Det är kvalitén som avgör

Jag ligger hemma, lika ensam som senast, med foten i högläge och tittar på X-Factor. Jag opererade idag min stortå efter att en broskbildning gjort det svårt att ens kunna gå på stan på sistone utan smärtor. Vägen till gubbe går raskt. Synen, ryggen, foten och en allt sämre ämnesomsättning. Nu väntar två veckor med foten i högläge.

Juryn är snällare i X-Factor än i föregångarna Idol och The Voice. Konceptet känns dock gammalt och jag får inte samma passion som för den amerikanska upplagen. Den var såklart mer påkostad och kändes mer ‘Larger than life’. Jag vet att Vampyren satt som klistrad framför det programmet förra vintern.

[youtubeplay id=”CqjroNlL4pI” size=”medium”]
Melanie Amaro. Smaka på det efternamnet.

Damn, jag älskar USA. Älskar att vara där, leva där, tala deras språk. Jag kommer säkert att flytta dit i framtiden. Kanske hamnar jag i West Hollywood. Jag var ju där några veckor i somras och fick chansen att hänga i CBS Studios, träffa producenter, skådespelare och att leva där ett tag, att få uppelva deras kultur och deras restauranger. Jag blev kompis med några av dem och har samlat på mig små minnen för resten av livet.

Polare. Winsor Harmon i ‘Glamour‘ i mina brillor gör ‘en Robert Redford.’

*****

Vi var på plats i Helsingborg igår för Hif:s möte med Twente. De holländska ligaledarna lockar dock inte samma publik som om en allsvensk konkurrent är på plats. Byt ut rivalitet mot kvalité i allsvenska orter och plötsligt är publiksiffrorna på arenorna halverade.

Ändå. Wow! Vi är nästan där, på den internationella nivån, kvalitativt. Majoriteten i Hif:s startelva hängde med holländarna tekniskt. Det är i princip en kontinental fotboll vi spelar nu. Vi närmar oss! Titta på Uronen! Den tonåringen spelar redan på holländarnas nivå!

Heder till Rasmus Bengtsson. Efter att ha bytt några ord med hans östgötske agent Hasan Cetinkaya inser jag att Rasmus redan har kvalitéerna att spela mittback i ett svenskt landslag. Killen gick in och dominerade matchbilden hos holländska ligaledarna. Han ser dessutom rent tekniskt mer ut som en central mittfältare än som en klassisk, gammal svensk mittback. Jag är intresserad av hur en konstellation mellan Antonsson/Bengtsson skulle se ut i den svenska landslagströjan i en match där vi skulle vara spelförande.

En sak till. Jag är så trött på det där gamla svenska mantrat om medelmåttiga spelare.

‘Jo, men han är en jäkla kämpe.’

I bedömningen av vissa spelare nämns den kvalitén ofta. Va fan (ursäkta att jag svär), jag har lirat fotboll så långt ner i ett seriesystem man kan komma. Vet ni vad allas största begåvning är där nere i botten? Jo, alla kan kämpa! Alla vill mer, men kan inte. Det jag märker på vår långa resa genom seriesystemet med Andrea Doria är att kvalitén ökar för varje division. Touchen, speluppfattningen och detta i kombination med ett tempo som drivs upp med bibehållen kvalité.

När svenska lag möter internationella lag tror vi (en del av oss i alla fall) att vi kan kämpa ner våra motståndare. I slutändan är det ju kvalitén det handlar om. Mottag, ut med bollen i rätt ytor, rätt beslut, låg risk i spelet, touch, avslut. De bästa lagen spelar med få tillslag och stor, smart, ofta inlärd rörelse. När chansen dyker upp framför mål behövs bara en eller två touch. Det går fort.

När vi lär oss att det är detaljerna vi måste nöta kan vi närma oss. Så som Allbäck tränade avslut när han kom till Bari, eller som Ibra gjorde då han kom till Juventus. Det är enda vägen!