögon, är en historia om en pojke som trotsat nästan allt. Bilderna dröjer sig kvar i medvetandet och spelas upp i slow-motion.

Piermario Morosini, en kille som trots fruktansvärda motgångar kämpat för sin famlij, fått sörja dem en och en då de lämnat jordelivet tills bara systern fanns kvar här, och den sjuka systern höll han, ömt så ömt, som det sista älskade han hade kvar av sin familj.

Nu är hon lämnad ensam.

Men ingen är helt ensam i en värld fylld av kärlek. Idag berättar Udinese Calcio att dom kommer att ge systern sin kärlek och sitt stöd.

Hennes bror Piermario Morosini hade egenskaper som fotbollsspelare som gjorde honom till en fin playmaker med spår i sitt spel av Andrea Pirlo. Morosini var ansvarsfull, inte bara utanför planen, utan även på det gräs som han levde och tragiskt nog dog för.

Jag minns honom, precis som Fabrice Muamba i U21-EM som spelades här i Sverige. Jag minns hur vi uppmärksammade honom för hans exceptionella förnamn. Piermario! Vilket namn! Genialiskt!

Historier som den om Piermario Morosini är för sorgliga för att vi ska nånsin ska kunna förstå. Det sägs att Gud väljer ut dom bästa först. Kanske är det sådana som Piermario som först kommer till himlen.

En sån här dag vill jag bara tänka på att han får träffa sin familj igen. Jag är inte religiös men den här dagen hoppas jag att han nu är åter hos sina föräldrar och sin älskade bror. Ha det så bra i himlen Piermario, och fortsätt vara så god som du var här nere hos oss på jorden.

Om himlen finns.

Lapo har plockat fram sin.

Bara för att inspirera dig lite. Vi behöver ju faktiskt inte klä oss likadant allihop. Tycker jag.

Forza Lapo Sprezzaturissimo!!!

[youtubeplay id=”er9vNQhNDmw” size=”large”]

Vad skulle han med den till?

Césare Prandelli var redan inne på mycket av sitt fair play-tänk då hans Firorentina hedrade sina motståndare vid hemmaförlust under hans ledning på Artemio Franchi genom att bilda en korridor på vägen ut där spelarna applåderade. Den kallades ‘den tredje halvleken.’

När spelare som Mario Balotelli inte kan kontrollera sitt temperament på planen, så som vi såg i helgen, har Prandelli på slutet uteslutit honom ur sin landslagstrupp, men även Osvaldo har refuserats pga sitt svaga uppträdande i Romas bortamatch mot Atalanta. Samme Osvaldo har under säsongen bråkat med egne spelaren Lamela, även om just det bråket slutade med att hela laget gick ut och åt pizza tillsammans.

Balotellis tjuriga humör och framförallt den fula sparken mot Arsenals Song har uppmärksammats ohälsosamt mycket. Så mycket så att man undrar om Balotelli har tagit livet av någon. Det var ingen Keane mot Håland-spark, ingen Cantona-karate-spark eller nån liggande glidtackling med sträckta ben som det handlade om, men det var en förseelse så ful att det kunde åsamkat Song en dryg skada. Tvyärr får vi se dem alltför ofta, framförallt i England.

Super Mario ska ha kritik, han bör lära sig att det inte går att bete sig så på en fotbollsplan, och det är dags att växa upp. Nu är han 21 år och borde börja inse att hela världen inte hatar honom. Men det är just så han har blivit bemött av sin omvärld. Än idag bemöter han den som han tror och känner att den ser på honom. Så känns det i alla fall.

Så utstött, vilsen, och refuserad verkar han ha kännt sig ända sedan barnsben och han har själv uttryckt sin bitterhet mot sina biologiska föräldrar som lämnade iväg honom. Född i Palermo av Thomas och Rose Barwuah blev det första levnadsåret drastiskt då hans tarmar inte fungerade normalt och Mario var på väg att mista livet. Men lille Marios liv räddades, även när det såg kärvt ut och det var då hans biologiska föräldrar blev rekommenderade av sociala myndigheter att låta honom tas om hand av fosterföräldrar. Mario säger sig aldrig vilja förlåta dem för att han lämnats bort och så länge han inte har minsta tanke på det så finns ärret kvar i hjärtat.

Den annorlunda uppväxten i Brescia-provinsen hos fosterföräldrarna Francesco och Silvia Balotelli går såklart inte att sätta sig in i.

Det finns en uppfattning om att ju mer vi har, ju mer äger, ju mer vi tjänar, ju kändare vi blir, ju lyckligare blir vi. Om det ändå vore så enkelt. Enligt mitt sätt att se det finns det bara en framgång i livet, och det är att vara lycklig. Att vara frisk, att ha mat, tak över huvudet, ett jobb att gå till och en bra omgivning kan räcka långt.

Fotbollsvärlden är långt ifrån den där miljön som många drömmer om. Med sunda värderingar lär man sig att livet som proffs, och vägen dit, inte är en enkel balansgång.

Jag minns när jag och Jens Fjellström träffade den föredetta ungdomsspelaren Martin Bengtsson på Appiano Gentile, Inters träningsanläggning för några år sedan. Inte anade vi då hur dystert hans hjärta var. Läs ‘I skuggan av San Siro’ om du vill läsa mer om Martins öde.

Äventyret i Milano slutade med att Martin försökte ta sitt liv. En dag skar han sig själv med rakblad och svimmade av med blödande handleder. Räddningen blev en städerska som hörde dunsen när han föll mot golvet och hon lyckades rädda hans liv.

– Jag tror att ledarskapsutbildningar måste värdera högre att man ska se spelarna som människor. Det är viktigt att förstå vad som får en människa att vilja prestera, säger Martin Bengtsson idag.

Livet som ungdomsproffs kan knäcka vem som helst. Det är från den miljön Mario Balotelli närmast kommer.

Jag tror att Roberto Mancini har, precis som han uttryckt, försökt hjälpa Mario att komma på fötter varenda dag sedan han kom till Manchester City, med tron att det går att hjälpa honom. Han har varit som en fader för Balotelli de senaste åren. Ändå sitter taggarna kvar.

Se på Zlatan Ibrahimovics bakgrund, och hur han fortfarande, 30 år gammal, går fram och lappar till motståndare under match, skriker spydigheter mot journalister eller brottas med lagkamrater som om det vore på liv och död.

Det uppträdandet är väl också svårt att försvara? Helt klart är att det inte hade accepterats av Prandelli, så det är väl tur för oss svenskar att Hamrén är lite mer förlåtande.

Ibland kan även ett förlåt vara hela räddningen. Det gäller inte bara för Super-Mario, Tévez, Mancini eller Ibrahimovic. Det gäller nog faktiskt även för oss.

I dessa dagar är det tydligt hur subjektivt allt är. Barcelona får straffar till höger och vänster, Milan får en straff emot sig ena dagen och klagar högljutt. Nästa dag får laget en straff till skänks när Maxi Lopez filmar sig till den. Då är det tyst som i graven från egna led om den där filmningen.

Arsenals supportrar talar om ekonomisk dopning och blir överlyckliga över en eventuell tredjeplats i ligan. Förut var det bara titlar som var värt nåt. Som Gooner anses det fult med ‘oljepengar’. Arsenal har byggt en mycket finare kultur. Det spelar ingen roll att laget knappt får ihop två startspelare från England, att segerskytten heter Mikel Arteta och är uppväxt i San Sebastian. Det spelar ingen roll att storstjärnan är uppväxt i Rotterdam, att mittbacken är skolad i Ajax, att målvakten är från Polen eller att en israel som spelat i två rivaliserande klubbar är en av spelarna. Köplagen är fulare.

Manchester United rycker i ligan efter gåvor från domaren i ett par raka matcher. Under hela säsongen har Alex Ferguson i vanlig ordning satt press på domarkåren med sina uttalanden. I Turin har Juventus kört samma race med domarna, fram till dess att Muntari gjorde 2-0 för Milan på San Siro mot Juventus, utan att målet godkändes. Efter det har det blivit lite tystare.

Allt är subjektivt. Man kan kalla Man City för köplag om man vill, man kan irritera sig på tillkottet av nytt kapital och det går att förstå irritationen. Klubbar kanske borde få verka med de befintliga medel som finns tillgängliga, utan stort tillskjutet privat kapital. Men vart går gränsen?

Om nån ser potential i ett varumärke eller i en fotbollsklubb och vill investera så borde det väl finnas en rimlig möjlighet att få göra det? Om nån vill bygga en ny arena och med hjälp av investerade medel från Förenade Arabemiraten kalla den Emirates Stadium så borde väl det vara ok? Eller ska man säga nej till hundra miljoner pund i en sån satsning? Är det fulare att ta emot hundra miljoner pund än att ta emot tio miljoner pund? Är det fulare att ta emot femhundra miljoner än att ta emot hundra?

Allt är subjektivt. Alla andra fuskar. Den egna klubben går alltid fri.

Chelsea anser att Barcelona fått fördel av domarna. Arsenal tycker att Chelsea är dopade ekonomiskt och så där rullar det på.

Alla är finare. Alla är bättre. Ingen skulle göra som den andre. Ingen skulle ta emot pengar, ens om den fick dem. Beroende av summa. Ingen vill ha en straff. Ingen skulle filma. Alla andra får domsluten med sig.

Supporterskap handlar om kärleken till den egna klubben. Fanatism leder ofta till annat. Mycket handlar om att smutskasta dom andra. Liken i den egna garderoben, skräpet framför den egna dörren, kan få vänta. Ligga kvar ett tag till. Det är inget som den fanatiske lägger märke till ändå.

Europa League är framme vid semifinaler och vi kan nu konstatera att tre av semifinalisterna kommer från Spanien. Igen. För några år sedan var ju nämligen Osasuna, Sevilla och Espanyol först med den här bedriften.

Spaniens dominans i Europa kommer både väntat och oväntat.

Oväntat? Ja, byggkrisen i Spanien, den påföljande ekonomiska krisen i landet och de skuldtyngda klubbarna i Primera Division har såklart inte mått så bra ekonomiskt. En av semifinalisterna, Valencia, var på väg att lansera sin nya arena Nou Mestalla när hela bygget stannade av. Valencia hade inte råd att färdigställa den nya mäktiga arenan.

Väntat? Ja, spanjorerna har sedan 2006 dominerat världsfotbollen med Barcelonas och landslagets alla titlar. Spanjorernas passningsfotboll har blivit hela världens riktmärke för hur den moderna, attraktiva, possessionfotbollen ska spelas. Spanien förfogar idag över flera ungdomstränare än någon annan europeisk nation och ungdomslandslagen har länge firat triumfer i internationella turneringar.

Premier League närmade sig från slutet av 90-talet Serie A, och Manchester Uniteds triumf i dubbelmötet mot Juventus 1999 blev början på ett maktskifte mellan dessa två ligor. Men det var inte England som tog över. Real Madrid hade redan året dessförinnan börjat vinna, efter finalvinst mot just Juventus i Champions League. Därefter följde Galcticos-åren, samtidigt som lag som Liverpool var med och vann ute i Europa 2001.

Real Madrid blev en maktfaktor, Valencia spelade två raka finaler i Champions League och Deportivo La Coruna spelade skjortan av både Manchester United och Milan. Samtidigt filade klubbar som Villarreal och Sevilla på stora intressanta projekt och Atletico de Madrid var en sovande jätte som bara väntade på att slå ut i full blom. Då har vi inte ens nämnt Barcelona.

Början på slutet för Galacticos var signingen av David Beckham. Becks, som förvisso vann ligan tillsammans med van Nistelrooy med marängerna, tränades av Capello, en tränare som garanterade framgång. Tänket var dock kortsiktigt, och när Barcelona fick nöja sig med Ronaldinho istället och en gammal Real-reject, i form av Eto’o, så kunde istället katalanerna plötsligt börja bygga nåt större.

Vinsten 2006, utnämningen av Laporta och Guardiolas tillträde vände upp och ner på hela maktbalansen i fotbolls-Europa.

Visst är den här fredagen lång, men inte så lång att jag kan skriva mer just för tillfället. Måste pressa i mig en sallad och sen ge mig ut på byn och kolla läget.

Mer framöver. Ciao!

Oj, vilken bra dymmelonsdag jag hade. Inte en enda lapp på ryggen, och här ligger jag idag i sängen och tittar på Svenskafans program Euro Talk på Youtube i efterhand.

Igår löste jag upp en massa knutar. För mycket av min tid går åt för att hjälpa till med FC Andrea Doria, men det får vara så. Det är ändå skoj och det går bra för grabbarna. Vi gjorde hundra mål i Division V ifjol och gick upp i fyran. I Stockholm Cup är vi nu framme i åttondel efter fyra raka vinster. Närmast väntar Danderyd. Om vi skulle vinna tre matcher till går vi in i svenska cupen och där kan vi ställas mot ett allsvenskt lag. Tänka sig, typ Bajen borta på nya arenan!

*****

Klart att Mourinho spädde på Ibras uttalande om Barcelona. Den där straffen till 2-1 kändes konstig med Puyol hängande i Nesta. Man måste nog bli utsatt för något liknande för att förstå. Tänka sig ett liknande avgörande domslut i en VM-final i 93:e.

Bästa laget gick vidare. Det var bara sättet de gick vidare på som Milan-spelarna känner var fel.

*****

Giovinco aktuell för Barcelona. Om italienska toppklubbar missar den lille juvelen så är känslan ändå att ‘Atommyran’ hamnar i rätt miljö.

*****

Club Calcio på lördag sänder från klockan 18:00. Dubbla matcher och extra lång sändning. Lilla julafton i påsk!

*****

Tycker synd om Liverpool-fans som får vara med om den här nya amerikanska Moneyball-satsningen med ‘King Kenny’ vid rodret. Som jag sa när han tog över så var känslan att det var ett nostalgiskt beslut, helt utan rimlig sportslig bedömning. Cupspelen känns som plåster som inte täcker såren.

*****

Agüero sägs vilja fly Manchester. Det är inte lätt att locka sydamerikaner till England och hålla dem lyckliga. Jag förstår dem. Du kan ha alla pengar i hela världen, till och med ett drömjobb som Kun har, men norra England är inte som varken Argentina eller Madrid.

*****

Irriterat mellan klubbarna som slåss om titeln i Spanien, England och Italien. Ibland blir det på låg nivå, men visst känner man att det gäller så mycket mer då?

Just då lyckas Ibra nagla fast bollen, få löpningar runtom sig, han upptäcker Nocerino och Nocerino vräker in 1-1 på Camp Nou. Där kom målet. Momentum svängde och Milan började tro.

Plötsligt kunde laget börja spela sig ur situationer, spelet jämnade ut sig, Ibra trollade lite nere vid kortlinjen och känslan av 1-2 var inte långt borta. Det var där, innan en Barcelona-hörna, som Nesta började hålla i Busquets och det var där Puyol tog ett grepp om Nesta. Resultat? Straff Barcelona.

Nesta får förvisso skylla sig själv efter att ha greppat Busquets. Redan i första mötet hade Puyol mycket väl kunnat få en straff efter tröjdragning, men med så många tröjdragningar som uppstår i en match känns det ibland märkligt att välja en av alla och blåsa på just den.

Barcelona har gått in i de här matcherna med en historik. Toppdomarna vet att många av Barcelonas spelare, Puyol och Alexis bland dem, ofta faller till gräset, ibland utan minsta vidröring. Barcelonas extrema kultur har gjort det mycket svårt för domarna att döma just dessa matcher, därför sällan är det så mycket fokus på domaren som efter Barcelona matcher.

Jag tror inte att det finns nån inom Barcelonas organisation som aktivt sätter press på UEFA, även om protesten angående gräset på San Siro kan uppfattas som lite överdriven och att de katalanska tidningarna är mer supportertidningar, snarare än objektiva medier som faktiskt granskar FC Barcelona.

Därför var det lite lättare att komma ner som svensk till Katalonien i några dagar, komma över uppgifter om Ibrahimovic/Messi som jag och Pontus Kåmark gjorde exempelvis, och sedan offentliggöra dem. Det blev väl inte ens en notis i katalanska tidningar? Åtminstone fanns det inte några lokala medier som skulle vilja snoka vidare i en sådan affär, därför det dom sysslar med där nere är att producera Fanzines, inte att bedriva undersökande journalistik.

Därför blev det också ramaskri i de katalanska supportertidningarna när Barcelonas straffar uteblev på San Siro.

Det är så många gånger nu. Visst hamnar domaren ofta i fokus, så som när Balotelli avgjorde mot Spurs under säsongen, efter att han borde han blivit utvisad tidigare. Det är lätt att förstå att Spurs anhängare känner sig lurade i ett sånt läge, och att dom har sin fulla rätt att uttrycka sin frustration i ett sånt läge. På samma sätt känner sig nu Milan lurade.

Chelsea har genom åren kännt sig lurade, Inter var på väg att bli lurade av Busquets filmande, Real Madrid har kännt sig lurade och nu känner Milan likadant. Men varför är det så ofta efter just Barcelonas matcher man får den här skumma känslan?

Hur kunde Dani Alves gå in med dobbarna före mot Abbiati utan att bli varnad? Hur kunde Mascherano gå in med sträckt ben i en situation utan att bli utvisad? Kompany fick tre matchers avstängning för en liknande incident mot Manchester United, utan att träffa spelaren. Var det inte straff för Milan i andra halvlek också? Jag vet inte, för jag har inte sett situationen ordentligt, men det kändes bara märkligt.

Gamle Juve-basen Luciano Moggi försökte, bevisligen, att ha ett finger med i spelet när det gällde domarvalen ute i Europa och för det och mycket annat fick Juventus i slutändan betala ett straff. Jag tror inte att detta är uppbyggt på samma sätt, utan snarare att det är resultatet av en kultur som Barcelona har byggt upp. Ett goodguy-varumärke, en klaga på domaren-i-grupp-stil som inte är ovanlig i andra klubbar i toppeuropa, ett så stort bollinnehav att motståndarna till slut måste hitta knep för att återerövra bollen, i kombination med att Barcelona har många spelare som nästan systematiskt faller enkelt.

Tänk en spelare som Andrés Iniesta, med den begåvningen. Även han föll ihop några gånger i andra halvlek igår på ett sätt som gör att man tappar vördnaden inför hans kunnande.

Barcelona är världens bästa lag. Barcelona är modern tids bästa lag. Barcelona har tagit fotbollen till en ny nivå, och många kommer säkert att försöka ta efter. Det är bara så evinnerligt synd att så många av lagets triumfer kommer att bli ifrågasatta på samma sätt som den här.

Ända sedan AC Milan med sina värvningar i slutet av 80-talet bestämde sig för att bli bäst av alla har klubben bytt ut både tränare och spelare. De sammanhållande länkarna har alltid varit Silvio Berlusconi, Adriano Galliani och fram till nyligen Paolo Maldini. Den viktigaste av dem får vi nog anse vara Galliani.

Han är alltid nära klubben, han är Silvios länk till spelarna, han är tränarnas bollplank och han är AC Milans smarta förhandlare. Adriano Galliani är, precis som Ferguson i United, även kulturbäraren som varit med sedan 1986. Lika viktig för värvningarna som att föra traditionen vidare. Varje gång Champions League-hymnen ljuder ut sitter Galliani där i sin guldslips, och hymnen är den ljuvaste av musik i en Milan-spelares öra.

Sjufaldiga mästarcupsmästarna Milan var underdog 1994 när Barcelona besegrades med 4-0. Få hade räknat med att Milan skulle nå tre finaler av fem mellan 2003 och 2007 och vinna två av dem, men vi har ofta fått se hur Milan-spelarna lyfter sig i Europamatcherna.

Jovisst, det finns klassiska ras också, som det mot Deportivo La Coruna, mot Liverpool 2005 och nästan senast mot Arsenal, men Milan är en klubb som alltid kommer igen. Derportivo är borta, Liverpool är långt från de stora matcherna, men Milan skapade bäst chanser för att vinna senast mot Barcelona på San Siro.

Det är svårt att byta ut spelare och ändå behålla kulturen, men tränaren Allergri vet att Ambrosini är som gjord för att spela i den här turneringen. Nesta är också en sån där. Och så finns det en kille som heter Clarence Seedorf, som spelar fotboll i sitt eget lilla tempo, som är så viktig för att avlasta sina lagkamrater. Clarence Seedorf har inte varit intresserad av att åka till bortamatcher mot smålag i Italien de senaste åren. Seedorf sitter ofta inte ens på bänken i Serie A. Men ikväll är stunden kommen. Ikväll spelar Seedorf i en vit Milantröja, och när Milan spelar i Champions League så brukar laget plocka fram den där inneboende styrkan.

Barcelona är favorit, men Milan räknar säkert med att detta går vägen. Det är den kalla beräknande känslan som har skapats av alla triumfer genom åren.

För egen del ser jag matchen på Södra Teatern, Mosebacke. Ses där!

Roberto Mancini tappade sin trovärdighet och i förlängningen även sitt jobb den dagen då han för fyra år sedan vid den här tiden uppgav att han var på väg att lämna sin post i Inter efter säsongen. Beskedet kom efter sortin mot Liverpool i Champions Leagues åttondelsfinal.

Nu är klimatet just i Inter mer pressat och utsatt än på många andra ställen, sett till president Morattis historik med tränare, men vi börjar nu se hur Mancinis trupp är på väg att krackelera, och det värsta, för hans del, är att vi ser förfallet utifrån.

Förvisso är han även Manchester Citys mest framgångsrika tränare på nästan fyra decennier också och jag tyckte att Mancios sätt att hantera alla vildhjärnor, att hans sätt att bygga upp spelet, vinnarkulturen, triumfera i FA-cupen och att plocka ut det bästa ur många spelare har varit en fröjd att få se. Även uteslutningen av Tévez har varit postitiv för laget och till och med Balotelli har hållt sig någorlunda inom ramarna. Sen kom allt som inte fick hända på en gång.

Utslagna ur Europa League, bortaspelet som inte vill lossna, Vieiras uttalande som Alex Ferguson nu älskar att profitera på, Tévez återinträde som säkert pushats fram av bossarna mot Mancinis vilja, nya galna äventyr av Balotelli, en klumpig skada på Agüero, trötta spelare som Yaya och Silva som inte får vila och så vill pressen leta nya konflikter mellan Kolarov och Balotelli och Mancini/Milner.

Det är just då, mitt i stormens som Alex Ferguson är som kallast. Han ler, skrattar och njuter av att det är titelstrid med några veckor kvar. Den gamle är fortfarande äldst, och med erfarenhet kommer vishet. Erfarenhet är att känna igen situationen och känner man ingen situationen kan man njuta av den.

City är på väg mot en riktigt bra säsong i hård konkurrens, förvisso utan titlar, men det som såg ut som ett projekt på väg åt rätt håll är nu ett svajande bygge, med en man i mitten. Hade bara mannen i mitten valt att försvara alla runtomkring, Balotelli återigen, Agüero trots den olyckliga skadan, sluppit Tévez-incidenten.. ja, då hade han sluppit den här pressade situationen.

Fotboll är känslor, fotboll är passion men ledarskap är ofta lika mycket beräknande kyla. Mancini är på väg att spela bort mästerskapet men för hans del kan det även innebära att hans karriär är i fara.

Bloggens uppdateringsfrekvens har havererat och i maj månad är dess existens hotad. Vi får se om det bli mycket mer.

Jag tröttnade på kommentarer i kommentatorsfältet som inte bara handlade om innehållet utan blev personliga. Jag tycker om att diskutera åsikter och synpunkter, men jag modererar inte mina kommentarer och då blev det enklare att stänga av istället.

Om en timma drar jag iväg för att jobba. Livet och dess förpliktelser och belöningar, allt går i ett.

Igår spelade Milan 1-1 mot Catania, efter att en av de assisterande domarna haft en riktigt dålig dag. Framförallt hittade han ett par offside-avvinkningar som visade sig vara felaktiga. Efter matchen kunde inte ens gentlemannen Allegri hålla sig längre. Han bad titelkonkurrenten Juventus att hålla tyst.

Statistik de senaste säsongerna visar att Milan haft stor fördel gentemot Juventus när det gäller exempelvis utdömda straffar. Går man från fall till fall blir bedömningen mer rättvis, men hursomhelst så har Milan en grym pluskvot när det gäller straffar för och emot sedan Calciopoli, medan Juventus kvot är relativt jämn.

Juventus ledning med sportchef Marotta i spetsen har valt att kommunicera ut sitt missnöje med domarna och har valt ‘silenzio stampa’-vägen. Tränaren Antonio Conte har under säsongen med allt högre frekvens och alltmer högljutt valt att lägga fokus på domarinsatserna. Nu har Milan-tränaren Allegri tröttnat på Juventus alla utspel, och han har fått Galliani med sig.

Jag tycker att det hela känns som om det hamnar på sandlåde-nivå, och jag tycker att klubbar som Juventus och Milan ska göra allt dom kan för att behålla sin värdighet. Fokusera på fotbollen istället för på domarna som har både dåliga och bra dagar, precis som spelarna och ledarna.