Stora trion rycker i lilla uppförsbacken

Medan Juventus klättrade till en 4-0 seger mot Catania måste man nog påstå att Napoli hängde på med hjälp av lite domar-doping. Fiorentina skulle ha haft straff när Juan Cuadrado sparkades ner i straffområdet men istället blev colombianen utvisad för filmning. Calvarese har alltid varit en relativt medioker domare men även en medioker domare borde ha sett bättre. Jag räknar med att Cuadrados utvisning blir hävd i efterhand. Allt annat vore en skandal och total brist på självinsikt.

Annars var Dries Mertens mål en riktig pärla. Vilket även Kakas första fullträff för säsongen var. Brassen var Milans främsta glädjeämne men tyvärr fanns det inte så mycket mer positivt att rapportera om Milan. Lazio förtjänade sin poäng och hade dessutom ett par bra chanser att knipa segern i slutet.

Så fort jag började ifrågasätta Di Natale och Udinese och att de gått i väggen så gör han givetvis mål och de vinner. Nu börjar väl den sedvanliga jakten på Europa-platser gissar jag. Med tanke på att deras andra målskytt hette Muriel och att Pereyra spelade fram är oddsen goda att de fått igång sina tre viktigaste offensiva spelare.

Jag vet inte om Torino och Giampiero Ventura älskar dramatik, spänning och oavgjorda resultat men återigen är man med i en match där det svänger och slutar 3-3. Emersons 3-2-mål var kanske omgångens snyggaste.

Genoa hade en del flyt mot Parma som hade flera fina chanser där de var nära att göra mål. Gilardinos mål räckte dock till seger.

Verona och Luca Toni vet bara hur man vinner på hemmaplan och ångar på i sitt gula lok.

Beröm till Bolognas ledning som inte sparkade Stefano Pioli när t ex Zamparini eller Cellino hade tryckt på avfärdarknappen för länge sedan. Nu har Bologna två raka segrar och 0-3 borta mot Cagliari utan Diamanti och det är starkt jobbat.

Apropå president Cellino och avtryckarknappar så har Cagliari förlorat två raka nu.

Mina odds för tränare som kan sparkas innan eller efter helgen ser ut så här:

Delio Rossi (Sampdoria) 60 % Eusebio De Francesco (Sassuolo) 60 %
De ligger sämst till därför att de möts i helgen. Förloraren där kan ryka.

Massimiliano Allegri (Milan) 50 %
Vete tusan om han har råd att tappa poäng mot Fiorentina men även om de gör det lär man inte sparka honom förrän efter Barca-matchen i så fall.

Giuseppe Sannino (Chievo) 50 %
Matcherna mot Roma (ikväll) och Bologna lär avgöra hans framtid. 0 poäng och det är goodbye.

Davide Nicola (Livorno) 40 %
Inte så säker på att president Spinelli gillade upphämtningen från 0-2 till 3-2 mer än han blev irriterad på att det blev 3-3 och bara en poäng till slut. Matchen mot Atalanta i helgen känns viktig.

Luigi De Canio (Catania) 20 %
4-0 mot Juve svider och Napoli borta i helgen är inte lätt. Jag ger honom dock två matcher till innan de tar tillbaka Rolando Maran.

Diego Lopez (Cagliari)  20 %
Lopez har bra rykte och är omtyckt. Men om två förluster förvandlas till tre i helgen kan det börja klia i Cellinos fingrar.

Vore det inte typiskt om Romas första poängtapp kommer mot det lag som ligger sist? För mig är den ologiken väldigt logisk.

Kanske satte han också morgonkaffet, eller snarare nattmackan, i halsen när han såg German Denis kraftnicka in Atalantas kvittering bakom Handanovic. Eller svor varje gång Kovacics och Guarin fick bollen för långt ifrån sig. Eller blev irriterad av att Mazzarri använder sig för lite av Mauro Icardi.

Kanske var han ändå nöjd med en poäng mot Atalanta. Det var ju trots allt ett rättvist resultat sett till spel och chanser.

Om Thohir kommer bli en president som kommer ha mycket eller lite tålamod får tiden utvisa. En som verkar ha tappat tålamodet är Silvio Berlusconi. Det var väntat. Att det efter Parma-förlusten skulle läcka ut en Silvio-irritation. Med tanke på position och poängskörd är det väl heller inte helt konstigt att Massimiliano Allegri sitter löst till. I vilket fall inte i den italienska vardagen. Ikväll mot Lazio har han ryggen mot väggen den gode Allegri.

Man kan tycka vad man vill om den Toscana-födde tränaren men inte tusan är det främst hans fel att Milan befinner sig där de befinner sig. Men man sparkar inte den som sitter på knappen till falluckan (även om en försäljning av klubben kanske vore det bästa).

När Milan gör en bra insats som t ex i förra veckan mot Barcelona är Berlusconi väldigt snabb på att framhäva att Allegri lyssnat till hans råd. Givetvis hade han inte sagt ett pip om några råd om Milan hade förlorat med 0-4. Då hade Allegri fått stå där själv med brallorna nere. Det är så han jobbar den gode Silvio.

Om inte Allegri sparkas under säsongen kommer han ändå få lämna efter den. Det är skrivet i stjärnorna och det är tydligt undertecknat i Berlusconis agenda. Det höll ju redan på att ske innan sommaren då Galliani troligen till slut fick medla för att behålla Allegri.

Han fick fortsätta men under förutsättningarna att spela som Berlusconi vill. Alltså med en trequartista bakom två anfallare. Det är väl därför Valter Birsa fått så många chanser från ingenstans. Hur mycket som är Allegris egen själ i detta och hur mycket som är nickedocka är inte lätt att avslöja, men att försvaret läcker, det gör det nog oavsett. Matchen mot Lazio är naturligtvis väldigt viktig för Allegris framtid.

Adriano Galliani har nog bett Pippo Inzaghi att värma upp.

***
PS* Vem som än tränar Milan efter jul, borde vara förtrolig med 4-2-3-1. För den här formationen är inte så pjåkig om man får alla att fungera på alla cylindrar: Gabriel, De Sciglio, Mexes, Rami, Abate; De Jong, Montolivo; Honda, Kaka, El Shaarawy; Balotelli.

***
PS* Fiorentina-Napoli är en riktig pärla till match ikväll.

Omgångens topp:

1. Marco Parolo (Parma)

Förmodligen har de flesta glömt bort den där fantastiska Cesena-Parolo som dök upp för ett par år sedan. Emilia-Romagna-klubben hade precis tagit sig upp till den högsta serien och överraskade alla med sin frejdiga fotboll. Parolo var mittfältsnavet i det laget med sin tvåvägs-dynamik, fina skott och taktiska skicklighet.

I drygt tre år tappade han formen och föll i glömska. Nu har han vaknat och påmint oss om vad den 28-årige Lombardiet-födde mittfältaren kan. Kanske är han nu i sitt livs form. Hans två mål mot Milan tog honom upp på fem totalt, men han har även stått för fina framspelningar och gediget mittfältsspel. Fortsätter han så här är det inte fel att han plockar upp sina azurblå drömmar igen.

Inte för att han inte redan var het på transfer-marknaden men efter sina två mål mot Chievo blåste han upp sitt värde ytterligare ett snäpp. Att han varit den där Boogie Woogie-yttern med dribblingar som vapen visste vi vid det här laget men nu när han börjar göra mål och på allvar bli en bättre poängspelare kommer toppklubbarna skrika efter hans namnteckning.

3. Michael Bradley (Roma) & Miroslav Klose (Lazio)

De spelar i var sitt Rom-lag. De var båda inhoppare i söndags. De blev båda matchvinnare. Michael Bradley hoppade in för att stärka mittfältet då Roma blev en man mindre eftersom Maicon dragit på sig ett rött kort. Det gjorde Bradley. Men han gjorde mer än så. Han avgjorde matchen med ett fint placerat skott vilket skickade Roma till den sjunde himlen med sin nionde raka seger. Amerikanen fick agera oväntad hjälte.

Klose hoppade in i halvtid mot Cagliari och såg äntligen oförskämt pigg ut. Men han såg inte bara formstark ut. Han förändrade matchen. Först nickade han 1-0 till Lazio och sedan fixade han straffen som Candreva säkert satte. Att få tillbaka en Klose i form är oerhört viktigt för ett Lazio i gungning. Tysken fick agera behövlig hjälte.

Omgångens flopp:

1. Kevin Constant (Milan)

Omgångens lag (3-5-2):

Mattia Perin (Genoa) (1)
Räddade sitt Genoa från en storförlust mot Juventus. Räddade minst fyra givna mål.

Leandro Castan (Roma) (2)
Räddade ett mål på mållinjen och höll ordning på Udineses attacker med tuffhet och skicklighet.

Mehdi Benatia (Roma) (5)
Den röda muren fortsätter att storspela. Mot sitt gamla lag var han återigen omöjlig att passera.

Rolando (Inter) (1)
Såg äntligen ut som den Rolando som slog igenom i Porto. Säker bakåt, målskytt framåt.

Juan Cuadrado (Fiorentina) (2)
Super-yttern dansade med Chievo-försvararna när han stod för två gjorda mål. Stekhet bland Europas toppklubbar.

Marco Parolo (Parma) (2)
Två mål varav ett blytungt då han prickade in segermålet mot Milan på övertid. Är i otrolig form.

Arturo Vidal (Juventus) (3)
Ett skott i ribban och ett iskallt straffmål. Den Vidal vi är vana att se.

Antonio Candreva (Lazio) (2)
Den som ville och kunde mest i Lazio (med Klose). Målskytt på straff.

Jonathan Biabiany (Parma) (1)
Pulvriserade Constant med sin snabbhet och låg bakom Parmas första mål.

Carlos Tevez (Juventus) (3)
Fundamental för Juve med sitt kompletta anfallspel. Gör mål, täcker boll, spelar fram och jobbar hårt. Bäst på plan mot Genoa.

Antonio Cassano (Parma) (3)
Gjorde Parmas andra mål och spelade fram Gargano när han sköt i ribban. Gjort stor succé.

****

Luca Antei (Sassuolo) (1)
Den Roma-fostrade mittbacken gjorde en storstilad insats mot Catania. Håll ögonen på denna 21-åring.

Kevin Strootman (Roma) (1)
Spelar alltid smart och missar sällan i passningsspelet. Var väldigt nyttig sista tjufem minuterna när Roma spelade med tio man.

Gonzalo Higuain (Napoli) (2)
Behövde aldrig plocka ut det bästa ur sig själv mot Torino, men var hur säker som helst på sina straffmål. På väg tillbaka.

***

Skytteligan:
1. Giuseppe Rossi (Fiorentina) 8 mål  2. Alessio Cerci (Torino), Rodrigo Palacio (Inter) 6 mål 3. Marek Hamsik (Napoli), Jorginho (Verona) Carlos Tevez (Juventus), Marco Parolo (Parma), Gonzalo Higuain (Napoli)  5 mål  4. Alessandro Florenzi (Roma), Jose Callejon (Napoli), German Denis (Atalanta), Arturo Vidal (Juventus), Antonio Cassano (Parma) 4 mål.

***
Serie B-elvan:
Iacobucci (Latina), Mazzotta (Crotone), Laurini (Empoli), Mammarella (Lanciano); Casarini (Lanciano), Brugman (Pescara), Seymour (Spezia), Politano (Pescara), Sodinha (Brescia); Ebagua (Spezia), Tavano (Empoli).

Berlusconis springpojke (aka vice-president och sportdirektör) Adriano Gallianis uppdrag är tydligt: försök skapa ett topplag genom att spendera så lite pengar som möjligt. Man letar med ljus och lykta efter utgående kontrakt och chansar med värvningar som Silvestre, Constant och Birsa. När man väl hade pengar lade man dem på anfallare som Alessandro Matri fastän man behöver förstärka försvaret rejält.

När Roma och Napoli sålde av sina spelare värvade man andra spelare för att förstärka laget, när Milan sålde Thiago Silva och Zlatan var det för att sänka lönekostnaderna och täppa igen skulder.

Nu står man med en märklig blandning av spelare. Lite som ett cirkussällskap. Ett försvar med vildhjärnor eller sömniga mittbackar och mittfältare omgjorda till ytterbackar. “Fynden” från Genoa som redan har gjort sina bästa matcher i sina Milan-karriärer, en återvändande hjälte som vi inte riktigt vet vart han står, en brasiliansk beach-fotbollspelare som toppar var femte match, en skadad faraon som är Milans hemliga kassako, en superstjärna man försöker normalisera.

En nyrakad Mario Balotelli utan bling-bling. Som att plocka av honom hans superkrafter ungefär. Så kändes Super-Mario mot Parma, helt enkelt inte speciellt super längre. Det brukar ju vara så att när problemen är av så hög grad börjar man söka fel på fel ställen.

Blandningen av Balotelli och Kaka känns extrem och jag är osäker på om den kommer fungera. Man mixar det mest rebelliska man kan tänka sig med det mest godtrogna. Tänker man att de ska lära sig av varandra? Att de ska bli varandras ying och yang? Kommer det inte bara i själva verket sluta med att Kaka tycker att Mario är en odåga och att Balotelli tycker att brassen är en tråkig, väluppfostrad missionär?

Kanske är detta ett Milan som förlorat sin identitet. Man vill vara lyxlirare men har inte råd, man vill skapa nytt men har alltid kvar en fot i nostalgins kittel. Detta är ett Milan som ena dagen skapar hopp med rätt fina insatser som den mot Barcelona i veckan för att sedan falla ihop som mot Parma igår.

Jag tvivlar inte på att Milan kan vinna mot Lazio på onsdag. Men jag tvivlar på att de kan få ihop tre, fyra bra matcher i rad. Jag tvivlar på att klubben vet vad de gör och vad de vill.

Bunga Bunga-festen är kanske helt enkelt över.

***

Roma är väl kanske Milans kontrast just nu. Smarta värvningar, bra mix av spelar-typer, ägare som vill bygga en nya arena och ett lag som inte släpper in några mål. Igår tog man mot Udinese nionde raka segern fastän man var tvungna att spela med tio man sista tjugo minuterna. Man lät sig inte vika ner sig fast Maicon blev utvisad, man hade ändå hade kontrollen på matchen. Det var imponerande att se. Det känns som att Roma och Rudi Garcia alltid hittar en lösning till varje match. Lösningar som leder till segrar.

***
Jag undrar däremot om inte luften har gått ur Udinese. Att det har blivit en Europa-utslagning för mycket, att ombyggnaden av arenan skapat en känsla av ödslighet, att en del spelare ser klubben tydligare som en mellanstation än de gjort innan. Jag har ju i och för sig känt så tidigare och då har Di Natale börjat spotta in mål igen och de har börjat sin sedvanliga klättring i tabellen. Men någon gång lär det ju inte bli så. Kanske är den tiden nu.

***
Napoli fick åtminstone en straff för mycket mot Torino. För övrigt var det en rätt seg historia där Torino aldrig hittade sin högre växel och Napoli som aldrig behövde eller ville lägga in sin.

***
Juan Cuadrado håller på att blåsa upp sig på transfermarknaden. Vi snackar stora pengar. Hans förmåga att ta sig förbi sina motståndare är sådant som klubbarna letar efter idag. Jag gissar att Fiorentina behåller honom säsongen ut (om det inte kommer ett bud på 45 miljoner euro eller mer) men sedan kan nog budgivningen börja.

***
Juventus massakrerade Genoa första halvtimmen och det kunde ha varit tennis-siffror om inte Mattia Perin haft en bra dag. Kanske var motgångarna i Florens och Madrid rätt tändvätska för Juventus att ta nästa steg? Eller så måste nästa steg trots allt tas på transfermarknaden i januari.

***
The return of the Klose. Tyskens inhopp gjorde verkligen skillnad. Miroslav Klose var på rätt plats och nickade in 1-0 och fixade sedan straffen som Candreva sedan satte. Dessutom såg han för första gången den här hösten oförskämt pigg ut. Det är väl precis vad Lazio behöver.

Det betyder att det finns två tränare som måste vinna idag. Massimiliano Allegri och Vladmir Petkovic. Milan och Lazio bör inte tappa mer i striden om Europa-platser. Allegri har mycket riktigt pratat om att matchen mot Parma är en nyckelmatch.

Givetvis framför allt poängmässigt men även på en del andra plan. Dels så gäller det att följa upp en klart positiv match mot Barcelona, samma typ av koncentration och försvarsarbete måste upprepas. Sedan blir det intressant att se Balotellis reaktion på den kritik han fick i veckan av sin tränare. Nu ska det tydligen bli mindre bling-bling och bättre inställning. Nu blir det också andra gången han och Kaka spelar tillsammans. Deras kemi är troligen helt avgörande för Milans närmsta framtid.

Spekulationerna i veckan menade att Petkovic har en dryg vecka på sig. Att de tre närmsta matcherna kommer bli avgörande för hans framtid. Personligen skulle jag inte sätta sådana ultimatum då jag föredrar Petkovic framför de namn som nämnts. Men matchen mot Cagliari ikväll är den första i raden som måste vinnas.

Två lag som inte har råd att tappa fler poäng. Inte minst för att de möts på onsdag.

***
Förmodligen var det främst Verona som var dåliga snarare än att Inter var särskilt bra. Men Mazzarris gäng visade ändå försök på snabbt passningsspel och hade god kontroll på matchen. Den som imponerade mest på mig var Rolando. Kanske inte så mycket för målet utan för att han äntligen visade den typen av försvarsspel som gjort honom till landslagsman. Kanske handlar det trots allt mest om acklimatisering för portugisen.

***
Juventus är på krigsstigen. Genoa kan få lida för att de kände sig orättvist behandlade mot Real Madrid i veckan.

***
Antonio Cassano vs Milan. Finns mycket att hämta där.

***
Att vinna mot Juventus inför fullsatt stadion där man har publiken i ryggen är spektakulärt och underbart men vill man vara ett topplag gäller det att vinna de matcherna där det är svårare att “tända till”. Fiorentina måste visa att de kan följa upp segern mot Juventus med att vinna mot Chievo på bortaplan om man vill drömma om Champions League.

Om ni missat det så gör alltså Luigi De Canio debut på Catanias bänk idag.

***
Roma möter Udinese utan Francesco Totti och Gervinho. Dags för första poängtappet kanske?

Är det just där vi befinner oss i Casa-Lazio? Ett hem som håller på att nedmonteras för att göras om? Min känsla är att det är fallet. Att det kan börja hända saker. Innan säsongen var utgångsläget lite nu eller aldrig för Lazio. Sista försöket till en Champions League-plats med detta gäng. Men känslan av aldrig kom hastigt och olustigt.

Miroslav Klose har inte bara hintat om att det här blir hans sista säsong i “biancoceleste”, det känns som en garanti att det blir så. Ryktena om att Hernanes vill lämna efter säsongen eller redan i januari är inte nya, det har varit ett faktum ända sedan han inte velat förlänga sitt kontrakt med Lazio. Klose och Hernanes kommer inte bära den ljusblå tröjan nästa säsong. Det kan vi mer eller mindre utgå ifrån.

Och där någonstans börjar även Lazios revolution. Men den kan komma att fortsätta med att Vladimir Petkovic försvinner också. Redan innan jul om resultaten inte blir bättre eller om den välartikulerade sergeanten tröttnar själv och lämnar in sin avskedsansökan.

Sinisa Mihajlovic väntar i kulisserna. Kanske har Claudio Lotito förträngt Mihajlovics totala misslyckande i Fiorentina. Kanske litar han bara till att han troligen är ett populärt namn bland supportrarna sedan hans tid i klubben som spelare.

Men med Mihajlovic kommer också den övriga revolutionen. En föryngring av truppen, att spelare som Felipe Anderson, Onazi, Bryan Perea, Keita Balde ska lotsas in som lagets nya stjärnor. Jag undrar om Mihajlovic är rätt namn för det. Jag är tveksam till att han har tålamodet och kunnandet att lära och ge de yngre spelarna chansen. Jag ser mycket hellre att Petkovic vill och får fortsätta att bygga ett nytt lag. Vem som än lotsar laget vidare går nog en tuff tid till mötes.

Jag kan i vilket fall se de där sprickorna i i taket.

Det som bör irritera Juventus är att det röda kortet mycket väl kan ha avgjort matchen mot Real Madrid. För så länge matchen spelades elva mot elva var de svartvita inte sämre utan tvärtom så var det Juve som fram till dess hade haft flest avslut på mål.

Innan det röda kortet hade samme Chiellini dock klantat bort Juventus starka upphämtning med att helt onödigt lägga armen om Sergio Ramos i straffområdet. Naturligtvis var det otroligt dumt gjort. Inte minst när Juventus hade gjort en så pass bra halvlek, där de långa stunder lyckats sätta press ett Real i deras egen borg.

Nu står Juventus inför det faktumet att de helst måste vinna resten av sina matcher, möjligen kan sju poäng räcka, vilket är tufft men inte omöjligt. Real Madrid känns långt ifrån som den vita demon som man gjorde för två år sedan så gör Juve bara en toppinsats om två veckor liknande den man var på väg att göra igår är det ingen omöjlig uppgift.

Men då krävs det större skärpa hos domare och vissa mittbackar.

***

Bäst i Juve igår: Paul Pogba
Klev in helt respektlöst på Bernabeu och var alltid inblandad i matchens puls. Nickade fram till Llorentes mål.

Sämst i Juve igår: Giorgio Chiellini
Straffen var både onödig och avgörande.

Men Milan höll ut och lyckades även de skaka fram ytterligare ett par chanser. Som när Robinho märkligt missade bollen i vad som skulle blivit ett friläge, jag gissar att det helt enkelt bara var The Ying and yang of Robinho.

Milan fick med sig en poäng mycket tack vare De Jong, Montolivos och Muntaris kämpaglöd och skärpa och mycket tack vare att Mexes och Zapata höll sig koncentrerade i 90 minuter men det som gav Milan-supportrarnas störst hopp för framtiden var Kakas fina inledning. Om det var en tendens till vad som komma skall och inte bara ett sporadiskt adrenalin-ryck kommer han ge Milan behövligt bidrag till deras offensiv som varit alltför beroende av Balotellis och hans bravader.

Poängen som plockades kan bli viktig till slut. Om inte Celtic vinner över Ajax borta så bör det räcka med seger mot Ajax på hemmaplan för att ta sig vidare.

Poäng togs även på Stadio Vélodrome i Marseille. Tre stycken dessutom. Napolis seger visade sig inte bara vara en behövlig uppryckning efter Roma-förlusten utan även en helt nödvändig seger för att inte hamna efter Dortmund och Arsenal. Nu står alla tre på sex poäng och avslutningen kommer bli en rysare.

För Napoli var det positivt att Higuain var tillbaka, att Dries Mertens såg sanslöst vass ut, att Duvan Zapata börjar visa vad han kan och att Federico Fernandez återigen gjorde en stabil match.

Inslag som lovar gott inför en tuff höst med många matcher.

1. Giuseppe Rossi (Fiorentina)
Detta var på många sätt Giuseppe Rossis stora återkomst-fest. Hans bekräftelse om att han är tillbaka bättre än någonsin. Landslagsuttagningen i förra veckan var bara en försmak. Hans tre mål mot Juventus var huvudrätten, en insats utöver det vanliga. Ett straffmål, ett skott som Buffon troligen borde ha nypt, men också ett tredje gjort på ett kliniskt sätt. Men det spelar ingen roll hur målen görs bara att de görs.

Nu har Rossi gjort åtta och leder skytteligan och på vägen dit plockade han med sig en gammal dam som offer. Något som gjort honom till Florens stora hjälte en bra tid framöver. Han är den någon som fått Florens gator att eka av fest och jubel, någon som fått alla hardcore-Viola fans att drömma. Fiorentina har fått sin efterlängtade symbol.

2. Miralem Pjanic (Roma)
Äntligen har det lossnat för den lilla bollsnickraren från Sarajevo. Och visst leker livet för Pjanic. Först var han i veckan med om att ta Bosnien till deras första VM-slutspel någonsin och sedan sänkte han Napoli med ett vackert frisparksmål och med en säkert slagen straff. Det är han som ger Roma det där lilla extra på mittfältet framför de defensiva jättarna De Rossi och Strootman. Det är Pjanic som är kreatören och passningsmotorn. Det ser faktiskt ut att bli året då Pjanic äntligen tog steget ut och blev Pjanic.

3. Valter Birsa (Milan)
Hade en 20-minutersperiod mot Udinese där han såg fantastisk ut. Löpvillig, snabb och skicklig. Som en trequartista-dröm fallen från skyn. Tyvärr har Birsa svårt att hålla hög nivå en hel match, men vem bryr sig om det när han agerar överraskande matchvinnare. Med tanke på de extremt låga förväntningarna är Birsa en liten sensation.

Omgångens flopp:

1. Andrea Luci (Livorno)
Livorno hade precis lyckats kvittera på övertid i en match där man pressat länge för att nå en poäng. Men Luci ruinerade allt med att väldigt orutinerat och klantigt fälla Krsticic långt in på stopptid. Oförsvarsbart agerat.

2. Paolo Cannavaro (Napoli)
Lät sig luras av Borriello men var även där och drog i Roma-anfallaren vilket ledde till straff och utvisning. Hamnade redan i första halvlek på efterkälken när han blev varnad. Frågan är om Cannavaros dåliga inhopp är en frukt av sviktande förtroende eller om det är ett kvitto på varför han är petad.

3. Gianluigi Buffon (Juventus)
Visst borde Buffon ha tagit Rossis skott som ledde till 2-2 och visst brukar Buffon ta de skotten i vanliga fall. Nu gjorde han inte det och det fick stor effekt på utgången. Börjar åldern sorgligt nog (jag avskyr blotta tanken) ta ut sin rätt?

***

Omgångens lag:

Neto (Fiorentina) (2)
Räddade Fiorentina ett par gånger om vid ställningen 0-2. Utan honom hade vändningen inte varit genomförbar.

Leandro Castan (Roma) (1)
I skuggan av Benatia måste det sägas att brassen inte varit mycket sämre. Bidrog med viktig tuffhet och följsamhet mot Napoli.

Lorenzo De Silvestri (Sampdoria) (1)
Ägde sin kant mot Livorno. Är i mycket bra form. Stärkt av landslagsuttagningen.

Fabrizio Cacciatore (Verona) (1)
Calamito-Cacciatore gjorde sitt tredje (!) mål mot Parma. Överraskning hittills.

Luca Cigarini (Atalanta) (2)
Dominant på mitten mot Lazio, gjorde ett vackert mål och låg bakom Denis mål. Hade gigantisk påverkan på matchen.

Valter Birsa (Milan) (1)
Hade en period mot Udinese då han såg ut som en världsstjärna med bland annat ett vackert mål. Även om Birsa inte kunde hålla den formen hela matchen var han ett utropstecken.

Daniele De Rossi (Roma) (2)
Vann otroligt mycket boll och hjälpte till i defensiven på ett fantastiskt sätt. Tillbaka i storform.

Miralem Pjanic (Roma) (1)
Matchens lirare mot Napoli med ett ljuvligt frisparksmål och ett iskallt straffmål. Däremellan fint mittfältsspel.

Jorginho (Verona) (1)
Tvåmålsskytt på straff mot Parma. Oerhört koordinerad och taktiskt begåvad i sitt mittfältsspel. Framstår mer och mer som Veronas viktigaste spelare.

Giuseppe Rossi (Fiorentina) (2)
Omgångens kung när han gjorde tre mål mot bittra rivalen Juventus. Det blir inte mycket viktigare än så.

Rodrigo Palacio (Inter) (1)
Lyckades hitta målet dubbla gånger när ett tiomanna-Inter kämpade till sig en poäng mot Torino. Gjorde även ett otroligt jobb för laget längst fram.

Avbytare:

Luca Antonini (Genoa) (1)
Snabb och följsam mot Catania.

Alexander Farnerud (Torino) (1)
Chockade Inter med sina djupledslöpningar och hamnade i målprotokollet för första gången. Insats med mersmak.

Victor Ibarbo (Cagliari) (1)
Matchens lirare mot Catania och även målskytt.

Skytteligan:
1. Giuseppe Rossi (Fiorentina) 8 mål 2. Alessio Cerci (Torino) 6 mål 3. Rodrigo Palacio (Inter), Marek Hamsik (Napoli), Jorginho (Verona) 5 mål 4. German Denis (Atalanta), Carlos Tevez (Juventus), Jose Callejon (Napoli), Alessandro Florenzi (Roma) 4 mål.

Serie B-elvan:
Sorrentino (Palermo), Zambelli (Brescia), Amenta (Lanciano), Lauro (Ternana), Benali (Brescia), Arini (Avellino), Casarini (Lanciano), Rosina (Siena), Falcinelli (Lanciano), Babacar (Modena) Antenucci (Ternana).

Inte för att det behövdes något fantastiskt Juve för att ta sig till en 0-2-ledning utan snarare för att Fiorentina var ensidiga och tama. Juve hade en diskutabel men ändå rätt dömd straff och en bjudning från Cuadrado från första halvlek i ryggen. Men Fiorentina skulle vända på ungefär samma sätt. Mati Fernandez fixade en ungefär lika diskutabel men rätt straff för sitt lag strax efter det att Juve haft en stark period där de var nära att få in ett tredje mål och sedan kvitterade Giuseppe Rossi på ett skott som inte såg otagbart ut.

Fiorentina hade hämtat upp ett underläge med 0-2 till 2-2. De hade plötsligt räddat en poäng från vad som såg ut som ett hopplöst läge. Trodde vi. Nej, detta var inte en dag för Juventus och deras sedvanliga säkra försvar. Det var Pazza Violas dag. Det var de purpurfärgades dag för galna upphämtningar. För Joaquin lämnades helt ensam och kunde göra 3-2 och Rossi kunde kröna sin insats med ett tredje mål efter Cuadrados maratonlöpning.

Ett förbluffat, exploderande Artemio Franchi jublade ikapp med Andrea Della Valles frenetiska Dadan-liknande firande. Fiorentina hade vänt. De hade vänt mot sin bittraste fiende, de hade vänt när läget kändes hopplöst och säsongen var på väg åt fanders och de har fått sin nya symbol i Giuseppe Rossi.

Juventus tappade helt oväntat en ledning de inte brukar tappa och har nu överraskande tuffa situationer både i ligan och i Champions League. Den italienska fotbollsvärlden ställdes upp och ner. Juve går nu sårade in i mötet med Real Madrid i veckan medan för Fiorentina kan segern ha fått en avgörande vändning för hela säsongen.

Som hela den italienska fotbollsvärlden fortfarande står och gapar åt.

***
Det var som att den galna festen i Florens hittat hela vägen upp till Turin och dess vinröda delar och smittat lite av sin fräscha galenskap. För mellan Torino och Inter var det verkligen mycket som hände. Toro rivstartade och djupleds-söndrade Inter första tio minuterna.

Handanovic blev utvisad (enligt regelboken men som jag sagt många gånger tidigare bör man just se över den regeln med utvisning och straff i samma situation) men inhoppade Carrizzo stoppade Cercis straff. Sedan klev svenske Farnerud in från ytter-trequartista-roll och sköt elegant sköt 1-0. Med en man mindre lyckades dock Guarin mäktigt nog cykelsparka in 1-1 precis innan paus.

Sedan blev det en kavalkad av märkligt försvarsspel, slarvigt målvaktsspel och goda prestationer vilket till slut ledde till 3-3. Någonstans var det oavgjorda resultatet rättvist. Trots allt kan nog båda vara nöjda, Torino lyckades få med sig en poäng i sista sekunden och därmed gå vidare med en positiv känsla och Inter tog ändå en poäng fastän man spelat med en man mindre i nästan en hel match vilket ändå är ett sorts styrkebesked.

***
Sassuolo vann ångest-derbyt över Bologna. Jag vidhåller att de grönsvarta inte är något nytt Pescara. Bologna har det däremot tufft psykiskt nu. Många onödiga tappade poäng och en jumbo-placering är svårt att resa sig ifrån.

***
“Det nya Lazio” behöver nog lite tid på sig. Mot Atalanta var de nog värda minst en poäng, men German Denis tog vara på ett av få ovaksamma situationer i Lazio-försvaret.

***
“Det nya Genoa” med Gasperini vid rodret har fått en bra start. Först en poäng mot Catania och sedan tre igår mot Chievo.

****
Deras stadsrivaler Sampdoria ville inte vara sämre och vann över Livorno. De hade dock mycket flyt då Livorno som förde matchen såg ut att ha rättvist kommit ikapp efter Siligardis fina kvittering på övertid men det följdes av en klantig fällning av Andrea Luci vilket ledde till 1-2 på straff av Pozzi ännu djupare in på stopptiden.

Sampdoria verkar älska märkliga och bisarra matchsituationer den här säsongen. Först den där galna matchen mot Cagliari där tre mål gjordes på övertid (slutade 2-2) och så mot Torino innan uppehållet med märkliga domslut och en kompensations-straff (slutade också 2-2).

***
Hellas fortsätter sin marsch mot Europa. På nytt fick de straffar med sig. Jorginho två gånger om. Det ska sägas att Parma hade en nick i ribban vid ledning 1-2 innan Veronas straffar. De blågula från Verona  har flytet med sig just nu.

***
Omgång åtta var rena rama fotbolls-fyrverkeriet.

Den riktige Kaka kom in i slutet av matchen. Och visst såg det bättre ut än mot Torino, det såg ut som att farten var tillbaka. Det blir spännande att se honom en hel match nästa gång. För övrigt var Milans spela föga imponerande, insatserna spretade ordentligt. Muntari och Matri var usla medan Poli jobbade på bra, Robinho var duktig och unge målvakten Gabriel gjorde en avgörande räddning på Di Natales frispark.

Udinese borde ha kunnat störa Milan mycket mer, men de offensiva nyckelspelarna, Di Natale, Muriel och Pereyra är inte i toppform helt enkelt. Därför räckte denna gång med en tiominuters-Birsa.

Mot Barcelona senare i veckan lär det behövas mer än så.

För igår kom det åttonde undret. Seger mot Napoli. Benitez män som varit så bra hittills med tuppkammar, argentinare och en liten bländande italienare. Det spelade ingen roll för Garcias Roma hittar alltid ett sätt att vinna sina matcher på. De är som en ständig fängelse-rymmare där du inte alltid vet hur det gick till.

Napoli kunde ha fått matchen att gå annorlunda med lite flyt och bättre skärpa. Goran Pandevs friläge borde ha omvandlats bättre (en frisk Higuain hade nog inte missat) och Lorenzo Insignes stolthet att inte falla när han kunde ha gjort det, belönades med ett skott i utsidan av stolpen istället för mål. Där kunde matchen hade tagit en annan väg. Men det gjorde den inte.

Roma fick sin legend och referenspunkt Francesco Totti skadad tidigt i matchen, men klarade av det. Det är som att det inte finns något som kan stoppa Garcias rödgula armés matchplan. Miralem Pjanic skruvade in en frispark som såg både fantastisk och inte helt otagbar ut på samma gång.

Marco “Outcast” Borriello hoppade in och gjorde det han är bra på. Det vill säga hårt jobb, fysik och en del furbo-fyllt anfallspel. Precis som när han fräckt nog drog i Cannavaros tröja och sedan föll i rätt tidpunkt. Det var en blandning av Borriellos fusk och Cannavaros klantighet. Men där hissades den rödgula flaggan. Det röda kortet för ex Capitano-Cannavaro och Pjanics säkra 2-0-straff blev naturligtvis för mycket för de ljusblå.

Men Roma imponerade i andra halvlek. De stängde till allt. Det fanns inga utrymmen för Hamsik och Insigne att hitta in i, alla luckor stängdes effektivt till av De Rossi (äntligen lika bra som när han var som bäst), Castan, Benatia och Strootman. Roma menar allvar och har låtit resten av världen få veta det.

Romas åttonde under är ett faktum.

1) Bollinnehavet
Både Roma och Napoli är två lag som helst vill föra spelet. Samtidigt har Roma flera gånger under hösten visat att de inte nödvändigtvis måste det. Så vilka kommer vilja ta hand om bollinnehavet? Att Roma spelar hemma och känner viss press från sina supportrar att vinna matchen lär sporra dem till att ta kommadot, men samtidigt är de nog mer trygga än Napoli i att spela ett mer omställningspräglat spel.

2) Gervinhos fart
Gervinho var innan uppehållet rena mardrömmen för försvararna. Fråga t ex Mikael Antonsson och Alvaro Pereira. Nu är det dags för Giandomenico Mesto och Christian Maggio (beroende på vilken kant Gervinho befinner sig) . Hur ska de klara det? Undrar om inte Benitez har bett dem att ligga lite längre ner i plan. Ett klassiskt taktiskt trick att ta till mot snabba spelare som är duktiga på att utmana. Samtdigt talar det emot hur Benitez vill att Napoli ska spela.

3) Mittfältarnas kamp
De Rossi & Strootman vs Inler & Behrami. Detta kan bli en nyckel-kamp ikväll. Vilka vinner mest boll? Vilka är mest skärpta i passningsspelet? En mycket intressant batalj.

4) Callejon vs Florenzi
Båda har en liknande förmåga att komma i andravåg och ofta hamna i målsituationer. Callejon har inte alltid varit fantastisk i matcherna men har gjort många mål för att han just hållt sig framme vid rätt tillfälle. Florenzi jobbar över lite större ytor men har samma typ av förmåga. Kliver någon av dem fram ikväll?

5) Gonzalo Higuain vs Francesco Totti
Stjärnorna som förväntas göra det lilla extra. De som bär det största offensiva ansvaret. Är Higuain helt återställd? Kan Totti fortsätta på sin fina form? Kvällens vackraste konst kan mycket väl komma från någon av deras fötter.

Helgens TV-matcher i TV4 Sportxtra:
Fre: Roma-Napoli kl: 20.45
Lör: Cagliari-Catania kl 18.00
Milan-Udinese kl 20.45
Sön:
Atalanta-Lazio kl 12.30
Fiorentina-Juventus kl 15.00
Torino-Inter kl 20.45.

Let the show begin!

Efter en dramatisk VM kval-vecka var jag nästan tvungen att påminna mig vilket kapitel vi låg på Calcions sagobok. – På väg mot omgång åtta. Ett kapitel utöver det vanliga. För det är en glimrade Serie A-helg vi har framför oss med Roma-Napoli redan imorgon som rena fredags julklappen att öppna och kasta sig över.

Men visst blir det även intressant att följa upp Solens derby med Milan-Udinese på lördagen för att se om Allegri kan skaka liv i laget och om Montolivos och Kakas friska kroppar kan hjälpa något. Vad bjuder Balotelli på? Kan Di Natale och Muriel ge f.d Udinese-backen Zapata huvudvärk?

Sedan söndag med hat-mötet mellan Fiorentina-Juventus (i ärlighetens namn är Fiorentinas möte med Milan numera nästan lika intensivt i ilska). Kan Viola återta tappad mark och störa mästarna? Eller gnider Contes maskin vidare i jakten på de rödgula från Rom?

Mycket att se fram emot.

Nu är det vara klart. Erick Thohir kommer att ta över. Morattis era är till ända (jag kommer behandla det mer på söndag). Givetvis har det redan fått transferryktena att gå i spinn. Nainggolan, Verratti (märkligt rykte då de redan har Kovacic och Taider som är ganska lika spelartyper), Fernando, Insua, Castillo, Vrsaljiko, Abel Hernandez.

Återstår att se om någon av dem kommer i januari men det känns spännande att Inter överhuvudtaget kan omge sig med sådana typer av rykten igen.

Viktiga avstängningar i helgen: Mexes, De Jong, Balzaretti och Mirante. Några spelare som tyvärr fortfarande är skadade: El Shaarawy, Ekdal, Gomez, Vucinic och Milito. Spelare man hoppas ska fortsätta där de slutade för två veckor sedan: Giovinco, Iturbe, Gervinho och Mertens. Jag känner att saker och ting börjar återgå till den rätta vardagen igen. Jag känner lugnet och ivern sprida sig i mina calcio-smittade ådror.

Det känns bra.

Här är Min VM-Trupp till nästa sommar:

Målvakter:
Gianluigi Buffon, Federico Marchetti, Salvatore Sirigu

Inga konstigheter. De tre just nu bästa målvakterna. Om Prandelli väljer att ta med ett namn för att lära borde Francesco Bardi kunna ligga bra till.

Mittbackar:
Andrea Barzagli, Giorgio Chiellini, Leonardo Bonucci, Andrea Ranocchia

Juve-trion känns rätt given trots att de är vana med trebackslinje och Prandelli oftas väljer en fyrbackslinje. Chiellini och Barzagli är Italiens två bästa försvarare. Jag har inte gett upp hoppet om Ranocchia men då måste han ha en bra säsong. Har han inte det skulle jag titta på Angelo Ogbonna eller Davide Astori som alternativ.

Ytterbackar:
Cristian Maggio, Federico Balzaretti, Mattia De Sciglio, Manuel Pasqual

Balzarettis uppvaknande betyder att han är en man för VM för mig. Fördelen med De Sciglio är att han kan spela på båda kanterna vilket betyder att han och Maggio kan starta fastän båda är högerfotade. Pasqual har levererat under ett tag nu och kan komma att ta sista platsen. För drygt ett år sedan menade jag att både Lorenzo De Silvestri och Aleandro Rosi skulle vara med i snacket om en plats i VM-truppen, nu är De Silvestri med och Rosi är nog inte jättelångt ifrån. Gör någon av dem en bra säsong kan de definitivt få åka med till Brasilien. Om Maggio inte levererar under året och Ignazio Abate gör det är jag redo att plocka in Milan-spelaren.

Innermittfältare: 
Claudio Marchisio, Riccardo Montolivo, Daniele De Rossi, Andrea Pirlo.

Fyra spelare som känns väldigt givna både för Prandelli och även för mig.

Offensiva pjäser (mittfältare eller yttrar):
Alessio Cerci, Antonio Candreva, Alessandro Diamanti, Alessandro Florenzi.

Fyra spelare jag gillar väldigt mycket och som jag vill ha med allihop. De är flexibla spelare som kan  ta många roller vilket är en stor fördel i ett mästerskap.

Anfallare:
Mario Balotelli, Lorenzo Insigne, Giuseppe Rossi, Stephan El Shaarawy.

Men om jag ska ta med de fyra spelarna ovan blir det knepigare här. Om El Shaarawy hittar formen vill jag ha med honom samt att Rossi och Insigne är spelare jag vägrar att plocka bort. Balotelli är given. Det innebär att jag inte får plats med en “back-up” till Balotelli vilket är en risk. Om El Shaarawy inte hittar formen eller om jag ändå måste ha med en “ersättare” till Super-Mario är jag mer förtjust i Gabbiadini än t ex Osvaldo eller Gilardino. Om Giovinco gör en kanonsäsong är han med i snacket. Totti? Fortsätter han som han gjort och är fräsch (långt ifrån säkert) är han kanske trots allt dröm-alternativet att förverkliga.

Salvatore Schillaci och hans 2 år äldre kusin Maurizio började båda sin fotbollskarriär i Palermos ungdomsverksamhet. Men sedan hamnade de på varsin sida om Sicilien. Salvatore hamnade i Messina och Maurizio i Licata.

Det var Zdenek Zeman som ville ha Maurizio till Licata och det blev succé. Maurizo Schillaci var en trequartista med guldfötter, en spelare som gjorde det oväntade, en genuin talang. I Licata gjorde han 22 mål på 66 matcher och givetvis gav det eko. I mitten på 80-talet var Salvatore och Maurizio division-tre kungar. Nästan varje vecka var det minst en av kusinerna som hamnade i målprotokollet och jämförelsen mellan dem blev en snackis.

1986 värvade Lazio (som då låg i Serie B) Maurizio med stora förhoppningar. Men skador stoppade hans framfart. Efter bara 11 matcher lånades han ut, först till Messina där han förenades med kusin Salvatore och senare till Juve Stabia.

Men det började gå utför, skadebekymren höll i sig. Samtidigt som Salvatore gjorde sensationell succé i landslagströjan försvann Maurizio från fotbollsvärlden och klev in i drogernas värld.

En gång i tiden så sa alla att han var bättre än “Toto”. Idag letar han mat för dagen och sover bland övergivna tåg.

Att få se Francesco Totti och Mario Balotelli tvingas till att glömma gammalt groll och att spela med varandra är ju en härlig lek med tanken. Jag gillar dessutom idéen med att Totti skulle få avsluta sin landslagskarriär med ett sista VM, ett sista Azzurri-farväl. Ett nostalgiskt godis.

Men frågan är om det skulle vara så genomtänkt. Eftersom Totti slutat i landslaget och Roma inte varit med i Champions League på ett bra tag så är det ett faktum att det var länge sedan vi såg Totti matchas mot internationellt motstånd, mot lag där det går riktigt fort. Visst kan det göra det även i Serie A, men Totti kan ligan och lagen med förbundna ögon.

Sedan skulle ett val av Totti innebära att man plockar med en spelare som inte deltagit eller bidragit alls i kvalet. Sådant kan vara känsligt, Prandelli vet inte hur gruppdynamiken skulle reagera på om Totti kom med i truppen nästa vår. Gruppens sammansvetsning och kemi är oerhört viktiga i ett mästerskap.

Kanske är det trots allt mer rätt att fortsätta spela in unga spelare som Lorenzo Insigne, Stephan El Shaarawy, Manolo Gabbiadini och ge Alessio Cerci, Antonio Candeva och Giuseppe Rossi chansen där framme istället.

Men visst kittlar tanken.

***
Milan förlorade mot Caen. Med 3-0. Totalt utspelade. Ungefär samma problem som tidigare. Virrigt i försvaret och en enda målchans (missad av Matri). Visst det var inte det ordinarie laget som var med men spelare som Mexes, Constant, Nocerino, Saponara, Matri, Zaccardo, Emanuelson och Niang är spelare som vill eller är med i elvan och borde ha kunnat gjort bättre ifrån sig. Någonstans måste det snart börja brännas för Allegri.

Sådana här typer av förluster är säkerligen impopulära hos Berlusconi trots att det är en träningsmatch. All form av internationell förlöjling är det värsta Silvio vet. Och någonstans hänger Matris floppstart ihop med Allegri eftersom det var “hans” värvning (12 miljoner euro är dessutom rätt mycket). Om inte resultaten och spelet blir bättre väldigt snart lär inte Allegri behöva vänta ända till sommaren 2014 för att lämna Milan.

***
Parma fyller 100 år i år och igår hade man stor fest på Ennio Tardini. Snacka om blågul nostalgifest. Alessandro Melli, Gianfranco Zola ( förbannade Ancelotti!), Hernan Crespo, Fernando Couto mfl var där och så kanske min egen 90-tals favorit i Parma:

[youtubeplay id=”sGyfkZJGE9U” size=”medium”]

Medan klubbar som t ex Real Madrid, Barcelona, PSG, Monaco, Manchester City, Manchester United, Arsenal, Bayern Munchen, och Chelsea gör upp om de största namnen kan de italienska topplagen inte ens matcha bud från nya ekonomiska krafter från t ex Ryssland.

Detta har lett till en ny trend i Italien. Nu gäller: sälja för att köpa. Det kändes som att Andrea Agnellis uttalande häromdagen om att Juventus kan få svårt att behålla Paul Pogba hade två sanningar i sig. Dels så tror jag att han återigen vill poängtera hur långt efter Italien ligger de övriga ligorna i marknads- och arenafrågor för att sätta press på övriga klubbar i Serie A att försöka hänga med moderniseringen. Men dels så menar han också det han säger. Idag kan de italienska klubbarna inte motstå bud runt 40 miljoner euro och uppåt.

Men mina följdfrågor blir: Vill de ens det? Är det kanske till och med bra att sälja sina bästa spelare dyrt?

Tittar vi på vi sommaren som gick kan man ju konstatera att det inte behöver vara fel att sälja sina bästa spelare dyrt. Framför allt Roma och Napoli är två bra exempel.

Napoli sålde Edinson Cavani till PSG för över 60 miljoner euro och kunde därför bland annat köpa Gonzalo Higuain, Raul Albiol, Jose Callejon och Dries Mertens. Det känns knappast som att de har förlorat på den affären.

Roma är kanske ett ännu bättre exempel. Man scoutade bra när man värvade Marquinhos, fick lite hjälp av Zeman (90 procent hade inte satsat på honom pga ålder) och kunde  sedan sälja honom för drygt 30 gånger mer än vad man köpte honom för. I och med försäljningarna av Marquinhos, Erik Lamela och Pablo Osvaldo har Roma kunnat köpa Kevin Strootman, Mehdi Benatia, Gervinho och Adem Ljajic.

Givetvis är det många faktorer som spelar in, som t ex Rudi Garcias intelligenta tränarskap, men med alla de pengarna har de kunnat välja spelare som passar bra in i laget. De har dessutom pengar “över” om de skulle vilja investera i januari.

Fiorentina sålde Matija Nastasic och Stevan Jovetic och kunde värva bland annat Giuseppe Rossi, Mario Gomez, Juan Cuadrado och Gonzalo Rodriguez.

Det är därför jag tror att Juventus mycket väl kan sälja Paul Pogba till PSG för ca 30 miljoner och Marco Verratti. Det är därför jag är övertygad om Milan verkligen undersökte möjligheterna att sälja El Shaarawy i somras och att de kan komma att göra det igen.
Det är det nya sättet att försöka göra sitt lag bättre.

Vare sig de vill eller inte.

Det fanns ju också en gång då Mexes var ung. En tid när han rymde från Auxerre till Italien och Roma. Redan då spelade han med risken som insats. Men också med den där arroganta elegansen. Jag har alltid varit svag för försvarare som spelar “snyggt”.

Det betyder inte att jag inte uppskattar en granithård försvarare som t ex Walter Samuel, det gör jag. Men det finns något fascinerande med mittbackar som spelar estetiskt. Mexes hade en period i Roma då han var otroligt bra. Det kan vara lätt att glömma bort det ibland.

Men tiden går och Mexes har blivit äldre. Fast det känns inte som att han blivit så mycket klokare på plan. Han kan fortfarande ta dumma beslut eller så har han alltid ett tjuvnyp till övers för någon motståndare.

Förra säsongen var Mexes ändå rätt bra och han lär nog spela 1-2 säsonger till i den högsta serien med sin tuffa approach, men visst känns det som att karriären är på väg ner. Precis som Mickey Rourke i “The Wrestler”.

Milan är nog medvetna om detta. Precis som att man är medvetna om att Cristian Zapata både kan vara en skicklig och en sovande mittback. Detta har lett till bekymmer under hösten. Bekymmer man naturligtvis borde ha förebyggt under sommaren, bekymmer man inte löser med att låna Matias Silvestre eller lita till Daniele Bonera.

Det är väl därför Milan nu ser ut att värva Shrek.  Smeknamnet fick han i Lille. Troligen inte för sitt utseendes skull (fråga mig dock inte varför han blev vald till franska ligans sexigaste spelare två gånger om) utan för sin enorma fysiks skull.

Adil Rami har hamnat i Valencias frysbox och sägs nu vara klar för de rödsvarta. Precis som Mexes har Rami en karaktär som handlar om adrenalin, tuffhet och som hela tiden lever på gränsen till elakhet på plan. I många avseenden är de rätt lika i sin spelstil.

Men Milan kan snappa upp en bra spelare billigt, på en position de skriker efter en förstärkning på. För Rami är inte bara tuff, han kan spela boll också. För sin fysik har han både klart godkänd teknik och är tämligen snabb. Dessutom är han otroligt bra i luftrummet.

Så är det en bra idé att ersätta Mexes med Rami? Ja det tycker jag definitivt. Men det är ju också klart möjligt att de kommer kunna bilda mittlås tillsammans. The Wrestler och Shrek. De röda kortens himmelrike.

Jag kan redan nu se skräcken i ögonen hos anfallarna i Serie A.

Det senaste konkreta exemplet är att man stängt av Milans kurva för att de sjungit nedvärderande om napoletanarna (typ Vesiuvus ska ödelägga staden, kolera, etc etc). Visst, det är väl inget man önskar att ens barn ska få höra när man går på en match och jag kan verkligen tycka att man borde rannsaka sig själv bättre kring vad man skriker under en match, men är det verkligen berättigat att stänga av en hel kurva för det?

I söndags gav Napoli-supportrarna sitt stöd till Milans ultras genom att veckla ut banderollen “Napoli kolera” och sedan “Stäng ner kurvan nu”. Budskapet var tydligt, kom inte och blanda er i vår jargong och våran kultur. Att “hata” varandra under en match har hört till ultras-kulturen sedan minst trettio år och är oftast inte så allvarligt som det låter.

Det är lite som att en man från innerstaden åker till en förort för första gången och blir helt chockad över att ungdomarna kallar varandra för “idiot”. Ordet eller ramsorna har olika innebörd i olika sammanhang.

Det blir ju väldigt löjligt när Italien ska försöka vara någonting det inte är. Okej, om man har bestämt sig för att Serie A ska vara en utpräglad underhållnings-plattform där det enda som ska få uttryckas är ens support till sitt favoritlag. Som den amerikanska sport-kulturen. Där hymlas det inte med att det främst är en show man går för att se. England och Premier League har ju gått mot det hållet men kan ju samtidigt leva upp till det med nya fina moderna arenor med sittplatser. I Italien ekar läktarna ofta tomma.

Nu vill man plötsligt att italienska ultras ska börja bete sig som uppfostrade och lydiga medborgare fastän landet i mångt och mycket styrs genom korruption och maktmissbruk. Man vill inte att supportrarna ska diskriminera varandra utefter var man kommer ifrån men det tillåts politiska partier som är grundande på just de kriterierna.

I Italien har klubbarnas ultras mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. För många är fotbollsarenan den sista kvarvarande platsen där man kan uttrycka sig politiskt och träffa sina likasinnade.

Det är kanske den enda platsen där man i dagens Italien kan känna att man tillhör ett sammanhang. Att man under några timmar får bli berörd, känna hopp och förtvivlan. Vi kan nog räkna med att i stort sett alla ultras-grupper runtom i Italien kommer stå enade kring den här frågan. Att de kommer försvara kurvornas framtid. Den främsta fienden för alla dessa är inte deras största rival utan de som representerar samhällets övermakt.

Jag kan inte tänka mig annat än att det italienska fotbollsförbundet kommer att se över och ändra i reglerna. Att de inser att detta inte är rätt väg att gå för att försöka få bort den så kallade territoriala rasismen.

Allt annat vore stor brist på sunt förnuft.

Omgångens topp: 

1. Francesco Totti (Roma)
Inter-Roma den 4 oktober 2013. Titta på avslutet vid 0-1-målet. Titta på mottagningen, touchen och skarven till Strootman som sedan leder till Florenzis 0-3 mål. Titta på den sublima tekniken varje gången han rör bollen. I en ultimat fotbollsvärld skulle alla eftersträva att ha Tottis känsla. Jag är snart beredd att ta bort frågetecknet efter Italiens bästa spelare genom tiderna.

2. Antonio Cassano (Parma)
Underläge med 10 man med en halvlek kvar att spela. Tufft läge? Nej, inte om man har Cassano i sitt lag. Först spelade han fram till Palladinos 1-0-mål, sedan till Rosis 2-1-mål och avslutade till sist med att själv 3-1. Cassano är fotbollsdansande provins-kung just nu.

3. Sebastian Giovinco (Juventus)
Som jag har längtat efter den dag då Giovinco hoppar in och sätter sig tillbaka på calciokartan igen. Mot Milan hände det. Inhopp, ett par kvicka aktioner, en fantastisk fint och 2-1 bakom Abbati. Det är ju så här vi vill se atommyran spela hela tiden. Förhoppningsvis kommer den tiden nu.

1. Andrea Gervasoni (Domare, Sampdoria-Torino)
Okej, Gervasoni hade alltså talat om innan Palombo slog frisparken att det skulle vara det sista som skulle hända innan halvtid. Redan där har han målat in sig själv i ett hörn. När tar frisparken slut? Vad hade hänt om någon hade tagit med handen? Hade det inte varit bättre att bara blåsa av eller godkänna målet? En skicklig domare hade aldrig utsatt sig själv för ett sådant mardrömscenario. Som om det inte var nog försökte han kompensera upp det med en felaktigt dömd straff för Sampdoria i slutminuten. Ge Gervasoni ledigt ett par veckor.

2. Luca Antonini (Genoa)
Bjöd Catania på ett mål när hans märkliga rensning hamnade rakt på Barrientios fötter.Redan tillbaka i gammal skrovlig form?

3. Andrea Ranocchia (Inter)
Jag gillar Ranocchias spelstil. Det är elegant och han försöker spela sig ur situationerna. Men lite för ofta hamnar han i trubbel. Som mot Roma när hans mottagning hamnade åt skogen och Roma erövrade bollen och gjorde mål. Att uttrycket “Ranocchiate” har skapats är ingen bra sak.

Omgångens lag (3-4-3):

Neto (Fiorentina) (1)
Fick liten revansch för förra veckan. Utförde inga mirakel men stod för åtminstone fyra viktiga räddningar.

Mehdi Benatia (Roma) (4)
Alltid lika placeringssäker och skicklig i duellspelet.

Danilo (Udinese) (1)
Skeppade backlinjen väl och höll sig opportunistiskt framme och gjorde Udineses första mål.

Giorgio Chiellini (Juventus) (1)

Romulo (Verona) (1)
Dominerade sin kant totalt mot Bologna. Smart värvning.

Kevin Strootman (Roma) (2)
Vinner och distribuerar boll som få. Gjorde alltid rätt saker. Högst delaktig i tredje målet.

Dries Mertens (Napoli) (1)
Marscherade från kust till kust innan han snyggt spelade fram till Pandev som gjorde 1-0. Visade att han är en spelare som ska ha mer speltid.

Gervinho (Roma) (2)
Hade lekstuga med Pereira och kompani i Inter. Håller i sin förbluffande form. Provocerade fram straffen.

Antonio Cassano (Parma) (2)
Knäckte Sassuolo med ett mål och två assist. Redan Parmas alfahanne.

Francesco Totti (Roma) (2)
Omgångens kung med två mål på San Siro mot Inter. Evig legend.

Juan Iturbe (Verona) (2)
Hade ny show när han drev ca 50 minuter och avlossade ett perfekt skott som hittade in bakom Curci. Spelade även fram till Tonis mål.

***

Avbytare: 

Leandro Castan (Roma) (1)
Lätt att glömma brassen lite i Benatias enorma succé. Mot Inter var Castan nästan lika bra som sin kollega.

Alessandro Florenzi (Roma) (2)
Bjöd på en enorm uppoffrande insats mot Inter, var inblandad i första målet och gjorde tredje själv. Mångsidig som få. En tränardröm. Måste med till Brasilien.

Goran Pandev (Napoli) (1)
Satte Napolis första mål kliniskt och passade fram till Callejons mål. Är i mycket bra ligaform.

***

Skytteligan:
1. Alessio Cerci (Torino) 6 mål. 2. Marek Hamsik (Napoli), Giuseppe Rossi (Fiorentina) 5 mål. 3. Jose Callejon (Napoli), Alessandro Florenzi (Roma) 4 mål.

Serie B-elvan (3-5-2): Di Gennaro (Cittadella), Pisacane (Avellino), Troest (Lanciano), Mammarella (Lanciano); D’Angelo (Avellino), Valdifiori (Empoli), Minotti (Lanciano), Brugman (Pescara), Pulzetti (Siena); Jonathas (Latina) Caracciolo (Brescia)

Hursomhelst, det är långt upp till toppen för de rödsvarta. Kanske är Milan en spegelbild av Berlusconis Italien. Tröttkörda, nedslagna, frånvarande brist på framtidsplaner och starka ledare. Det fanns en gång ett hopp med en El Shaarawy, en mittfälts-maestro i Montolivo och en Super-Mario. Nu bland allt skade-elände, mittbacks-problem, målvaktsihålighet och målfattige Matri känns hoppet plötsligt långt bort.

Inte för att Milan gjorde en dålig match igår mot Juventus. Tvärtom gjorde de väl en rätt bra match utefter förutsättningarna. Men det kändes som ett omöjligt uppdrag med den startelvan. Vilket det också visade sig vara. Även om problemen är djupare än bara skadelistan så kommer nu uppehållet lägligt för Milan så man kan slicka såren och få tillbaka lite spelare.

För Juventus var matchen typisk ett topplag. Man gör ingen kanonmatch men vinner ändå. Pirlo var egentligen inget vidare i spelet men hade ändå tillräcklig frisparks-magi i fötterna för att ligga bakom två mål. Annars var väl kanske det roligaste för de svartvita denna kväll en viss Atommyra. Det var Sebastian Giovincos enormt fina 2-1-mål som var matchens viktigaste och snyggaste mål.

Hoppet om att få se Giovinco blomma ut ordentligt tändes igen igår.

***
Lazio ville mer än Fiorentina men lyckades inte få in bollen. Viola var nog nöjdast med poängen. Jag gillar ändå den föryngring som sakta präglar de ljusblå. Men krysset betydde ändå tappade poäng i drömmen om Champions League. För båda två.

***
Bologna har problem. Sassuolo likaså. Det har inte Verona eller Antonio Cassano. Juan Iturbe showade för Hellas igen och Cassano vann matchen åt Parma.

***
Sampdoria vs Torino handlade mest om domare Carlo Gervasoni. Sällan ett bra tecken.

***
Kul att Sebastian Eriksson fick spela från start för första gången på vad som känns som en evighet. Förlusten var kanske mindre rolig. Udinese smyger uppåt i tabellen. Som vanligt.

***
Om drygt två veckor är det Roma-Napoli, Balotelli vs Muriel, hatmöte för Fiorentina när Juve kommer på besök och ångestderby i Emilia Romagna när Sassuolo och Bologna möts.

Längtan dit kan börja.

***

PS: Milan har gjort 13 mål, släppt in 13 mål, har samma poäng som 13:e placerade Livorno och är 13 poäng ifrån scudetton.

Dels så handlar ju episoder om kvaliteten på spelarna och deras utförande. Inter hade en Alvaro Pereira (tänk att Inter en dag skulle komma att sakna Jonathan) som inte hängde med och orsakade en straff. Inter hade en Andrea Ranocchia som sparkade i luften vilket var upprinnelsen till Romas 0-1-mål.

På samma gång hade Roma Francesco Totti. Hans avslut vid första målet är perfekt utfört. Jag hoppas ni även la märke till detaljen vid Romas 0-3-mål. Det är Tottis förstatouch och skarv till Strootman som sätter igång hela anfallet som sedan leder till Florenzis fina avslut. Små episoder. Viktiga episoder.

Men episoder handlar även om hur tränaren förbereder matchen och formerar laget. Mazzarri valde att återigen spela med en ensam anfallare. Han valde att återigen välja Saphir Taider framför Matteo Kovacic. Jag kan förstå varför, men vet inte om jag tycker att det är rätt.

Mazzarri startade säsongen helt rätt med att stärka upp defensiven med sin 3-5-1-1-uppställning, men jag hävdar att han borde ha lättat lite på det efter hand. Typ för 2-3 omgångar sedan. Jag menar att Icardi istället kunde understödjas av Alvarez och Palacio och att Guarin flyttas ner till innermittfältet. Lätta en aning på den defensiva övervikten.

Mazzarri gillar Taider. Inte svårt att förstå varför. Han är lite som en Gargano med bättre teknik. Jag gillar också Taider. Men hans övre tak kommer aldrig bli högre än Kovacics. Det är slöseri att ha kroaten på bänken. Det är riskfyllt att sänka hans självförtroende och sänks det och han har svårt att hitta tillbaka är förlusten stor. Därför bör han spela. Kanske tillsammans med Taider, kanske utan. Episoder. Små episoder som kanske spelar roll.

Jag gissar att Mazzarri menar episoder som t ex Guarins kanonskott i stolpen. Att den lika gärna kunde gå in. Sådana hypoteser är ju egentligen rätt ointressanta. Den gick inte in för att skottet inte var tillräckligt perfekt helt enkelt. Det är ett fantastiskt försök men inte perfekt.

Perfektion är något som däremot Roma känner till. Sju segrar på sju matcher och 20-1 i målskillnad är så nära perfektion man kan komma. Rudi Garcias Roma är en mäktig hybrid mellan mod och cynism. Försvarsspelet är solitt som stål, omställningarna livsfarliga och mittfältet klokt och skickligt. Det finns liksom inga hål att bryta sig in i. Sedan kan man ju undra hur länge laget ska vara så här effektivt? Hur länge kommer drömstarten att hålla? Kanske spricker det redan nästa omgång.

Men sju raka segrar på lika många försök är tillräckligt imponerande det.

Inter vann till slut den där kampen. Men Alvarez fick svårt att leverera. Under Ranieri och sedan under Stramaccioni fick han sällan spela. Och när han gjorde det var han inte speciellt bra. Det kändes inte som att hade “det”, att han han inte var en “campione”.

Han var på väg bort både i vintras och i somras. Inter hade gett upp hoppet om Ricky. Men ingen nappade. Han kändes som en förlorad spelare.

Jag minns att jag tidigt fick upp ögonen för Gervinho i Lille. Han och Hazard var unga, spännande, snabba och häftiga. Ivorianen blev snabbt en liten favorit. Han blev het på transfermarknaden och hamnade i Wengers Arsenal.

Det började väl rätt bra men sakta men säkert blev han sämre och sämre. Han gjorde inte så mycket mål och började bli irriterande i sina dribblingsförsök. Lite som en ivoriansk Robinho.

Han blev aldrig vad Arsenal och Wenger hade hoppats att han skulle bli.

Men ibland händer saker som kan förändra en spelares öde. Det är det som är fantastiskt med livet och fotbollen. Plötsligt kanske rätt person trycker på rätt knapp, en spelare återfinner sin självkänsla. Man vågar igen.

Walter Mazzarri tog över som tränare för Inter, såg något hos Alvarez och ville plötsligt inte sälja honom. Ricky fick speltid under försäsongen, fick förtroende från Mazzarri och fick en passande position i den Toscana-födde tränarens omställnings-fotboll. Ricky fick tillbaka självförtroendet och växte.

Rudi Garcia ville ha tillbaka Gervinho. Det var han som rekommenderade Roma att köpa honom. Garcia visste vad hans förre adept kunde och tydligen hur han skulle få honom att hitta tillbaka till gammal Lille-form. Bara efter ett par matcher var Gervinho en läcker virvelvind igen. Fast i en Roma-tröja.

Både Mazzarri och Rudi Garcia har väckt liv i två klubbar som sovit, båda har fått en smakstart. Men de har också räddat två karriärer vars riktning pekade rakt nedåt. Två spelare som har tagit sig ur ovissheten och dess spindelnät. Ikväll ställs Gervinho och Ricardo Alvarez öga mot öga på San Siro. Inte på bänken. Inte på läktaren. Utan på planen. Som två nyckelspelare.

Vem hade trott det för någon månad sedan?

Atalanta
Mer mod från Colantuono. Lira med Bonaventura och Livaja (eller Moralez) bakom German Denis. Carmona, Cigarini och Migliaccio klarar sig på tre på mitten. Detta kräver i och för sig riktigt bra ytterbackar, så kanske det är det de borde önska sig.

Bologna
Matchen mot Roma visade framför allt att Bologna skulle behöva minst en stark mittback. Ledsen, men Mikael Antonsson är inte den mannen.

Cagliari
Att de får ordning på arena-problemen. Det är för sorgligt att de ska behöva spela i Trieste.

Catania
Tja lite av varje, men ytterbacks-positionerna har inte varit bra hittills. Så en ytterback då.

Chievo
Man har inte lyckats ersätta Andreolli. En mittback behövs i januari. Och inte typ Paul Papp eller någon annan liknande märklig värvning.

Fiorentina
Inga fler skador. Har redan blivit av med hela ordinarie anfallet.

Genoa
En ny tränare som spelar rätt: En som kanske spelar så här: Perin, Manfredini, Portanova, Gamberini; Vrsaljko, Lodi, Bertolacci (el Kucka), Antonini; Stoian, Gilardino, Centurion. Vadå har de redan skaffat en sådan tränare?

Inter
Just nu känns det som att Mazzarri har förvandlat Inter till ett lag utan större brister. Men vore det inte symboliskt att Thohir värvar Nainggolan som sin första värvning? Tänk er honom med Kovacic och Cambiasso på mitten och sedan Alvarez, Palacio och Icardi framåt. Slagkraftigt värre.

Juventus
En anfallare av hög klass. Bort med Llorente. Varför inte Javier Hernandez? Kan man lura Moyes till ett byte?

Lazio
Dias, Ciani, Cana, Biava, Novaretti….massa mittbackar men ingen som håller tillräckligt hög nivå (möjligtvis Biava men han är skadad just nu och snart hundra år gammal). Vore bättre med färre men åtminstone en riktigt bra central försvarare.

Livorno
Emerson kommer aldrig kunna hålla uppe försvaret hela säsongen själv. Hjälp krävs.

Milan
S.O.S! En Mittback! Som om man inte borde ha tänkt på det. För övrigt en förklaring och ett tydligt projekt för hur framtiden ska se ut.

Napoli
Efter matchen mot Arsenal känns det som om ytterligare en mittback vore bra. En snabb sådan. Finns det knappt några till salu?

Parma
En mittfältare med lite kreativa fötter. Bara Cassano räcker inte.

Roma
Hur bra skulle inte Roma bli med en 200 miljoners striker längst fram? Eller så är det kanske just det de inte blir? Kanske är Garcias fotboll menad som totalfotboll utan centertank. Dessutom har de ju Mattia Destro som sparkapital.

Sampdoria
Ojoj vad Sampdoria skulle behöva en kreativ länk mellan mittfält och anfall. De skriker efter en. Lucas Mugni?

Sassuolo
Nu när tränare De Francesco har ändrat spelsystem läcker det ju inte lika mycket längre bakåt. Men ändå, en mittback bör införskaffas. Inte minst nu när Terranova är skadad.

Torino
Jag är inte helt såld på Venturas nya spelsystem. Jag skulle vilja flankera Immobile med Cerci och…..ja med den spelare som de ännu inte har.

Verona
Ytterligare ett alternativ eller komplement till  Iturbe och Toni längst fram.

Udinese
En Pereyra i form.

Roberto Mancinis nya klubbadress blev en svår nöt för Contes mannar att knäcka. Inte minst om man som Leonardo Bonucci (han har alltid 2-3 sådana per säsong) bjuder på första målet. Sådana misstag kostar, inte minst om den som snappar upp misstaget är en spelare av Didier Drogbas rutin och klass.

Men Juventus vände och borde ha vunnit om det inte vore för att man på nytt var ovaksam i försvaret. Jag tror aldrig jag har sett ett lag göra mål direkt efter Juventus mål under Contes regim. Igår hände det och 2-2 är inget bra resultat då man bara fick 1-1 mot Köpenhamn i första matchen.

Det mest positiva från matchen var Fabio Quagliarella och hans inhopp. Han som skulle blivit bortbytt mot Alberto Gilardino men där affären stoppades av Conte i sista stund. Det är nog båda glada för idag. Personligen har jag svårt att förstå varför idéen ens väcktes från Juve-håll. Han hoppade in igår och fixade först straffen till kvitteringen och nickade sedan in ledningsmålet.

Hans motsats igår var väl Fernando Llorente. Jag har fortfarande inte köpt hypen kring spanjoren. Jag tycker det känns som han fortfarande rider på den där starka säsongen i Bilbao, men att han nu mest framstår som en spelare med halvtaskig förstatouch. Igår var han inte ens speciellt lyckad i luftrummet. Jag anser att Juventus bör leta en ny vassare anfallare i januari (inte minst med tanke på att Vucinic verkar gå sönder titt som tätt).

Juventus summerade en väldigt svag Champions-vecka för de italienska lagen och både Juve och Napoli har tuffa veckor framför sig i C.L.

Ikväll håller jag tummarna för att Lazio och Fiorentina undviker onödiga krokben på sig själva.

Det var som om Napoli var jetlaggade på Emirates. Och står man och gäspar första halvtimmen mot en inte längre så slumrande gigant som Wengers Arsenal, ja då har man satt sig i trubbel. Zuniga och Napolis vänsterkant fövandlades till en napoletansk horror-show där Arsenals kvicka, snabba lirare svischade förbi i parti och minut.

Arsenal belägrade Napolis planhalva och tog vara på övertaget med att göra två mål. Det är intressant att Wenger behövde så lite (och ändå så mycket) för att få sitt bygge att resa sig vackert igen. Om jag hade fått göra en topp-tio lista på spelare jag skulle önska och älska att ha i Serie A, skulle Mesut Özil toppa den alla dar i veckan. Nu har han blivit den pusselbit som Wenger saknat. En spelare som smittat hela laget med sin skicklighet.

Napoli fick sig en läxa i att kunna hålla hög fart över lång tid och det ställdes även en del frågetecken på vissa spelare. Håller verkligen Raul Albiol och Miguel Britos när det börjar gå fort? Hur kunde Juan Zuniga vara så ur position? Börjar verkligheten komma ikapp Jose Callejon nu (fullständigt usel igår)? Goran Pandev kanske kan göra två mål på Genoa en vanlig lördag men klart knepigare när det spelas Champions-hymner på engelsk mark. Nej, Mesto är inte tillräckligt bra, men det visste vi.

Matchinsatser går ju naturligtvis upp och ner men de spelare jag nämner ovan (förutom Zuniga då det främst var en positionsfråga) är de jag sätter frågetecken för om de håller måttet under ett helt gruppspel i Champions League. För övrigt kan vi ju fortsätta säga att Arsenal är nog världens bästa lag på att bemöta italiensk motstånd.

Det fick Napoli surt erfara igår.

***

Den som säger att Mario Balotelli inte är Milan just nu ljuger. Om han inte spelar så snackas det Mario och spelar han så kommer det slutligen handla om honom också. Lite så var kontentan efter matchen mot Ajax igår.

Milan startade svagt och Ajax ägde matchen. Egentligen inte så konstigt då det sett ut så här för Milan sjuttiofem procent av säsongen hittills. Men sedan i andra halvlek ryckte Milan upp sig och speciellt Super-Mario. Han sköt in sig och träffade ribban i suverän aktion.

Men Ajax gjorde mål (titta inte boll Sulley!). På övertid. Ridå? Nejdå, The Balotelli show var inte över ännu. När jag såg det första gången ropade jag “Herregud det var ingen straff!”. Sedan när jag såg reprisen (de drar i varandra, Balotelli i Moisanders arm, Moisander i Balotellis tröja och Mario faller enkelt) tyckte jag det lite mindre, men ändå tillräckligt för att förstå om Ajax kände sig lurade.

Att klaga på Marios attityd när han får tre matchers avstängning är inte så oväntat. Jag gissar att Milan inte har något emot den typen av luriga agerande som vid straff-situationen från Mario, då det gynnar dem. Poängen var ju guld värd för Milan.

Kanske kommer den visa sig vara helt avgörande.

Genoa-Napoli 0-2
0-1 Pandev 0-2 Pandev
Milan-Sampdoria 1-0
1-0 Birsa
Torino-Juventus 0-1
0-1 Pogba
Atalanta-Udinese 2-0
1-0 Denis 2-0 Denis
Cagliari-Inter 1-1
0-1 Icardi 1-1 Nainggolan
Catania-Chievo 2-0
1-0 Plasil 2-0 Castro
Sassuolo-Lazio 2-2
0-1 Dias 0-2 Candreva 1-2 Schelotto 2-2 Floro Flores
Verona-Livorno 2-1
1-0 Iturbe 1-1 Rinaudo 2-1 Jorginho (str)
Roma-Bologna 5-0
1-0 Florenzi 2-0 Gervinho 3-0 Benatia 4-0 Gervinho 5-0 Ljajic
Fiorentina-Parma 2-2
0-1 Gargano 1-1 Rodriguez 2-1 Vargas 2-2 Gobbi

***

Omgångens topp:

1. Rudi Garcia (tränare, Roma)
Sex matcher, sex raka segrar. Sex matcher, ett enda insläppt mål. Det är spektakulärt men stabilt. Alla drar åt samma håll, och rörelsen och passnings-skickligheten i laget är påtaglig. Rudi Garcia har på kort tid förvandlat Roma från ett sjunkande skepp till Serie A:s just nu mest glittrande fotbolls-tivoli.

2. Gervinho (Roma)
Jag älskade honom i Lille men blev mest irriterad på honom i Arsenal och var därför skeptisk när Roma beslöt sig för att köpa honom. Men Garcia visste vad han gjorde. Med ett återuppstått självförtroende rockade han Olimpico när han gungade förbi Bologna-försvararna i höghastighet gång på gång. Men grejen är att det inte bara är underhållande utan även konkret. Han hamnade nämligen i målprotokollet dubbla gånger varav det andra målet var en uppvisning i kontroll och fart. En romersk kultspelare är född.

3. Juan Iturbe (Verona)
Jag applåderade åt Verona i somras när de lyckades lägga beslag på den argentinske talangen. Nu har de redan börjat få avkastning. Iturbe skruvade in en fantastisk frispark när han gav Verona ledningen och var allmänt svårstoppad. Verona lär få mer glädje av Iturbe framöver.

1. Paolo Mazzoleni & Claudio La Rocca (domare, respektive ass.domare, Torino-Juventus)
Mazzoleni var allmänt inkonsekvent och tog ofta tveksamma beslut. Bland annat borde Immobile ha haft ett rött kort. Blev även förråd av den assisterande domaren som missade en klar offside på Tevez vid Juventus segermål.

2. Dino Tommasi (domare Verona-Livorno)
Blåste obegripligt straff för Verona när Livornos Schiattarella råkade röra Luca Toni. Den långväxte anfallaren föll lätt och Tommasi lät sig luras. Matchavgörande misstag.

3. Mikael Antonsson (Bologna)
Hade rena mardrömskvällen när Gervinho snurrade upp honom vid flertalet gånger. Gjorde ett mycket klumpigt intryck.

***

Omgångens lag (4-2-3-1):

Rafael (Verona) (1)
Räddade sitt Verona i den första halvleken.

Federico Balzaretti (Roma) (2)

Mehdi Benatia (Roma) (2)
Återigen en garanti bakåt och återigen spektakulär målskytt. Power-Benatia.

Leandro Rinaudo (Livorno) (1)
Klarade av Toni mycket bra och tog hand om det mesta i luften. Även ovanlig målskytt.

Yuto Nagatomo (Inter) (2)
Inledde med att testa Agazzi med en fin volley och avslutade med att spela fram till Palacios mål. Däremellan sedvanligt duracell-löpande från japanen.

Luca Cigarini (Atalanta) (1)
Vaken och noggrann i sitt mittfältsspel. Fin framspelning till Denis andra mål.

Daniele De Rossi (Roma) (1)
Tog hand om det mesta framför försvaret och visade stort hjärta. Hittat tillbaka.

Juan Iturbe (Verona) (1)
Matchens lirare mot Livorno med bland annat ett förtjusande frisparksmål. Ny publikfavorit på Bentegodi.

Goran Pandev (Napoli) (1)
Underbart effektiv mot Genoa med sina två tidiga mål. Mer än bara turn-over-spelare.

Gervinho (Roma) (1)
Olimipicos största stjärna när han pulvriserade Bologna-försvaret med sin gnistrande snabbhet. Gjorde två mål av hög klass. Just nu är det Gervinho som är Serie A:s största show.

German Denis (Atalanta) (1)
Är det något som Atalanta är väldigt beroende av så är det Denis killer-instinkt i straffområdet. Hans dubbla mål mot Udinese gav tränare Colantuono andrum.

Avbytare:

Massimo Gobbi (Parma)
Hårt jobb på sin kant och nickade in den sena kvitteringen. Lojal spelartyp.

Lucas Castro (Catania)
Argentinaren var extremt svårstoppad längs sin kant och bidrog starkt till segern.

Alessandro Florenzi (Roma)
Offrar sig alltid för laget med sin obarmhärtiga löpvillighet. Höll sig framme och nickade in Romas första mål.

***

Skytteligan:

5 mål: Giuseppe Rossi (1 str) (Fiorentina), Alessio Cerci (2 str) (Torino) 5 mål. 4 Mål: Marek Hamsik 3 Mål: German Denis (Atalanta) Rodrigo Palacio (Inter), Carlos Tevez, Arturo Vidal (Juventus), Paulinho (Livorno), Candreva (1 str) (Lazio), Mario Balotelli (1 str) (Milan), Jose Callejon, Gonzalo Higuain (Napoli), Florenzi, Gervinho, Ljajic (1 str) (Roma), Gabbiadini (Sampdoria).

***

Serie B-elvan (3-4-3):
Terraciano (Avellino), Mori (Novara), Fabbro (Avelino), Pisacane (Avellino); Signori (Modena), Zecchin (Varese) Rosina (Siena), Crimi (Latina); Dybala (Palermo), Donnarumma (Cittadella), Babacar (Modena)