Juventus och Roma bekräftade sin starka höst med att båda skyffla in fyra mål var på sina motståndare. De svartvita släppte in ett mål mot Atalanta medan de rödgula från den eviga staden höll nollan och kunde gjort minst fyra, fem mål till framåt mot ett svagt Catania.
Kontentan för de båda var densamma. De befäste sina positioner som landets två bästa lag, Roma har gått obesegrade, Juventus har bara tappat fem poäng och de avslutade höstsäsongen på bästa sätt.
Contes mannar är en maskin som sällan rullar fel, försvaret agerar säkert, Vidal och Pogba är dominanta mittfältare och Tevez & Llorente ett vasst anfallspar.
Garcias Roma är en nyare bekantskap men har imponerat på alla sätt och vis. Försvaret har släppt in minst mål i landet (bara 7st!) med mästerlige Benatia i spetsen, mittfältet är säkert och skickligt i båda riktningarna och anfallet oförutsägbart och giftigt.
Förutom Gervinhos speed, Ljajics skickliga fötter, Tottis magi har de nu fått tillbaka Mattia Destro och hans målskytte. Tre mål på tre matcher för honom skvallrar om att anfallet är kanske den del som Roma minst behöver förstärka på.
Kanske blir det för tufft för Roma att utmana Juventus om scudetton in i det sista, men deras största mål är fortfarande en Champions League-plats och just nu har man skaffat sig ett fint avstånd ner till fjärdeplacerade Fiorentina med åtta poäng. Man har till och med fem poängs försprång ner till tredje-placerade Napoli.
Juventus och Roma möts efter jul. I seriefinal. Som kungar av Italien.
***
Om landets främsta fotboll leds av ett lag från Turin och ett från Rom så blev Milano-derbyt visserligen koreografilöst men inte utan prins.
Ett försvarsmässigt skadeskjutet (alltför många insläppta mål på sistone) Inter tvingade tydligen Walter Mazzarri att bjuda på taktisk feghet i ordets rätta bemärkelse när han satte ett defensivt tremannamittfält med Zanetti, Cambiasso och Taider på plan samtidigt.
Efter fem minuters illusion av Inter-dominans så hamnade de såklart för långt ner och det saknades känsliga fötter för att kunna mata Palacio med vettiga bollar. Guarin fick slita hårt för att supporta en alltför ensam Palacio längst fram.
Milan fick därmed en gratisresa in i matchen som spelförande lag. De skapade några farliga chanser, men det kändes att det var två lag som inte tillhör den absoluta toppen av Serie A.
Det gjorde ont att se hjältar som Zanetti och Kaka inte tillföra någonting och det gjorde minst lika ont att se Kovacic och Icardi på bänken. Guarin spelade inspirerat som att han hade Mourinhos ögon på sig, Saponara såg halvspännande ut och Bonera lekte mini-Cannavaro.
Trots Inters relativt defensiva halvlek hade man ändå en, två halv-chanser och borde nog ha haft straff när Zapata drog ner Palacio i straffområdet.
Andra halvlek började ungefär som första, men nu hade Mazzarri (som älskar att över-coacha matcher) bestämt sig för att växla upp lite grann. In med Kovacic och matchen jämnade ut sig. Muntari var stundtals bäst på plan, Saponara försvann, Inters försvar stod upp bra och Rodrigo Palacio blev farligare och farligare.
Och visst var det argentinaren som skulle bli derby-prins. Hans fantastiskt snygga klack skickade den norra kurvan in i ett delirium och sköt upp Inter närmare Fiorentina i tabellen.
Oavsett om det för mig finns frågetecken kring detta Mazzarri-styrda Inter som mer verkar försöka överleva dagen än på sikt vill erövra världen så hänger de med i jakten på Europa Platser.
Milan däremot har en hel ocean att passera för att ta sig upp dit.