Jag har tröttnat på Mazzarri

Det tog mer än ett halvår innan Walter Mazzarri övergav spelsystemet med en anfallare och började ge Mauro Icardi chansen på riktigt. Det är ett bevis på träskallig envishet och brist på insikt.

Han har ännu inte gett Mateo Kovacic chansen på allvar. Fastän det är uppenbart att hans kvalitéer är lika höga som Icardis.

Mazzarri vill vinna, men är också väldigt rädd att förlora. Han har ofta svårt att acceptera det i efterhand och skyller helst på domare eller andra orsaker.

Jag har sällan hört något självkritiskt komma ur hans mun. Givetvis speglar detta synsätt hans defensiva grundinställning (förutom när han ligger under med en kvart kvar då han slänger in alla anfallare han har för att han hatar att förlora).

Igår hade man matchen mot Bologna i sin hand dubbla gånger efter dubbla kanonmål av just den spelare han ignorerade under större delen av hösten, Icardi. Men man lyckades på något sätt låta ledningen sippra sig ur händerna lika många gånger till ett oavgjort resultat.

Mazzarri ger däremot chansen till de spelare han gillar eller fått fart på. Kanske är han så pass narcissistisk att han fortsätter att spela med t ex Ricky Alvarez (han är en god lirare men ingen “campione”) eftersom han anser sig så delaktig i att han återuppväcktes under hösten. Kanske ser han Ricky som sitt verk.

Igår var Alvarez så där smått irriterande som han kan vara när det inte fungerar riktigt. Det var som om han hade kunnat spela i sju dagar utan att komma någon vart.

Liter mer fart och lite mer konkret blev det när Kovacic kom in. Den här gången kom han in i ett desperat läge och då behövde han inte tänka så mycket. Vilket han annars gjort. Det är det man börjar göra när man bänkas, tänka för mycket på att göra rätt saker, att stå rätt taktiskt osv. Och då förlorar man sin naturliga instinkt. Den kan inte Kovacic vara utan.

Den lille energiske kroaten satte både igång anfallet som ledde till 2-1-målet och det som ledde till straffen. På många sätt är det en skandal att Kovacic vid det här laget inte är en integrerad del av Inters startelva. Det misstaget faller helt på Mazzarri.

Ja, ni läste rätt. Inter fick straff. Efter hela 33 omgångars väntan blåste domare Mazzoleni straff när Palacio drogs ner, inte solklart men den kändes rätt.

Inte för att det spelade så stor roll. Fram stegade inhoppande Diego Milito, troligen självutnämnd straffläggare, och missade. Det hade naturligtvis varit bättre med en uppvärmd Hernanes från elva meter. Där hade man kunnat vinna matchen.

Samma match som man nästan höll på att förlora i sista sekunden när Handanovic gjorde en riktig bästa harakiri-räddning på Acquafrescas chans.

Inter och Mazzarri lyckades inte vinna för fjärde gången i rad och fick se viktiga Europa League plats-poäng försvinna bort åter en gång. Jag hoppas verkligen inte att Inter börjat programmera nästa säsong i alltför hög symmetri med sin tränare.

Det är Kovacic och Icardi som borde vara Inters framtid.

Inte Walter Mazzarri.