Höstens lag

Mattia Perin (Genoa)
Den 21-årige målvakten har verkligen gjort succé under hösten. Efter sitt misstag mot Fiorentina i början av säsongen, har han varit sensationellt bra och räddat poäng efter poäng för sitt Genoa. Buffons främste efterträdare.

Andrea Barzagli (Juventus)
Den björnstarke försvararens höga lägstanivå är imponerande. Han har under hösten bara fortsatt där han slutade i våras, nämligen att bjuda på sitt följsamma säkra försvarsspel. Är värd större upprättelse internationellt.

Mehdi Benatia (Roma)
Blev snabbt nyckeln till Romas framgång med sitt listiga och uppoffrande försvarsspel. Var inte bara tuff, majestätisk och oumbärlig utan även målfarlig framåt. Höstens bästa spelare i Serie A.

Leandro Castan (Roma)
Även om Benatia var det största utropstecknet ska vi inte glömma bort den före detta Helsingborgs-brassen. Castan lyfte sig bredvid Benatia och var starkt bidragande till att Roma släppte in minst mål av alla.

Paul Pogba (Juventus)
Pogba tog sitt genombrott från ifjol och lyfte det till nya höjder. Sprängde sig in i startelvan med sin enorma dynamik, sköt så att fötterna glödde, och dominerade runt om på Serie A:s olika arenor. Mittfältskejsare.

Borja Valero (Fiorentina)
När Pizarro regrederade klev Borja fram och tog på sig mer ansvar och blev Fiorentinas nyckelspelare på mitten. Fick Violas spel att rulla rätt med sin rörlighet och passningsskicklighet. Fem mål och sex assist talar sitt tydliga språk.

Arturo Vidal (Juventus)
Lika viktig och briljant för Juventus under hösten som under förra säsongen. Var säker straffskytt, bollvinnare, målskytt och vikarierade även som mittback med glans vid ett tillfälle. Så viktig och så skicklig.

Marco Parolo (Parma)
Gjorde en fantastisk höst då han bombade in mål (sex stycken), spelade fram och löpte outröttligt från sin mittfältsposition. Tog sig tillbaka in i landslaget och fick storklubbarna att åter rikta sina ögon på honom.

Alessio Cerci (Torino)
Snabb, snabbare, Cerci. Serie A:s kanske största speedkula var inte bara en fenomenal högerkantserövrare utan utvecklade även sitt målskytte och blev en mer komplett anfallare. Gjorde nio mål och sju assist (flest av alla) under hösten. Say no more.

Giuseppe Rossi (Fiorentina)
Var kanske Serie A:s vackraste saga när han återfann sin bästa form efter långvarig skada och tog Fiorentina och hela ligan med storm. Blev Violas nya kelgris och alfahanne med sitt målfyrverkeri och kvicka härliga anfallsspel.

Carlos Tevez (Juventus)
Radade upp grandiosa insatser under sin debuthöst i Serie A. Tappade sällan bollen, gjorde många fina individuella saker men var också mycket viktig för laget. Tvåa i målskytteligan på sina 11 mål.

Avbytare:

Giorgio Chiellini (Juventus)
Lika tuff och lagom elak som brukligt. Gjorde inga större misstag och lyckades befinna sig i målprotokollet två gånger om under hösten. Braveheart.

Gervinho (Roma)
Förutom en liten skadeperiod och två, tre matcher efter det så var han rena rama showen. Terroriserade sönder sina motståndare med sin enorma snabbhet och sin härliga oförutsägbarhet.

Rodrigo Palacio (Inter)
Fick större ansvar under Mazzarri och lyfte med det. Mycket duktig i omställningsfasen och alltid listig på offensiv planhalva. En del mål var kanske av mindre vikt medan andra var av mer betydelse som när han klackade in det enda målet i Milano-derbyt.

5. Gabriel Silva (Udinese)
Lite av ett hemligt genombrott då han som ytterback kanske inte gjort något jätteväsen av sig under Udineses anonyma höst. Men faktum är att brassens snabbhet och ork under hösten väckt stort intresse hos de större klubbarna i Italien.

4. Keita Balde Diao (Lazio)
Fick chansen och tog den. Har ett oerhört klipp i steget och har både hunnit med att göra sina två första mål i ligan och även ett par fina insatser i Europa League. En av få ljuspunkter för Lazio denna höst.

3. Mattia Perin (Genoa)
Personligen har jag aldrig tvekat kring Perins kapacitet men det är nog inte förrän nu han imponerat som han gjort denna höst. Inledde med ett grovt misstag mot Fiorentina men har sedan dess räddat poäng på poäng för sitt Genoa. Framtida landslagsmålvakt.

2. Domenico Berardi (Sassuolo)
I våras var han på en andra plats på min topp 100 talang-lista. Jag trodde dock inte att han skulle göra ett så pass stort avtryck så fort som han gjort under hösten. Snabb, dribblingsskicklig och målfarlig. Redo för Juve nästa säsong?

1. Juan Iturbe (Verona)
Det lönar sig att chansa på talangfulla spelare som inte får chansen i större lag (i detta fall Porto). Iturbe har varit en underbar virvelvind på Bentegodi under hösten med sin balans, sitt otroligt giftiga skott och sin härliga snabbhet. Roma sägs vara nära att redan nu värva honom till nästa säsong. Det gör de nog rätt i.

5. José Callejon (Napoli)
Personligen tyckte jag ca 8 miljoner euro lät mycket för en 27-årig Real-reserv. Successivt har spanjoren bevisat mig fel. Även om Callejon varit osynlig ibland och inte alltid visat framfötterna när det vankas stormatcher så har han levererat i ligan men sin löpvillighet och målfarlighet. Åtta mål på drygt halv säsong är verkligen inte illa. Passar väldigt bra in under Benitez.

4. Jonathan (Inter)
Har gått från från svag Maicon-kopia till mer än duglig ytterback under Mazzarri. Sett säkrare och mer beslutsam ut under hösten och bidragit med poäng från sin kant.

3. Ricardo Alvarez (Inter)

2. Hellas Verona
Inget lag har överraskat som Verona har gjort. Man har ett tryggt grundspel, återupplivat Luca Toni, fyndat i Iturbe och Romulo, duktig målvakt i Rafael och äger en duktig spelfördelare i Jorginho. Har gjort Bentegodi till sin ointagliga borg då de tagit hela 24 av 29 poäng där. Kollektivt mini-mirakel.

1. Gervinho (Roma)
Innan ivorianen hade satt sin fot på Olimpico hade man fått uppleva två versioner av Gervinho. En i Lille där han blev en komet med fart under fötterna och en i Arsenal där han successivt blev ett enigma utan självförtroende. För mig var denna värvning en chansning av Roma.

Men eftersom det var Garcia som varit hans mentor i Lille så var det väl han som skulle få ordning på Gervinho. Och som han fick ordning på honom. Det var länge sen Roma-publiken fick uppleva sådan fart och oförutsägbarhet på kanten som denna höst med Gervinhos fotbollscirkus. Underbart och oväntat.

5. Juventus ligaspel

Respasset ur Champions League var naturligtvis en stor besvikelse. Men i ligaspelet var man lika starka som vanligt. Man tappade endast fem poäng under hösten och lagmaskinen tickade på med Barzagli, Chiellini, Pogba, Vidal och Tevez i spetsen.

4. Alessio Cerci & Ciro Immobile (Torino)

Är detta Serie A:s mest spektakulära duett? Ja, kanske, Cerci fortsatte att förlöjliga motståndare med sin enorma fart men la även till förbättrat målskytte till sin repertoar. Bredvid honom fanns en god partner i mångsidige Immobile som verkligen fick det att flyta i slutet av höstsäsongen. Italiensk superduo.

3. Carlos Tevez (Juventus) & Gonzalo Higuain (Napoli)

Serie A:s mest namnkunniga värvningar inför säsongen var Tevez och Higuain. Det är inte alltid som de “bästa” spelarna motsvarar förväntningarna. Men de båda argentinarna visade sig vara både målmässigt och spelmässigt så bra som man hade hoppats. Serie A behövde stora stjärnor och både Tevez och Higuain visade sig vara det.

2. Giuseppe Rossi (Fiorentina)

Vi visste inte hur bra Rossi skulle vara efter sin långvariga skada. Nu vet vi. Han tog Fiorentina i sin hand och ledde dem genom hösten med alla sina mål, sitt kvicka rörliga anfallsspel och blev snabbt lagets nya alfahanne samt supportrarnas kelgris. Höstens roligaste comeback.

1. Rudi Garcia (Tränare, Roma)

Ur Luis Enriques, Zemans och Andreazzolis aska dök Rudi Garcia upp som en frälsare och gav Roma en identitet och ett självförtroende klubben inte sett sedan Spallettis dagar. Han gav Gervinho Lille-krafter, Totti rätt nycklar och De Rossi rätt position.

Garcia har lärt Roma att spela på olika sätt, man kan vara bollförande lag där man dikterar villkoren men man kan också agera mer cyniskt med snabba omställningar.

HÖSTENS SÄMSTA

5. Lazio

Lazios triumferande vår blev snabbt till mörkrets höst. 4-0-förlusten i den italienska supercup-finalen mot Juventus rev direkt upp stora sår i laget och det kändes som att man aldrig riktigt hämtade sig efter det.

Mittbackarna visade sig vara av den klumpigaste sorten vem man än satte på plan, de flesta av nyförvärven visade sig vara bluff (Novaretti, Biglia, Felipe Anderson), Hernanes var inte längre engagerad, Klose var ofta skadad och Ledesma hade blivit för gammal och långsam. Medan Petkovic tvingades till att föryngra och förändra laget tömdes man på  självförtroende och poäng.

Nu står man med en tränare som gjort klart att han tar över schweiziska landslaget efter säsongen och man letar efter en ersättare fram till sommaren. Säsongen känns körd för den ljusblå delen av Roma. Räddas det som räddas kan.

4. Catania

Mycket har hänt på den södra kusten av Sicilien sedan förra säsongen. Francesco Lodis mittfältsgeometri och Pietro Lo Monacos sportdirektör-smartness är saknade, alla spelare som överpresterat har börjat underprestera.

Catania har förvandlats från ett Calcio-fyrverkeri till ett impotent sjunkande skepp på väldigt kort tid. Nicola Legrottaglie är slut, Panagiotis Tachtsidis är ingen Lodi, Maxi och Wanda har gjort slut och den argentinska tangon har tystnat.

3. Juventus respass ur Champions League

Respasset ur CL var ett tungt bakslag för Juventus och italiensk fotboll. Visst, det handlade om små marginaler. Oflyt mot Köpenhamn i Danmark, en tveksam domarinsats på Bernabeu och slarv i hemmamatchen mot Galatasaray.

Men hur man än vrider och vänder på det så ska ett så pass bra lag som Juventus sätta marginalerna på sin sida och inte tvärtom. Man ska inte missa så många chanser på Parken eller tappa en ledning hemma mot Galatasaray.

Man har främst sig själva att skylla.

2. Milans ligaspel

Milans ligaspel i höst har varit en ren katastrof. En 13:e plats i tabellen, man är 27 poäng efter serieledande Juventus och 17 poäng efter en Champions-plats. Medan klubbledningen har genomgått en metamorfos har laget presterat undermåligt.

Försvaret har varit virrigt, skadebekymren har varit för många, Balotelli inte alls varit lika bra som i våras, Kaka har sett ordinär ut och Matri var en meningslös värvning. Problemen har varit av olika slag men har inträffat ungefär samtidigt vilket har lett till Milans apokalyptiska höst.

1. Halv-tomma arenor & Tömda kurvor

Den italienska fotbollens lågkonjuktur forsatte under hösten. Halvtomma arenor, krångliga biljettsystem, få nya idéer bland klubbarna för hur man ska marknadsföra Serie A bättre var gamla problem som fortsatte vara aktuella. Det nya för hösten var förbundets nya regler för att stävja rasism med att stänga av den kurva på arenan som gjort sig skyldig till det.

Medan jag tycker att de hårdare tagen mot rasism är rätt väg att gå satte sig förbundet i en rävsax när man behandlade territorial rasism likvärdigt. Enligt supportergrupperna själva handlade det mer om ömsesidigt häcklande än verklig skada.

Förbundet har nog heller inte riktigt tänkt till ordentligt då man t ex stängt av en hel kurva på över tusen personer på klubbens hemma-arena fastän ett par hundra bortasupportrar varit ansvariga.

Det finns väldigt mycket att tänka igenom och se över för att kunna nå fram och vinna tillbaka supportrarna till arenan istället för att fjärma dem ännu mer.

Men medan man jagar bättre lösningar så sjunker tyvärr anseendet för Serie A över hela världen.

Livorno 5,5
Rivstartade säsongen, men med tiden har verkligheten hunnit ikapp dem. Har trots allt tagit ungefär så många poäng man kunde förvänta sig innan säsongen. Vilket inte riktigt räcker.

Milan 5
Skador, försvarsmisär, underpresterande spelare, low cost-mercato och ett inte alltid övertygande coachande har fått Milan att göra sin sämsta höst i mannaminne. Medan klubben håller på att försöka transformera sig med ett yngre styre har laget tappat bort sig på vägen. Åttondelsfinalen i C.L räddar betyget en aning.

Napoli 6,5
Startade säsongen som ett scudetto-lag men har successivt sett mer och mer normala ut. Ligger dock på en godkänd tredjeplats men känslan är att Benitez borde kunna få ut mer av lagets kvalitéer. Gjorde ett tappert försök i en stentuff Champions League-grupp.

Parma 6.5
Cassano har varit oförskämt bra under hösten, Sansone vaknade sent omsider, Lucarelli har tagit hand om försvaret i Palettas frånvaro och Parolo har haft sina bästa månader i sin fotbollskarriär. Känslan är dock att Parma borde tagit något eller några poäng mer än vad man gjort och Cassanos anade flykt lägger ett visst grått moln över framtiden. Donadonis kreation har ändå sett intressant ut.

Roma 9
Höstens saga. Ur Luis Enriques, Zemans och Andreazzolis aska dök Rudi Garcia upp och gav laget en identitet och ett självförtroende klubben inte sett sedan Spallettis dagar. Han gav Gervinho Lille-krafter, Totti rätt nycklar och De Rossi rätt position. Strootman gav mittfältet pondus och passningsskicklighet och Benatia klädde i sig dräkten som seriens bästa försvarare. Drömmen om ett återtåg till Champions League brinner starkare än någonsin.

Sampdoria 6
Under ett Delio Rossi-trött styre körde Sampdoria fast i en återvändsgränd. Men med Mihajlovic har klubben återfått viljan och inspirationen igen. Och tänk om Cassano återvänder i januari?

Sassuolo 6
Startade uselt, men hittade sedan en bättre version av sig själva när tränare De Francesco ändrade lite i spelsystemet. Unge Berardi har gjort stor succé men försvaret känns klent. Resultaten har varit lite upp och ner på slutet.

Torino 7
Har stormat fram den senaste tiden som en tornado. Dess vassaste virvelvind har naturligtvis varit fantastiske Cerci men Immobiles senaste månad har varit oerhört lovande för framtiden. Även svenske Farnerud har bidragit fint till framgångarna.

Udinese 5,5
Inte varit samma slagkraftiga Guidolin-taktiserande lag som tidigare. Di Natale har till slut visat tendenser till ålderdom, Muriel har inte riktigt blivit den succé man hoppades och insatserna har varit mycket upp och ner. Det bor dock en väldig massa kvalitéer i truppen vilket talar för en uppryckning under våren.

Bologna 5,5
Segern över Genoa gav lite andrum i vad som har varit en jobbig höst. Antonsson och kompani har haft besvär i backlinjen och förutom Diamanti har offensiven varit mycket impotent. Behöver förstärka laget under januari.

Cagliari 6
Spelmässigt har man varit upp och ner, men tillräckligt bra för att ännu inte dras in i bottenstriden. Få spelare i laget har nått upp till fjolårets nivå mensvenskarna Eriksson och Ekdal har dock båda haft godkända höstar. Men hur länge orkar klubben dras med sina arena-problem?

Catania 4,5
Har gått från Lodi-styrt, Sydamerika-inspirerat-överpresterande lag till dekadent och impotent sjunkande skepp på väldigt kort tid. Kanske har det en hel del med sportdirektör Lo Monacos frånvaro att göra. Den argentinska tangon har tystnat på Sicilien.

Chievo 5,5
Inledde katastrofalt med Sannino men ryckte upp sig rejält när Corni tog över och vann bland annat derbyt mot Verona. De två senaste förlusterna gör ändå att de lämnar 2013 med en viss perplex känsla.

Fiorentina 7
Har inte riktigt kunnat utmana om topp tre-placeringarna på allvar men är med i racet trots att Mario Gomez gått skadad under nästan hela hösten. Rossi har varit fantastisk, Cuadrado har varit Cuadrado och Montella fortsätter att imponera som tränare. Viola borde kunna bli bättre efter jul när man får tillbaka Gomez, Ilicic kanske hittar formen och man värvar en och annan spelare (Lodi?).

Genoa 6
Liverani-projektet slutade illa men Gasperini version 2 har fallit relativt väl ut. Trots att truppen inte riktigt är anpassad till Piemonte-tränarens idéer har man ändå lyckats hitta ett hyfsat recept. Det är dock stor skillnad på Gasperinis Genoa hemma på Marassi och på bortaplan.

Hellas Verona 8
Säsongens stora överraskning. Är i detta nu på en Europa League-plats vilket är sensationellt bra. Laget har ett tryggt grundspel, återupplivat Luca Toni, fyndat i Iturbe och Romulo och äger en duktig spelfördelare i Jorginho. Har gjort Bentegodi till sin ointagliga borg då de tagit hela 24 av 29 poäng där. Salvezzan är redan avklarad.

Inter 6,5
Mazzarri plåstrade om Inter efter alla Stramaccioni-sår, lappade ihop försvaret och pumpade nytt blod i Ricky Alvarez och Jonathan. Successivt har dock Mazzarris feghet och försvarsspelets virrighet ökat och Inters poängskörd minskat. Är en bit efter topp tre, men laget känns ändå avsevärt förbättrat gentemot i våras.

Juventus 7,5
Lika dominanta i ligan som vanligt, där de sällan tappar poäng eller gör några fel. Pogba tog ett kliv till, Tevez blev en succé och Llorente har växt. Men visst drar det tidiga respasset ur Champions League ner betyget.

Omgångens topp:

1. Mehdi Benatia
Först nickade han in 1-0-målet, sedan dominerade han i backlinjen och avslutade sen med att göra sitt andra nickmål för dagen när han satte 3-0. Förmodligen finns det ingen spelare som imponerat så mycket som Benatia gjort under hösten. Så beslutsam, så stabil, så skicklig i sina brytningar. Romas försvarsgeneral spelar med fullt självförtroende. Super-player.

2. Rodrigo Palacio (Inter)
Agerade derby-prins när han klackade in matchens enda mål. Palacio skapar alltid farligheter med sin rörlighet och skicklighet och har den här hösten blivit en målskytt av högsta rang.

3. Hellas Verona
Mandorlinis har med sin blågula skapelse gjort Bentegodi till sin egen lilla guldgruva den här hösten. Åtta segrar av nio möjliga. Nu senast var det dags för Lazio att få känna på Veronas starka hemma-spel då de piskades med 4-1.

Luca Toni är återupplivad från 2006, Iturbe är en turbo med ett gnistrande skott och spelare som t ex Jorginho, Romulo är hyper-vassa när det vankas omställningar. Segern över Lazio krönte en fantastisk höst.

Omgångens flopp:

1. Vladimir Petkovic (tränare, Lazio)
Segern förra omgången var kanske bara en illusion. Återigen föll man ihop. Man måste bli bättre på att utnyttja sina chanser, bli mer konkreta i sitt bollinnehav och framför allt så måste försvaret undvika att rasa isär. Givetvis faller mycket under Petkovics ansvar och det troliga är att han inte är kvar som tränare när det nya året ropas in. 

Omgångens lag (4-2-3-1):

Gianluca Pegolo (Sassuolo) (3)
Utan Pegolo hade Fiorentina avgjort mycket tidigare.

Yuto Nagatomo (Inter) (3)
Har inte alltid världens bästa spelförståelse men hans derby-ork och frenesi på sin vänsterkant var Nagatomisk.

Mehdi Benatia (Roma) (8)
Två mål och behärskat försvarsspel. Man kan inte begära mer. Kanonhöst. Värd flest julklappar i Roma.

Daniele Bonera (Milan) (1)
Elegant och skicklig i det mesta han gjorde. Mini-Cannavaro.

Romulo (Verona) (2)
Ytter-jojo som ville och gjorde mycket mot Lazio. Till exempel 4-1-målet.

Paul Pogba (Juventus) (4)
Den unge fransmannen gjorde mål och dominerade mittfältet med sin fysik, teknik och dynamik mot Atalanta. Fenomen.

Jorginho (Verona) (2)
Duktig på att filtrera spelet, behärskade både de enkla och de svåra lösningarna mot Lazio och lirade mycket elegant fram till Romulos mål.

Alessio Cerci (Torino) (4)
Snabb, snabbare Cerci. Chievo blev åksjuka av Cercis fart. Ett mål och två läckra assist dessutom.

Ciro Immobile (Torino) (2)
Tvåmålskytt som glimrade. Formstark.

Rodrigo Palacio (Inter) (3)
Alltid giftig längst fram och det var ingen slump att han blev derby-hjälte med sitt underbara klack-mål.

Luca Toni (Verona) (2)

Avbytare:

Mattia Destro (Roma)
Tredje målet i hans tredje match var visserligen en bjudning av Catania men dessförinnan hade han gjort enorm nytta längst fram med många skarvningar och framspelningar. Inblandad i mycket.

Alessandro Diamanti (Bologna)
Ville mycket, jobbade hårt och hittade till slut rätt när han placeringssäkert satte matchens enda mål. Ett otroligt viktigt mål dessutom.

Giuseppe Rossi (Fiorentina)
Återigen frälsare för sitt Fiorentina då han avgjorde mot Sassuolo sista tio. Tagit laget under sina vingar.

Skytteligan:

14 mål Rossi (Fiorentina) 11 mål Tevez (Juventus) 10 mål Palacio (Inter) 9 mål Cerci (Torino), Higuain (Napoli), 8 mål Callejon (Napoli), Immobile (Torino)

Serie B-elvan:
Kosicky (Novara), Volta (Cesena), Paci (Brescia), Pesoli (Carpi), Cascione (Cesena), Croce (Empoli), Memushaj (Carpi), Sodinha (Brescia), Mancosu (Trapani), Caracciolo (Brescia), Ebagua (Spezia).

Kontentan för de båda var densamma. De befäste sina positioner som landets två bästa lag, Roma har gått obesegrade, Juventus har bara tappat fem poäng och de avslutade höstsäsongen på bästa sätt.

Contes mannar är en maskin som sällan rullar fel, försvaret agerar säkert, Vidal och Pogba är dominanta mittfältare och Tevez & Llorente ett vasst anfallspar.

Garcias Roma är en nyare bekantskap men har imponerat på alla sätt och vis. Försvaret har släppt in minst mål i landet (bara 7st!) med mästerlige Benatia i spetsen, mittfältet är säkert och skickligt i båda riktningarna och anfallet oförutsägbart och giftigt.

Förutom Gervinhos speed, Ljajics skickliga fötter, Tottis magi har de nu fått tillbaka Mattia Destro och hans målskytte. Tre mål på tre matcher för honom skvallrar om att anfallet är kanske den del som Roma minst behöver förstärka på.

Kanske blir det för tufft för Roma att utmana Juventus om scudetton in i det sista, men deras största mål är fortfarande en Champions League-plats och just nu har man skaffat sig ett fint avstånd ner till fjärdeplacerade Fiorentina med åtta poäng. Man har till och med fem poängs försprång ner till tredje-placerade Napoli.

Juventus och Roma möts efter jul. I seriefinal. Som kungar av Italien.

***

Om landets främsta fotboll leds av ett lag från Turin och ett från Rom så blev Milano-derbyt visserligen koreografilöst men inte utan prins.

Ett försvarsmässigt skadeskjutet (alltför många insläppta mål på sistone) Inter tvingade tydligen Walter Mazzarri att bjuda på taktisk feghet i ordets rätta bemärkelse när han satte ett defensivt tremannamittfält med Zanetti, Cambiasso och Taider på plan samtidigt.

Efter fem minuters illusion av Inter-dominans så hamnade de såklart för långt ner och det saknades känsliga fötter för att kunna mata Palacio med vettiga bollar. Guarin fick slita hårt för att supporta en alltför ensam Palacio längst fram.

Milan fick därmed en gratisresa in i matchen som spelförande lag. De skapade några farliga chanser, men det kändes att det var två lag som inte tillhör den absoluta toppen av Serie A.

Det gjorde ont att se hjältar som Zanetti och Kaka inte tillföra någonting och det gjorde minst lika ont att se Kovacic och Icardi på bänken. Guarin spelade inspirerat som att han hade Mourinhos ögon på sig, Saponara såg halvspännande ut och Bonera lekte mini-Cannavaro.

Trots Inters relativt defensiva halvlek hade man ändå en, två halv-chanser och borde nog ha haft straff när Zapata drog ner Palacio i straffområdet.

Andra halvlek började ungefär som första, men nu hade Mazzarri (som älskar att över-coacha matcher) bestämt sig för att växla upp lite grann. In med Kovacic och matchen jämnade ut sig. Muntari var stundtals bäst på plan, Saponara försvann, Inters försvar stod upp bra och Rodrigo Palacio blev farligare och farligare.

Och visst var det argentinaren som skulle bli derby-prins. Hans fantastiskt snygga klack skickade den norra kurvan in i ett delirium och sköt upp Inter närmare Fiorentina i tabellen.

Oavsett om det för mig finns frågetecken kring detta Mazzarri-styrda Inter som mer verkar försöka överleva dagen än på sikt vill erövra världen så hänger de med i jakten på Europa Platser.

Milan däremot har en hel ocean att passera för att ta sig upp dit.

Låt vara att anledningen till att skjuta upp avstängningen var ungefär lika tvetydig som själva anklagelserna. Man kan ju verkligen ifrågasätta logiken i att stänga av en hel sektion på flera tusen personer (pga territorrial rasism) fastän det var ett par hundra som var ansvariga i bortamatchen mot Napoli.

Det blir ju lite konstigt. Och kanske var det förbundet insåg, att reglerna innehåller brister. Hur som helst få vi nu ett derby precis som det ska vara.

Under två kurvors vakande ögon.

***

Även avstängningen för Romas kurva mot Catania är upphävd.

***

M’baye Niang ser ut att lånas ut till Montpellier, men eftersom man verkar ge den franska klubben köprätt tyder det på att man gett upp hoppet om honom.

Tydligen ska Milan först ha försökt byta Niang med Marco Parolo men Parma ska ha sagt att de bara vill ha pengar för sin mittfältare. Intresset för Parolo är säkerligen stort från Milan. Återstår att se om de försöker igen.

Visst skulle det heller inte förvåna om Niang öser in mål i Ligue 1 med tiden? Vi vet ju hur det gick för P-A Aubameyang.

***

Parma har många spelare som intresserar andra klubbar. Parolo, Biabiany, Paletta och Sansone. Deras bästa spelare, Antonio Cassano , kan också vara på väg bort. Men för att han själv vill. Ryktet säger att han vill tillbaka till Genua och Sampdoria.

Kanske öppnar det upp för Sebastian Giovincos återkomst eller kanske Fabio Quagliarella som varit på Emilia Romagna-klubbens radar tidigare.
För Juventus verkar planera åtminstone ett offensivt köp.

Antonio Conte verkar vilja ha en anfallare som är bra på att passera sin motståndare och som kan ta en ytter-position längst fram. Menez sägs ligga bra till. Kanske är Conte rätt man att pressa ut hans talang. Annars är väl fortfarande Biabiany, Nani (byte med Vucinic?) eller Ibarbo andra alternativ.

Apropå Conte så har han nu öppnat upp för att bli förbundskapten någon gång i framtiden. Tänk om någon gång redan är i höst? Byter han då bara plats med Prandelli?

***

Erick Thohir har diskuterat mercaton med sitt crew. Kanske är Guarin på väg bort. Kanske är Lavezzi på väg in (Inters och Mazzaris förstaval).

Även rykten kring Mateo Kovacic har börjat florera. Inte är de väl så korkade att de tänker sälja honom innan han ens fått chansen att explodera?

Men Kovacic är inte helt nöjd med den bristande speltiden vilket kan leda till problem om det fortsätter. Ett helt onödigt problem som Mazzarri får ta på sig om du frågar mig.

***
Det är inte bara derby på planen utan även på transfermarknaden. Förutom Juventus så jagar båda Milano-lagen Radja Nainggolan. Cagliaris president Cellino försöker trissa upp priset med en hetsjakt storklubbarna emellan.

Men även Toros D’Ambrosio är intressant för både Milan och Inter.

***
Silvio har träffat Clarence. Och därmed ökade oddsen rejält på att holländaren blir den som tar över efter Allegri.

Den gamla spelskandalen tog ny spinn med nya misstänkta spelare och matcher. Bland annat Cristian Brocchi och Gennaro Gattuso. Vi vet att namn har slängts ut tidigare som sedan inte visat sig vara skyldiga. I Gattusos fall vill jag och tror jag att han är oskyldig.

Det är många som känner varandra i fotbollsvärlden och skickade SMS behöver inte alltid betyda att man är en fuskare. Men som om detta inte var nog beslutade förbundet att stänga av Inters och Romas kurvor. För Inters del betyder detta alltså att derbyt mot Milan berörs (de har dock lämnat in en överklagan). Oerhört trist såklart.

Serie A befinner sig i den metamorfos som startade för ett par år sedan och som kommer hålla på i några år till. Det finns inga genvägar längre, man måste orka ta sig genom mörkret för att nå ljuset igen.

Ett bra exempel är det nya TV-avtal som man slutit, ett helt okej avtal, men det slutar inte där. Serie A måste lära sig att se längre än så, våga bryta ny mark. Man måste satsa hårdare på att marknadsföra sig kollektivt och inte bara försöka se till den egna klubbens överlevnad.

Precis som man gjort i Premier League och i Bundesliga. Jag pratar inte bara om nya arenor utan hela produkt-utvecklingen. Biljettsystem, trovärdighet, åtgärder för att komma till rätta med sviktande publiksiffror osv.

Ska man återigen kunna hävda sig som en av de två bästa ligorna i världen måste man bli en het produkt utanför Italien. Det är man inte idag.

Det finns mycket kvar att göra innan ljuset återigen skiner på Serie A.

Omgångens topp

1. Carlos Tevez (Juventus)
Han må ha svårt att göra mål i Europa men i ligaspelet har han inga problem att hitta målet. Mot Sassuolo satte han på sig guldskorna ordentligt och gjorde tre mål och en assist. Rörlig, stark, snabb och målfarlig. Fick kliva av till stående ovationer.

2. Dries Mertens (Napoli)
Det  kändes som han var överallt på plan. Ryckte loss, dribblade, erövrade boll (9 gånger) och var allmänt svårstoppad för Inter. Höll sig framme och dundrade in 2-1 och dessutom föddes Napolis tredje mål ur Mertens skott som Handanovic inte kunde hålla. Som skjuten ur en kanon.

3. Miroslav Klose (Lazio)

Omgångens flopp:

1. Gabriel (Milan)
Beslutet som att springa ut att försöka bryta den kantspringande Gervinhos var både helt onödigt och dödsdömt. Straff och mål för Roma. Den unge brasilianske målvakten imponerar inte.

1. Inters försvar
Om man trodde att Juan Jesus var Inters största problem kanske man fick sig en tankeställare efter Napoli-matchen. Försvaret såg inte direkt förbättrat ut gentemot i matchen mot Parma. Campagnaro stod inte att känna igen, Ranocchia dansade bambi-på-is-dansen och Rolando var väl på gränsen till godkänd. Inter har nu släppt in sju mål på två matcher.

2. Bolognas & Sassuolos försvar

Omgångens lag (3-4-3):

Mattia Perin (Genoa) (3)
Gjorde avgörande räddningar två gånger om mot Atalanta. Grym höst.

Mehdi Benatia (Roma) (7)
Briljant i sina brytningar och stod nästan alltid rätt mot Milan. Underbar försvarare.

Davide Astori (Cagliari) (1)
Bäst på plan när Cagliari nollade Parma på bortaplan. Ledare.

Cristian Zapata (Milan) (1)
Gjorde Milans 1-1-mål och stod bland annat för två enormt viktiga brytningar.

Borja Valero (Fiorentina) (4)
Klivit fram ur Pizarros regression och tagit större ansvar. Mot Bologna styrde han spelet, gjorde ett mål och bjöd på fantastiska framspelningar. Gyllene fötter.

Dries Mertens (Napoli) (3)
Var som en lössläppt kanon mot Inter. Trissade upp farten, tog sig förbi sina motståndare stup i ett, sköt och gjorde mål.

Kevin Strootman (Roma) (3)
Pressade och var mycket duktig i båda riktningarna. Iskall på straffmålet.

Josip Ilicic (Fiorentina) (1)
Titta vem som är tillbaka! Ilicic öppnade målskyttet mot Bologna och såg bra ut när han fick spela på sin rätta position.

Carlos Tevez (Juventus) (5)
Tre mål för att glömma Galatasaray-matchen, tre mål för att se framåt mot nya framgångar.

Miroslav Klose (Lazio) (1)
Två mål som troligen räddade Petkovics jobb. Klassavslutare.

Giuseppe Rossi (Fiorentina) (4)
Inblandad i Borjas mål och gjorde sedan trean själv. Skytteliga-ledare av en orsak.

***

Avbytare: 

Mattia Darmian (Torino)
Slog inlägget till Immobiles 0-2-mål och fungerade mycket bra på sin kant mot Udinese.

Alexander Farnerud (Torino) (1)
Målskytt mot Udinese och bäst på plan. Den svenska influensen i Toro bli allt starkare.

Gonzalo Higuain (Napoli)
Bombade in Napolis första mål, lirade elegant fram Dzemaili som sedan ledde fram till Mertens mål och hotade Inter-försvaret med sina löpningar.

***

Skytteligan:
13 mål Rossi (Fiorentina) 10 mål Tevez (Juventus) 9 mål Palacio (Inter) 8 mål Cerci (Torino), Higuain (Napoli), Callejon (Napoli) 7 mål Berardi (Sassuolo), Jorginho (Verona), Gilardino (Genoa).

Serie B-Elvan:
Rossini (Cesena), Zambelli (Brescia), Munoz (Palermo), Perticone (Novara), Zecchin (Varese), Viola (Ternana), Cristiano (Varese), Rosseti (Siena); Bidaoui (Crotone), Pavoletti (Varese), Mbakogu (Carpi).

Milan stod för stilla, de pressade sällan kollektivt, utan en och en och då och då. Det kändes som att matchidéerna var få och att man mest litade på den enskilda kvalitén. Det kändes lite uppgivet och irriterat om vart annat.

Poli kändes trög, Kaka och Montolivo hade rätt stor felprocent och Sulley Muntari väntade alltid till sista sekund innan han skulle passa vilket gjorde honom till största orsaken att Milans omställningar ofta tog för lång tid.

Romas spel kändes mer naturligt, inarbetat och planlagt. Målet var ett fint bevis på det. Fart, och många som följde med in i straffområdet. Det var rörelse och löpningar. Men chansmässigt var det rätt fattigt åt båda håll. Det var det däremot inte målmässigt.

Destro hade gjort mål igen, Zapata hade både gjort mål och agerat räddare åt andra hållet ett par gånger. Halvtidspausen brukar sällan vara särskilt händelserik men nu tvingades både Castan och Abbiati att utgå. In med Burdisso och Gabriel. Ett av de bytena skulle visa sig få effekt på resultatet.

Fem minuter in i andra halvleken kommer nämligen Gervinho galopperande på vänsterkanten och den inhoppande brasilianska målvakten bestämmer sig fullständigt onödigt för att springa ut och försöka bryta. Han tar Gervinho istället.

Straff och gult kort. Rätt beslut av Rocchi. Helt fel beslut av Gabriel. Strootman gjorde inget misstag från straffpunkten och uppförsbacken som Milan redan stakat ut själva med svagt spel blev nu ännu större.

Garcia slängde in Tottis återkomst, Allegri svarade med Matri, Kaka kunde kanske ha fått en straff, Bradley kunde ha nickat in 1-3. Men kontentan av den andra halvleken var ungefär densamma. Milan chansade mest, Roma visste vad de gjorde.

Men sedan som blixt från en klar himmel, hittade Balotelli in till den dittills så dålige Muntari (världsbäst på att blanda och ge) som skickligt pangade dit kvitteringen. Kanske var det inte speciellt rättvist, men det är alltid målen som räknas och Milan var duktiga på att ta vara på de få chanserna de fick.

Och plötsligt kändes Roma skrämda för första gången. Balansen hade rubbats. Milans nerv hade äntligen vaknat. Båda gick för seger. Gervinho missade. Balotelli missade. De Rossi var nära. Gervinho missade igen. Men det oavgjorda resultatet var ett faktum. En poäng vardera var inte till speciellt stor gagn för något av lagen.

Under en något märklig afton på San Siro.

För när Higuains skottstyrka, Mertens speed och Insignes smekande passningar fungerar som de kan, då darrar de flesta försvar. Om man då som Campagnaro, Ranocchia och Rolando inte riktigt sätter upp den blåsvarta muren, ja då blir det problem. Och problem blev det.

Men Inter var så pass bra att de även kunde skapa problem åt andra hållet. Guarins dynamik, Cambiassos styrka, Alvarez och Palacios finurlighet och ytterbackarnas offensivlusta gjorde matchen jämn.

Pang, bom och vi hade fem mål efter första halvlek. Visst kan man diskutera försvarsspelets förvirring men den kvalité och anfalls-styrka som det fanns i offensiven får inte marginaliseras. I alla mål bodde det väldigt mycket klass.

Andra halvlek fylldes inte av samma målfyrverkeri. Inter försökte komma ikapp. Guarin kämpade köpiöst, Kovacic hoppade in och Maggios fyrbackslinje-dekadens fortsatte. Glam-fotbollen försvann, Napoli bevakade medan Inter försökte skapa.

Sedan när Ricky A viftade lite för mycket fick han något oturligt bollen på armen. Domare Tagliavento följde kanske regelboken men kändes ändå lite elak när han visade ut argentinaren Där dog matchen för Inter. Trodde man kanske. Men Napoli hade märkligt nog svårt att få tag i bollen och Inter fortsatte att trycka på för kvittering.

Men luften gick till slut ur de blåsvarta. De orkade inte. Insigne tryckte på gaspedalen, åkte ifrån och dunkade in till -den-alltid-så-in-i-boxen-löpande Callejon. Kappao. Match finito. Pandev hade till och med råd att bränna en straff. Inter gjorde en bra match. Men försvaret svek.

Napolis gjorde en mycket bra match och försvaret svek bara lite grann. Benitez offensiv-glädje gav supportrarna en härlig fotbolls-kväll.

Och dessutom även fortsatt hopp om en scudetto.

***
Tevez, Tevez, Tevez och så lite Peluso också.

***
Borja, Beppe och Don Juan dansade segerdans på Artemio när Bologna kläddes av med 3-0. Och vem har dessutom vaknat i Viola? Jojomän, Josip Ilicic, som gjorde det första målet då han äntligen fick spela på sin rätta position. Med honom och Mario Gomez har man två starka sparkapital.

***
Farneruds Toro ångar på som en vild tjur och stångade ner zebrorna från Friuli.

***

Mihajlovic-effekten!! ….var starkare än Corini-effekten…… eftersom Sampdoria vann över Chievo….och gick om i tabellen.

***
Always Klose. Två mål som räddade Petkovics jobb ett tag till.

Walter Mazzarri tog över ett Inter i spillror och lyckades klistra ihop bitarna igen. Han fick försvaret att se säkert ut och han återupplivade spelare från de döda som Ricky Alvarez och Jonathan. Men på sista tiden har bitarna börjat lossna en aning igen. Det har inte sett så där perfekt ut längre.

Är det bara så att truppens kvalité inte riktigt håller måttet? Att det är det som nu håller på att ta ut sin rätt? Eller är Mazzarris lite väl defensiva inställning inte gångbar i längden?

Rafa Benitez tog över ett numera etablerat topplag i Napoli, men ett lag som saknade det där sista för att nå en scudetto eller ännu längre i Champions League. Kanske ville man med Benitez även förändra lagets sätt att spela fotboll.

Till en början verkade Napoli ha hittat sin frälsare i Benitez. Man spelade offensiv bollinnehavs-inriktad fotboll och man vann matcher. Det såg smått fantastiskt ut. Men sakta men säkert började försvaret svaja och förlusterna mot Arsenal, Juventus och Roma sved.

Sedan kom förlusten mot Parma och poängtappet mot Udinese som sved ännu mer. Plötsligt kändes Rafa inte som någon räddare längre. Napoli kändes som förr. Lite som under Mazzarri.

Är det bara så att truppen behöver ett par förstärkningar för att lyckas bättre? Eller är det Benitez taktiska bitar som inte riktigt håller vad de lovar?

Både Rafa och Walter har en hel del frågetecken kvar att räta ut och en del att bevisa.

Inte minst ikväll.

Honda

Adriano Galliani meddelade i veckan att Keisuke Honda är klar för Milan. Ingen större överraskning men nu är det i vilket fall bekräftat och klart. Jag tror japanen kan bli överraskande bra i Milan. Honda har ändå varit bra under rätt lång tid nu, det är en smart spelare som kan spela på flera offensiva positioner. När El Shaarawy (skadad igen alltså) är tillbaka någon gång i januari hoppas jag Allegri försöker med denna offensiva linje: Montolivo, De Jong- El Shaarawy, Kaka, Honda – Balotelli. 4-2-3-1.

Guarin

Det senaste ryktet är att Fredy Guarin ska offras för att man ska kunna värva andra spelare. Jag har alltid gillat Guarin. Jag gillar hans dynamik och hans spelstil. Men han har aldrig riktigt kunna nå upp till de höjderna man faktiskt anar att han borde kunna. Hade colombianen varit 22 år hade jag aldrig sålt honom. Men däri ligger också kanske sanningen. Han är 27 år. Risken är därför överhängande att han aldrig kommer hitta en högre växel.

Så om Inter vill sälja Guarin och därmed frigöra mer speltid till Mateo Kovacic samt köpa t ex Ezeqiuel Lavezzi finns det ingen tid att spilla.

***

Övergångsryktena börjar smyga sig på sakta men säkert. Lamela och Kolarov till Napoli, Parolo och Saponara kan byta klubbfärger med varandra. Några mer osannolika, några mer sannolika.

Men detta transferfönster är inte ett vanligt transferfönster. Det finns en hel uppsjö av spelare (inte minst argentinska och brasilianska) som vill komma med till VM och som inte har den tillräckliga speltiden för att göra det. Det kan betyda att fler bra spelare än vanligt kan komma att lånas ut eller säljas för att få spela mer.

Juventus öde visste vi redan på eftermiddagen, ett snöpligt men skickligt mål av Sneijder på en pajasplan skickade Juve ut ur turneringen.  De tappade sin åttondelsfinal någonstans bland snövallar, svaga domare på Bernabeu, missade chanser mot Köpenhamn och slarv i hemmamatchen mot Galatasaray.

Turkarna lyckades alltså ta sig vidare fastän man förlorade borta mot Köpenhamn, och spelade 2-10 mot Real Madrid varav den ena matchen med en man mer. Den där poängen på Juventus Stadium blev oerhört viktig. Man kan lugnt säga att de utnyttjade Juventus alla gruppspels-misstag på bästa sätt.

Lika märkligt kan man tycka att det är att man inte kan ta sig vidare fast man tog tolv poäng. Napolis seger med 2-0 lät dock lite närmare avancemang (3-0 hade räckt) än vad det var. Callejons 2-0-mål kom i allra sista minuten, då det var för sent. Men samtidigt var de bara en hårsmån ifrån en åttondelsfinal eftersom Dortmund inte lyckades få in bollen bakom Mandanda förrän i de sista minuterna.

Det var små marginaler som avgjorde. Det onödiga baklängesmålet mot Dortmund hemma på San Paolo, den felaktiga straffen i returen. Napoli lyckades ändå ta exakt samma poäng som Champions Leagues fjolårs-finalist och som serieledarna i Premier League. Napoli kliver av turneringen med fanan högt.

Till slut stod bara Milan ensamt kvar. Efter 0-0 mot Ajax. Men med hjärtat i halsgropen. En rödfärgad stämpling från Montolivo höll på att ställa till det ordentligt. Milan fick kämpa med en man mindre i sjuttio jobbiga minuter. Det höll. Abbiati räddade Milan och Montolivos julfirande.

Slutligen var det bara det lag som gått klart sämst i ligaspelet som gick vidare. Resten av de italienska lagen gör nu Lazio och Fiorentina sällskap i den mindre av de två europeiska turneringarna.

Heja, Europa League.

Som så ofta är det det “sämre” laget som gynnas av planer där det inte går att slå passningar på och så var det även nu. Men det spelar liksom ingen roll, detta var läget och Juventus hade själva satt sig i det läget.

Galatasaray är vidare hur mycket det än kommer att klagas från italienskt håll och Juventus förlorade mer för att Wesley Sneijder tog vara på en av de få chanserna som fanns i kvicksanden än på grund av själva underlaget i sig.

Det finns mycket att gräma sig över i efterhand för Juventus. Alla de missade målchanserna i Köpenhamn, domaren på Bernabeu, eller slarvet hemma mot Galatasaray. Det var inte bara idag man missade sin chans.

Detta är också ett stort bakslag för italiensk fotboll eftersom Juventus var landets största hopp till att ta sig långt och att plocka UEFA ranking-poäng.

Men gissar jag rätt så kommer man, efter att ha ätit sin julskinka, att ha smält detta bakslag och man kommer att knyta en och annan ny näve. Antonio Conte och hans mannar kommer göra allt för att ro hem en tredje scudetto och vinna Europa League.

På hemmaplan i Turin.

Idag kl 14.00 återupptas matchen mellan Galatasaray-Juventus. Matchen kommer fortsätta där den slutade, dvs i den 28 minuten. Den första halvtimmen hade Juventus rätt bra koll på läget. Galatasaray försökte skapa tryck, men det var Llorente som hade den bästa chansen.

Frågan är om det blir så mycket bättre idag då det förväntas fortsätta snöa över Istanbul. En Champions League-match som spelas mitt på dagen kommer kännas annorlunda men matchen blir inte mindre viktig för det. Juventus och Galatasaray spelar om sina fortsatta liv i Champions. Men har inte fotbollen förändrats en del? Kanske stänger folk av sina HD-apparater när de inte kan se det gröna gräset längre.

Collina hade aldrig blåst av.

Omgångens topp:

1. Gervinho (Roma)
Skapade ständigt oro för Viola-försvaret med sin snabbhet och oförutsägbarhet och låg bakom båda Romas mål. När publiken vibrerar varje gång en viss spelare har bollen så vet man att det är någon som kan skapa farligheter på egen hand. Gervinho är en sådan spelare. När han är i denna form är han Serie A:s största show.

2. Mario Balotelli (Milan)
Jaha, så var den svackan över. Eller var det ens någon? Kanske handlade det mer om en Milan-svacka än om en Super-Mario dipp. För mot Livorno var han magnifik. Först stötte han in 0-1-ledningen, sedan dundrade han in 2-2-kvitteringen när Milan verkligen behövde ett mål och höll sedan på att kröna kvällen med en missil i ribban. Class-act.

3. Mattia Destro (Roma)
Fick äntligen göra comeback då han hoppade in med dryga halvtimmen kvar mot Fiorentina och visst var det han som fanns på rätt plats för att dundra in 2-1-målet. I sitt firande skrek ut alla de sju månader han missat på grund av skada. Välkommen tillbaka, Mattia.

Omgångens flopp:

1. Samir Handanovic (Inter)
Gjorde en osedvanligt stor bjudning när han lyckades fumla bollen under sig så att Sansone kunde stöta in 1-2 till sitt Parma. Grövre misstag kan man som målvakt nästan inte göra.

2. Rafael (Napoli)
Lite mindre grovt var Rafaels misstag mot Udinese. Men man kan undra vad den brasilianske målvakten gjorde så långt ut när Bruno Fernandes sköt och man kan också undra varför han inte ens rörde på armarna. Gjorde i övrigt inte något speciellt säkert intryck. Om detta är Reinas efterträdare kanske Napoli måste tänka om.

3. Piero Giacomelli (domare, Cagliari-Genoa)
Giacomelli överdrev rejält när han gav Manfredini hans andra gula kort vilket hade stor inverkan på matchen. Det var också märkligt att han inte var konsekvent när Conti gick in hårt på Biondini vilket borde renderat i hans andra gula kort. Genoa-killer.

Omgångens lag (4-2-3-1):

Neto (Fiorentina) (3)
Höll Fiorentina kvar i matchen länge och väl. med sina räddningar. Men till slut kunde inte ens brassen hjälpa sitt lag till en poäng.

Maicon (Roma) (2)
Express-tåg på sin kant och höll sig påpassligt framme för att kunna stöta in Romas 1-0-mål.

Kamel Glik (Torino) (1)
Höll bra koll på Lazios anfallare och blev Toros enda målskytt framåt. Mer och mer ledargestalt för sitt lag.

Mehdi Benatia (Roma) (6)
Alltid på plats för att stänga igen Roma-butiken när det behövdes. Suverän tillsammans med sin partner Castan.

Angelo Ogbonna (Juventus) (1)
Gjorde helt klar sin bästa match i Juventus-tröjan mot Bologna. Nästan alltid först på bollen och var säker i sina brytningar. Gav ett styrkebesked till Conte.

Arturo Vidal (Juventus) (4)
Klippa på mittfältet med sin rörlighet och dynamik. Ingen slump att han återigen blev målskytt.

Marco Marchionni (Parma) (1)
Det framstår mer och mer som ett genidrag av Donadoni att ha dragit ner Marchionni från ytter till inner-mittfältare. Mot Inter var han alltid pigg och hade alltid bra lösningar i omställningsfasen.

Gervinho (Roma) (3)
Terroriserade Viola-försvaret med sina löpningar och framspelningar. Matchvinnare med två avgörande framspelningar.

Eder (Sampdoria) (1)
Öppnade målskyttet och var ständigt ett orosmoment för Catania både som trequartista och som striker.

Nicola Sansone (Parma) (1)

Mario Balotelli (Milan) (2)
Grandios insats när han gjorde två mål mot Livorno varav det ena var en grym frispark. Höll på att bli matchvinnare med sitt fantastiska långskott i ribban. Balotelli är Milans viktigaste spelare. Allt annat är lögn.

Avbytare:

Marco Sau (Cagliari)
Hittade äntligen tillbaka till målprotokollet. Två gånger om mot Genoa dessutom.

Goran Pandev (Napoli)
Ytterligare en tvåmålsskytt. Pandevs två mål räckte dock bara till en poäng. Formstark.

Luca Siligardi (Livorno)
Listig och mycket giftig i omställningsfasen med sin oberäknelighet och sitt giftiga skott. Gjorde det ena av Livornos mål och spelade fram till det andra.

Serie B-elvan (4-2-4):
Mazzoni (Padova), Balzano (Pescara), Masi (Ternana), Romagnoli (Carpi), Zambelli (Brescia);  Politano (Pescara), Grossi (Brescia); Maniero (Pescara), Di Roberto (Cittadella), Sowe (Juve Stabia), Ragusa (Pescara).

Skytteligan:
1. Giuseppe Rossi (Fiorentina) 12 mål.  2. Rodrigo Palacio (Inter) 9 mål 3. Alessio Cerci (Torino) 8 mål  4. Alberto Gilardino (Genoa), Carlos Tevez (Juventus), Jose Callejon (Napoli), Gonzalo Higuain (Napoli), Domenico Berardi (Sassuolo), Jorginho (Verona) 7 mål.

Även om han gjorde mig lite tveksam ifjol har jag ändå alltid trott på Destros kvalitéer. Jag tror att han nu kommer in i ett mycket bra läge. Roma behöver en nummer nio, han har större repertoar än Borriello, jag tror att Garcia vill satsa på honom och han är oerhört revanschsugen.

Destros mål var inte bara ett viktigt mål. Det var ett jätteviktigt mål. Ett mål som betyder att man hänger på svartvita mästarna från Turin och ett mål som betyder att man ryckte ifrån Napoli med två poäng.

Det var också mycket Romas match. Det var de rödgula som ville framåt mest och som skapade flest chanser. Det var Gervinhos match. Ivorianen såg så där bra ut som han gjorde innan skadan, han terroriserade Viola-försvaret med sin fart jämt och låg bakom båda målen.

Men Gervinho hade också hjälp denna dag. Maicon galopperade, Benatia och Castan täppte igen muren och De Rossi vann boll och Strootman plockade fram musklerna. Och på bänken var kejsar Totti tillbaka.

Roma har nu Milan och Catania kvar att möta innan de får käka panettone. Hur det än går i de matcherna har de gjort en sensationell höst. Men visst är de fullt inställda på att hålla sin obesegrade svit vid liv ända fram till jul.

Igår var de säkert lika nöjda med att ha spräckt sviten på fyra raka oavgjorda.

***
Apropå sviter så har Inter nu inte vunnit på en månad. Cambiasso kom oerhört nära att spräcka den sviten med sitt skott i slutet av matchen. Men bakom det skottet dolde sig faktiskt sanningen att det var Parma som hade varit närmare segern. 3-3-resultatet kändes dock rättvist.

Det svänger om Inter just nu, framåt och bakåt. Det blandas och ges från de flesta blåsvarta. Guarin och Ricky. Palacio gjorde två mål, men missade mottagningar och ett solklart mål. Försvaret gav bort mer än vad de tog. Juan Jesus och Samir Handanovic var största individuella kolsupare i ett annars inte helt fungerande defensivt kollektiv.

Walter Mazzarri har varit bra för Inter, fått ordning på dem men har inte lyckats lägga in nästa växel. Det är ju också det som är hans största frågetecken som tränare. Kan han det? De riktigt stora tränarna kan det. De kan utveckla sig själva och laget. Mazzarri måste fortfarande bevisa det.

***

Parma däremot fortsätter att imponera. Jag gillar verkligen Donadonis senaste experiment med Cassano, Sansone och Biabiany längst fram. Inte minst för att det ger plats åt, den igår dubbla målskytten, Nicola Sansones snabba och skickliga fötter. Och visst har Donadoni gett Marchionni ett nytt liv som innermittfältare.

***

Mihajlovic-effekten bara fortsätter och fortsätter. Han har hittills bevisat mina tveksamheter obefogade. Men även De Canio-defekten fortsätter och fortsätter. Jag skriver det igen. När är Maran tillbaka? På tisdag?

***

Även Corini-effekten verkar fungera alldeles utmärkt. Sju poäng på tre matcher. Igår vann man även mot en direkt bottenkonkurrent i Sassuolo. Inte för att detta Corini-injicerade Chievo verkar hålla sig kvar där i botten mycket längre.

***

Marco Sau spräckte sin måltorka, målade Cagliari-paletten vacker och sänkte Genoa med sina två mål. Cagliari hade dock lite hjälp av domaren då utvisningen på Genoas Manfredini var klart överdriven.

***

Hellas vände mot Atalanta och vann hemma som vanligt. Jorginho avgjorde på sin femte straffspark för säsongen. En straff som troligen inte skulle varit någon straff då förseelsen såg ut att vara utanför straffområdet.

Verona ligger på delad andraplats med Torino i straffsparksligan. Fiorentina leder på sex straffmål. Chievo, Atalanta, Inter och Parma har 0 straffar den här säsongen.

***

Vladimir Petkovic har det svårt just nu. Han menar att laget inte har någon tro längre. Säkerligen sant. Men det är väl sådant som framför allt tränaren ska ge dem?

Både Milan och Napoli är tillräckligt bra för att skapa chanser framåt men båda har sina största problem i backlinjen. Milans problem är gamla och igår kändes de ofta osäkra när Livorno kontrade, detta trots att man inte ställde om med fler än tre spelare.

Napoli borde naturligtvis stängt matchen minst två gånger om men slarv i försvaret bäddade för ny poängförlust. På detta sätt kommer man aldrig komma ikapp Juventus.

Båda lagen skulle behöva förstärka sina försvar.

Jag tycker det blir tydligare och tydligare att Kaka inte kommer bli den spelare som det mesta ska kretsa kring. Han kommer kunna bidra – och har redan gjort- med mycket gott och han kan komma att bli en härlig ingrediens i detta Milan men inte den go-to-guy han än gång var.

För det är det Mario Balotelli som är. Precis som med Kaka än gång i tiden är det nu Balotelli som på ensamt manér kan fixa en seger ur ingenting. Som igår. En fantastisk frispark och sedan den där kanonen som var värd ett bättre öde.

Borde Super-Mario fått straff? Enligt mig både ja och nej. Visst blev han dragen i armen av inhoppande Lambrughi, men kanske inte tillräckligt för att få straff. Visst faller han med flit, men hade domaren ens tänkt att blåsa annars? Nej det hade han inte.

Både Milan och Napoli hade tillräckligt med chanser att vinna sina matcher men de mötte motståndare vars matchplan var tydligare. Udinese och Livorno gjorde tillräckligt för att förtjäna sina poäng.

Återstår att se vilka lag som utnyttjar Milans och Napolis poängtapp idag.

***
För övrigt är Bruno Fernandes en ny favorit.

För övrigt känns Rafael inte som någon större framtidsmålvakt för Napoli.

För övrigt behöver El Shaarawy och De Sciglio mer tid, men det var oerhört glädjande att se dem tillbaka.

För övrigt tror jag att Niang aldrig kommer göra ett Serie A-mål.

För övrigt vidhåller jag att Callejon är överskattad och att Mertens bör användas mer.

Ungefär det vanliga. Ett rätt okej försök utan större bett. Egentligen var det få överraskningar. Alessandro Diamanti fräste på, domare Paolo Mazzoleni hade som vanligt lagom mycket storlagskomplex och var så där lagom dålig som han alltid är, Natali såg ofta ut att vara från en annan fotbollsmässig tidsålder, Morleo alltid full av energi, men tom på kvalité när det vankas något konkret att leverera.

Och så Arturo Vidal då. Som vanligt på rätt plats vid rätt tilfälle. Som vanligt målskytt. Så viktig, så duktig. Annars var det många av ersättarnas chans för Juventus. Ogbonna var mycket bra, Quagliarella helt okej, medan Mirko Vucinic blev skadad.

Jag ger nu upp montenegrinens chanser att någonsin bli mer än vad han hittills visat. När han värvades till Juventus trodde (kanske var det snarare frågan om hoppades) jag att han skulle kunna bli en 15-målskytt och höja sig ett snäpp. Så blev det inte.

Han fortsatte att vara den där stundtals genialiske, stundtals irriterande anfallaren, som missar fler avslut än vad han sätter. Efter en mycket bra första säsong i klubben har det successivt blivit sämre. Och nu har skadorna börjat dugga sin täta elaka sång. Fader tid börjar ta ut sin rätt på Vucinis kropp.

Llorente och Tevez kom in. Det syntes att de är det ordinarie anfallsparet. Conte gjorde smarta och rätta byten, som t ex när han plockade av Peluso då det röda kortet låg i luften. Stefano Pioli däremot är för snål med att ge sitt lag mer kreativitet. Det är ju inte så att det kryllar av teknik och kreativitet eller speed i detta Bologna. Där är Diamanti rätt ensam.

Därför var det märkligt att spelare som Laxalt och Cristaldo började på bänken. Ibland är det inte svårare än att låta de bästa spelarna spela. Fortfarande snöar en del italienska tränare in sig i sina taktiska rädslor.

Bologna försöker ofta halvfriskt men lyckas sällan vara tillräckligt bra för att nå tre poäng. Juventus däremot behöver inte alltid bjuda på sitt bästa jag för att vinna matcher.

Uppdrag bibehållen serieledning  är avklarad – innan det är domedags i Champions.

***
Italien hamnade i det som populärt kallas dödens grupp. Vi kan kalla det vad vi vill, det är en grupp med tre riktigt bra landslag och ett klart svagare. För mig kan vem som helst av Italien, Uruguay och England gå vidare. För mig kan de alla stå på fem poäng när gruppen ska summeras.

Men Italien kanske mår bra av att tvingas vara på topp redan från första början. Eller så blir deras traditionella trögstartande deras fall.

Juventus

Juventus nyckelmatch är inte ikväll mot Bologna utan på tisdag mot Galatasaray. Att ta sig vidare i Champions League är säsongens viktigaste uppdrag hittills för den gamla damen. Därför lär t ex både Tevez och Llorente vila ikväll, vilket då bereder plats åt t ex Vucinic och Quagliarella. Juve kommer naturligtvis ge allt mot Bologna men det är matchen på tisdag i Turkiet som är viktigast.

Inter & Napoli

Inter (vs Parma) och Napoli (Vs Udinese) behöver ge besked i helgen. Mazzarris Inter behöver visa på en gång att matchen mot Sampdoria bara var en plump i protokollet och inte en fortsatt tendens.

Napoli däremot behöver följa upp sin fina seger mot Fiorentina med en ny och visa att man är kapabla att utmana om scudetton. Gonzalo Higuain måste fortsätta som sist på Olimpico. Jag tror att Napolis framgångar ligger mycket på hans axlar.

Tre tränare

Tre tränare har nog jobbet som insats i helgen. Livornos Davide Nicola, Lazios Vladimir Petkovic och Catanias Luigi De Canio.

Nicola har ingen lätt uppgift då man tar emot Milan i helgen men det känns som att det krävs en kanonmatch från deras sida för att få 3-0- förlusten mot Chievo förra helgen att försvinna från president Spinellis minne.

Petkovic har ryktats få sparken ett par veckor nu och 2-4-förlusten mot Napoli gjorde inte saken bättre direkt. Matchen mot Torino på bortaplan kan bli ödesdiger för hans del om de ljusblå inte vinner. Basels Murat Yakin sägs vara mannen som ska ersätta Petkovic.

Till sist tror jag att Rolando Maran kommer tillbaka som tränare för Catania efter helgen om de inte tar poäng mot Sampdoria på söndag.

Roma vs Fiorentina

Helgens största nyckelmatch känns ändå som Roma-Fiorentina. Omgångens verkliga “Match Clou”. Båda behöver vinna för att kunna lägga sig i en så bra fil som möjligt. Racet om Champions League-platserna pågår hela tiden.

Roma är visserligen fortsatt obesegrade men efter fyra raka oavgjorda matcher behöver de hitta tillbaka till vinnarspåret igen. Jag utgår ifrån att Pjanic men även Ljajic återfinns i startelvan igen. Kanske är det även dags att ge Mattia Destro ett par minuter.

Fiorentinas senaste seger mot Verona satt långt inne då man gjorde fyra men släppte in tre. Det finns mycket som fungerar i Viola men också en del som fungerar lite mindre bra. Men Montella och hans gäng är med i jakten på tredjeplatsen och det ska bli oerhört intressant att se vad de kan göra mot Roma.

Det ska bli härligt att se Gervinho och Cuadrado springa ikapp med vinden på söndag förmiddag.

Jag bestämde mig för att ta reda på vilka som är Serie A:s assistkungar och räknade på de två senaste säsongerna samt de fjorton spelade matcherna av denna säsong för att se vem som är bäst.

1. Antonio Cassano 22 assist.
Cassano är en mästare på att hitta fenomenala lösningar och har en otrolig känsla i sina fötter. Det förvånar knappast att han toppar listan.

2. Francesco Totti 21
Kungen av Rom leder faktiskt årets assistliga trots att han missat en hel del matcher vilket säger en del om hans storhet när det gäller framspelningar. Att han sammanlagt ligger tvåa på listan säger ju också en del.

3. Marek Hamsik 19

4. Borja Valero 16
Borjas 16 assist är anmärkningsvärda för att han har spelat en säsong mindre än alla andra på listan. Med den framspelnings-frekvensen lär han kunna toppa en sådan här lista snart. För er som tvekade om hur viktig han är för sitt Fiorentina är detta ett lysande bevis.

5. Arturo Vidal 15
Vidal gör allt för Juventus. Vinner boll, sprider energi, gör mål, driver upp anfall ….och spelar fram. Han är troligen ligans mest kompletta mittfältare.

6. Andrea Pirlo 15
Kanske trodde man att Pirlo skulle något högre upp på listan, men den skäggige mittfältsmaestron opererar ju ofta längre ner i plan vilket troligen minskar tillfällena till att spela fram till mål.

7. Sebastian Giovinco 15
De flesta av dessa assist kom säsongen 2011/12 i Parma då han spelade hela tiden och hade en bejublad säsong. Det säger dock inte mindre om hans skicklighet för det.

8. Mirko Vucinic 14
Vucinic är verkligen spelaren som alltid balanserar mellan genialitet och irritation. Han söker många gånger den svåra lösningen och när det går hem är det ofta gjort med sublim känsla. Fjorton gånger har han lyckats med den bedriften.

9. Alessio Cerci 12
Cerci har denna säsong utvecklats till en större målskytt än tidigare, men förra säsongen och även denna levererar han också avgörande passningar till sina medspelare med jämna mellanrum. Alla Cercis assist har kommit de två senaste säsongerna i Torino-tröja.

10. Alessandro Diamanti 12
Bolognas alfahanne gör det mesta för sitt lag. River och sliter, gör mål och spelar fram. Kanske borde han få lite mer avlastning.

Omgångens topp:

1. Borja Valero (Fiorentina)
Prickade in Fiorentinas två första mål och gav Verona en riktig svängom när han dansade fram på Artemio Franchi. Alltid kreativ, alltid snabb i fötterna, alltid redo att ställa om från försvar till anfall. Det är Borja som kalibrerar Viola rätt och han framstår mer och mer som lagets viktigaste spelare.

2. Gianluigi Buffon (Juventus)
Innan Llorente avgjorde med sin nick-styrning på övertid hade Buffon räddat sin gamla dam med ett par riktigt svettiga räddningar mot Udinese. Inte minst dubbelparaden där det andra skottet från Di Natale kändes som ett givet mål. Juves seger må ha signerats av en reslig spansk anfallare men den grundlades av en italiensk legend.

3. Eugenio Corini (tränare, Chievo)
Hans första match som tränare för Chievo slutade med derby-seger. Men en gång är kanske ingen gång. Så vad bättre än att följa upp det med en övertygande seger (3-0) mot en bottenkonkurrent (Livorno). Det hade varit bättre om Chievo hade valt Corini från första början. Nåja, bättre sent än aldrig så har Corini satt en helt ny kurs för de flygande åsnorna.

Omgångens flopp:

3. Panagiotis Tachtsidis (Catania)
Även om utvisningen var för hård så var hans tackling på Balotelli både onödigt sen och hård. Men framför allt visade det sig igen att han inte lyckats kunna ersätta Lodi som mittfälts-regissör.

Omgångens lag (3-4-3):

Gianluigi Buffon (Juventus) (1)
Räddade Juve ett par gånger med svettiga räddningar. Forever young.

Andrea Barzagli (Juventus) (3)
Alltid lika säker, alltid lika lugn i försvarsspelet. Barzagli bedriver något sorts maratonlopp på hög lägstanivå.

Riccardo Cazzola (Atalanta) (1)
Såg ut som en mini-Materazzi utan våldsamheter när han styrde Atalanta-försvaret mot Roma. Borde ha spelat till sig en ordinarie tröja.

Sime Vrsaljko (Genoa) (1)
Löpstark i båda riktningarna. Hade ett kanonskott i stolpen. Även duktig i defensiven.

Luca Rigoni (Chievo) (1)
Agerade klok ledare mot Livorno. Stod ofta rätt.

Riccardo Montolivo (Milan) (1)
Tillbaka från avstängning och tillbaka med besked. Gjorde mål och tog hand om dirigentpinnen mot Cataina. Bäst på plan.

Kaka (Milan) (3)
Gjorde ett vackert mål och visade att han fortfarande kan leverera. Betyder mycket för laget.

Borja Valero (Fiorentina) (3)
Tvåmålsskytt och glimrande bra mot Verona. Mittfälts-maestro med lätta steg.

Antonio Cassano (Parma) (5)
Målet mot Bologna är gjort med sådan briljant akuratess att man bara gapar av förtjusning. Har så mycket magi i fötterna.

Gonzalo Higuain (Napoli) (4)
Sänkte Lazio med två mål. Precis vad han och Napoli behövde. Kliniska avslut vid båda tillfällena.

Goran Pandev (Napoli) (2)
Laddad till tusen mot sitt gamla lag. Gjorde ett mål, en assist och var alltid nyttig med sin rörlighet,

Panagiotis Kone (Bologna)

Fernando Llorente (Juventus)
Hela tiden nyttig med sina mottagningar och skarvningar och förtjänade att bli matchhjälte med sin nick-styrning på övertid.

Cyril Thereau (Chievo) 
Uppoffrande och giftig längst fram mot Livorno. Även målskytt, på väg tillbaka mot fjolårsformen.
***

Skytteligan:

1. Giuseppe Rossi (Fiorentina) 12 mål  2. Alessio Cerci (Torino) 8 mål  3. Rodrigo Palacio (Inter) Carlos Tevez (Juventus) Domenico Berardi (Sassuolo), Jose Callejon (Napoli) 7 mål. 4. Alberto Gilardino (Genoa), Marek Hamsik (Napoli) Cassano (Parma) Gonzalo Higuain (Napoli), Jorginho (Verona) 6 mål.
***

Serie B-elvan (4-3-3):
Gomis (Crotone), Zambelli (Brescia), Benedetti (Padova), Kranjc (Cesena) Daprela (Palermo) Galano (Bari), Brugman (Pescara) Politano (Pescara), Belotti (Palermo) Jonathas (Latina), Tavano (Empoli).

Bakom alla de ljusa hejaropen ekade fotbollsförbundets något vilsna letande efter framtidens arena-atmosfär. Man bränner broar med ultras men vill behålla den stämning och tifo som finns. Man vill göra fotbollen till en show likt den amerikanska franchise-modellen men har inte ens fått igenom det lagförslag under typ fem, sex år som ska göra det lättare för klubbarna att bygga nya arenor.

Italien ser vad som händer i övriga fotbolls-Europa men kan inte förmå sig att hänga på. Kanske vet man inte riktigt vad man vill. Jag säger inte nödvändigtvis att man måste hänga på, men problemet är att man måste välja ett spår och satsa hårdare. Nu blir det varken eller och därför en svårbegriplig röra som mer tömmer än fyller arenorna.

Annars var det ju en rätt bra match. Mellan de två svartvita lagen. Både Buffon och Brkic höll siffrorna nere till nollpunkten ända tills ett skott träffade Llorentes huvud och styrdes in i mål när klockan glidit över 90 minuter.

Det var svårt att inte tycka lite synd om Udinese som hade skapat chanser och försvarat sig bra. Men det var också svårt att inte tycka att Juves stora bollinnehav och envisa skapande av halv-chanser (de vassa chanserna var betydligt färre) ändå hade gjort dem förtjänta av tre poäng.

Llorentes tungviktsmål med scudetto-doft på gav Juve ett litet ryck i tabellen eftersom konkurrenter som t ex Roma och Inter tidigare under dagen bara fått med sig en poäng i sina respektive matcher. Ett mål som togs emot med stor iver och ungdomlig glädje.

På ljusa stämmors stadion.

***
Jag hade svårt att förstå varför Garcia valde att bänka Ljajic och Pjanic. Det var lätt att se att deras inhopp var den största orsaken att Roma vaknade och fixade tre poäng. Även om Roma fortsätter att vara obesegrade så har deras kryss-trend en rätt dålig effekt på deras Champions League-jakt.

Molnen glimrar inte rosa över Rom längre, nu krävs det en viss uppryckning (och kanske en återkomst av kejsar Totti) för att inte lagen bakom ska komma ikapp redan innan Babbo Natale dyker ner i skorstenen.

***

Inter ledde med 1-0 och hade greppet om Sampdoria. Erick Thohir satt tryggt på läktaren inväntandes att inkassera en trepoängare. Men så tappade man helt sista halvtimmen och släppte greppet.

Det nya Mihajlovic-injicerade Sampdoria var inte sena att ta chansen att överta initiativet. Vad som blev Inters kanske sämsta halvlek för säsongen blev en fint fixad poäng av Genuas ena hälft och medan Sinisa kan vara stolt över sina spelare har nog Mazzarri och Thohir lite att fundera på.

***
Det börjar bli mer och mer Kakas Milan. Hans ledarroll blir tydligare och tydligare. Han medlar med arga supportrar, han medlar med Balotellis arga sida och han gör mål. Först mot Celtic och nu även igår. Vilket faktiskt även Super-Mario gjort.

Annars var det lite glömma bort att det var Riccardo Montolivo som var bäst på plan. Tänkte bara påminna om det.

***
Apropå påminna så är det ju två väldigt intressanta matcher ikväll.

Serie A sover aldrig.