Jag brukar se EM och VM som fotbollens catwalk där senaste modet visas upp. Hur står det till i fotbollsvärlden? Vilka typer av spelstilar gäller? Vilka vindar blåser? Oftast brukar även mästerskapen få som konsekvenser att landslag och klubblag tar efter vissa inslag. Ungefär som att det är grönt som gäller i modevärlden kan det vara att ytterbackarna ska spela på ett viss sätt eller att den defensiva mittfältarens roll har ändrats i fotbollsvärlden. Vilka tendenser har jag då plockat från detta EM?
Jordi Alba – bekräftelsen av den nya ytterbacken
Egentligen är inte Spaniens ytterback Jordi Alba (något av turneringens spelare för mig) en banbrytande spelare men jag ser honom som den ultimata bekräftelsen på hur ytterbackar i dag ska vara och hur de spelar. Vi har mer eller mindre lämnat tiden bakom oss då ytterbackarna inte deltog i det offensiva spelet och inte behövde vara särskilt tekniska. Idag krävs det att ytterbackarna är snabba, tekniska och följer med i offensiven. Självklart är det optimala att hitta en ytterback som t ex Maicon som både har allt det jag nämner ovan samt en stark fysik. Men spelare som Fabio Coentrao, Jordi Alba, Mathieu Debuchy är bra exempel på de nya ytterbackarna som klarar sig bra utan någon större fysik.
Deras spelstil lämnar givetvis risker i defensiven men det får man kompensera med att mittbackarna eller defensiva mittfältare hjälper till att täcka upp. Eftersom fler och fler lag har lämnat det klassiska fyrmannamittfältet blir ytterbackarna mer av total-yttrar där de ska ta hand om hela flanken i både offensiven och defensiven. Martin Olsson är ett bra exempel på att även Sverige försöker hitta denna typ av spelare och även om han har en del att jobba på i det defensiva har han typiska kvalitéer för en modern ytterback. Italien har bra ytterbackar men Cristian Maggio, Giorgio Chiellini, Federico Balzaretti och Ignazio Abate är yttrar som förvisso fyller på med fart i offensiven men som baserar sitt spel mer på energi än teknik. Jag tror vi kan få se fler och fler Jordi Albas i framtiden.
Lagmoral
Under detta EM blev det tydligt hur viktig lagmoralen är. Mästarna Spanien har under en lång tid nu lagt tidigare interna konflikter bakom sig och agerat som ett lag. Spelare som Torres, Iniesta och Xavi är stora stjärnor men har aldrig agerat som om de vore större än laget. Detta tror jag är en fundamental anledning till Spaniens framgångar. Finalmotståndarna Italien hade väl egentligen bara en spelare att tukta i Mario Balotelli och när Prandelli fick honom att till stor del spela för laget och samtidigt få ut hans enorma kapacitet blev resultatet mycket bra. Holland och Frankrike var motsatsen. Båda landslagen hade trupper så starka att de borde kunnat vinna EM men hade stjärnor som agerade bortskämt, spelade för sig själva och där kemin mellan dem gnisslade av avundsjuka och barnslighet. Jag tror att Hollands och Frankrikes tillkortakommanden berodde till största del på detta.
Noll anfallare eller 4-6-0.
Spaniens landslagstränare Del Bosque valde oftast att spela utan en renodlad anfallare. En sorts avdammad och spetsad variant av Hollands gamla totalfotboll. Fabregas valdes istället för Torres och Llorente vilket innebar att man hade Cesc, Iniesta, Silva och Xavi som istället kunde röra sig fritt för att orkestrera offensiven med kortpassningspel. När man väl provade med en striker typ, Negredo, gick det klart sämre. Räkna med att vi kan få se fler lag prova den här varianten inom en snar framtid.
Skickliga fötter är viktigare än hastighet?
Detta EM blev Andrea Pirlos stora bekräftelse. Hans geniala fötter dikterade villkoren i de flesta matcher Italien spelade och hans teknik och skicklighet på att täcka boll övervann hans långsamhet. Spaniens motvsarighet är förstås Xavi som kanske inte är en lika genial passningsspelare men som är lite kvickare. Deras spelartyp är dock snarlika. Hastighet är viktigt i dagens fotboll men inte överallt och hela tiden, vilket tydligt bevisades av Pirlos stora succé under EM. Vi kan också mer eller mindre begrava tiden då alla lag letade efter två stycken Patrick Vieras på mittfältet. Mer eller mindre tror jag också att det blir viktigare och viktigare att mittfältarna har så många strängar på sin lyra som möjligt.
Prandelli-effekten?
Prandelli vågade ändra på historien. Han möblerade om i den italienska fotbollsmentalitetens hus. Han sanerade ut “catenaccion” ur huset, bryr sig inte om längden på spelarna, är inte rädd att satsa på unga spelare, lyckades få ut det bästa ur Mario Balotelli och betonade andra fotbollsingredienser än tidigare såsom bollinnehav, kortpassningsspel och tidig press på motståndarna.
Frågan som landar nu efter EM är hur mycket effekt detta får för de italienska klubblagen? Kommer hans sätt att se på fotboll påverka dem? Både ja och nej tror jag. Någonstans har hans fotboll gett ett så pass positivt eko att det är svårt att förbise för andra yngre tränare men samtidigt är denna process redan igång från fler tränare hos Prandelli vilket jag tar upp lite längre ner. Bollen är alltså redan i rullning.
När det gäller synen på att ge unga spelare är jag inte lika säker. I viss mån är den italienska fotbollen förvisso redan på väg att ändra sin syn på unga spelare men jag tycker fortfarande att förändringen går för långsamt och att fegheten fortfarande är för stor. Detta beror på att klubblagen är så pass beroende av direkt framgång att få har tålamod nog att vänta på att deras talanger blommar ut.. Men som jag sa, saker och ting håller på att ändras till det bättre.
Offensivare fotboll?
Prandellis mer positiva syn på fotboll har förändrat det italienska landslagets mentalitet, men han är inte ensam. Detta är en process som pågår på flera håll. Om vi stannar upp och tar oss en titt på Serie A och deras tränare förstår man varför. Zdenek Zeman, som är något av den offensiva fotbollens guru i Italien, har återvänt till Roma. Antonio Contes Juventus spelar en modern fotboll med fart och med många spelare som följer med i anfallet, Milans Allegri predikar bollinnehav och Mazzarris harakiri-fotboll är ofta väldigt underhållande att se på.
De nya (nygamla eller nästan nya) tränarna i Serie A ger också stort hopp om offensiv fotboll. Lazios nye tränare Petkovic är känd för positiv fotboll under sin tid Schweiz, Torinos Ventura använder sig ofta av en typ av 4-2-4 (vilket vi såg med Bari), Inters unge tränare Stramaccioni har en modig syn på fotboll och vill spela offensivt. Rolando Maran gjorde Varese till ett lag med fart och giftig offensiv, nu finns han i Catania. Ciro Ferrara tar över Sampdoria och kommer säkert vilja satsa på unga spelare och Roberto Donadoni försöker skola om Parma till ett mer spelande lag. Dessutom har Pescara anlitat en Zeman-lärjunge i Giovanni Stroppa.
Sedan har vi tränare som Vincenzo Montella, Stefano Colantuono, Massimo Di Carlo, Francesco Guidolin, Luigi De Canio, Giuseppe Sannino, Serse Cosmi, Stefano Pioli och Massimo Ficcadenti som mer baserar sin fotboll på snabba omställningar men som för den delen inte är några utpräglade defensiva tränare. Deras fotboll måste ändå också anses som relativt underhållande. Trots att kvalitén på trupperna i klubbarna kanske inte är bättre än för några år sedan så kan man nog säga att Serie A är på god väg att bli ännu mer underhållande.
Snart rullas calcions egen catwalk för oss att beskåda och ta ställning om det blir så. Jag är mer än förhopningsfull på den fronten.