Det har hänt mycket i Rasmus Sjöstedts liv det senaste året. Väldigt mycket. De stora rubrikerna i svensk press har han dock blivit utan, så när Fotbollskanalen når honom i Haifa via telefon under tisdagen finns det en hel del att avhandla.
- Alla mina polare och min familj säger ju det: ”Du har valt att spela i två länder som är helt omöjliga att följa dig i”, konstaterar 25-åringen med ett skratt.
Ja, spel i någon av de mer exponerade ligorna utanför Sveriges gränser har det ju inte blivit för Sjöstedt, och resan som han gjort efter att han lämnade Falkenbergs FF och svensk fotboll för ett år sedan är egendomlig. Allt började med att han insåg att han var allt annat än het på den svenska marknaden. Falkenberg hade åkt ur allsvenskan och trots att Sjöstedt satt på ett utgående kontrakt och har 83 allsvenska matcher på sin meritlista, de flesta som ytterback, var telefonen tyst. Oroväckande tyst.
- 2016 var ett jävla skitår och jag kände att jag stod och stampade eller att jag till och med kanske hade tagit ett kliv tillbaka. Jag ville vara ärlig mot Falkenberg, för de ville förlänga, med att jag kände att jag var tvungen att vara med om något nytt. Sen var det ganska tyst till innan nyår och då började jag känna att jag ville ha något, berättar Sjöstedt.
- Jag kände: ”Vafan, är det inte en enda klubb som vill ha en?”. Någon klubb måste det ju finnas. Det var jobbigt, det var jättejobbigt.
Det var ingen allsvensk klubb som visade intresse?
- Nej, inte en enda svensk klubb. Visst, fönstret hade ju inte öppnat men jag kände ändå att jag hade gjort tre säsonger i allsvenskan.
Sjöstedt ville ha en nytändning, och från ingenstans fick han ett samtal från en agent. Frågan: "Vill du dra till Cypern?". I brist på andra alternativ tog svensken en chansning och i början av januari presenterades han för Aris Limassol.
- Laget fajtades för att hänga kvar i den cypriotiska ligan, men jag sa: ”Visst, vi kör väl på det”. Sen blev det fem månader där, och det blev ju bra.
Aris lyckades hänga kvar i högstaligan, via kvalspel, och för Sjöstedt kunde det inte gått mycket bättre än vad det gjorde.
- Jag blev faktiskt utsedd till årets vintervärvning i ligan av media, berättar han.
Om det innebär att allt var frid och fröjd på Cypern? Långt ifrån, för avslutningen på säsongen blev dramatisk. Redan tidigt in på sejouren i Aris hade en cypriotisk agent hört av sig om intresse från israeliska Hapoel Haifa och det hade sedan utvecklats till en kontakt direkt med klubben, samt ett besök i Haifa i början av maj. Men kort därefter var affären på väg att falla samman, och Sjöstedt själv började frukta för hela sin karriär.
- Jag hade en turbulent sista månad där nere på Cypern, för de upptäckte att min ena njure var paj. Jag fick operera mig akut. Jag hade haft problem med ljumskarna i två-tre år och tagit kortisonsprutor och skit. Så jag fick problem där nere också, så gjorde de ett ultraljud och upptäckte det. Jag fick en infektion i kroppen och fick åka in och operera ena njuren, ta bort den. Det var sent, i mitten av maj, och då visste jag redan om Hapoel Haifas intresse.
Hur allvarligt var det?
- Det var allvarligt. Jag låg inne på sjukhus i åtta-nio dagar och fotbollen var ju inte så mycket att tänka på under den perioden. Det var jobbigt. Jag har ju en son och han skulle fylla ett år den sommaren, så man gick kanske händelserna i förväg och började tänka… först på livet, och sen på fotbollen. Det hade ju varit tråkigt att inte kunna spela mer, men läkarna var skickliga och det gick bra.
Det gick aldrig så långt att det var en fara för ditt liv?
- Nej, det tror jag inte. Det verkade inte så på läkarna i alla fall. Däremot så var min njure så pass stor i kroppen att om jag hade fått en smäll på den och den hade spruckit… då hade det nog varit kört. Då hade det spridit sig i hela kroppen, så det var tur i oturen.
Att tvingas till sjukvård i ett närmast främmande land var bara det en utmaning för Rasmus, vars sambo blev en räddning.
- För det första var det ju språket… vi fick ju ta allt på engelska och sen var det mycket med försäkringar och så. Jag var inne på ett privatsjukhus och bara att ligga inne i fem-sex dagar… det kostar ju säkert 50-60 000 kronor och själva operationen kostar den också. Det var mycket. Men jag hade så pass ont att jag bara låg där, så frugan fick dra det tunga lasset.
Ljumskproblemen har varit som bortblåsta efter operationen, men Sjöstedts uppladdning inför första tiden i Israel blev så klart långt ifrån optimal.
- Det tog väl ungefär tre veckor efter operationen innan jag kunde försöka jogga. Jag kunde bara gåspringa. Då hade jag precis nästan skrivit på för Hapoel, så då var det lite panik. Jag hade två veckor hemma som jag kunde träna hyfsat. Men det blev inga komplikationer efter operationen och jag har kunnat träna bra efter de där veckorna. Jag har fortfarande kontakt med läkaren på Cypern, så det har inte varit några problem efteråt.
Nu bor familjen Sjöstedt i Haifa, som ligger i den norra delen av Israel och är landets tredje största stad. Hapoel spelar sina matcher på stora och fräscha Sammy Ofer Stadium (tar in över 30 000 åskådare), som man delar med rivalen och "storebror" Maccabi Haifa. Laget ligger just nu på en överraskande fjärdeplats i den israeliska ligan och är bara två poäng efter serieledaren Hapoel Be'er Sheva.
För Sjöstedt har det också gått väldigt bra. Men inte på någon ytterbacksplats eller i mittlåset. Han har nämligen skolats om av tränaren Nir Klinger.
- Det har gått väldigt bra, både för mig och lagets del. Jag kom hit och var tilltänkt som ytterback eller mittback. Vi började säsongen med ett sorts 5-3-2-system, så jag spelade mittback på försäsongen och i premiären spelade jag en halvlek som mittback och en halvlek som ytterback. Sen inför andra matchen så fick jag spela defensiv mittfältare, från ingenstans. Jag hade ett litet snack med tränaren, som tyckte att mina egenskaper passade bra in där. Sen dess har jag fått spela där, berättar han.
- Jag har ju spelat på den positionen när jag spelade pojkfotboll, men aldrig på seniornivå. Så det har varit en omställning. Det var tränaren som ringde mig en kväll och sa att han funderade på det, men att han inte var helt säker. Då kände jag lite: ”Skitsamma, vi testar”. Vi spelade först två matcher mot mittenlag men sen kom stormatcher som Beitar (Jerusalem) borta och (Hapoel) Be’er Sheva hemma. Då tänkte jag: ”Fan, grejar jag det här? Att spela felvänd så mycket som man gör där”. Men det gick bra.
Sjöstedt är given i Hapoels startelva och den nya rollen passar honom bra, menar han själv.
- Vi spelar typ 4-3-3, men man kan även säga att det är som 4-1-4-1. Min uppgift är inte att slå de avgörande passningarna eller så, för jag har ju två skickliga spelare bredvid mig som ska jobba mer i det offensiva. Jag sköter det andra, den tråkiga biten. Det är egentligen bara det defensiva jag ska ha mitt fokus på. Det händer väl att jag följer med upp på något inlägg och så, men det handlar först och främst om att vinna boll och så. Sen gick det rätt fort att komma in i det och ju längre tiden går desto högre krav får jag ju på mig givetvis, att jag ska vara med i speluppbyggnaden och hämta boll och så vidare. Det märker jag ju på tränare och lagkamrater.
Inför flytten var den tidigare Kalmar FF-spelarens kunskap om israelisk fotboll begränsad, men han är imponerad av kvaliteten på motståndarna och sina lagkamrater.
- Vi har ju klasspelare. Vi har en rumänsk mittback, Gabriel Tamas (spelat i klubbar som Galatasaray, Spartak Moskva, Celta Vigo, West Bromwich och Steaua Bukarest), och han har en högerfot som jag aldrig har sett innan. Han skickar diagonala passningar på 60-70 meter som landar precis vid fötterna på den han passar till - i fart. Det är helt sjukt. Vi har en blandning mellan ungt och talangfullt och spelare som varit ute i Europa. Jag har rätt bra spelare runt om mig, om man säger så.
Det är ett steg upp att spela för Hapoel Haifa om man jämför med Aris på Cypern?
- Jaja. Det är som dag och natt typ, om jag ska vara ärlig. Den israeliska fotbollen är riktigt bra. Jag hade ingen koll på den innan, men det är riktigt bra lag.
Sjöstedt träffade klubbens president innan han skrev på, och fick då bilden av att Hapoels målsättning var att knipa en mittenplacering den här säsongen. Men nu ser man alltså ut att storma mot slutspelet, som inleds efter 26 omgångar. Då delas ligan upp (de redan insamlade poängen följer med) och de sex bästa lagen spelar dubbelmöten mot varandra som avgör allt. Och Sjöstedt förväntar sig att Hapoel tar en av de sex topplatserna, laget har just nu 14 poäng ner till sjundeplatsen och det är bara 24 poäng kvar att spela om.
- Den platsen är typ klar. Jag vill inte jinxa något, men det ska mycket till om vi ska tappa nu. Det ska inte hända. Vi måste sikta på en Europa-plats, topp tre. Sen om något av topp tre-lagen vinner cupen så är det automatiskt ligafyran som får en Europa-plats. Det tror jag är alla i klubbens målsättning, säger han och fortsätter:
- Hapoel har inte slagits om titeln på jag vet inte hur många år, så det har gått lite över förväntan. Maccabi Tel Aviv och Be’er Sheva är ju de största favoriterna här. Vi slåss lite i det tysta, det är ganska skönt det också.
Ni har inte riktigt samma budget som de stora klubbarna?
- Nej, vi har väl en budget på typ 35 miljoner sheqel (valutan i Israel), medan Maccabi Haifa har kanske 100 miljoner sheqel. De andra (Hapoel Be’er Sheva och Maccabi Tel Aviv) har väl kanske 130 miljoner sheqel, och det är ju runt 300 miljoner kronor.
Så cashen är bra, man tjänar bra?
- Jaja, lönerna är bra, hehe. Det kommer man inte undan. Det är väl kanske den största anledningen till att man är här, men även att det är ett äventyr. De har ju pengar här. Kolla på Kjartansson som blev såld från Malmö till Maccabi Tel Aviv (för vad som uppgetts vara ungefär 40 miljoner kronor).
Sjöstedt menar att den israeliska ligan håller hög nivå.
- Fotbollsmässigt är det annorlunda jämfört med i Sverige, men jag skulle nog ändå säga att Be’er Sheva och Maccabi Tel Aviv är snäppet vassare än topplagen i allsvenskan. Det tror jag, det är känslan när man lirar i alla fall.
Hur är livet i Israel annars?
- Livet här är bra, tycker vi. Vi har fått en bra lägenhet och fotbollen går bra. Sen är det lite annorlunda i Europa, det kommer man inte ifrån. Men det är bra. Jag pratade med Rade Prica (tidigare i bland annat Maccabi Tel Aviv) om hur det är här, när det hettade till med klubbens intresse, och han sa att Israel är ett fantastiskt land. Ja, det han har sagt har stämt.
Det är feta matcher att spela också?
- Jaja, fyfan, jaja. Det hade jag heller inte någon aning om när jag kom hit, att publikintresset var så stort. Alltså Beitar (Jerusalem) borta… det var lite som att möta AIK, fast man kände verkligen hatet redan på uppvärmningen. Man kände att de hatar en när man kom in på arenan, det var helt sjukt. Jag har aldrig känt något sådant innan. Mot Be’er Sheva nu senast var det också grymt, de har alltid fullsatt och det är en fantastisk inramning.
Enligt Transfermarkt landade publiksiffran på exakt 15 000 när Hapoel Haifa gästade Beitar Jerusalem på bortaplan, och i derbyt mot Maccabi i december såg över 23 000 personer matchen på plats.
- Vi har väl kanske mellan 6 000 och 10 000 åskådare på våra hemmamatcher beroende på motstånd. Sen när vi möter Maccabi (Haifa) är det ju nästan fullsatt. Arenan är nybyggd, från 2014. Den är helt i guld och skithäftig. Det är den finaste arenan som jag har spelat på.
Hur är resten av faciliteterna?
- De är väl lite si och så. Sverige är väldigt långt fram när det gäller faciliteter. Vi har en ny anläggning men den är inte helt hundra klar än. Den är bra, men den gamla är inte mycket att hurra för. Inte alls.
Stormatcherna som han spelat i Israel rankar Sjöstedt högt på sin lista över upplevelser i karriären och derbyt hemma mot Maccabi Haifa i december minns han med stor glädje.
- Vi vann med 1-0 och det blev en jävla fest efteråt. Jag hade en polare över då också, Ludvig Öhman som spelar i Eskilstuna, så han var också med på festen, säger han och berättar om uppladdningen inför derbyt:
- Vi spelade en lördagsmatch innan derbyt och på torsdagen/fredagen den veckan började folk höra av sig och säga: ”Ni måste vinna derbyt nästa helg”. Och då hade vi alltså ändå en match kvar att spela innan derbyt. Dagen innan derbyt hade vi väl ett hundratal fans på träningen och de smällde av massa bengaler. De sprang in när vi tränade så att vi fick bryta passet, de stod och brände Maccabi Haifa-tröjor på planen. Men vi får bara respektera det, de stöttar ju oss. Det är mycket känslor.
Blir du igenkänd på stan?
- Ja. Man får många förmåner och mycket rabatt. Vi är lillebror, Maccabi Haifa är störst i stan, men de drar av lite på priset när man käkar på restaurang och det blir lite selfies på stan. Inte för mycket heller, men det är en lagom nivå.
Den fanatiska och stora supporterkulturen i Israel har dock sina baksidor. Framför allt när det gäller storklubben Beitar Jerusalem, vars högerextrema supporterfalang La Familia är öppet hatiska mot araber. Beitar är det enda laget i Israels högstaliga som aldrig har haft en arabisk spelare i sin trupp. De har haft ett mindre antal muslimer i sin trupp, och flera av dem har fått utstå hat från supportrar till klubben.
2013 värvade klubben in två muslimska spelare från Tjetjenien, vilket ledde till ett kaos som det berättats om i bland annat dokumentären "Forever Pure". Värvningarna fick medlemmar av La Familia att tända eld på ett klubbkontor och när en av de två nyförvärven gjorde sitt första mål för klubben valde hundratals supportrar att lämna arenan.
Rasmus Sjöstedt har sett dokumentären och är förskräckt över det som hänt i Beitar.
- Vi har faktiskt en kille i laget som spelade i Beitar under den tiden och han sa att det var den sjukaste säsongen i hans karriär. De låg ju typ topp tre på vintern, sen värvade de två muslimerna och sen raserade allt och de var nära att åka ur. Supportrarna var helt tokiga och skulle ha ihjäl sportchefen och målvakten (som tydligt tog avstånd från rasismen). Det är sjukt. Det är tråkigt när religion och fotboll ska krocka så. Det är synd.
I sommar går Rasmus Sjöstedts kontrakt med Hapoel Haifa ut och han vet inte vad som händer då.
- Det här är nog min bästa säsong i karriären, så jag har en bra sits. Sen får vi se. Jag och klubben kommer säkert börja prata om det snart. Vår president är här nere nu, han bor i Washington annars. Vi kan absolut tänka oss att vara kvar här.
Du, hur summerar du det här året som varit?
- Vad ska jag säga? Jag är lyckligt lottad, det kan jag säga. Efter operationen tar jag inte fotbollen på lika stort allvar längre, det är ju trots allt bara fotboll. Man sysslar ju med det här för att det är kul och sen är det ett arbete också. Förut var det mer på blodigt allvar, då kunde jag gå och grubbla över en dålig match i en vecka. Men nu släpper jag det mer.
- Man får ta det lite som det kommer ibland. Man får acceptera livet som det är.
Du har hur som helst fått en rejäl skjuts i karriären. Vad ser du framför dig i ett längre perspektiv? Har du några sådana tankar?
- Ja, det har jag ju. Det ska jag inte ljuga om. Jag är inte talang längre, men jag är inte slut heller. Jag vill spela i en så stor klubb som möjligt eller hitta något nytt äventyr. Det är väl så tankarna går. Sen får vi väl se om mina prestationer blir tillräckligt bra, avslutar han.