Med foten i högläge svarade jag då det ringde från Nyhetsmorgon igår. De ville att jag skulle komma in idag och diskutera ‘Bo Hansson-gate.’ Det finns flera hinder för det sa jag, och i slutet av samtalet fick jag tacka nej då jag ligger hemma och egentligen är ‘sjukskriven’. Jag får inte belasta min fot i onödan efter operationen.
Under samtalet försökte jag förklara att det språkbruk som har använts inte är en inskränkt bransch-fråga, att det inte bara är äldre människor inom min kår, utan snarare en generation som växte upp under en tid då vissa ord inte var laddade som de är i dag. ‘Svarting’ var uppenbarligen ett av dessa ord.
Bo Hansson och hans generation har uppenbarligen missat vad som har hänt med vårt språk under de senaste decennierna, även om just det kan tyckas vara ett mysterium. Dessutom växte den generationen upp i en tid då världen inte var lika upplyst, globaliserad och då Sverige inte var lika mångkulturellt som idag. Om 30-40 år kommer det kanske att vara andra ord som har en laddning som orden saknar idag, men idag och i framtiden kommer det att vara lättare att bli upplyst med alla medier som vi förfogar över.
Men hur har alla dessa skickliga gamla yrkesmän missat hela den språkliga och kulturella utvecklingen de sista decennierna? Förblir det ett mysterium?
Vad som är värre är att när hans jämnåriga kollegor nu får chansen att ta ställning vill hela gänget backa upp Bosse och missar därmed själva kärnfrågan. Här finns det nämligen många som har tagit illa upp och som far illa över Bosses språkbruk, men ännu mera hur han följde upp det. Bosse hade genast kunnat be om ursäkt och förklara vad han menade. Nu snärjde han in sig ytterligare.
Det är alltid på sin plats att be om ursäkt när någon har tagit illa upp. Det är alltid på sin plats att ta avstånd från rasism! Framförallt när ett läge som detta dyker upp. Nu får istället hela ‘Bo Hansson-gate’ motsatt effekt för det gamla gardet. De ser kollegan som viktigare än kärnfrågan. Det blir så oerhört fel.
Det som inte känns ok i den här soppan är väl ändå att detta inte kan ha varit en nyhet för alla som suttit och sett fotboll med Bosse Hansson på pressläktaren på Råsunda de senaste åren? Inte var väl detta ett helt nytt manér som Bosse lade sig till med helt plötsligt då han hamnade i en hytt med Mats Strandberg?
De ringde från Expressen igår och jag försökte förklara för Ludvig Holmberg hur jag såg på hela den här saken. Jag har aldrig kännt mig sviken av Expressen, aldrig blivit trampad på, alltid fått tala till punkt och aldrig har Expressen vridit och vänt på historier där jag har varit involverad. Ändå upplever jag att tidningen gör ett bra jobb, generellt sett alltså, med att granska kritiskt, utan att bara jaga rubriker. Det är inte alla medier som jobbar så.
I en stund då unga kollegor så som Peter Henriksson och Patrick Ekwall har tagit bladet från munnen med sunda åsikter i den här frågan så sitter många och väntar på vad SVT:s krönikör Jonas Karlsson tycker. Andra sitter och väntar på Leifbys analys. Blir det mera kärnfyllt den här gången?
En sorgens dag
Hur naiv är jag då det gäller Mats Strandberg, en av mina förebilder som grabb? Förmodligen alltför blåögd. Jag vill inte lyssna, inte se. Min hjärna tänker:
‘Är Mats Strandberg medskyldig som godtroget släpper in sin vän i värmen? Inte hade väl han i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att Bosse skulle sitta och prata samtidigt som han jobbade? Är nu plötsligt alla som suttit och lyssnat på Bosses tvivelaktiga subjektiva åsikter de senaste åren medbrottslingar? Då är det många som borde bli av med sina jobb. Tog Radiosporten chansen att ge sig själva återupprättelse nu genom att ‘skicka ut skiten’ nu när skiten nått fläkten?
Det blir ju lätt att gå ut och säga att nu har Radiosporten minsann gjort rätt för sig som har skickat ut Mats Standberg. Det är väl snarare så att det var dags? Mats Strandberg jobbade på kontrakt och har jobbat på övertid länge. Hans kontraktstid var över och mer dramatiskt än så är det inte. Han har redan tackats av På Radiosporten internt.’
Förmodligen har jag fel, och tänker så här därför jag har tyckt om Mats. Radiosporten har säkert agerat rätt, men det känns så sorgligt att lämna en gammal trogen medarbetare på det här sättet efter alla dessa år. Var detta Guldklockan?
Mats Strandberg har etermediets mysigaste stämma tycker jag, och är det en enda kommentator som jag fulltständigt fängslades av emotionellt under min uppväxt så är det Mats Strandberg. Det var Jack Killian, ‘The Night Hawk’ i ‘En röst i natten’, det var Kaj Kindvall på Tracks i P3 och det var Mats Strandberg och Björn Hellbergs referat under Grand Slam eller i Davis Cup.
Mats Strandberg trollband oss, och på den tiden då Björn Borg var som störst, då alla ville kommentera Björn Borg, ledde det, som jag förstår det, till interna schismer på Radiosporten. Bara en kunde ju göra varje enskilt uppdrag.
Jag brukar spela tennis samtidigt som Mats på Kungliga. Jag brukar påtala det där för Mats, om att han var en stor kommentator under min uppväxt. Han har ju gått parallellt med Bosse och Arne Hegerfors under alla år utan att få det det stora erkännandet, utan att bli Mats med hela svenska folket. Det handlar ju såklart om TV:s genomslagskraft, att bli igenkänd hos gemene man. Jag har tyckt att det där är lite sorgligt för ‘Strogge’ som han kallas.
Det är ännu sorgligare idag. Det är en sorgens dag för det gamla gardet.