Säsongens bästa spelare: German Denis. Bevisade alla sina belackare fel med sina ovärderliga sexton mål.
Säsongens överraskning: Federico Peluso. Var mycket bra i Serie B men tog ett kliv till under säsongen. Har nu t ex Juventus ögon på sig.
Säsongens besvikelse: Andrea Masiello. Spelade bara halva säsongen eftersom han upptäcktes vara en huvudfigur i spelskandalen. Offer och syndare på samma gång.
BOLOGNA 7,5
Allt började illa med tränare Pierpaolo Bisoli men när Stefano Pioli tog över lyfte sig laget enormt. Besegrade t ex Inter på bortaplan och tog poäng både mot Milan och Juventus två gånger om under säsongen. Pioli fick laget att jobba för varandra och spelarna fick tydliga uppgifter. Alessandro Diamanti växte ut till en glittrande offensiv motor, Gaston Ramirez blommade vackert och Gaby Mundingayi och Diego Perez var en pest att möta på mittfältet. Svenske Mikael Antonsson gjorde också en mycket bra säsong. Det blir intressant att se hur Bologna bygger vidare på det här.
Säsongens bästa spelare: Alessandro Diamanti. Briljerade under våren med sin dynamik och fina teknik. Belönades med en välförtjänt plats i den preliminära EM-truppen.
Säsongens överraskning: Saphir Taider. Fick visserligen inte spela jättemycket men när han gjorde det så imponerade han. Bra scouting.
Säsongens besvikelse: Robert Aquafresca. Gjorde bara fem mål och hade svårt att ta en plats i startelvan. Får inte till det.
CAGLIARI 5,5
Bytte tränare i parti och minut och flydde sin hemma-arena Stadio Sant Elia. Säsongen var en ständig berg- och dalbana. Hade perioder då man såg ut att vara ett lag kapabelt att nå en Europa League-plats och hade perioder då man såg ut som ett nedflyttningslag. Det fanns en del positiva bitar dock. Victor Ibarbo var en frisk fläkt, Davide Astori utvecklades till en garanti, Radja Nainggolan blev en mittfältsstjärna, Mauricio Pinilla var ett vasst nyförvärv och Albin Ekdal blev ordinarie till slut. I sommar måste man få ordning på vissa saker. Bland annat vill vi inte se Sardiniens bästa lag springa runt bland Triestes låtsasläktare längre.
Säsongens bästa spelare: Radja Nainggolan. Utvecklades till en mittfältsfurie. Bollvinnare, passningsskicklig och löpstyrka. Redo för större uppgifter.
Säsongens överraskning: Victor Ibarbo. I vissa matcher såg han ut som en uppgraderad Asprilla och avgjorde matcher på egen hand. Kan bli ännu bättre.
Säsongens besvikelse: Moestafa El Kabir. Började säsongen på bästa sätt med ett mål på Olimpico mot Roma men försvann sedan i dålig form och skadeproblem.
CATANIA 7
Vincenzo Montella visade sig vara ett lyckat drag med sin lugna aura och smarta tränarhjärna. Catania blev ett svårslaget omställningsmonster som spelade listigt försvarsspel och lyckades skrämma flera av storklubbarna. Man försvarade sig med Spollis och Legrottaglies effektiva tuffhet och uthållighet. Man byggde sin offensiv från Lodis och Almirons skickliga fötter, använde sig av Bergessios smartness, Barrientos teknik och utnyttjade Gomez speed. Laget fick lite mjölksyra i slutet av säsongen men som helhet var det mer än en lyckad säsong.
Säsongens bästa spelare: Francesco Lodi. Många var bra i Catania men Lodis klokhet och skickliga mittfältsfötter var viktigast. Grym på fasta situationer.
Säsongens överraskning: Pablo Barrientos. Jag har gillat argentinaren men hade nästan börjat ge upp då han lånades ut hela tiden. Slog äntligen igenom med sin sublima teknik.
Säsongens besvikelse: Davide Lanzafame. Fortsätter att vara skadedrabbad, ojämn och inte tillräckligt vass.
CESENA 4
Allt började med det där förbannade konstgräset för att spara pengar. Om man spelar sina matcher på konstgräs men mestadels tränar på vanligt gräs kan det inte sluta bra. Vi kan lägga till uppskrivna (bland annat av mig själv) nyförvärv som inte levererade, uteblivna vettiga försvarsvärvningar och gamla spelare som inte upprepade sig själva och vi har en säsong i limbo. Jag hävdar fortfarande att allt började med det där konstgräset. Härmed utropar jag facebookgruppen: Free Dino Manuzzi! (Det kanske redan finns en sådan?)
Säsongens bästa spelare: Luca Ceccarelli. En av få som tog ett steg framåt den här säsongen. Snappas säkert upp av någon Serie A-klubb trots stort Cesena-hjärta.
Säsongens överraskning: Ingen.
Säsongens besvikelse: Adrian Mutu. Förväntades bli spelaren som skulle ta laget till högre höjder. Mutu fick antingen svindel eller var det kanske snarare lojhet? Dekadens.
CHIEVO 6,5
Säsongen blev som de ofta brukar för Chievo. Stabila. Alltid så stabila. De vinner alltid rätt matcher för att hålla avståndet till nedflyttningsplatserna, hittar alltid ett och annat fynd, är tämligen färglösa men är alltid lite bättre än vad man tror. Välprogramerad klubb.
Säsongens bästa spelare: Michael Bradley. Amerikanen visade sig vara ett perfekt nyförvärv. Fysiskt stark, spelade smart och jobbade hårt.
Säsongens överraskning: Francesco Acerbi. Spelade knappt alls under första halvan av säsongen men när han sedan gjorde det under andra halvan blev han så bra att Milan nu vill ha honom.
Säsongens besvikelse: Ingen.
FIORENTINA 4
Var ska man börja och var ska man sluta? Det är ju en fråga inte bara för den här säsongen utan även för ägarna Della Valle inför nästa säsong. Sinisa Mihajlovic var inte lösningen, Delio Rossi var det ännu mindre, sportdirektör Corvino kan sina unga talanger men gjorde knappt ett lyckat nyförvärv på två år, Stevan Jovetic var för ensam i sin briljans. Medan man skeppade ut de gamla Prandelli-spelarna slussade man in mediokra eller dåliga spelare. Till slut var man nere och doppade tån i Serie B vilket givetvis gjorde supportrarna sura och spelarna frustrerade.
En säsong att glömma på alla sätt och vis. Nu är det ground zero. År noll. Nu gäller det för Della Valle att visa vilka man är. Aristokratiska vänd-kappan-efter-vinden-martyrer som bara använder Fiorentina för att synas eller kapabla och villiga att satsa och skapa ett vettigt lag?
Säsongens bästa spelare: Stevan Jovetic. Gjorde comeback efter sin skada och såg bättre ut än någonsin. Stundtals briljant. Tyvärr fortsatte skadeproblemen lite.
Säsongens överraskning: Matija Nastasic. Okej, kanske ingen större överraskning för mig då jag hyllat honom så mycket innan, men att han var så pass redo redan nu var imponerande.
Säsongens besvikelse: Delio Rossi. Jag trodde han skulle lyfta Fiorentina men det slutade bara i att poäng-produktiviteten blev ännu sämre och att han pucklade på en egen spelare.
GENOA 4,5
Cirkus Preziosi. Säsongens fiasko måste till stor del tillskrivas president Enrico Preziosi. Han har lekt med transfer-marknaden som om spelare vore hans leksaker, alltid ivrig att göra nya fynd för att sedan sälja dem vidare, bytte tränare hundra gånger innan han valde rätt (Gigi De Canio) vilket han skulle gjort från början.
Genoa hade några få glimtar av höjdpunkter under säsongen då man spelade bra och underhållande fotboll och t ex blev Andreas Granqvist försvarets viktigaste kugge och Rodrigo Palacio blev en målsmed med ett par av Serie A:s läckraste fötter. Men allt innan, däremellan och efter var mest en soppa med ojämnt innehåll. Hur många spelare byts ut den här sommaren Preziosi?
Säsongens bästa spelare: Rodrigo Palacio. Höjde sitt spel rejält och blev plötsligt en målgaranti för laget. Hans säsong speglar verkligen inte lagets.
Säsongens överraskning: Cristobal Jorquera. För mig helt okänd innan säsongen men dök upp som en överraskande frisk fläkt med sin härliga teknik.
Säsongens besvikelse: Cesare Bovo. Var antingen skadad eller helt värdelös. Värvades för att få ordning på försvaret men fick inte ens ordning på sig själv.
INTER 5
Inters problem kan härledas ända till José Mourinhos avsked. Där någonstans försvann Morattis och Inters projekt. Kanske blev man lite paralyserade av att plötsligt ha vunnit allt, lite handlingsförlamade av att inte ha en ordentlig plan B. Benitez kom med taktikpärmar och struktur, Leonardo tog över med new-age fotboll, glädje och sportdirektörstaktik. Spelarnas respons lydde Leonardos mer fria tyglar men när det kom till kritan höll inte det heller.
Sedan kom sommaren då man hamnade på typ sitt femteval av tränare, värvade inget som Gasperini ville ha och värvade inte dem han ville ha. Efter ett par matcher insåg man att man valt fel och in kommer doktor Claudio Ranieri. Med lite struktur och mer igenkännbart spelsystem lyfter sig laget enormt för att sedan resignera totalt vilket drog ner byxorna på “tinkerman” åter igen. Med Ranieri är det liksom att det verkar som att det finns något men till slut visar sig vara en bluff.
En sjätteplats är verkligen inget att hänga i julgran och nu måste Moratti börja navigera rätt. Hur kan Marco Branca sitta kvar? Är det rätt att välja Stramaccioni? Hur ska man undvika alla Forlan, Zarates och Alvarez? Hur ska man lyckas integrera de unga talangernas speltid? Saker måste börja göras rätt. Detta blir en av Inters viktigare somrar på bra länge.
Säsongens bästa spelare: Diego Milito. Hade perioder under säsongen då man trodde han var slut men vips när man summerar året så har han gjort 24 pyttsar. Dubbel derby-hjälte.
Säsongens överraskning: Davide Faraoni. När han väl fick spela gjorde han det mycket bra. Kunde fått ännu mera speltid.
Säsongens besvikelse: Diego Forlan. Det fanns många som svek i Inter men ingen gick från att vara så bra till att bli så dålig som Forlan. Sorgligt.
JUVENTUS 10
Genom Calciopolis mörka dunkel har de vandrat och upp ur Serie B:s gyttja har de klättrat. Några års sökande efter en förlorad identitet. Ferrara, Ranieri och Del Neri var inte svaren. Men när man hittar rätt så hittar man rätt. Antonio Conte kände till Juventus själ lika bra som sin egen. Han lyckades transformera sin energi till laget. Han lyckades få dem att tro på sig själva och på hans spelidé.Nya spelare kom. Spelare som redan fanns i laget vaknade upp. Med fart och frenesi på sin nya arena fick de vind i seglen.
Arturo Vidal gav laget dynamik, målskytte och hjärta. Mirko Vucinic sprutade in finurlighet och briljans. Andrea Pirlo anlände med sin mittfältsgeometri och genialitet, Claudio Marchisio var en mittfältsmotor armerad med många olika kvalitéer och Andrea Barzagli växte ut till en försvarsjätte. Chiellinis kämpaglöd. Buffon och Del Pieros auror. En scudetto blev byggd. Trots spökmål, tjafs om antal stjärnor och fördelar med uteblivet Europa-spel så tycker jag ändå att det bästa laget vann. (citatet här hämtat från min TV-krönika i söndags och fungerar bra även här.)
Säsongens bästa spelare: Andrea Pirlo. Blev den perfekta pusselbiten med sina överskickliga fötter och sin geniala fotbollsintelligens. Blev guld-länken mellan försvar och anfall.
Säsongens överraskning: Andrea Barzagli. Var överraskande bra under våren 2011. Men växte ut till Serie A:s bästa försvarare under säsongen 2011-12. Satte knappt en fot fel under 3185 minuter.
Säsongens besvikelse: Milos Krasic/Eljero Elia. Serben borde ha svävat under Conte men hans ojämnhet och låga självförtreonde visade sig vara intakt från våren 2011. Elia borde också fungerat bra på en kant men var antagligen fortfarande för valpig och inte tillräckligt redo i det defensiva jobbet.