När Sverige och Schweiz möts på den nya jättearenan i Sankt Petersburg är med två förbundskaptener som inte gått den enkla vägen. Det går att tala om det smått osannolika i att Janne Andersson leder ett landslag med realistiska drömmar att hamna bland de fyra bästa landslagen i VM, tre och halvt år efter att han kämpade för att hålla kvar IFK Norrköping i Allsvenskan.
Men Andersson har också plockat på sig sina troféer. Som 35-åring var han assisterande tränare när Halmstad Bollklubb vann Allsvenskan, en bedrift som upprepades tre år senare i samma förening. När Vladimir Petković var 35 år hade han just blivit spelande tränare i schweiziska småklubben AC Bellinzona.
I Schweiz hade den Sarajevofödde mittfältaren anlänt tio år tidigare, 1987. Konkurrensen hade varit för stor i FK Sarajevo-upplagan som vann den jugoslaviska förstaligan 1984-85 och Petković skickades på lånesejourer runt om den snart sönderfallande republiken, innan han testade lyckan i schweiziska andraligans Chur 97.
Numera är Vladimir Petković en symbol för det mångkulturella och flerspråkiga Schweiz. VM-truppen innehåller sex spelare med rötterna i det forna Jugoslavien, och Petković själv bemästrar sex-sju språk vid det här laget. Men Schweiz för drygt trettio år sedan var ett annat land, med en annorlunda fotbollskultur.
Vid den tidpunkten blev Kubilay Türkyilmaz pionjären bland schweiziska landslagsspelare med invandrarbakgrund, och följdes några år senare av de blivande landslagsikonerna Hakan och Murat Yakin. Särskilt många fler var de inte.
Petković slog aldrig igenom i schweiziska Super League utan hamnade mot slutet av karriären i divisionerna under den. Endast två utlänningar i varje lag fick tillåtelse att spela enligt regelverket. Samtidigt var anpassningen till ett nytt samhälle i full gång. Språken skulle läras in och i horisonten hägrade en tränardröm.
- Det var en livets skola som jag fick lära mig att acceptera. Senare i livet när jag blev tränare utvecklade den mig att utvidga vissa bestämda uppfattningar. Hungern efter framgång ska alltid vara aktuell exempelvis, säger Petković i en intervju med Al Jazeera.
Mellan 2003 och 2008 jobbade 54-åringen i en affär tillhörande den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas, vid sidan av utbildningarna och tränaruppdragen i Lugano och Bellinzona.
- Det var en period på tio-elva år mellan spelarkarriärens slut och tränargenombrottet där jag jobbade trehundra procent. Jag var tränare, hade ett jobb, gick tränarutbildningar, och läste till lärare för vuxna. Först jobbade jag med arbetslösa, sedan Caritas, sade Petkovic.
På alplandets fotbollskarta gjorde Vladimir Petković sig ett namn under hans andra tränarvända i Bellinzona. Säsongen 2007-08 tog han andradivisionslaget till en överraskande cupfinal mot giganterna FC Basel, säsongen efter hade han fått uppdraget att leda klassiska Young Boys.
Bernklubben vann aldrig ligan under Petković men chockade Tottenham under en halvtimme i playoffet till Champions League 2010/11 när Young Boys gick upp till en 3-0-ledning. Britterna reducerade och vann stort i returen men Petković hade bevisligen något utöver det vanliga bland tränare.
Enligt honom är en tränare alltid något av en säljare. Framförsikt, taktiska visioner och tekniska idéer ska säljas in. Till spelarna, till medierna och allmänheten. Vladimir Petković medger också att han varit en rätt bra försäljare.
Något annat vore konstigt, för många höjde på ögonbrynen när Petković presenterades som Lazios tränare sommaren 2012, efter två kortare uppdrag i FC Sion och turkiska Samsunspor.
- Det är ovanligt att en person inom fotbollsvärlden jobbat för Caritas i flera år. Jag tycker att fotbollsspelare inte bara ska dömas efter spelet på planen, utan också som individer som behöver bli spirituellt uppfödda. Jag valde Petković av den anledningen, sa Lazios egensinnige president Claudio Lotito under presentationen.
Tränaren fick i högsta grad Roms vitblåa del att leva upp. Det svängiga spelet landade Lazio på en sjunde plats i Serie A 2012/13, men Petković kommer för alltid bli omnämnd med glädje bland fansen efter vinsten i den italienska cupfinalen samma säsong mot Roma, den kanske mest laddade match som spelats på italiensk mark under 10-talet. Målskytt? Bosniern och nuvarande Laziokaptenen Senad Lulić, en av Petkovićs adepter från Bellinzona och Young Boys.
Nästkommande säsong blev en besvikelse och fyra dagar efter nyår sparkades tränaren av Lotito, som anklagade Petković för att i hemlighet talat med det schweiziska fotbollsförbundet.
Vladimir Petković hade sålt vidare sina idéer till förbundsbasarna i hans nya hemland. Han skulle efterträda den tyske legendaren Ottmar Hitzfeld efter VM-slutspelet 2014 där Schweiz åkte ur sedan Argentina förlängningsvunnit åttondelsfinalen.
Väl framme i nuvarande VM:s åttondelsfinal slår det en hur bekymmerslöst och moget Schweiz tagit sig an turneringen. Den schweiziske förbundskaptenen var tydlig med att målet i den tuffa grupp E skulle vara förstaplatsen trots konkurrensen från Brasilien bland annat.
På frågan om VM är det största Petković upplevt i tränarkarriären svarar han att allting helt enkelt lever sin egen tid. Han påminner om det faktum att nationen ska spela sitt fjärde VM i rad och att resultat förväntas från landslaget.
Någon motivator säger Petković inte sig behöva vara under VM. Det handlar snarare om att bromsa in spelare och bedyra att fotboll enligt honom handlar om ett spel, inget jobb, utan kärlek. Framme vid Petkovićs fjärde år som landslagstränare står denna schweiziska spelargeneration vid elddopet.
Under hans första mästerskap åkte Schweiz ur EM-åttondelen efter straffar mot Polen, som i sin tur förlorade kvartsfinalen på straffar mot blivande mästaren Portugal. Schweiz vann överraskande U17-VM 2009 och från vinnarlaget utgör Ricardo Rodríguez, Granit Xhaka och Haris Seferović fortfarande viktiga beståndsdelar.
Större delen av alpnationens trupp är i fotbollsspelares bästa ålder och ser, precis som övriga landslag på den sidan av slutspelsträdet sitt livs chans att gå långt i ett VM. I kontrast till Vladimir Petkovićs coola framtoning har landslaget fått kritik under mästerskapet för bristen på öppenhet.
Med tanke på de potentiella minor som de schweiziska spelarna kunde trampat på i eftermälet till gruppspelsmatchen mot Serbien vore det inte främmande om förbundskaptenen bad väl valda spelare att låta heta yttringar stanna på planen.
Petković har sin erfarenhet av folk, och konflikter relaterade till Balkan. Han drivs också av det sociala arbete han hade med människor från utsatta grupper som än i dag är till hjälp i tränarvardagen.
- Som förbundskapten måste du ibland agera som psykolog, vid vissa tillfällen som pappa eller bror. Sedan ska kontakten bevaras i form av telefonsamtal eller besök. Sedan när dessa lägerdagar kommer förvandlas du till en klubbtränare. För mig som tränare blir det en tillfredställelse att jobba vid sidan av planen, säger tränaren om skillnaden mellan klubb- och förbundskaptensjobb.
Schweizer-bosniern är väl medveten om hur snabbt det kan svänga i fotboll. Kontraktet med landslaget är till år 2020 men ett framgångsrikt VM kan väcka intresse bland attraktiva arbetsgivare ganska omedelbart.
Kanske behöver inte förbundskaptenen ägna lika mycket till tid åt försäljningsbiten då. Petković ser fotbollens professionalisering någonstans halvvägs upp på en flaggstång. Utan att avslöja några detaljer erkänner tränaren att han sökt sig till andra sporter och studerat det framgångsrika franska handbollslandslagets videoanalytiska grepp.
Men Vladimir Petković ska först slutföra arbetet i VM med en talangfull generation fotbollspelare. Han förespråkar balans och tar livsgärningen dag för dag, och erkänner att levnadsstandarden är högre som förbundskapten kontra klubbtränare.
Möjligheten finns att invandraren Petković blir en symbol i höjd med Alpernas högsta toppar. En tränare med en vanlig och på samma gång annorlunda bakgrund som speglar den mosaik av historier som omgärdar de schweiziska landslagsspelarna.
Vlado förstår ryska och det kyrilliska alfabetet, och kommer inte känna sig vilsen på eftermiddagsljuset på Krestovskij stadion. Men den världsvana stilen är intakt och bekräftas av förbundsdelegaten för de schweiziska landslagen Claudio Sulser.
- När jag behöver beskriva en schweizare skulle han bli som Vlado: ordentlig, pålitlig, punktlig.
Källor: The Guardian, Süddeutsche Zeitung, Neue Zürcher Zeitung, Al Jazeera Balkans