De oklara omständigheterna kring Mahsa Aminis död har lett till starka reaktioner, inte minst i Iran. Amini greps den 13 september för att inte ha burit sin slöja på ett korrekt sätt och sedan dess har omfattande protester rasat i landet, i ett stort antal städer. Iranska säkerhetsstyrkor har i sin tur svarat med att skjuta mot demonstranter, gripa människor och genom att använda tårgas.
Uppgifterna om hur många som dött går isär; iransk statlig tv har redovisat siffran 41. Den norskbaserade iranska människorättsorganisationen IHR har presenterat siffran 76, enligt AFP.
Flera idrottsstjärnor har uttryckt sitt stöd för protesterna efter Aminis död. En av dem är den nuvarande landslagsspelaren i fotboll, Sardar Azmoun, till vardags i den tyska storklubben Bayer Leverkusen.
”På grund av landslagets regler fick vi inte säga något förrän vårt nuvarande träningsläger avslutades, men jag kan inte tolerera att vara tyst längre. Om de vill utesluta mig från laget är det uppoffringen jag får göra för iranska kvinnor. Skäms på alla er som mördar människor så enkelt. Länge leve de iranska kvinnorna”, ska Azmoun ha skrivit på Instagram.
En annan som gått i frontlinjen är den tidigare Bayern München-stjärnan Ali Karimi som även han använt sina sociala medier för att visa stöd till de som engagerat sig i protesterna – och för kvinnors frihet. Karimi var under sina aktiva år kapten i det iranska landslaget och han noterades för 127 landskamper.
Irans revolutionsgarde, en militärorganisation inom landet, vill nu se Karimi gripen.
Rouzbeh Parsi är prgramchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet. Han förklarar att den här typen av stöd från inflytelserika personer kan få stor påverkan.
- Jag tror att det betyder en hel del, därför att oavsett vad man tycker eller står i sådana frågor så når populärkultur och sport mycket bredare lager i samhället än många andra former av kultur. Så jag tror att genomslaget är stort när så här stora stjärnor tar ställning i frågan, säger han till Fotbollskanalen.
Han tror också att de till stora delar lyckas nå fram med sitt budskap, trots att den iranska staten till viss del begränsat åtkomsten till internet.
- Det är klart att det är svårare nu när man måste spendera mycket mer tid med olika tekniska lösningar för att komma ut på nätet i den mån det finns. Man stänger inte ner internet helt och hållet för det har man inte råd med, bokstavligt talat, men man gör det mycket svårare och stänger ner det vid vissa tidpunkter. De här personerna har dock genomslag som ytterst få andra. Jag tror även att Sardar Azmouns Instagram-sida har stängts ner (i skrivande stund finns noll synliga inlägg) och det är ett tecken för att han utsätts för påtryckningar, skulle jag tro.
Parsi förklarar att den här typen av yttringar till stöd för protesterna innebär en risk för repressalier.
- Är de bosatta i Iran, har släkt i Iran eller verkar i Iran så riskerar de både anställning, att hamna i fängelse, bli bötfällda eller att deras familjer utsätts för påtryckningar för att få dem att sluta prata.
Ali Karimi uppmanas att fängslas av Irans revolutionsgarde. Hur tolkar du det?
- I början när de här protesterna kommer så är tongångarna från den iranska staten oftast inte så konfrontativa men ju längre det lider och då de inser att de håller på att förlora kontrollen över situationen – då börjar man prata om de som demonstrerar som upprorsmakare i stället för demonstranter. Då definierar man alla som ett säkerhetshot. Då träder revolutionsgarde och andra in och säger att de måste gripas. När väl narrativet finns, att de är ett säkerhetshot – då är logiken ganska klar.
Parsi beskriver revolutionsgarde som en ”komplicerad organisation” som utöver att rekrytera värnpliktiga även sitter på mycket pengar.
- Det är en organisation som är både militärt och ideologiskt väldigt skolad. De ser som sin uppgift, och har som uppgift, att upprätthålla den islamiska republikens säkerhet, både externt och internt.
Vad tror du kommer hända med Ali Karimi och Serdar Azmoun?
- Det beror på hur långt den iranska staten är beredd att gå i att konfrontera de som demonstrerar. Hur pragmatisk eller inte kommer man att vara efter allt det som har rivits upp efter Mahsa Aminis död? Är det så att man går räfst och rättarting som man gjort vid tidigare tillfällen, exempelvis 2009 efter presidentvalet, så blir det rättegångar och folk fängslas. Om de gör det direkt med personer som är så här kända är lite osäkrare.
Vad tror du kommer hända nu, med utvecklingen i landet?
- Det realistiska är att staten inte kommer att släppa sin kontroll. Om de är pragmatiska så kommer de delvis att lätta på praxisen när det kommer till slöjförbudet. Är vi i stället pessimistiska så är det risk att de grupper inom staten som tänker på sin egen ställning, kommer kräva att man slår hårt mot hårt.
Vad säger du om rörelsen som växer fram?
- Det är viktigt att betona att här finns kontinuitet. Det här är ingenting som bara uppstått. Iranska kvinnor har stått upp för sig själva och har försökt att få politiskt autonomi och självbestämmande i över hundra år – och lyckats i flera omgångar. Sedan har de också varit väldigt aktiva i olika proteströrelser de senaste 20-30 åren, att försöka ”organisera sig”, för det är väldigt svårt i stater som har den typen av säkerhetstjänster som Iran har.
Han fortsätter:
- Ofta handlar det om platta organisationer, inte en med ordförande och medlemslistor. För då är det garanterat att alla åker i fängelse. Det är också det som är problemet för de här protesterna – det är svårt att i sociologisk mening tala om dem som en regelrätt rörelse för de kan bara finnas genom att vara spontana. Det gör det också svårt för dem att vara kontinuerliga.