Pontus Almqvist har en tämligen unik resa till proffslivet. Efter att ha varit runt i Nyköpings Bis, Syrianska FC och IFK Norrköping i ungdomsåren blev han antagen av Nike Academy i England - som endast tog in några få spelare från hela Europa
- Det var en kille, Bryan Massa, som gjorde Youtube-klipp som jag kollade mycket på. Han gjorde mycket motivationsvideor. Han var med i Nike Academy. I kretsen som jag var i visste alla vad Nike Academy var. Det var allas dröm. Så jag sökte in där när jag var 15 år, det var den lägsta åldern du kunde vara. Då var det en uttagning i Stockholm, det var flera hundra där. Jag gick vidare där, de tog ut fem stycken kanske, säger Almqvist i podden Lundh och fortsätter:
- Sedan åkte vi till Holland och då var det folk från andra länder som hade haft samma sak som i Stockholm. Där var det hundra stycken, kanske, och de tog ut fem. Efter det trodde jag att jag var inne. Så jag var så glad. Men sedan sa de att det var en sista uttagning i England, och då var det ännu en till sådan grej. Så jag bara: "Aha, jaja". Men då åkte jag dit och det gick jättebra. Jag kommer ihåg att jag hade mycket problem slatter...
Vad är det? Är det knäna som du hade problem med?
- Ja, exakt. Jag växte så mycket under den tiden så jag hade problem med knäna. Sedan var det en sista match och jag tänkte: "Det här går inte. Jag kan inte spela. Det gör så ont." Men jag bet ihop, jag var tvungen att göra hela programmet. Annars var det bara onödigt. Sedan var en av anledningarna till att jag kom med just matcherna. Det var där jag sken som mest. Sedan kom jag in där och det var en stor dröm som gick i uppfyllelse.
Du blev inte kvar jättelänge. Det var någon slags akademi som tog emot kontraktslösa spelare med förhoppning att man skulle vara ett skyltfönster till större klubbar. Hur var det där och varför blev det inte något större?
- Varje halvår tar de in nya spelare. Sedan har de flesta gått och fått proffskontrakt. Deras grej är att folk ska få proffskontrakt. Men jag körde på där och åkte till Derby County. Provtränade där och hos Sheffield Wednesday. De var väldigt intresserade. Men jag kände att det inte var rätt eftersom jag skulle bo hos en familj, och jag tänkte att man skulle tjäna mycket mer pengar än vad man fick. Man tänker att det är ett proffskontrakt i England. Så jag tänkte: "Nej, jag vet inte om det är rätt". Så jag gick tillbaka till Nike Academy och körde på där.
- Sedan, när IFK Norrköping fick höra att Derby County och de här Championship-lagen var intresserade, så hörde de av sig igen. Det var Tony Martinsson som sa: "Vill du inte lira med A-laget istället, så får du ett lärlingskontrakt?". Då var det inget snack om saken. Det var det jag ville. Så ja, man kan säga att jag tog en genväg in i A-laget. Men jag fick lägga ner mycket jobb. Så då packade jag mina väskor och åkte till IFK Norrköping.
I Norrköping tillhörde Almqvist A-laget, men de första åren gick han på lån till samarbetsklubben IF Sylvia samt superettanklubbarna Varbergs Bois och Norrby IF. Det var ingen spikrak resa uppåt - och det var mycket tack vare att han satte käppar i hjulen på sig själv.
- Jag var som jag tror många är... Jag var 16 när jag gick tillbaka (till Sverige, reds. ). Jag spelade och tränade med A-laget. Man trodde att man var en stjärna redan då. När jag fick spela med Sylvia hade jag helt fel mindset i början. Jag kände att: "De respekterar inte mig" och "Varför ska jag vara här?" Det var bara en massa ursäkter. Sedan hände det något och jag kände att jag inte kunde fortsätta tänka så om jag verkligen vill till toppnivån. Så jag lade ner jobbet, lydde det de sa och gick på de här utlåningarna. Bet i det sura äpplet eller vad man ska säga, säger han och fortsätter:
- Jag kommer ihåg att när jag gick till Varberg så var det... Jag hade skadat mig dagen innan, men jag hade haft så mycket skador och var så trött på det. Så jag sa ingenting. Men sedan, första träningen i Varberg, fick jag kliva av. Så jag fick en tuff start där och sedan blev det fyra inhopp, kanske. Sedan gick jag tillbaka till Norrköping och hade en ny hunger. Vi hade ett jojotest och jag vann det. Jens Gustafson var helt chockad. Han såg mig som en spelare som inte sprang och som dribblade åt fel håll. Som det var när jag var liten.
Han avslutar:
- Sedan skickade de mig till Norrby och där kände jag att det gick mycket bättre. Jag fick spela mer. Sedan när jag kom tillbaka till Norrköping så hade jag ännu mer hunger. "Jag vill inte gå på lån igen". Jag skulle visa varför jag skulle vara i Norrköping. Då lärde jag mig mycket och hade rätt mindset om att vill du något så får du göra det helhjärtat, skyll inte på andra. Det är bara du som kan jobba på det själv.
Lärde du dig det själv eller var det av att folk upprepade det för dig?
- Lite både och. Men jag hade mycket snack med Marcus Falk-Olander. Vi har jättebra kontakt än idag. Vi snackar mycket och han är min mentala coach. Så han är en stor kärna till varför jag är här idag. Sedan Jens Gustafson också, såklart. Han satte mig på prov mycket och jag ville bevisa för honom att han hade fel. "Du ska få se vad jag kan". Så utan honom skulle det ha varit riktigt svårt för mig.
Vad är det som gör att det lossnar våren 2020? Du var glödhet i allsvenskan med IFK Norrköping.
- Det handlar om tajming. Jag hade växt mer i min kropp. Jag var mer förberedd. Det handlar också om att när du kommer in i ett lag och du gör något mål... Fotbollsspelare snackar om att komma in i flowet. Det var det jag kände att jag var i. Det kändes väldigt bra. Sedan kom jag med U21-landslaget. Det var mycket positiva grejer. Jag kände tacksamhet och att det inte var där jag skulle ge upp - så jag fortsatte bara att köra. Det är någon magi som händer när man inte ger upp.
Lyssna på hela avsnittet med Pontus Almqvist i spelaren ovan.