Jag vaknar för tidigt, så där som man gjorde som barn på julafton. Vi är ännu inte där, men kanske är det ett ålderstecken? Är det barnet i mig som lockar mig upp eller börjar jag bli gammal?
Att blogga är som att balansera på lina. Det finns sådant man skriver om och sånt man sparar på. Det vore nog lättare att skriva en bok, som kan ses som ett litterärt verk, snarare än bara personliga reflektioner. Birro brukar inspirera mig att skriva en bok och kanske blir det trots allt en bok, kanske redan nästa år? Idag välkomnar vi Marcus tillbaka i Club Calcio i TV4 Sport Xtra med start klockan 20:00! Imorgon går vi på ‘Svenska Hjältar’ tillsammans för andra året i rad.
Den här hösten har varit hektisk fram till nu. Det ska bli skönt att få fira jul med min familj i Sälen. I mellandagarna har jag ännu inte bestämt vad jag ska göra. Tänk att få åka till Buenos Aires!
Det där med att vara fotbollskommentator var nog ingen dröm för mig när jag var liten. Jag insåg aldrig att jag kommenterade mina matcher på hockeyspelet eller mina VM-lopp med leksaksbilar. Det bara fanns där.
Mina förebilder i kommentatorsvärlden är egentligen i grunden amerikanerna med sin lågmälda stil i grunden. En djup botten och bra artikulationer, spetsat med läckra citat. Jag har dock lagt en lite sydamerikansk galenskap i mina referat. Jag tycker amerikanerna ofta blir lite för stereotypa och platta.
Om jag ska lyfta fram en enskild insats under mina år som kommentator så är Fabio Caressas insats i VM-semifinalen 2006 en favorit.
[youtubeplay id=”vzI4uX0DnXo” size=”medium”]
Vill man ta galenskapen ett steg längre och lägga ännu mera tyngd och passion i rösten så är Roberto Scarpinis ‘nulla impossibile’-referat för Inter mot Sampdoria när nerazzuri vände ett omöjligt underläge slutminuterna, det allra bästa.
[youtubeplay id=”qjboWrv_330″ size=”medium”]
Den svenska kommentatorsstilen är lite lugnare än den latinska, generellt sett. I grund och botten har det alltid varit viktigt att, som Bengt Grive uttryckte det, ‘låta bilderna tala’ och till stor del är Bengt rätt ute, men att förstärka bilder i starka sammanhang är också en konst.
Jag har själv suttit många gånger i lägen där det blivit dramatiskt, där det varit rätt att trycka till lite på gaspeldalen, som ett svar på matchens utveckling. Dramaturgin, att börja lugnt och att sedan följa med i rytmen, är själva konsten. Att hitta orden då dom behövs. Att mitt i galenskapen lägga till den där lilla extra touchen. Det är inte vad man säger alltid, utan hur man säger det. Tonläge, tajming, äkta känsla och fingertoppskänsla. Det där som Lasse Granqvist ofta har lyckats med i stora landskamper för Sverige.
Jag minns för egen del de tokiga turkarnas vändning mot Tjeckien i EM 2008 som jag gjorde på plats, jag minns Sveriges upphämtning mot England I U21-EM 2009 och Sveriges vändning mot Holland i EM-kvalet på Råsunda för ett år sedan som jag har fått vara med och referera. Hur dramaturgin byggdes upp, hur Toivonen missat Sveriges bästa chanser och hur han till slut fick chansen att sätta dit den avgörande bollen. En sådan kväll biter inte ens kylan på Råsunda en sen höstkväll.
Det är så många delar och komponenter att lyfta in i referaten. Det är förarbetet, erfarenheten och öppningen av sändningarna. Det är dramaturgin, tonläget och rösten. Det är det djupa tonläget och den höga pitchen. Det handlar om uttal på spelare och platser, det handlar om tungvrickning, att göra de rätta urvalen, att sätta matchen och händelserna i fokus och det gäller att sätta tajmingen.
Det handlar om att instruera tittren utan att skriva tittaren på näsan, det handlar om att entusiasmera tittaren utan att spela över och tappa trovärdigheten, det handlar om att vara uppriktig och behålla integriteten, att behålla pulsen uppe i ett litet bås med ibland dålig luftkonditionering.
Det handlar om vårt jobb. Att kommentera sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Det är idag en stor passion för mig och jag är tacksam som får vara i hetluften.