Regnade det grodor från himlen?

Minns du hur det såg ut då Erik Hamrén tog över landslaget? Hur hela fotbollsnationen fylldes av hopp. Erik Hamrén, den charmige, elegante, stilige förbundskaptenen som dansade i Skavlan och som stod för en helt ny offensiv fotbollsfilosofi. En vinnare, med meriter från Norge och Danmark. Nu skulle vi minsann inte bara vinna matcher, utan vi skulle äntligen vinna snyggt!

Minns du när Obama blev utsedd till USA:s president för fyra år sedan?

[youtubeplay id=”9dy2vHEdm3U” size=”medium”]

Det var som om Jesus återuppstått. Det amerikanska folket dyrkade Obama som de annars bara dyrkar sina gudar. Frälsaren hade landat!

Vi fungerar sådär vi människor. Vi lever på hoppet, och vi älskar förändringen i det korta perspektivet. Vi blir lyckliga av våra nyrenoverade kök, över våra födelsedagspresenter och vi blir upp över öronen förälskade i människor vi knappt känner.

Sedan kommer den där vardagen igen.

Vi tror för att vi vill så gärna tro. Vi ville tro på Jesus, vi ville tro på Obama och vi ville så gärna tro på Erik Hamrén. Ett tag. Vi människor hyllar inte presidenter och förbundskaptener oavbrutet, gränslöst och i all oändlighet. Vi tror ett tag, innan vi börjar granska, innan vi ser våra förebilder i nya situationer, då ljuset faller in från andra vinklar.

Vid 4-0 igår trodde inte de mest religiösa på ett mirakel. Vid 4-0 igår trodde inte Erik Hamrén på ett mirakel. Vid 4-0 igår ska han vara glad att han inte kunde läsa våra tankar, höra våra diskussioner framför skärmarna eller läsa våra tweets. Vi var en fotbollsnation på studiebesök i Berlin. Lärarna den första timman hette Jogi Löw, Mesut Özil och Miroslav Klose och lite annat.

I det läget kändes det mer sannolikt att det skulle börja regna grodor från himlen, än att vi skulle hämta upp det där förbannade underläget.

[youtubeplay id=”7As_q6PSKSM” size=”medium”]

Det var samma känsla när Rasmus Elm stötte in 4-4 igår kväll. Man kunde inte tro att det var sant.

Det är som Zlatan säger. Vi lyfter våra gudar mot himlen. Sedan försöker vi plocka ner dem igen. Det är så vi människor fungerar.

Erik Hamrén var den tatuerade flickan igår. Man visste inte om man skulle skratta, gråta eller skaka på huvudet när man såg honom där i sin ensamhet vid ställningen 4-0. Men han kom ur skiten med högst huvud av alla, och ingen jävel pratar om Lagerbäck idag.

Tack för ditt lags obalans, Erik. Tack för svensk landslagsfotbolls roligaste och mest osannolika fotbollshalvtimma någonsin. Det var så det kändes igår. Det var som om det var sommaren 1994 igen.

Det var kvällen då det var mer sannolikt att det skulle regna grodor från himlen än att våra hjältar skulle komma hem med värdigheten kvar.