En rapport från den moderna fotbollens tempel

Buss 72. Den tar en evighet. Det är mycket trafik och många stationer. På bussen sitter en man som ser väldigt akademisk ut och läser ur Stretto di Manganello. Ett piercat par som ser ut att vara i 17-årsåldern med Limp Bizkit-väskor pussas. Inga Juve-fans. Antar att jag är tidigt ute. Men desto längre tid färden desto mer känns det som att jag är sent ute. Äntligen kliver det på en farbror med Juve-halsduk. En lättad känsla av att inte ha blivit vilseleddd eller att jag missförstått Birindelli-receptionisten lägger sig skönt i magen.

Så äntligen dyker den upp, som en italiensk UFO-spindel klär den nu vyn utanför bussen. Juventus Stadium. Arenan känns mäktig och modern. Jag intar min plats och slår upp min dator. Ganska snabbt inser jag att Wifi och Italien inte riktigt ännu är bästa vänner. Jag blir avbruten i mina försök att logga in när Federico Marchetti kliver in på plan till öronbedövande busvisslingar. Stadion inte ens halvfull. Hela Lazio-laget kommer in och busvisslingarna är ännu högre nu. Mer än hälften är inne.

Plötsligt sätts AC/DCs Thunderstruck igång och vibrationerna sätter fart på arenan. Juventus gör entré. Massiv ljuskuliss. Mäktigt. Matchen sätts igång. Juve pressar ner Lazio tidigt. Skapar chanser, Arturo Vidal är överallt. Det är lustigt när man ser matcher live hur annorlunda det är. Man ser allt, hela spelplanen och allas rörelsemönster. Spelarna blir liksom verkliga och känslan man själv hade när man spelade infinner sig bättre live än på TV. Man förstår missarna bättre. Det är bra att se fotboll i verkligheten tänker jag när plötsligt Simone Pepe är helt fri. Han missar. Till hela stadions oförtstående oljud.

Men bara några minuter så missar han inte. Efter en perfekt slagen passning från Andrea Pirlo så tar han emot bollen och sätter dit den. Massiv ljudkuliss igen. Juve går sedan för tvåan. De har tagit vara på Lazios defensiva inställning och manglar dem. Men trots många chanser så kommer inte andra målet. Det blir istället en svartvit kalldusch. Den alltid så påpasslige Stefano Mauri nickar in 1-1. Tystnad. Förutom på Lazio-klacken och på gubben en bit ifrån mig som jublar något enormt. Han har suttit och pratat i telefon hela mathen och inte förrän nu förstår jag att att han live-sänder på något sätt för Lazios räkning.

Halvtid. Svinkallt. Antar att det är de alpiska vindarna som piskar in mig i ett pressrum med lite Paninis och läsk. Men jag jagar framför allt värmande kaffe. Andra halvlek börjar. Tycker Lazio har ryckt upp sig. Det blir lite hetsigt i början. Modibo Diakité ligger ner och får rasistiska busvisslingar över sig. Ljuden försöks tystas ner av vanliga busvisslingar. Känns skönt att många verkar vilja få bort det. Men problemen finns där och har ju funnits hela säsongen.

Matchen blir lite mer ryckig och Lazio har lite bättre koll på Juve-spelarna. Desto längre matchen går desto mer pressade verkar Juve-spelarna bli. Ska matchbollen slungas över till Milan igen? Svaret blir nej. Inhoppande Alessandro Del Piero slår en smart frispark som passerar Marchetti. Stadion exploderar fullständigt. Att det är just “Il Pinturicchio” som avgör gör att ljusnivån dras upp extra. Juventus håller ut trots lite nervositet i slutet. De har svarat på Milans seger från i tisdags.

Jag stannar någon minut efter att slutsignalen har gått och blickar ut över arenan. Den är lite som en stor hockey-arena. Calcio moderno på gott och ont. Imorgon fortsätter färden mot en betydligt äldre arena.

***

Roma och Inter vann när Napoli, Lazio och Udinese förlorade. Kampen om den sista Champions League-platsen är nu verkligen femhuvad.

***

Lecce skrämmer slag på halva Serie A. Alla lag med 42 poäng och färre kan mer eller mindre inte känna sig säkra ännu.

***

Varför är det alltid en hund som skäller halva natten när man är i Italien?