Jag hade ju inte tänkt skriva någon blogg idag men eftersom det nu verkar vara mer eller mindre klart att Massimo Moratti kommer sälja majoriteten av Inter till Erick Thohir lägger jag upp denna text i repris.
***
Jag log tillsammans med Inters supportrar. Jag gladdes åt Javier Zanetti, Samuel Etoo och alla de andra spelarna som heroiskt kämpade sig fram till den där Champions League-bucklan.
Men framför allt var jag glad för Massimo Morattis skull. Efter alla år av investerade pengar och spruckna drömmar var detta det stora sportsliga ögonblicket i hans era som president för Inter. Kanske hade de där återlämnade scudettona ett visst värde men det var inget som vanns i stunden, det fanns inget adrenalin som fick explodera ut i ett veckolångt lyckorus.
Men den där heliga trippeln (Scudetton, C.L och Italienska cupen) blev aldrig startskottet till en stor era, snarare början till slutet. Jose Mourinhos och Inters konfettiprydda triumfmarsch var som en sjuhelvetes avslutningsfest. Som att alla misslyckanden och alla marginaler som hamnat på fel sida samlats och plötsligt ville betala tillbaka för lång och trogen tjänst.
Massimo Moratti föddes mer eller mindre in i Inter. Pappa Angelo var ju Inters president mellan 1955 och 1968, då Helenio Herreras ”Il Grande Inter” myntades. Massimo har med stort hjärta rått om det blåsvarta huset i 18 år nu. Få presidenter har lagt ner så mycket pengar, känslor och omtanke som Massimo Moratti har gjort.
Nu är det på väg att ta slut. Och kanske är det framför allt nu som Moratti visar sin styrka. Att ge upp innan det går åt skogen. Att erkänna att det finns ett slut, att faktiskt våga släppa taget.
Precis som Massimo föddes Erick Thohir in i sin faders värld. Pappa Teddy var en av grundarna till Astra International och både Erick och hans äldre bror Garibaldi (ja, han är döpt efter den italienske frihetskämpen) är idag väldigt rika och inflytelsesrika män i Indonesien.
År 2001 skapade Erick Mahaka Group som siktat in sig på bland annat tidningar, TV och internet. Erick Thohir är inte främmande för sportens värld. Han är bland annat delägare i Philadelphia 76:ers och ägare av amerikanska fotbollslaget DC United.
Men övertagandet av Inter skulle innebära något annat. I 76:ers är han bara minoritetsägare och när det gäller DC United så är fotboll i USA fortfarande en reklam-gäspning i pausen mellan en NBA – eller en NFL-match. Att ta över Inter skulle innebära en annat sorts ansvar.
Så nu kommer det regna pengar över Inter som i PSG och Manchester City? Nej sannolikt inte. Framför allt för att Thohir inte har den enorma ekonomin bakom sig men också för att han inte verkar tro att det är den rätta vägen att gå. Åtminstone är det vad han säger. Det är bättre att spendera sunt än mycket, menar han. Men att köpa loss stora delar (det talas om 60-80%) av Inter, det har han råd med och det lär skjutas till pengar till nyförvärv inom kort. Kanske redan till vinterns transferfönster.
Än så länge säger Thohir de rätta sakerna, ler det rätta leendet och har satt på sig den rätta kostymen. Men vi vet inte vad som döljer sig bakom det. Visst kommer det finnas en oro för att Thohir är en ny Abdullah bin Nasser (Malaga) eller Suleyman Kerimov (Anzhi).
Men bara för att det är en utländsk ägare behöver det inte innebära kortvarig satsning. Det finns italienska ägare som kommit och gått innan du sagt godmorgon och det var faktiskt 10 år sedan Roman Abramovich köpte Chelsea. Det har man nästan hunnit glömma bort.
Om Thohir tar över Inter hoppas jag att han satsar seriöst. Men inte bara med plånboken. Utan precis som Massimo också från botten av sitt hjärta.