Inför finalen mellan Irak och Oman i Gulf-cupen inträffade en tragedi. Enligt BBC omkom en supporter, och 60 supportrar kom till skada, till följd av trängsel utanför finalarenan Basra International Stadium i södra Irak.
Trots det spelades finalen och det blev ett galet drama.
Ställningen var 1-1 ordinarie och det till följd av att Oman kvitterat i den tionde tilläggsminuten av andra halvlek.
Förlängningen blev än mer dramatisk.
I den 116:e minten gjorde Amjad Attwan 2-1 på straff. Oman kvitterade kort därpå och matchen led mot straffar.
Men i den 122:a minuten slog Manaf Younis till och gjorde 3-2. Det räckte för att Irak skulle bli mästare i Gulf-cupen.
När Fotbollskanalen når IFK Göteborg-mittfältaren Amir Al-Ammari är det smått kaotiskt i bussen. Irakierna firar triumfen, Al-Ammari jublar åt triumfen.
- Det är en av de sjukare matcherna jag har varit med om. 65 000 på läktarna och en hel nation som satt och väntade på finalen. Vi har inte varit i final på tio år. Vi har inte vunnit den här turneringen på 35 år och det är första gången på över 40 år som den här turneringen spelas i Irak. Att få vinna den på hemmaplan framför vårt eget folk är någonting som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv.
Hur upplevde du matchen?
- Det var en känslomässig berg-och-dalbana. Jag blev utbytt med kramp i den 97:e minuten och jag tänkte att matchen var över, vi ledde med 1-0, och jag trodde att matchen var över närsomhelst. Jag hann inte sätta mig på bänken, utan jag vände mig mig om och såg att domaren blåste för straff. Det är klart att det blir en känslomässig berg-och-dalbana. Vi tar ledningen, de kvitterar och sedan tar vi ledningen igen. Sedan höll vi undan. Du förstår själv, känslorna gick upp och ner. Till slut skrev vi historia och det är det som räknas.
Du var kanske lite av ett nervvrak?
- Nerverna ska vi inte prata om. Det är nästan som att jag inte minns vad som hände. Man blev tagen av stunden. Det är helt sjukt och jag kan inte beskriva det med ord.
Vad betyder den här segern för irakisk fotboll?
- Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Mitt land har lidit otroligt mycket och vissa stunder sitter man hemma i Sverige och tänker "varför ska jag ha det så bra samtidigt som de lider?". Att få vinna den här turneringen framför vårt folk och 65 000 på läktarna och 40 miljoner i landet… de har bara suttit och väntat på att få känna någon typ av glädje. Det är ett land som lidit otroligt mycket. Fotbollen är den största sporten här. Den skänker glädje till folket, den enar folket. Att vi kan glädja folket och alla irakier runtom i världen är en otrolig känsla. Det är något jag kommer att bära med mig och något jag njuter av för stunden.
Hur kommer ni fira triumfen?
- Jag ska lova dig en sak: jag ska inte sova i natt. Sedan ska vi till Bagdad och fira där. Det blir firande och sedan får vi se vad som händer.
Du åker inte raka vägen hem till ett svinkallt Göteborg?
- Det har jag inga planer på. Jag ska fira här och vara med laget. Det finns massvis av firandeplaner för laget. Jag kommer i alla fall att vara kvar över helgen eftersom vi har ledigt i Göteborg. Sedan får vi se om jag är tillbaka på måndag.
Du slipper spela en träningsmatch mot Degerfors i morgon (fredag).
- (skratt) Det gör jag. Det är skillnad att spela på en fullsatt nationalarena med 65 000, om inte mer, och ett fullsatt Valhalla.
Förutom 25-åringen spelade Al-Ammaris IFK Göteborg-kollega och svensk-irakiern Alai Ghasem 105 minuter och därtill hoppade allsvenske bekantingen Rewan Amin in i den 97:e minuten (bytte med Al-Ammari), i triumfen.