Atalanta (8)
Kanske var de där sex poängs-avdragen en välsignelse i hemlighet. Kanske var det just det som fick laget att knyta näven och gav dem viljan att ge 110 procent. Atalanta blev vi mot resten av världen och man tog vara på adrenalinet på bästa sätt. “El Tanque” blev höstens bästa målskytt, Maxi Moralez blev en argentinsk atommyra och Schelotto blev en ytter-tornado som föll storlagen på läppen. Och det viktigaste av allt var att de tre inte var ensamma. Resten av laget fyllde på med starka insatser på ett individuellt plan men framförallt så agerade man som ett lag. Gruppkänslans kraft går aldrig att undervärdera.
Bologna (6)
Stefano Pioli tog över efter Bisoli efter ett par omgångar och även om färden fram till jul har varit ojämn så lämnar de 2011 med en hyggligt positiv känsla. Gaston Ramirez fick ett litet genombrott och levde upp till den prislapp Bologna satt på honom och Alessandro Diamanti hann visa sina glittrande fötter innan uppehållet. Matchen mot Milan var nog Bolognas bästa och det är den insatsen de bör ta med sig in i 2012.
Cagliari (5,5)
Tre tränare på sex månader är lite väl mycket. Om Ballardini är så mycket bättre än Donadoni och Ficcadenti är jag inte säker på men självklart blir resan hackig av många tränarbyten. Radja Nainggolan fortsatte sin utveckling och blir Cellinos nästa kassako, Daniele Contis skada kan bli kostbar, El-Kabir gjorde mål direkt men försvann lika snabbt på grund av skada och Ekdahl fick till slut spela en del. Känslan är att höstens förvirring kan få effekter på 2012, speciellt om de inte hittar en striker av klass under januari.
Catania (7,5)
Montella visade sig vara en mycket mer slug och färdig tränare än vad jag trodde. Almirons och Lodis fina fötter tog hand om mittfältsgeometrin, Gomez kvicka fötter tillsammans Bergessios och Lopez målskytte tog hand om offensiven medan Legrottaglie och Spolli var bravehearts i försvaret. En av höstens mest positiva överraskningar.
Cesena (5)
Kanske blev deras konstgräs en förbannelse. I många matcher förde de spelet men lyckades inte förvalta det. Efter ett tag förde de inte ens spelet utan Cesena blev mer och mer en zombie-liknande amöba för varje match. Arrigoni fick ta över spökskeppet och till slut gav de tecken på liv. Mutu visade plötsligt klass och Rodriguez visade sig vara en tuffing i försvaret. Om de överlever Serie A är jag fortfarande osäker på men nu finns det i alla fall hopp.
Chievo (6)
Var precis som vanligt. Tämligen ofarliga mot topplagen och alltid säkra och stabila mot lagen på nedre halvan. Det är som att de alltid vinner rätt match precis innan de börjar halka alltför långt ner i tabellen. Visade mot Lazio att de inte bara kan spela på hemmaplan och på kontring. Tror de kan få det tufft till slut men troligen lär de resa sig vid precis rätt tillfälle då också.
Fiorentina (5)
Mihajlovic-mardrömmen tog slut men drömmen om Delio Rossi blev inte så glamourös som man hoppades. Alltför många mercato-misstag och alltför stort beroende av Jovetics klass visade sig vara en bräcklig lina att löpa. Nu har även Gilardino lämnat klubben. Det finns mycket att ställa till rätta i det purpurfärgade huset. Tack vare Nastasic och alla de andra lovande talangerna i föreningen finns det trots allt hopp om framtiden.
Genoa (6)
Preziosi bytte massor av leksaker under sommaren som om han var besatt av att hitta nya mercato-fynd. Nu blev truppen till slut rätt tunn på nya stjärnor men förra säsongens tänkta juvel, Miguel Veloso, blommade ut samtidigt som lagets bästa spelare, Rodrigo Palacio, förblev Genoa trogen och tog ytterligare ansvar i offensiven. Nu tar Genoa ny intressant fart med tränare Marino och Gilardino. Det kan bli bra.
Inter (5)
Allt från oprogrammerad mercato till föråldrade spelare och märkliga tränarval gav Inter en höst de snabbt vill glömma. Etoo såldes, de flesta av de viktiga spelarna var skadade och Ranieri bytte elva hela tiden. Med mer pragmatism lyckades de få ordning på resultaten i december vilket ger poängmässigt hopp inför 2012. Men nog känns den här säsongen som ett letandet efter något nytt. Problemet är att Moratti och kompani själva inte verkar ha en aning om vad de till slut kommer finna.
Juventus (8,5)
Antonio Conte gav Juventus nytt blod från sin enorma vinnar-ådra. Han gav tillbaka Juve lite av dess gamla DNA och plötsligt blev den gamla damen svårslagen och vacker igen. Claudio Marchisio stod för årets utveckling, Andrea Pirlo återfann stundtals sitt passningsgeniala jag, Barzagli tätade till försvaret, Vidal blev en perfekt mittfälts-injektion och Matri hade matcher där han såg ut som Italiens vassaste anfallsvapen. Juve är tillbaka där de är vana att vara. I toppen.
Lazio (7)
Cissé twittrade mer än vad han kalibrerade sin nätrassel-radar medan Klose gjorde både viktiga och många mål och blev lagets go to-guy. Senad Lulic var överraskande bra, Loric Cana var inte helt oväntat ur matchform, Federico Marchetti var smått lysande, Marius Stankevicius var väntat mer klumpig och otajmad än stabil och tuff. Edy Rejas Lazio finns med i toppen trots att spelet inte alltid stämde. Jag vet inte om det är ett tecken på att man är ett storlag eller att det är illavarslande för framtiden.
Lecce (5)
Både under Di Francesco pch Cosmi spelade man bättre än vad poängskörden avslöjar men försvaret svek med jämna mellanrum och vad som verkade säkra segrar förvandlades ofta till svidande förluster. Som om det inte var nog avslutades året med avslöjande om att flera Lecce-spelare kan vara inblandade i spelskandalen.
Milan (7,5)
Sakta men säkert jobbade man sig upp i den absoluta toppen av tabellen. Oftast anförda av Zlatan Ibrahimovic och hans storhet. Men det fanns fler i Zlatans possé som imponerade. Kevin Prince Boateng var ibland makalös och Antonio Nocerino var en tyst grovjobbare med nyuppfunnet målsinne. Ignazio Abate var minst lika bra som förra säsongen och Thiago Silva är alltid en garanti av guld. Trots att man ibland agerade med lathet och inte gjorde mer än vad man behövde kändes Milans styrka aldrig under hot. För mig var nog Milans mest imponerande match den mot Barcelona på hemmaplan. Modet att våga möta Messi och kompani med ett offensivt spel var imponerande och visade även att det går att störa Barcelona utan att spela med bunker-försvar. Det enda mörka på den svartröda himlen var väl Antonio Cassanos sorgliga avbrott i karriären. I väntan på Tevez önskar jag Antonio tillbaka på en fotbollsplan så snabbt som möjligt.
Napoli (7,5)
Napoli blev Super-Napoli när det vankades Champions League medan man i ligan ofta bytte om till Clark Kent. “Il trio di meraviglia” är fortfarande bland det mest underbara man kan skåda på en fotbollsplan och Mazzarris harakiri-fotboll är alltid underhållande. Det är svårt att inte bli hänförd av Zunigas överkvicka ben, Lavezzis fart med boll, Hamsiks skicklighet, Cavanis avslut och Inlers mittfältsintelligens. Napolis framfört i C.L blev oförglömlig men man måste fortfarande lära sig att även tända till och besegra de “mindre” lagen innan man kan titulera sig etablerat storlag. Potentialen och skickligheten finns där men ännu inte det mentala.
Novara (5,5)
Okej jag erkänner, jag hatar konstgräs. Jag kan förstå att man måste ha det det i Borås eller Örebro men kom igen, inte i Serie A. Det är egentligen den enda anledningen till att jag önskar Novara ur Serie A. Deras familjära och härliga stämning på hemmamatcherna är värd bättre än låtsasgräs. Sanningen är att efter den adrenalin-fyllda segern mot Inter så hände egentligen inte mycket. Truppen är fylld av mediokra spelare (allvarligt, varför finns det plats för en spelare som Granoche i Serie A när t ex Insigne och Ogbonna spelar i Serie B?) och vore det inte för Marco Rigoni hade det sett hopplöst ut. Nu väntar garanterat förstärkningar under januari.
Palermo (6)
Pioli hann inte ens starta säsongen och Mangia blev uppäten innan panettonen. Rörigt kanske, men sanningen är att ingen av dem kändes som rätt man att starta ett nytt Palermo-projekt. Problemet är att mer pragmatiske Mutti som nu tagit över rosanero inte heller känns som starten på någonting stort. Kanske är detta en mellansäsong innan man hittar rätt.
Parma (5,5)
Förmodligen är detta sista säsongen med Giovinco. Den lilla atommyran tog ett kliv under hösten där han la till större konkretism och jämnhet till sin redan så underbara begåvning. Det tog ett tag innan lagkamraterna kunde hänga med hans briljans men efter ett tag började försvaret och mittfältet agera normalt, Biabiany springa ifrån sina motståndare och Floccari bli skadefri. Men det saknas pusselbitar i detta Parma och frågan är om man kan hitta dem i januari.
Roma (6,5)
Jag hävdar fortfarande att Roma är Italiens mest intressanta projekt jämsides med Juventus och deras nya arena. Trots bråk, Tottis mållöshet och brister i försvaret gav hösten mer hopp än förtvivlan. De tre sista matcherna gav indikationer på att Luis Enriques fotboll som ska präglas av bollinnehav och offensivlusta började ge frukt. Osvaldo är redan en romanista ända in i själen och hittade målet så ofta som hans prislapp begärde, Lamela visade att han kunde ge mer än bara special-effekter och De Rossi var smått fantastisk i sin nya defensiva roll. Känslan är att detta Roma kommer fortsätta växa ju mer tiden lider och då kan det bli riktigt vackert.
Siena (6)
Jag gillar tränare Sannino. Efter en pigg inledning dalade Sienas form men det handlade nog mest om att kvalitén på truppen på sin höjd är medelbra. Gaetano D´Agostino måste fortsätta att vara den mittfältsregissör av klass som han ofta var under hösten, Mattia Destro måste göra fler bra matcher än två, försvaret behöver förstärkning och Pablo Gonzalez behöver spela mer. Jag tror inte att lösningen är att byta tränare utan att Sannino faktiskt kan vara en stor del av lösningen till ett nytt Serie A-kontrakt.
Udinese (9)
Att göra en sådan bra höst trots att man bland annat blivit av med Sanchez, Inler och Zapata är smått fantastiskt. Guidolin är en tränar-alkemist, Di Natale är både själ och stjärna, Isla är en ytterlyx, Armero en colombiansk Cafú, både Danilo och Benatia är två av Serie A:s bästa försvarare. Varje spelare vet vad de ska göra och gör det med bravur. Som om detta inte var nog tog de sig vidare i Europa League. Detta Udinese är en tickande klocka där inga misstag begås, de har en röd tråd i det de gör och även om det mesta av pengarna försvinner in i Gesapars osynliga fickor så är affärsidén en förebild. Tänk om Udine-invånarna kunde fylla den där arenan lite oftare. Laget förtjänar det. Udinese är inte bara höstens lag, de är hela 2011 års lag. Bravi!!
***
Här kommer mina prisutdelningar för hela 2011:
2011 års bästa italienska spelare:
Antonio Di Natale
2011 års bästa utländska spelare:
Edinson Cavani
2011 års största utveckling:
Claudio Marchisio
2011 års bästa match:
Napoli-Lazio 4-3
2011 års sämsta:
Spelskandalen
***
Vi ses 2012!