Dagen efter att Napoli bara spelat 0-0 mot Udinese och hamnat sex poäng efter Juventus kändes det lite som luften gick ur seriefinalen mellan Napoli och Juventus.
Men ju mer fredagen närmade sig, desto mer steg stämningen, desto större blev förväntningarna. För trots allt skulle Napoli bara vara tre poäng efter om man vann seriefinalen.
Tanken på ett fullsatt San Paolo ger en fjärilar i magen och det är just hemmastödet som ofta är ett av Napolis största vapen. När Napoli lyckas locka ut odjuret ur San Paolo trampar de på gaspedalen, höjer adrenalinet, får motståndarna att darra och gå ner på knä.
Men Napoli lyckades aldrig riktigt plocka fram odjuret igår. Juventus visste tidigt att de skulle såra sina motståndare i djupledspelet och Napoli släppte aldrig riktigt fram modet. Eller så saknades bara självförtroendet och övertygelsen.
Giorgio Chiellini skallade in 0-1 med styrka, Goran Pandev vandrade i ett vakum, Edinson Cavani fick aldrig några målchanser medan Marek Hamsik hade för lite boll. Juve sjönk längre och längre ner i plan men hade ändå rätt bra kontroll och Mirko Vucinic brände en jättechans till att göra 0-2.
Gökhan Inler letade febrilt efter sina regissörsnycklar, hade för stor felprocent men var ändå den som hittade lösningen till kvitteringen med ett skott som styrdes in via en Juve-spelare.
Visst skulle Cavani blivit utvisad. Armbågen i Chiellinis ansikte var kanske inte superhård men den såg ut att vara med flit. Men visst skulle även Cavani kunnat fått en straff innan när Chiellini hängde över honom i straffområdet. Båda gångerna var det straffområdesdomaren som tog besluten.
Napoli försökte mest men fick aldrig den vanliga desperadon att kicka igång, varken Pandev eller Insigne kan längre komplettera Cavani och Hamsik som en tredje kraft och spelare som Inler och Maggio är inte riktigt i toppform.
För mig hade matchen två giganter. Giorgio Chiellini hade många dueller med Cavani, fick en armbåge i ansiktet men gnällde inte, kämpade på och sökte fred med sin duellant. Chiellini kan ge men han kan också ta, det var snyggt gjort. Med sin 30-tals brooklyn-boxar-look fick Chiellini vråla sitt King-kong-vrål efter sitt modiga nickmål och han höll tätt i försvaret. Hans återkomst lät höras av sig.
På den andra sidan stod matchens andra gladiator. Valon Behrami. Han vann boll om och om igen. Han städade upp andras misstag, stod rätt eller såg till att ta sig till rätt plats och slet som ett djur. Behrami vet också sina begränsningar, han leker sällan speluppläggare, han vinner boll och levererar vidare fort. Han vet vad han är bra på och försöker inte överdriva sin roll och ofta är det just den självinsikten som gör honom så bra.
Juventus åkte ner med uppdraget att inte förlora, vilket de lyckades med. De behåller sitt säkra grepp om ligan. För Napoli innebar 1-1-resultatet att de inte är avsågade från scudetto-striden men samtidigt måste de snart också börja snegla bakom ryggen.
För lagen bakom kan ha fått vittring på andraplatsen.