För drygt 13 år sedan fick Stephanie Öhström ett samtal från Verona. Den svenska målvaktens plan var att åka ner och testa. Och skulle det inte kännas bra efter sex månader fanns Sverige kvar, men sex månader blev till sex år som dubblats och till slut ledde alla vägar till Rom.
- Jag hade inte koll på någonting och tänkte att om jag inte gillar det kan jag alltid flytta hem igen, säger hon i till Fotbollskanalen.
Vad var det som fick dig att stanna kvar?
- Just där och då var det en blandning av att jag inte haft så mycket speltid sista året. Men jag visste att jag skulle få en hel del matcher och speltid i Verona som var i stort behov av en målvakt. Lite det, och sedan lockade äventyret.
Det mesta skiljde sig mellan Sverige och Italien. Enligt Uefa-rankingen låg damallsvenskan på en tredje plats och Serie A placerade sig på en sjunde plats.
- Jag kom till en bra klubb med bra historik och som hade vunnit mycket och varit i Champions League. Även om det var en bra klubb fotbollsmässigt var det väldigt amatörmässigt hur man skötte en förening, säger hon och fortsätter:
- Det var väldigt familjestyrt med klubbstuga och planer och hela den biten. I Sverige var man van vid lite andra förutsättningar.
Upplevde du att det var ett lite hårdare klimat?
- Man fick snabbt lära sig att inte ta till sig om någon skrek åt en. Det var hårt men jag tror att jag kom undan lite i och med att de behövde en målvakt, jag var lite skyddad på det sättet. Man fick bara se till att ha lite skinn på näsan. Det första året lärde jag mig att förstå italienska ganska snabbt men jag kom på det där med att säga att jag inte förstod. Det kunde jag köra med tränaren i drygt ett år, om jag inte ville lyssna på allt. Det var en flykt från utskällningarna – när man märkte att det fanns en irritation låtsades man inte förstå då mumlades det bara innan tränaren gick i väg.
Alla vägar har lett till Rom för Öhström. För nu snart 13 år senare har hon hunnit med det mesta – bland annat ansökt om medborgarskap.
- Det har varit en väldigt lång process – för fem, sex år sedan skickade vi ut förfrågan. I två år har det endast saknats en underskrift, det är lite italiensk byråkrati men det är väldigt nära. När det blir vet jag inte.
Är tanken att du ska stanna kvar i Italien?
- Man ska aldrig säga aldrig, men jag trivs väldigt bra här. Jag skämtade lite med en i laget häromdagen, en av svenskorna behövde hjälp och då sa jag att jag kunde ge henne snabba svar eftersom jag inte riktigt blivit italiensk medborgare ännu.
Medborgarskapet behövdes för att kunna representera det italienska landslaget som det var en hel del turer kring – men uteblivet medborgarskap resulterade även i uteblivet landslagsspel med Italien.
- Det var mycket snack och lite verkstad. Det fanns ju ett intresse men det handlade om att fixa medborgarskap. Efter ett tag fick jag säga nej till svenska landslaget på grund av att det italienska var med i diskussionerna. Sen med facit i hand kanske jag skulle gått på min magkänsla och valt det svenska landslaget, men det är lätt att vara efterklok och acceptera att det inte blir nåt där heller.
Vad tänkte förbundet kring att du tackade nej för att spela med Italien?
- Det var inga problem där, och sedan var vi i kontakt lite senare och jag kände att det inte längre var seriöst med Italien och att Sverige var det intressanta.
Livet i Italien har inte bara kretsat kring fotbollen på planen. Öhrström har läst tränarutbildningar på italienska, vilket hon menar har varit lite klurigt speciellt med tanke på det mer formella språket. Men ska man tala om det mindre formella så har den svenska målvakten skrivit en barnbok som hon släppt.
- Jag var hemma i Sverige för många år sedan när Anja Gatu hade börjat skriva sina böcker, då läste jag en intervju med henne där hon skrev att det finns väldigt mycket fotbollsböcker men få där huvudpersonen är en tjej, säger hon och fortsätter:
- Det etsade fast sig i min hjärna och jag tänkte att om det är verkligheten i Sverige då finns det säkert inget liknande i Italien. Så jag började kladda på en liten historia och sen slutade jag, och påbörjade och lämnade den på datorn och tänkte att det är något jag aldrig har gjort. Jag vet inte hur man skriver en bok, sedan fick jag en spark i baken av min sambo som menade att jag inte hade något att förlora på att prova, på de vägen var det.
Ja, 2010 var det inte många svenskor som spelade i Italien. Nu spelar bland andra, Kosovare Asllani, Linda Sembrant, Beata Kollmats och nyligen skrev även Paulina Nyström på för ett italienskt lag. Förändringen har Öhrström sett på nära håll.
- 2010 fick endast en utländsk person spela i ett lag. Det har ändrats under åren. Det är skönt att kunna växla mellan italienskan och kunna prata med de andra. Vi stöttar varandra, rent generellt är det ett väldigt bra lag, att vi har ett bra gäng med svenskar är extra kul.
Roma toppar för närvarande den italienska ligan och kommer under våren att spela kvartsfinal i Champions League för första gången.
- Ja, det är inte att klaga på mycket för tillfället.
Är det, det bästa laget du spelat i hittills?
- Jo, men det får man väl kanske säga. Vi har haft ett väldigt bra år och man måste ju också säga att varje år har lagen och ligan blivit bättre. Vi har ett väldigt vasst lag i år, avslutar hon.