Några dagars sol på mig

Det sköna med även musik är att den är subjektiv. Den kan vara töntig, omodern, för kommersiell eller skränig. Den uppfattas olika av alla och det som är skräp för en människa kan vara en gudagåva för en annan.

*****

Under helgen hamnade domarna i fokus både i England och Italien. Det är bara rapporteringen av domarnas misstag som är olika. Medans vissa rivaler i England snarare är trötta på att Alex Fergusons lag anses komma undan med domarmisstag som anses gynna Manchester United så blir italiennarna genast bittra och konspiratoriska om Juventus får fördelar.

Det handlar om historia, kultur och mentalitet. I Italien anses det vara en självklarhet att alla försöker påverka varandra för att få fördelar. Uppe i norr blir vi lika överraskade varje gång det dyker upp en Skandia-skandal eller en Trustor-affär.

Att vara lite ‘Italien-fientlig’ verkar inte alltid anses vara rasistiskt här uppe alltid. Nån kallar italienarna för ‘gipskatter’, nån annan säger ‘spagge’ och en tredje sveper lite föraktfullt iväg kommentarer om att ‘du vet hur dom är dom där italienarna. Filmar och fuskar jämt.’

Det finns väl knappast någon annan folkgrupp man kan säga så om och komma undan med det? Helt utan glimt i ögat också.

*****

Nu, grattis IFK Stockhom som vann kvalet till Division III efter 1-1 mot Andrea Doria i lördags!

Grattis också min gamla klubb Linghems SK som vann sin Division IV. Och tack för segervrålet Christoffer Sääw!

Linghems SK – seriesegrare!

Nu måste Bengan Samuelsson vara stolt!

*****

Idag stänger jag av mobilen, stänger ner mitt nät och reser bort i några dagar. När jag kommer hem är jag utvilad, nysolad, pumpad med ny energi och redo för det stora äventyret i Turin på lördag.

Det är dags för det italienska derbyt, Juventus – Inter. Vi hörs i TV4 Sport Xtra klockan 20:45!

Jag är mycket tacksam att arbeta med fotboll i TV och till 99 procent är både erfarenheter och feedback positivt. En krönika i en kvällstidning kan dock locka fram lite människor som ser oss ur andra perspektiv. Som under EM i somras då det här mailet kom som en följd av en tidningskrönika:

Hej Jesper,

“GRATTIS!

Du har lyckat överträffa din egen smaklöshet!!

Min fråga är om du är nöjd med din prestation i EM programmet?

Själv får ditt och Birros beteende mig att må fysisk illa!!!

Fyfan vad smaklöst!

Tycker du att det är ett bra sätt att göra tv?

Jag antar att du har svårt att se dig själv i spegeln?

Om inte är det mycket värre än jag tänkt mig!!

/ Anders Berg (på Metropol Trading)”

Som tur är kommer det bara ett eller två sådana här brev per år, för det här brevet kändes inte så sakligt och balanserat.

Patrik Thulin är en annan av våra tittare som tycker att vi ofta är för hårda mot Italien. Så här skrev han under EM när han tyckte att Late Night EM var för hårda mot Italien i gruppspelet:

“Sluta snacka skit! Italien har ju spelat riktigt bra mot både Spanien och Kroatien! Att sedan vinna “måste matchen mot Eire visar BARA på äkta klass! Har inte spelat bra säger Mauro (Scocco) efter 1-1 mot Spanien med mersmak vad menar han.

Nu vinner vi EM och börja även bedöma överskatta sparka och spring laget England på samma sätt som ni gör med Italia så får ni kritisera natten lång:)”

Det är ofta betraktaren som sitter med spökena, och ibland spelar det ingen roll om vi är positiva eller negativa åt ena eller andra sidan. Det är tittarens egna känslor och engagemanget som avgör hur man tolkar det man ser och hör.

Det finns inget facit i det här fallet. Bara en tolkning, och den är alltid subjektiv. Patrik har sin, du har din och jag har min.

Innan den här säsongen rullade igång hade jag inte så höga förväntningar. Sylvia Vrethammar? Olle Ljungström? Olle har aldrig varit en av mina favoriter, mest för att jag själv aldrig har förstått den där svåra, gälla stilen. Den har liksom aldrig fastnat på mig, attraherat mig.

Första avsnittet igår hade Pugh Rogefelt som huvudperson. Det blev en succé. En känslomässig käftsmäll. Som det så ofta blir. Pugh Rogefelt är inte bara den första svenska rockern. Han visade sig ha ett hjärta av guld. När Miss Li sjöng för honom var jag nästan lika betagen som Pugh. Det här nådde hela vägen in. Tack Miss Li.

https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2230058

*****

Enligt Brand Finance är Manchester United sportvärldens mest attraktiva varumärke. Därefter följer Bayern München, FÖRE de två spanska storklubbarna Real Madrid och Barcelona. Det sätter perspektiv på Hur stor Alex Ferguson har blivit, vad han själv har åstadkommit och hur fantastisk hans resa med Manchester United är.

Vem är du eller jag att döma honom, kalla honom ‘Rödnäsan’ eller le när han tuggar tuggummi i 180? Jo då, så farligt är det inte. När jag skojar om Ferguson är det ju i vetskap om att han står högst på den hierarkiska fotbollstappan, och det är såklart gjort med kärlek. Det finns såklart en vördnad för allt han har byggt, presterat, producerat, skapat, tillvaratagit och hur han hela tiden har gjort det med passion och karisma. Grande Alex.

[youtubeplay id=”FvcUTSSgNGk” size=”medium”]

[youtubeplay id=”0ifjCR9SL0s” size=”medium”]

För övrigt är det mäktigt att se fyra europeiska fotbollsklubabr i topp. Det är numera lätt att urskilja sambandet mellan rika investerare och Europeiska toppklubbar.

Italien? Nja, Milan 22:a EFTER Manchester City och Inter 36:a. Milanoklubbarna är de enda två i topp 50.

*****

Roberto Mancini hos Man Uniteds lokalrival är nu pressad att vinna tre raka matcher i Champions League nu. Mot Ajax hemma? Ja, det bör gå. Real hemma och Dortmund borta? Knappast med det usla fösvarsspel som City har visat upp. Manchester City är det lag som har haft flest skott emot sig i hela Champions League.

Det är mycket som är alarmerande i Mancinis lagbygge. De Jong skulle han kanske aldrig ha sålt för balansens skull? Gareth Barry missar både markeringar och tapapr bollar på mittplanen. Vad är en sån spelare duglig till när han inte klarar det mest elementära? Lescott och Kompany ser bra ut i England men har svårt att hänga med ute i Europa. Och värst av allt? Engelsmännen kan inte spela tremannaförsvar, vilket Micah Richards till och med gått ut och påpekat. Det är inte alltid lätt där ute på öarna.

Förresten har Mancini ännu aldrig lyckats ute i Europa. Dags att ta hjälp? Möjligen dags för City att ta nästa steg om det inte lyckas detta år eller nästa.

*****

Ett par svar efter Milans match igår. El Shaarawy ser ut att bli något riktigt, riktigt stort. När det gäller Pato får vi vänta på att han kommer i form, men redan igår ser man hur ofta han tar dåliga beslut, som ibland förvisso bryter mönstret, men hur dålig koll han har på sin omgivning. Pato tittar sällan upp, har svårt att läsa nästa situation, och en dum fotbollsspelare blir aldrig bäst. Man kan vara dum, men man måste vara smart på planen. Det är nåt helt annat.

Nu lunchmatch. Juventus!

Jag längtar tillbaka till tennisbanorna, till squashen och till att få lira padel igen. Långa promenader i den friska höstluften och att få känna sig utpumpad och utmattad. Tån blir bättre för varje dag och om ett par veckor kan det bli comeback på banorna.

Mailboxen fylls på med jämna mellanrum. Nya spelare som är intresserade av Doria, kassören som uppdaterar om det ekonomiska läget, fakturor till mina uppdragsgivare som ska ut, en resa till Turin som ska planeras och betalas, en till resa till Turin med jobbet, en skola i Afrika som utbildar ungdomar som levt sina liv på gatorna som låter dem spela fotboll om dagarna och som söker faddrar, några ungdomar i Linköping som skriver kokbok och där jag ska bidra med ett recept, någon som vill låna vårt fotbollslags gamla tröjor, och så måste vi boka träningsplaner i november.. Det verkar som om det inte finns nåt slut. Tyvärr äter Doria upp det mesta av min tid efter att jag har prioriterat mina jobb. Det håller inte egentligen.

*****

Tolv tusen följare på Twitter @jeppehus – och jag som inte ens är säker på att jag borde hålla på med detta. Efter att ha lagt av med Football Manager och Facebook är detta en tidstjuv. Vi får se om jag pallar. Jag håller ju på med Instagram också. Det här är droger som inte är så sunda tycker jag.

*****

Ikväll är det dags för quiz på Etablissemanget, Södra Teatern, ett initiativ av Stefan Abrahamsson som de flesta kvällar har blivit en succé. Ikväll är min gäst en stor svensk TV-profil som var mycket uppskattad som utlandsproffs. Borussia Dortmund mot Real Madrid på stora duken. Har ni sett Jürgen Klopps mundering i ligaspelet?

[youtubeplay id=”fAfML-I_AM0″ size=”medium”]

Klopp är besviken över att inte få bära mys-overall och trucker-kepa i Champions League. Det måste man ändå älska.

I den gruppen är Manchester City riktigt farligt ute. Nu måste Roberto Mancini ta full pott i matcherna mot Ajax för att hans dröm inte åter ska gå i kras. Det är mycket osäkert om Mancini någonsin blir en stor tränare internationellt. Om inte detta är hans sista chans så får han säkerligen bara maximalt en chans till.

Jag har ofta varit positivt inställd till Mancini som tränare, med all rätt, men internationellt har han inte lyckats. Kritik och beröm ska vara balanserad och befogad.

*****

Juventus och Chelsea dominerar sina ligor. Den ena klubben har 47 raka utan förlust hemma i Italien oh den andra vann Champions League så sent som i våras. Ändå är det Shakhtar, med 25 raka vinster (VINSTER!!!) hemma i Ukraina, som dominerar sin grupp. Den här gruppen kommer med stor sannolikhet att få sitt avgörande i Turin den 20 november. Juventus kommer nog att vara piskat att vinna hemma mot Chelsea då. Jag och mina vänner åker dit och kollar.

Vilken stämning det var på Juventus Stadium i lördags! Borta är gamla, tråkiga Delle Alpi. Akustiken var formidabel, och jag håller Marassi och San Siro på samma nivå. Frågan är om det finns några arenor i Europa som når samma decibel-nivå. Glasgow?

Hur som helst så har Juventus, tillsammans med Shakhtar, Bayern, och snart Stockholms-klubbarna, några av Europas mest moderna och fräscha arenor. Det enda negativa jag kan komma på förutom positioneringen utanför stadskärnan och den gigantiska, nakna parkeringen utanför arenan, är att den är så perfekt så att den tyvärr doftar lite ishockey. Lite Brynäs sådär.

FC Andrea Doria levde upp till den höga målsättningen i division IV. Vi blev tvåa i en serie där hälften av de tolv klubbarna hade som mål att vinna serien. Efter två kvalmatcher till Division III där vi senast i helgen mot Viljan hade ledningen, så är vi till slut utslagna. Pust. Ett helt års slit är över, och nu är det dags att titta på truppen inför nästa år. Fyran igen. Det ska bli fantastiskt kul!

Italiensk-ättlade Michael Bublé sjunger mig rakt in i hjärtat.

[youtubeplay id=”lbSOLBMUvIE” size=”medium”]
Home sweet home.

På tal om att komma hem, så var jag och Martin ‘hemma’ i helgen.

I Stresa.

Middag på hotellet.

Gomorron från hotellet i Stresa.

Förberedelser. Världens snyggaste liga.

Koncentrerad och fokuserad.

Slappna av igen. Födelsedagsmiddag.

Det är så det känns när vi landar i Milano, jag och Snobben. Som att vara hemma. Välklädda, stiliga, trevliga, artiga människor möter oss.

I Italien glor inte människor på varandra som vi tenderar att göra här. Inga stirrande, avundssjuka ögon som söker min blick, fokus på harmonin och lugnet och små livsnjutande stunder flera gånger om dagen. Istället för snus, en enkel espresso. Istället för folkbärs, ett litet glas vin mitt på dagen.

Jag inser att människor är olika och jag tycker att det är tur att vi lever olika liv. I en drömvärld så får vi alla leva olika, utan att andra tycker att vi är konstiga som är annorlunda.

Anders Timell får säga konstiga saker och ha långt hårdrockshår, kvällstidningsjournalister får dricka snut-kaffe och gå klädda i solkiga t-shirts utan att någon av oss behöver bry sig nämnvärt, gubbar får bli gubbar och bittra människor får bli bittra. Så länge alla får vara sig själva så tycker jag att världen är rättvis. Det är vi själva som gör valen.

Jag fyllde 39 år i lördags. Ryggen är på väg att bli bättre, tån är nyopererad och känns redan bättre, synen är bättre med glasögon, träningen går bra sedan ett år tillbaka, jag träffar min läromästare ‘Miguel’ för att utveckla mig själv, mitt psyke, min mentalitet, min generositet och mitt hjärta, min kärlek. Jag gör mitt bästa. Det är allt jag kan göra.

Jag slutade snusa för några år sedan, jag slutade feströka strax därpå, jag har slutat göra uppror, har lagt rebellen åt sidan och när folk är elaka mot mig, för människor har ofta varit elaka mot även mig, så svarar jag inte längre argt. Jag försöker se deras perspektiv. Jag lär mig för varje dag.

Det är härligt att leva. Det senaste året har jag fått lära mig att man kan leva ett ännu bättre liv än det jag kände till tidigare. Jag utvecklas. Det är härligt att leva och att utvecklas.

Ny vecka, nya möjligheter!

Carpe la settimana!

Nu ett annat livsöde: Jackie Brown.

[youtubeplay id=”UhTxL4FzP-Y” size=”medium”]

Minns du hur det såg ut då Erik Hamrén tog över landslaget? Hur hela fotbollsnationen fylldes av hopp. Erik Hamrén, den charmige, elegante, stilige förbundskaptenen som dansade i Skavlan och som stod för en helt ny offensiv fotbollsfilosofi. En vinnare, med meriter från Norge och Danmark. Nu skulle vi minsann inte bara vinna matcher, utan vi skulle äntligen vinna snyggt!

Minns du när Obama blev utsedd till USA:s president för fyra år sedan?

[youtubeplay id=”9dy2vHEdm3U” size=”medium”]

Det var som om Jesus återuppstått. Det amerikanska folket dyrkade Obama som de annars bara dyrkar sina gudar. Frälsaren hade landat!

Vi fungerar sådär vi människor. Vi lever på hoppet, och vi älskar förändringen i det korta perspektivet. Vi blir lyckliga av våra nyrenoverade kök, över våra födelsedagspresenter och vi blir upp över öronen förälskade i människor vi knappt känner.

Sedan kommer den där vardagen igen.

Vi tror för att vi vill så gärna tro. Vi ville tro på Jesus, vi ville tro på Obama och vi ville så gärna tro på Erik Hamrén. Ett tag. Vi människor hyllar inte presidenter och förbundskaptener oavbrutet, gränslöst och i all oändlighet. Vi tror ett tag, innan vi börjar granska, innan vi ser våra förebilder i nya situationer, då ljuset faller in från andra vinklar.

Vid 4-0 igår trodde inte de mest religiösa på ett mirakel. Vid 4-0 igår trodde inte Erik Hamrén på ett mirakel. Vid 4-0 igår ska han vara glad att han inte kunde läsa våra tankar, höra våra diskussioner framför skärmarna eller läsa våra tweets. Vi var en fotbollsnation på studiebesök i Berlin. Lärarna den första timman hette Jogi Löw, Mesut Özil och Miroslav Klose och lite annat.

I det läget kändes det mer sannolikt att det skulle börja regna grodor från himlen, än att vi skulle hämta upp det där förbannade underläget.

[youtubeplay id=”7As_q6PSKSM” size=”medium”]

Det var samma känsla när Rasmus Elm stötte in 4-4 igår kväll. Man kunde inte tro att det var sant.

Det är som Zlatan säger. Vi lyfter våra gudar mot himlen. Sedan försöker vi plocka ner dem igen. Det är så vi människor fungerar.

Erik Hamrén var den tatuerade flickan igår. Man visste inte om man skulle skratta, gråta eller skaka på huvudet när man såg honom där i sin ensamhet vid ställningen 4-0. Men han kom ur skiten med högst huvud av alla, och ingen jävel pratar om Lagerbäck idag.

Tack för ditt lags obalans, Erik. Tack för svensk landslagsfotbolls roligaste och mest osannolika fotbollshalvtimma någonsin. Det var så det kändes igår. Det var som om det var sommaren 1994 igen.

Det var kvällen då det var mer sannolikt att det skulle regna grodor från himlen än att våra hjältar skulle komma hem med värdigheten kvar.

I receptionen på vårt hotell hade vi fått förklarat för oss att det fanns många uteliggare längs Collins Avenue och den här tjejen måste ha varit en av dem, tänkte vi nog.

– They call them white trash, hade receptionisten förklarat för oss.

Hon såg undernärd ut, var rejält översminkad och hade tatueringar över hela kroppen.

Jag och Vampyren beställde in, medans den unga damen fortsatte att uppträda egendomligt. Hon vred på sig, åt stort och vulgärt och ibland kunde vi urskilja grymtande läten mellan tuggorna. Hon måste ha varit hungrig. Skulle hon betala notan? Jag och Vampyren såg på varandra och visste inte om vi skulle skratta eller skaka på huvudet.

Efter en stund dök hennes pojkvän upp. Den unge mannen såg ut och uppträdde som en rockstjärna. Under resten av lunchen kramades och kysstes paret lite mer vördnadsfullt och det kändes lite som om hon lugnade ner sig i sin kärestas närvaro. Efter lunchen har jag för mig att han kastade upp några dollar och betalade av notan.

Jag och Vampyren såg den där tjejen vid ett par tillfällen under de där två veckorna och jag minns att vi tyckte att det var lite märkligt att hon dök upp på de coola hotellen och på nåt av de flashiga After Work-partyn vi hade snyltat in oss.

När planet lyfte på vägen hem från Miami så började Vampyren gräva lite i stolsfickan framför oss. Han plockade upp ett livsstilsmagasin där USA:s hundra bästa artister för året hade rankats, från plats hundra fram till nummer ett. Vampyren började läsa och peka i magasinet.

– Titta, Beyonce. Och där har vi Rihanna! Bra bild där du!

Vampyren bläddrade lite mer försiktigt då han nådde topp tio. Där fanns de flesta av USA:s populära artister, och både jag och Vampyren fängslades av stajlade bilder och texter som förklarade varför just de här artisterna hade hamnat så högt på listan. När han kom till plats nummer ett vände han på magasinet och höll USA:s mest framgångsrika artist mot sina knän. Med ett hastigt ryck vände han på magasinet mot sig själv, och blev sittandes gapande med stora ögon.

– Sluta nu! skrek han, närmast i chocktillstånd.

– Du kommer aldrig att tro det! ropade han.

– Vad? sa jag.

Vampyren visade mig mittuppslaget.

På bilden, en undernärd flicka med tatueringar längs huden på hela kroppen. Övanför bilden kunde vi läsa: ‘Number 1. Amy Winehouse.’

Det var hon. Tjejen på Collins Avenue. Jag skämdes. Vampyren tittade på mig och skrattade:

‘Vem är white trash nu?’ sa han.

[youtubeplay id=”nMO5Ko_77Hk” size=”medium”]
Vila i frid, Amy.

What you see ain’t what you get. Underskatta aldrig någon, mina vänner. Framförallt inte för hur en människa ser ut.

Förresten har Snobben hällt vin på mig två gånger på våra Milano-resor. En gång ett så dyrt Amarone-vin att jeansen ökade i värde.

Jag är på plats på Öland hemma hos min familj, inför Sveriges möte med Italien i U21. Min lillebror är bara 1,5 år och älskar att hoppa i pölar. Vädret idag passar honom alldeles utmärkt! Det är härligt att få perspektiv, när man ser en liten Alexander bli så överlycklig av att hoppa i vattenpölar.

*****

Ulf Lundell i Skavlan igår. Det kändes så ovant och främmande att se honom sitta där i en stol, mitt i offentlighetens ljus. Hur kan en artist, som lever på kommersialism, nästan alltid hålla sig så långt borta från kameror och strålkastare? Hur kan han hålla sin integritet, och vara så socialt missanpassad, men ändå så genial i sitt tal och skrift?

Ulf Lundell uttryckte ‘att kvällstidningsmänniskor är speciella. De älskar drev. Kvällstidningsmänniskor älskar att jaga andra människor.’

Zlatan har upplevt det där. Tomas Brolin brukar prata om det där, fortfarande. Att vara så stor att kvällstidningarna vill ta reda på det snaskigaste i kända männsikors privat-liv för att tjäna pengar. Så skönt att man inte är Carola, egentligen. Kvällstidningsjournalister är ofta inte intresserade av sanningen, bara storyn är bra och säljer.

Alla kvällstidningsmänniskor är inte sådana, långt därifrån, men många livnär sig så. Det tar tid att förstå att vi människor kan vara så olika, och att förstå att vissa människor kan sova om nätterna, trots att de bygger sina liv på att jaga andra människor.

Jag kan förstå Marcus Birro. Allt det där han har fått har jag fått utstå i en pytteliten light-version. Det enda jag avskyr med den offentliga bilden av mig är den bild som en viss tidning med jämna mellanrum ibland försöker måla upp. Det spelar egentligen ingen roll vad jag har svarat då de har ringt, då det har viktigare för dem med snaskiga rubriker än att förmedla mina synpunkter. Vinkeln ska alltid vara att det har gått åt helvete för mig med det ena eller det andra. Jag har lärt mig det där nu och vet sedan länge hur förutsägbar och enkel journalistik det där är. Man kan nonchalera det, eller le och gå vidare.

De skulle förmodligen älska att få leva mitt liv. Det gör jag iallafal. Det kanske är det som är haken.

*****

Sverige mot Italien i U21 imorgon. Jag och Snobben vill att Sverige ska vinna, men att se Lorenzo Insigne i form kan göra vilken försvarsspelare i världen som helst orolig. Klarar Mathias Johansson av den uppgiften i sin gamla hemstad?

Klockan 18:00 i TV4 Sport på tisdag får vi se!

Det är min lediga helg och Jonas Wirmola gästar Stockholm. Igår tog vi en middag tillsammas och gick ut och gjorde byn. Det är första gången på länge som jag är ute på riktigt en lördag. Trevligt.

*****

Belgien vann med 3-0 borta mot Serbien. Resan har börjat! Svåraste motståndaren i gruppen lär vara Kroatien och att ta med sig tre poäng från Balkan redan nu lär göra susen för självförtoendet. Det går att nämna hur många unga lovande spelare som helst från den här nationen och den här gången var det ett knippe 21-åringar som avgjorde. Benteke och De Bruyne gjorde varsitt mål och så kom ju Evertons Mirallas in och fastställde slutresultatet.

Om Colombia ser spännande ut i Sydamerika så är Belgien Europas mest intressanta nation inför framtiden.

*****

Sebastian Giovinco får åter kritik för sin instats i den italienska landlslagströjan och nu sparkar han bakut. Han tycker att italiensk media tittar för mycket på målproduktion och för lite på vad som händer i själva spelet.

Giovinco är ständigt på gränsen till att ta tillräckligt med utrymme för att vara ordinarie i de stora matcherna och att vara stjärnan, men han balanserar ständigt på den där tunna linjen som skiljer de stora från de mindre. Rent tekniskt har han allt, men ibland undrar man om han har speluppfattningen och lugnet som krävs. Jag tvivlar. Motbevisa mig Atommyran!

[youtubeplay id=”JWXV8BeJBTk” size=”medium”]

******

Lionel Messi presterar, precis som Zlatan, äntligen på den nivå i landslaget som de riktigt stora spelarna har gjort. Såg ni frisparken under muren som den lilla loppan slog, enligt honom själv inspirerad av Pirlo?

[youtubeplay id=”4ZmJ22ZSBhw” size=”medium”]
Ett litet geni

*****

FC Andrea Doria föll i första kvalmatchen till trean med 2-3, efter att ett långskott resulterat för gästerna Bagarmossen i 94:e minuten. Vi har under de här snart fem åren gjort många mål i slutet av matcherna, men nu är vi uppe på en högre nivå och möter lag som tränar mer än oss. Det sena målet var en naturlig följd av händelseförloppet i andra halvlek. Nästa helg väntar Viljan borta, i Strängnäs!

*****

Jag ser det som en självklarhet att Zlatan saknar Milanello. Det är en helt unik atmosfär där uppe, där alla människor som jobbar inom organisationen har lika värde (inte en självklarhet i världen av npgon anledning), och där spelarna är på samma nivå, eller till och med varje dag visar uppskattning för planskötare och bespisningspersonal som jobbat där sedan urminnes tider känns det som.

Kakà är bara en i raden av spelare som kom tillbaka dit på besök då och då, för den trevliga och gemytliga atmosfären. Zlatan kommer också att återvända. Inte för att spela för Milan igen, men väl för att besöka den charmanta personalen som nästan är i Silvio Berlusconis ålder. Stämningen på Milanello är, som sagt, unik.

I en tid då de flesta sportredaktioner domineras av vita män och till en allt större del även kvinnor, så är det få journalister som i denna tid, denna vecka då det verkligen har behövts, tydligt har tagit ställning för kulturell mångfalld.

Gör skillnaden! Stå upp mot rasismen! Gör som mig, mina kollegor Simon Bank och Peter Henriksson och hela vårt fotbollslag i Division IV. Visa att du också ser människan.

Här är vår film i samarbete med ‘Ge rasismen rött kort’, producerad av skickliga Klackar & Grejer med Jocke Geigert som reporter.

[youtubeplay id=”Lo7VLhFEbKA” size=”medium”]

Vi vill gärna göra mer. Det vi har gjort sedan 2008 är att visa att vi tar ställning. Den dolda och strukturella rasismen är den som är farligast.

Det är alltid på sin plats att säga nej till rasism!

Däremot ser Belgien ut som världens mest intressanta landslag just nu, sett till sin relativt låga ranking och lagets utvecklingspotential. Sedan juni månad har Belgien vandrat upp 24 platser på världsrankingen, från 54:e till 30:e plats. Jag tror att dom är på gränsen till topp 10 när VM inleds i Brasilien sommaren 2014. Dessutom med ett lag som mycket väl kan kopiera Ceulemans och Scifos upplaga som blev semifinalister 1986.

Såg ni Chadlis show mot Helsingborg? Vi börjar där. Han är inte ens inhoppare i dagens belgiska landslag som sedan i somras besegrat Holland med 4-2, Wales borta med 2-0 och kryssat 1-1 mot Kroatien. Allt ligger nu i händerna på förbundskaptenen Marc Wilmots, som tagit sig samman efter att försökt ge sig in i politiken.

Har ni sett den 20-årige, Chelsea-ägde målvakten Courtois? Han har redan kammat hem Europa League som ordinarie, utlånad till Atlético de Madrid. Courtois är redan en toppmålvakt som har potentialen att bli bäst av alla, tror många.

I backlinjen kan Belgien redan idag spela med Vincent Kompany, Jan Vertongen, Thomas Vermaelen och med Daniel van Buyten som back-up. På mitten är en så skicklig spelare som Nainggolan bara avbytare. Där finns redan den fantastiske Eden Hazard, en modern Scifo, som kreatör. Uppbackad av Axel Witsel (gick från Benfica till Zenit i somras för 35 miljoner euro) och Ajax lille stjärna och magiker Dries Mertens som är som bäst ute till vänster.

Nu har jag ännu inte (förrän nu) ens nämnt Marouane Fellaini. Fellaini har den där karaktären som ett vinnarlag behöver. Han har potential att bli en av VM:s stora profiler, inte bara för den sköna frisyren utan även för hans arbetskapacitet hans mäktiga huvudspel och sin näsa för mål. Där bakom kan ju 19-åringen Lukaku få en lagom utveckling på den här tiden fram till VM, om han får förtroende att starta i en bra klubb.

Och, just det ja! Tottenhams Dembélé närmar sig 50 landskamper för Belgien och är ännu bara 25 år. När VM spelas kan han mycket väl stå på toppen av sin karriär.

Hinner nån ny, ung lovande belgare slå igenom innan VM? Jag tror att det här laget kommer att vara redo för de största matcherna snart. Imorgon klockan 20:30 ställs laget mot Serbien, i Belgrad, dock utan viktige Fellaini. Där kommer den andra verkliga prövningen för belgarna i kvalgrupp A.

Semi 2014? Jag håller det inte för omöjligt.

*****

Igår glömde jag att nämna Juventus Arturo Vidal, som ska ställas mot Hamsik i jämförelsen. Självklart ger Vidal Juventus en bättre balans och arbetskapacitet än Napoli, men om Hamsiks individuella, offensiva briljans kan överträffa Vidals slit på Juventus Stadium den 20:e oktober så kan Juventus långa förlustfria svit brytas.

Klockan 20:00 den 20:e oktober vet vi!

Jag och Snobben åker till Turin, käkar tidig apertivo på Norman..

Norman.

Snobben. En livsnjutare.

..innan vi går på Juventus – Napoli. Vi kommenterar matchen med start klockan 18 i TV4 Sport Xtra.

Ok, som jag trodde innan säsongen är Napoli numera Juventus värsta rival. Jag tycker att lagen ser jämngoda ut, även om balansen inte är likadan. Låt mig förklara.

Juventus har sina 46 raka matcher i ligan utan förlust och en tränare i Antonio Conte och en assisterande i Massimo Carrera som är ett av Europas mest intressanta tränarpar. Juventus har även målvakten Buffon och hela den italienska backlinje som spelade Italien till silver i EM i somras. Stopp.

Napolis tränare Mazzari hittar en allt bättre balans för varje dag som går, även om det är lättare att spela sig igenom Napolis försvar. Däremot har nu Napoli ett helt gäng godkända fösvarare som kan roteras i ligan och mot de enklare motståndarna i Europa League.

På mittfältet har Juventus Andrea Pirlo och Napoli Gökhan Inler. Pirlo har mera spets i sitt passningsspel medan Inler är bättre defensivt, även om de påminner lite om varandra som spelare. Napoli har släppt Gargano till Inter, vilket känns som ett steg i rätt riktning. Gargano är en riktig kämpe som vinner mycket boll, men som ofta gav upp sin position för att rusa in i press och det öppnade upp ett hål på Napolis mittfält.

I övrigt på mitten har Napoli Maggio till höger, som jag håller lite högre än Lichtsteiner. Å andra sidan kan Juve spela den urstake Asamoah till vänster där Napoli har Zuniga. Jämnt skägg igen alltså.

Marchisio är snäppet bättre tekniskt än Behrami, även om spelarnas roller påminner om varandra. Behrami vinner i sin tur lite mera boll. Härifrån och framåt tycker jag Napoli har den bästa spetsen, vilket kan avgöra ligan till Napolis fördel.

Marek Hamsik är i princip oöverträffad i sin roll som offensiv mittfältare och har en helt suverän ersättare i schweiziske landslagsmannen Dzemaili. Juventus har ingen motsvarighet till målskytten Edinson Cavani och där bakom ser just nu Lorenzo Insigne minst lika bra ut som Sebastian Giovinco. Goran Pandev är en superrysare i titelstriden. I övrigt tycker jag att båda klubbarna har fina trupper.

För Juventus del hänger mycket i offensiven på Mirko Vucinic. Fabio Quagliarella är en suverän joker att ha både i Italien och ute i Europa. Vad gör Bendtner i Turin? Iaquinta?

*****

Styrelsemöte med Andrea Doria igår. Jag har egentligen inte tid. Någon annan måste ta över efter mig på Årsmötet i mars. Överlever vi? Jag vet faktiskt inte. Det känns som om det hänger på mig.

*****

Italien – Sverige i U21 från Pescara på fredag. Vi sänder! Hörs då!

Med foten i högläge svarade jag då det ringde från Nyhetsmorgon igår. De ville att jag skulle komma in idag och diskutera ‘Bo Hansson-gate.’ Det finns flera hinder för det sa jag, och i slutet av samtalet fick jag tacka nej då jag ligger hemma och egentligen är ‘sjukskriven’. Jag får inte belasta min fot i onödan efter operationen.

Under samtalet försökte jag förklara att det språkbruk som har använts inte är en inskränkt bransch-fråga, att det inte bara är äldre människor inom min kår, utan snarare en generation som växte upp under en tid då vissa ord inte var laddade som de är i dag. ‘Svarting’ var uppenbarligen ett av dessa ord.

Bo Hansson och hans generation har uppenbarligen missat vad som har hänt med vårt språk under de senaste decennierna, även om just det kan tyckas vara ett mysterium. Dessutom växte den generationen upp i en tid då världen inte var lika upplyst, globaliserad och då Sverige inte var lika mångkulturellt som idag. Om 30-40 år kommer det kanske att vara andra ord som har en laddning som orden saknar idag, men idag och i framtiden kommer det att vara lättare att bli upplyst med alla medier som vi förfogar över.

Men hur har alla dessa skickliga gamla yrkesmän missat hela den språkliga och kulturella utvecklingen de sista decennierna? Förblir det ett mysterium?

Vad som är värre är att när hans jämnåriga kollegor nu får chansen att ta ställning vill hela gänget backa upp Bosse och missar därmed själva kärnfrågan. Här finns det nämligen många som har tagit illa upp och som far illa över Bosses språkbruk, men ännu mera hur han följde upp det. Bosse hade genast kunnat be om ursäkt och förklara vad han menade. Nu snärjde han in sig ytterligare.

Det är alltid på sin plats att be om ursäkt när någon har tagit illa upp. Det är alltid på sin plats att ta avstånd från rasism! Framförallt när ett läge som detta dyker upp. Nu får istället hela ‘Bo Hansson-gate’ motsatt effekt för det gamla gardet. De ser kollegan som viktigare än kärnfrågan. Det blir så oerhört fel.

Det som inte känns ok i den här soppan är väl ändå att detta inte kan ha varit en nyhet för alla som suttit och sett fotboll med Bosse Hansson på pressläktaren på Råsunda de senaste åren? Inte var väl detta ett helt nytt manér som Bosse lade sig till med helt plötsligt då han hamnade i en hytt med Mats Strandberg?

De ringde från Expressen igår och jag försökte förklara för Ludvig Holmberg hur jag såg på hela den här saken. Jag har aldrig kännt mig sviken av Expressen, aldrig blivit trampad på, alltid fått tala till punkt och aldrig har Expressen vridit och vänt på historier där jag har varit involverad. Ändå upplever jag att tidningen gör ett bra jobb, generellt sett alltså, med att granska kritiskt, utan att bara jaga rubriker. Det är inte alla medier som jobbar så.

I en stund då unga kollegor så som Peter Henriksson och Patrick Ekwall har tagit bladet från munnen med sunda åsikter i den här frågan så sitter många och väntar på vad SVT:s krönikör Jonas Karlsson tycker. Andra sitter och väntar på Leifbys analys. Blir det mera kärnfyllt den här gången?

En sorgens dag

Hur naiv är jag då det gäller Mats Strandberg, en av mina förebilder som grabb? Förmodligen alltför blåögd. Jag vill inte lyssna, inte se. Min hjärna tänker:

‘Är Mats Strandberg medskyldig som godtroget släpper in sin vän i värmen? Inte hade väl han i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att Bosse skulle sitta och prata samtidigt som han jobbade? Är nu plötsligt alla som suttit och lyssnat på Bosses tvivelaktiga subjektiva åsikter de senaste åren medbrottslingar? Då är det många som borde bli av med sina jobb. Tog Radiosporten chansen att ge sig själva återupprättelse nu genom att ‘skicka ut skiten’ nu när skiten nått fläkten?

Det blir ju lätt att gå ut och säga att nu har Radiosporten minsann gjort rätt för sig som har skickat ut Mats Standberg. Det är väl snarare så att det var dags? Mats Strandberg jobbade på kontrakt och har jobbat på övertid länge. Hans kontraktstid var över och mer dramatiskt än så är det inte. Han har redan tackats av På Radiosporten internt.’

Förmodligen har jag fel, och tänker så här därför jag har tyckt om Mats. Radiosporten har säkert agerat rätt, men det känns så sorgligt att lämna en gammal trogen medarbetare på det här sättet efter alla dessa år. Var detta Guldklockan?

Mats Strandberg har etermediets mysigaste stämma tycker jag, och är det en enda kommentator som jag fulltständigt fängslades av emotionellt under min uppväxt så är det Mats Strandberg. Det var Jack Killian, ‘The Night Hawk’ i ‘En röst i natten’, det var Kaj Kindvall på Tracks i P3 och det var Mats Strandberg och Björn Hellbergs referat under Grand Slam eller i Davis Cup.

Mats Strandberg trollband oss, och på den tiden då Björn Borg var som störst, då alla ville kommentera Björn Borg, ledde det, som jag förstår det, till interna schismer på Radiosporten. Bara en kunde ju göra varje enskilt uppdrag.

Jag brukar spela tennis samtidigt som Mats på Kungliga. Jag brukar påtala det där för Mats, om att han var en stor kommentator under min uppväxt. Han har ju gått parallellt med Bosse och Arne Hegerfors under alla år utan att få det det stora erkännandet, utan att bli Mats med hela svenska folket. Det handlar ju såklart om TV:s genomslagskraft, att bli igenkänd hos gemene man. Jag har tyckt att det där är lite sorgligt för ‘Strogge’ som han kallas.

Det är ännu sorgligare idag. Det är en sorgens dag för det gamla gardet.

*****

Att göra Club Calcio är en ynnest på många sätt. Dels att få jobba i en så passionerad och kunnig redaktion, men även med responsen från våra tittare. Vi interagerar med många av er och tar gärna tips på hur vi kan bli bättre och utveckla oss. Igår var åter en sån där magisk kväll.

Simon och Marcus var välklädda i studion, för den stora festen. Robert och Martin var minst lika eleganta på San Siros innerplan. Robban ser verkligen stilig ut i den där kostymen från Rose & Born. Jag älskar när man inte lämnar detaljerna åt slumpen!

Marcus roll i vårt program? Jo, han är precis som i Late Night EM, länken mellan mig och ‘experten’. Simon berättar historierna och Martin berättar generellt sett om de taktiska aspekterna. Alla har olika roller och fyller olika funktioner. Denna rollfördelning skapar en dynamik i studion och gör att vi kan nå människor med olika infallsvinklar i fotbollen tror jag.

När jag började bevaka Allsvenskan 1999 var vi på Canal+ tidiga med att förklara spelet, att leta detaljer i gräsrektangeln. Fotboll är såklart så mycket mer än så. Nyfikenheten gör att vi söker nya vägar och utvecklas, även om vi idag ligger på en kanal som färre människor kan se. Och dessutom, när när alla ‘Zlatanister’ inte ser oss, så kan vi göra ett fotbollsprogram för den som har kärleken till sporten, till spelet, till ligan eller till den älskar programmet. Låt oss säga att vi gör programmet till dig med hjärtat på rätt ställe, som delar det vi gör, nämligen passionen.

*****

Tänk om Messi och Ibra hade fungerat tillsammans! Det råder ju inga tvivel om att Zlatan är den i fotbollsvärlden som kommer närmast Cristiano Ronaldo och Messi tycker jag. Nio mål! På 7 matcher! Sedan han kom till den franska ligan har många börjat inse att han är mer än hals och huvud för stor för den ligan egentligen, inte bara fysiskt.

Så tydligt blev det igår att Milan faktiskt skulle ha vänt det där derbyt mot Inter igår om han funnits kvar i klubben. Så liten är skillnaden. Och så stor. 195 cm.

*****

Sveriges U21 slipper Balotelli, Verratti, El Shaarawy och Destro när laget möter Italiens dito. Pust. Vi har chansen! Nu spelar Mervan Celiks vänner i U21 första matchen i Pescara, i Celiks hemstad. På tisdag i nästa vecka kommenterar jag och Martin returen i Kalmar!

*****

Ni märkte aldrig igår att jag hade klippt sönder min högra sko för kunna trycka ner min fot, som var tjockt bandagerad. Ett TV-trick som gick hem!

*****

FC Andrea Doria vann en dramatisk match mot Skå IK ute på Svanängens IP med 4-3 efter att Claudio Pereyra klackat fram kapten Niclas Haslum till avgörande målet.

Il Capitano firar.

Klacken fick såklart fnatt och först ner att fira var gamle Doria-hjälten Tomas Canessa som cyklat ut till matchen. Doria låg under med både 0-2 och 1-3 innan vändningen kom. En klassisk Doria-vändning. Nu väntar kval till Division III. Tänk! Vi som inledde i sjuan för fyra år sedan!

*****

Vilken fotboll som spelas runtom i Italien numera! Borta är den gamla omoderna tråkiga defensiva långsamma catenaccio-fotbollen. Kvalitén på ligan sett ur ett internationellt perspektiv har gått ner, men fotbollen har gått framåt. Spelarna har en fin taktisk drillning, den tekniska nivån är på topp och ofta är matcherna fartfyllda och dramatiska. Jämfört med 90-talet är detta ofta, rent underhållningsmässigt, rena önskedrömmen.

*****

Min kollega Marcus Leifby, med Bosse Hansson som förebild, skriver ibland krönikor om oss som jobbar med TV. En handlade om Lasse Granqvists AIK-referat nyligen, en annan om mig och Marcus Birro i sommarens EM. Marcus påtalar vikten av objektivitet, men hans förebild Bosse sägs ha suttit och läst sportnyheter i AIK-pin på 80-talet. Kommer det en ny text från Marcus om Bosse nu, efter det som dykt upp i media på sistone? När kritik är dåligt underbyggd är det lätt att tappa den fina vördnad och respekt man har byggt upp med varandra. Hoppas att Marcus finner en högre nivå framöver.

Vad sägs om Håkan Lönngren?

[youtubeplay id=”l4dfB8mJtJw” size=”medium”]

Jag ligger hemma, lika ensam som senast, med foten i högläge och tittar på X-Factor. Jag opererade idag min stortå efter att en broskbildning gjort det svårt att ens kunna gå på stan på sistone utan smärtor. Vägen till gubbe går raskt. Synen, ryggen, foten och en allt sämre ämnesomsättning. Nu väntar två veckor med foten i högläge.

Juryn är snällare i X-Factor än i föregångarna Idol och The Voice. Konceptet känns dock gammalt och jag får inte samma passion som för den amerikanska upplagen. Den var såklart mer påkostad och kändes mer ‘Larger than life’. Jag vet att Vampyren satt som klistrad framför det programmet förra vintern.

[youtubeplay id=”CqjroNlL4pI” size=”medium”]
Melanie Amaro. Smaka på det efternamnet.

Damn, jag älskar USA. Älskar att vara där, leva där, tala deras språk. Jag kommer säkert att flytta dit i framtiden. Kanske hamnar jag i West Hollywood. Jag var ju där några veckor i somras och fick chansen att hänga i CBS Studios, träffa producenter, skådespelare och att leva där ett tag, att få uppelva deras kultur och deras restauranger. Jag blev kompis med några av dem och har samlat på mig små minnen för resten av livet.

Polare. Winsor Harmon i ‘Glamour‘ i mina brillor gör ‘en Robert Redford.’

*****

Vi var på plats i Helsingborg igår för Hif:s möte med Twente. De holländska ligaledarna lockar dock inte samma publik som om en allsvensk konkurrent är på plats. Byt ut rivalitet mot kvalité i allsvenska orter och plötsligt är publiksiffrorna på arenorna halverade.

Ändå. Wow! Vi är nästan där, på den internationella nivån, kvalitativt. Majoriteten i Hif:s startelva hängde med holländarna tekniskt. Det är i princip en kontinental fotboll vi spelar nu. Vi närmar oss! Titta på Uronen! Den tonåringen spelar redan på holländarnas nivå!

Heder till Rasmus Bengtsson. Efter att ha bytt några ord med hans östgötske agent Hasan Cetinkaya inser jag att Rasmus redan har kvalitéerna att spela mittback i ett svenskt landslag. Killen gick in och dominerade matchbilden hos holländska ligaledarna. Han ser dessutom rent tekniskt mer ut som en central mittfältare än som en klassisk, gammal svensk mittback. Jag är intresserad av hur en konstellation mellan Antonsson/Bengtsson skulle se ut i den svenska landslagströjan i en match där vi skulle vara spelförande.

En sak till. Jag är så trött på det där gamla svenska mantrat om medelmåttiga spelare.

‘Jo, men han är en jäkla kämpe.’

I bedömningen av vissa spelare nämns den kvalitén ofta. Va fan (ursäkta att jag svär), jag har lirat fotboll så långt ner i ett seriesystem man kan komma. Vet ni vad allas största begåvning är där nere i botten? Jo, alla kan kämpa! Alla vill mer, men kan inte. Det jag märker på vår långa resa genom seriesystemet med Andrea Doria är att kvalitén ökar för varje division. Touchen, speluppfattningen och detta i kombination med ett tempo som drivs upp med bibehållen kvalité.

När svenska lag möter internationella lag tror vi (en del av oss i alla fall) att vi kan kämpa ner våra motståndare. I slutändan är det ju kvalitén det handlar om. Mottag, ut med bollen i rätt ytor, rätt beslut, låg risk i spelet, touch, avslut. De bästa lagen spelar med få tillslag och stor, smart, ofta inlärd rörelse. När chansen dyker upp framför mål behövs bara en eller två touch. Det går fort.

När vi lär oss att det är detaljerna vi måste nöta kan vi närma oss. Så som Allbäck tränade avslut när han kom till Bari, eller som Ibra gjorde då han kom till Juventus. Det är enda vägen!

[youtubeplay id=”aNzCDt2eidg” size=”medium”]

Jag är en 38-åring som möter oktober i ensamhet. Helgen är över och alla roliga möten, alla spektakel och underbara jobb är förbi. Adjö september, hej 39 bast. Ungefär så.

Jag bjöd in Eurosportkillen Anders Cedhamre på en carpaccio och ett samtal i mitt kök igår. Cedhamre påminner till sitt utseende om Filip Hammar, som i sin tur påminner om mig, som i min tur påminner om Simon Bank. Om man ska tro på vad man hört i alla fall.

Anders uttryckte att många i vår bransch gifter sig med sina jobb. Många i vårt skrå blir ett med den personen som sitter i rutan och pratar. Det är lätt att hamna där. Att glömma bort att det finns andra prioriteringar. Anders valde ett vardagsjobb måndag till fredag och har fått chansen att stimulera andra människor genom att leda dem. Mina prioriteringar har hamnat på att göra ett bra jobb i rutan och jag har egentligen aldrig reflekterat över mina arbetstider. Vilka prioriteringar ska man ha vid min tid i livet? Vad är jobbet värt? Familj, vänner, att resa, ja, allt det där som har med kärlek och upplevelser att göra.

Kvällen till ära ska jag äta ensam. Jag inhandlade en fint marmorerad entrécote på Sydamerikanska Delikatesser i Hötorgshallen där Luís Johansson brukar dominera. En del av er har träffat Luís i Dorias kök del 2. Om inte, här kommer det igen.

[youtubeplay id=”pH15ZERpL4A” size=”medium”]

Lite funderingar efter spel i England i helgen:

* Arsenal har redan börjat tappa mark till täten i Premier League utan sin storstjärna van Persie. Var det överraskande? Nej. Frågan är dock om det var oetiskt av van Persie att flytta till Man United, att inte lämna landet av respekt till sina gamla supportrar. Det var David Fjäll som väckte frågan med mig.

* Tänk att Everton och Spurs har besegrat Man United-spöket i höst. Vad blir nästa steg? Är det bara tillfälligt? Kul hursomhelst att Everton äntligen får en bra start på ligaspelet. Det hör inte till vanligheterna. Kanske mår laget bra av att slippa Europa-spel?

* Alex Ferguson fortsätter att sätta press på domarna med sina utspel om tilläggstid. ‘Fergie Time’ har aldrig kännts hetare. Undrar just om han själv kan se parodin i det hela. Han är skicklig på att ta fokus från insatsen i alla fall.

* Man Citys stabila försvarsspel är ett minne blott. Får Mancini kontroll på det igen med Javi Garcia som ny defensiv mittfältare och djup kreatör framför Kompany och unge Nastasic? Det återstår att se.

* Äntigen lossnade det för Brendan Rodgers. Vad månde det bliva när det här laget förstärks och får resultaten med sig? Mycket att vänta av Liverpool framöver tror jag, även om det tar lite tid.

* Hallå! Är inte QPR ett fuskbygge med en svag manager? Säg gärna emot mig. De har ju en vass målis i Julio César iallafall.

Italien då?

* Inga träd växer till himlen. Är Di Natale för stor för Udinese? Det är ok för många andra att tycka det, men när han själv börjar anse det så var det förmodligen rätt av Guidolin att inte ta ut honom i helgen efter bråket i fredags. Hoppas att napolitanaren Di Natale kan förlåta och gå vidare.

* Alberto Gilardino såg ut som ett spöke då vi såg honom på träningarna i Milano. I Florens led han av att Fiorentinas satsning tappade luft när Prandelli lämnade. Nu har han fått ny luft under sina vingar. Bara Cavani har fler mål i ligan efter 6 omgångar. Detta hade jag aldrig väntat mig.

* Vladimir Weiss har egenskaper för att bli en vass ytter i en större klubb. Det såg Man City tidigt. Nu har det lossnat efter två raka matcher som målskytt i lilla Pescara. Bra scoutat!

* Jag tror inte Montella kommer att bli en av de stora tränarna, utan snarare är en helt ok tränare som är i en lagom omgivning just nu. Det Stramaccionis Inter visade upp i helgen mot Montellas Fiorentina var dock mer cyniskt och effektfullt än det jag sett Inter visa upp tidigare. Vilket djupledsspel! Nästan Napoli-klass faktiskt.

* Zdenek Zemans tid i Roma blir nog exakt ett år, precis som Luís Enriques. De flesta (om inte alla) framgångsrika lag börjar med att sätta ett försvarsspel, som blir utgångspunkt för vart man inleder sina anfall. Zeman brukar börja i andra ändan. Jag tvivlar på att han någonsin blir framgångsrik med sin strategi på den absoluta toppen.

* Milan är redan beroende av 19-årige El Shaarawy. Jag hade fel. Jag trodde han behövde ett par år till på sig att mogna. Det ser ut som om han redan nu är där. Vad händer när Pato är tillbaka? Nu har Milan åtminstone två anfallsstjärnor.

När det gäller Kevin Boateng (han som kallar sig Prince och dansar som Michael Jackson) så börjar det bli alltmer uppenbart att han har för stort huvud för sitt eget bästa. En skönhet vid sin sida, tröja nr 10 i Milan (som borde bäras av en tekniker med stort spelsinne), ett stort ego och en potential som motsvarar en medelgod eller aningen bättre Serie A-spelare. Jag tycker att ‘Prince’ lever upp till sitt max i en match på tio ungefär och det håller inte i en toppklubb. Titta på Ambrosini! Titta på Seedorf, Gattuso eller Pirlo. Alla känns dom fortfarande som ödmjuka killar trots sina stora prisskåp och meriter.

Det jag dock kan ge honom beröm för är följande. I hur många andra ligor bjuds vi på den här typen av underhållning nu och då?

[youtubeplay id=”J5i8OyC2GTg” size=”medium”]