Deus ex machina

Det blev en kväll när San Siro blev en rödsvart fästning, där inte ens fotbollsvärldens mest fruktade och skönspelande aktörer kunde laborera som de brukar.

Milan omfamnade det som till synes verkade vara en omöjlig situation och omvandlade taktik, koncentration till ren perfektion. Det var en stor seger för tränare Allegri och utförandet av matchplanen. Alla visste vad som skulle göras och alla ställde upp till 100 procent.

Milans spelare stod alltid rätt i sina positioner, offrade sig, bröt vid rätt tillfällen och undvek att fälla sina motståndare för frekvent. Milan behärskade konsten att både söndra och skapa. Det är inte lätt, men det är viktigt, inte minst mot ett lag som Barcelona. Om du bara söndrar och aldrig skapar, kommer trycket och bolljagandet till slut äta upp dig, men Milan attackerade med tillräckliga mellanrum för att inhalera både andrum och styrka.

Milan lyckades styra Barca till långsamhet, de fick dem att gå vilse i deras egen labyrint, de rödsvartas försvarsspel blev till ett vackert skådespel. Det var på många sätt väldigt italienskt.

Boateng fick göra mål, ett efterlängtad mål eftersom han haft en så trög säsong men kanske inte ett helt oväntat mål, då dessa matcher är hans typ av matcher. Där adrenalitet dryper där trivs Boateng bäst. Det var liksom bara skönt att se att det fortfarande kunde vara så.

Mexes och Zapata agerade gladiatorer längst bak medan deras sidovagnar, Abate och Constant, gjorde i princip allt rätt på sina flanker. Montolivo var drömskt bra då han både vann boll och agerade kreatör, Ambrosini lyckades dölja sin långsamhet på bästa sätt med att alltid stå rätt (alltså verkligen varenda gång) och Muntari gick från Inter-loser till Milan-legend på en kväll.

Framåt hade El Shaarawy inte alltid de perfekta mottagningarna eller de avgörande rycken på sin sida, men tog det ovärderliga jobbet i båda riktningarna, han lyckades vara tillräckligt jobbig för Barca-försvaret och oändligt tacksam att ha i det defensiva hemjobbet.
Boateng gjorde utan överderdrift sin bästa match för säsongen och Pazzini slet hårt längst fram utan att få några vettiga chanser att laborera med. Tio spelare som agerade i perfektion.

Det är sällan man ser Barcelona så harmlösa och skapa så lite chanser (egentligen inte en enda riktigt farlig chans). Jag tycker det var märkligt att Iniesta inte spelade på mittfältet då varken Xavi, Fabregas eller Buquets är kapabla att göra sin gubbe på samma sätt som han. Där fick Milan en del gratis. Har du en mittfältare som tar sig förbi sin motståndare bryts mönstret, man förändrar villkoren. Det fanns fler fel att hitta hos gårdagens Barcelona men jag gillar bättre att låta matchen vara Milans triumf än Barcelonas stapplande motgång.

För en storslagen triumf, det var precis var det var.