Pandoras Box

Vi blev blåsta på konfekten. Paolo Tagliavento förstörde festen. Det var som att han öppnade Pandoras box. Allting började med det felaktiga beslutet att visa ut Tomovic. Det var ingen målchans-utvisning och armbågen tog  inte tiilräckligt hårt. På sin höjd var det ett gult kort.

Därefter, säkerligen medveten om sitt misstag, började färden mot kompensation. Först blåste han felaktig straff när Ljajic föll lätt och sedan skulle nog Milan haft en straff i slutet när bollen tog på Roncaglias arm. Jag tycker alltid att dessa handssituationer är svårbedömda och godtyckliga men visst hade Tagliavento blåst straff om Fiorentina t ex hade lett med 2-1.

Jag har svårt att uppskatta en match som blir så förryckt av en domares insats. Innan Tagliaventos misstag började var det dock Pizarros misstag som satte prägeln på matchen. Hans sävlighet ledde fram till Montolivos 0-1-mål. Milans nyblivna lagkapten var i sin återkomst kanske planens bästa spelare. Även om jag tycker att han förtjänar varenda busvissling från Viola-supportrarna så var det starkt att vara så bra under de speciella förutsättningarna.

På något sätt kändes det rätt att inget lag vann under Tagliaventos galna circus. Fiorentina hade kanske vunnit utan utvisningen. Milan hade troligen vunnit utan det första straffmålet men samtidigt hade kompensationen aldrig skett om inte utvisningen hade ägt rum. Ingen situation kan ryckas ur sitt sammanhang.

Ett sammanhang som Tagliavento inte hade någon som helst koll på.

***
Tyvärr slutade inte domar-eländet där. Inter hade tagit ledningen med 1-0 mot ett onödigt defensivt Atalanta. När Bergamo-laget sedan istället släppte på handbromsen lite och bytte in Marko Livaja (tänk om Inter inte hade släppt honom) förändrades matchen. Kvitterat och Inter såg labilare ut.

Som om Inters skadeproblem inte var tillräckliga linkade Cassano av. Inga anfallare kvar. Men vad gjorde det när inhoppande Ricky Alvarez plockade fram en konkretism vi inte sett förut och på ensamt manér ändrade 1-1 till 3-1. Avgjort? Nej då.

Nu klev domare Andrea Gervasoni in i bilden. Först trodde man att han menade att Ranocchia hade dragit ner Livaja. Senare förstod man att han trodde att det var hands på Samuel. Eller snarare ingen förstod det Gervasoni trodde att han förstod. Han hade helt enkelt uppfunnit en straff. Denis från elva meter och reducering till 3-2.

Som så ofta när Inter får en motgång emot sig börjar de spela förvirrat, slarvigt och kaotiskt. Atalanta vänder osannolikt till 3-4. Nu är givetvis tredjeplatsen är ouppnåelig. Stramaccioni har sett så där sammanbiten och rädd ut de senaste veckorna. Som ett barn som ska börja brista ut i gråt för att det är över. Hans dröm är över. För Inters del är det nog ingenting att vara ledsen över men Massimo Moratti har väldigt mycket att åtgärda i sommar och framöver.

Det kan inte ens Gervasonis pinsamma domarinsats ändra på.

***
Napoli däremot slapp både kaos och större bekymmer. Mot Genoa hade de relativ easy peasy när Goran Pandev och formstarke Blerim Dzemaili ordnade en 2-0-seger. Nu tog man ett litet ryck gentemot Milan.

***
Josip Ilicic hade fanatstisk galaföreställning mot Sampdoria. Han lurade upp ett par Sampdoria-spelare  på läktaren och bjöd på ett av säsongens ljuvligaste mål. Hans och Miccolis form har nu plötsligt gett hopp om ett liv i den högsta serien nästa säsong. Inte desperat hopp utan realistiskt hopp.

***
Antonio Di Natale bröt sin lite halvdåliga form med dubbla mål mot Chievo. Ett av dem med en superb volleyträff. Finns det något mer att tillägga om denne fantastiske lirare?

***
Efter turbulenta matcher, snygga mål, usla domarinsatser, spelare som slåss, Galliani som gormar framför åttaåringar kändes det som att man slängts in i en torktumlare. Ikväll väntar ett Rom-derby.

Vad väntar där tro?