På min första semesterdag slog det ner en bomb i den italienska fotbollen. En bomb som exploderade i den gamla damens hus och vars splitter regnade ner över resten av Serie A.
Antonio Conte hade hoppat av som tränare för Juventus.
Han insåg förmodligen att han inte kunde få de värvningar han önskade och han insåg därför att Juventus inte skulle kunna vinna Champions League.
“Den gamla damen” tryckte på nödknappen och agerade snabbt när man plockade in Massimiliano Allegri bara någon dag efter det att Contes avskedsansökan lämnats in.
Även om inte Allegri känns som någon drömlösning var det ändå starkt agerat i ett krisläge av Andrea Agnelli och kompani. Men utan Conte har Juventus tappat mycket själ och sin stora vägvisare.
Men Conte lämnade inte bara Juventus, han lämnade framför allt en liga i förfall.
En liga med stora problem och vars vilja att förändra och modernisera sig går med snigelfart. En liga där pengarna inte längre finns, en liga med halvtomma arenor och överflödiga trupper.
En liga där en blivande fotbollsförbunds-boss slänger ur sig rasistiska kommentarer. För det var vad Carlo Tavecchio gjorde.
71-årige Tavecchios erfarenhet från fotbollen har mest rört amatörfotbollen då han varit chef för Lega Nazionale Dilettanti.
Han var den stora favoriten till att ta över efter Giancarlo Abete som chef för fotbollsförbundet ända tills han kallade afrikanska spelare för bananätare.
Samma typ av kommentar fick en ungdomsspelare avstängd i tio månader. Men om du kandiderar för ett toppjobb inom fotbollen gäller tydligen inte samma regler.
Hans korkade kommentar gav naturligtvis eko och många klubbar har efter det tagit avstånd och sagt att de inte längre tänker lägga sin röst på honom.
Medan konkurrerande kandidaten och före detta Milan-spelaren, Demetrio Albertini, har ungefär samma program som Tavecchio känns han åtminstone mer trovärdig som visionär.
Den 11 augusti vet vi om Tavecchio kommer att vara den som är bossar över italiensk fotboll. Skulle han bli vald kommer han internationellt sett dra ett löjes skimmer över Serie A. Och kanske skulle det vara symboliskt för hur italiensk fotboll mår just nu.
För att det finns mycket att förändra råder det inget tvivel om. De nya arenorna samlar fortfarande damm på arkitektbordet, de bästa spelarna väljer bort Serie A, publiksnittet sjunker och klubbarna har alldeles för många spelare under kontrakt.
Det sistnämnda är ett problem som måste ordnas upp fort. Det fungerar inte längre att ha försäsonger översvämmade av trupper runt femtio spelare. Man måste införa regler som tvingar klubbarna att ha ett tak för hur många spelare man får ha.
Varför har Serie A dubbelt så många övergångar som t ex Premier League och nästan tre gånger så många som Bundesliga, samtidigt som kvalitén på Serie A sjunker? Det är en ekvation som rimmar illa.
Klubbarna i Serie A har i många fall inte använt övergångar för att förbättra laget utan för att förbättra boksluten. Många spelare har använts som siffror i ett ekonomiskt råtthjul istället för ses som talanger som kan ges chansen.
För i många fall handlar det om de unga spelarna. Idag finns det alltför många mediokra utländska spelare som stoppar upp chanserna för de egna produkterna.
Frågor som den italienska fotbollen måste börja ställas till svars för och förändra.
Men allt behöver inte vara dåligt. Desto längre ner den italienska fotbollen kryper ner mot botten, desto närmare kommer en ljusare framtid. Det är jag rätt övertygad om. Men Serie A är fortfarande minst sex, sju år bort från att öka värdet på sin liga och åter stå sig starkare internationellt.
Många skulle påstå att Serie A mår bäst av att åtminstone ett riktigt starkt lag som kan ta sig riktigt långt i Champions League och därför riskerar att bli försvagat då Juventus tappat Conte. Jag menar att det inte behöver vara så.
Att ha ett riktigt starkt lag på bekostnad av spänning i ligaspelet tror jag inte på. Jag tror att om Serie A-produkten ska växa måste man ha en oviss liga där flera lag potentiellt sett kan vinna den innan en säsong börjar.
Det är en av anledningarna till att Premier League är så pass slagkraftig och det är därför Primera Division mår bra av att Atletico Madrid stuckit upp.
Conte lämnade ett minfält och dekadent liga bakom sig. Men också en öppnare och mer oviss scudettokamp än på flera år.
Det duger bra så länge.