Mina Råsunda-minnen

Det blev inte Helgi Danielson och en AIK:are som blev sista målskytt på Råsundas matta. Det blev Edinson Cavani och kanske var det vackrast så. Att planens största spelare fick sätta punkt för historien. Trots att jag aldrig haft Råsunda som hemmarena varken som spelare eller åskådare betyder det inte att jag inte har minnen från arenan. Det har jag.

Som när jag på min svensexa skulle vara med i en deltävling i ett straffsparksjippo på Söderstadion. Man skulle pricka kryssen (10 poäng) eller längst ner i hörnen (5 poäng) medan resten av målet var täckt. En sån där tävling som sker i pauserna och som man är lagom intresserad av när man sitter på läktaren.

Eftersom som jag inte innan visste vad som skulle hända stapplade jag ner på arenan utan några större förväntningar. Ren tur att jag hade ett par enkla gympadojor på mig. Vi var väl tre eller fyra stycken som var med i tävlingen. Vi turades om. Jag var sist. Alla de andra hade satsat på de låga hörnen, jag gick för krysset. Mitt första skott, en sträckt vrist, flög upp rakt i kryssribban.

Plötsligt vaknade en del på läktaren. Andra omgången, nästan likadant. Alla försökte på de låga hörnen och en lyckades. Min tur. Samma sak. Mitt skott träffade på exakt samma ställe. Kryssribban igen. Lite som i den där reklamen med Ronaldinho. Nu gick det ett sus bland Bajen-klacken som börjat intressera sig.

Sista omgången. Inga fler poäng. En kille hade fem poäng. Ville jag vinna var jag tvungen att sätta den. Jag stegade fram utförde mer eller mindre samma skott. Fast lite lägre. I krysset. Nu exploderade Bajen-fansen. Köp Bajen köp! Köp Bajen köp! ekade över arenan. Jag tog momentet i handen och sprang fram till klacken och tackade dem.

Problemet var att man vann inget. Detta var bara en delfinal. Finalen skulle ske i ett senare derby mellan AIK och Hammarby på Råsunda. Första priset var en bil och andrapriset en jacuzzi vill jag minnas. Eftersom det gick ett par veckor hann jag tänka på hur mycket pengar man kunde få om man sålde en splitterny bil.

Den här gången hade jag laddat med riktiga fotbollskor. Vi sköt mot Bajen-klackens sida och jag hörde hur vissa kände igen mig från min uppvisning på Söderstadion. Det gick inte lika bra. Inga skott i krysset. Inte ens nära. Det var nästan så att Bajen-supportrarna som kände igen mig blev besvikna. “The magic moment” var försvunnet. Jag satte en i hörnet. Jag kom trea.

Det blev ett presentkort på MIO för 2000 kr.

***

För ungefär 22, 23 år sedan kom Liverpool på besök till Sverige och Råsunda för att möta ett ihoplockat stockholmslag. Spelare från AIK, Djurgården och Hammarby. Det var ett klassiskt Liverpool med spelare som t ex John Barnes, Peter Beardsley, Bruce Grobelaar och Glenn Hysen.

Det skulle spelas en förmatch också. Ett stockholmslag med tonåringar från AIK, Djurgården och mitt Hammarby. Jag var uttagen. Vi skulle dock inte möta Liverpool utan Dynamo Kievs ungdomslag. Det blev inte speciellt jämnt. Vi blev utspelade. Jag vill minnas att det blev 1-7 eller liknande. De var galet bra både individualistiskt och lagmässigt.

Personligen minns jag bara någon schysst soloraid från min sida, inte mycket mer. Men förmodligen hade jag varit okej eftersom AIK:s tränare ringde mig efter någon vecka och försökte värva mig. Jag tackade artigt nej, av lojala skäl antar jag, och blev kvar i Hammarby ett par år till. Kanske hade min fotbollskarriär tagit en annan vända om jag tackat ja, vad vet jag.

Långt senare fick jag det berättat för mig att den matchen mot Dynamo Kiev inte bara varit en match mellan en massa förglömda tonåringar som ville nå stjärnorna. Andrei Shevchenko hade varit med. Troligen hade jag den dagen blivit ordentligt uppsnurrad av en då framtida legend. Synd bara att man inte förstod vidden av det då (vilket ju var omöjligt).

Men man kan ju alltid spela upp bilderna i huvudet igen och måla upp Shevas pojkansikte och hur han är en av dem jag passerar med lätthet i den där solorajden jag gjorde.

Tack för minnena, Råsunda.