Medan Sassuolos ägare Giorgio Squinzi hostat upp 11 miljoner euro för Federico Peluso och Sime Vrsaljko har Milan ägnat sig åt att leta gratisvärvningar som Jeremy Menez, Alex, Diego Lopez och Pablo Armero.
Fotbollsvärlden är inte vad den har varit. Silvio Berlusconi kastar inte pengar på nyförvärv längre. Det märkliga är ju att det fortgår utan större protester. Lite som att han lyckats indoktrinera supportrarna att det är så här det ser ut och ska se ut. Samtidigt som Berlusconi går i god för ca 6 miljarder dollar enligt Forbes. Han har knappast blivit fattig över de senaste tio åren.
Istället använder han den ekonomiska krisen och Financial Fair Play som ursäkt för att inte spendera pengar i Milan. Allt medan andra ägare i Europa öser pengar över transfermarknaden.
Jag menar inte att Milan borde göra som PSG, Chelsea, Manchester City och alla de andra ekonomiska fotbollsgiganterna, men här pratar vi om total svångrem när det gäller nyförvärv.
Numera talas det om Blerim Dzemaili, Rafael Van der Vaart eller Goran Pandev som lösningar till att förstärka laget. Hur ska man kunna nå toppen då?
Om man investerar pengar får man också tillbaka pengar. Så fungerar det även med FFP som rättesnöre. Som det är nu så minskar både publikintänkter, Champions League-pengar och marknadsvärdet då Milan inte höjer kvalitén på sin produkt.
Jag saknar även kreativitet hos ledningen. Varför inte titta på sydamerikanska talanger som t ex Lucas Romero, Doria, Joaquin Correa? Varför inte integrera de egna produkterna och ge dem mer speltid för en gångs skull?
Kanske måste man till och med vara villiga att offra någon spelare för att kunna få loss pengar. Kanske måste man våga att sälja Abate, De Sciglio eller Balotelli.
Man måste sluta att tänka kortsiktigt och värva spelare över trettio på fri transfer (Essien, Alex osv). Man måste sluta att förlänga med spelare som är mediokra (heja Muntari).
Jag saknar kreativitet och handlingskraft. Nu är det som att man är paralyserade och spelar martyrer på transfermarkanden.
Det är möjligt att Berlusconi inte vill satsa då ligan i sig inte har något större marknadsvärde längre. Men samtidigt är det en klubb som Milan som borde gå i framkant för att förbättra den.
Men i fotbollsItalien tänker alla bara på sitt eget hus. På det sättet kommer ligan komma framåt. Där är Berlusconi och Milan inte ensamma.
För några dagar sedan träffades Silvio, Inzaghi och Galliani för att diskutera hur man ska gå till väga på transfermarknaden. Enligt italiensk media ska man försöka att värva en ytter-anfallare (något som ligger högst upp på Inzaghis lista).
Alternativen verkar vara många. Antingen kommer det lösgöras pengar till ett bra nyförvärv som t ex Alessio Cerci, Ezquiel Lavezzi eller Douglas Costa.
Eller så kommer man välja billigare alternativ som t ex Adel Taarabt eller Goran Pandev. Men kanske blir det rätt bra till slut. En anfallstrio med t ex Cerci-Balotelli- El Shaarawy har stor potential.
Problemet är att det skulle behövas fler nyförvärv än så. Och ett nytt sätt att sköta klubben på.
Filippo Inzaghi anlände som ny tränare till stor entusiasm, något som har gett klubben lite lugn och ro. Han fungerade som en stark sköld i skottlinjen. Och nu känns det som om mycket av ansvaret att föra Milan tillbaka till toppen ligger på honom, att han skulle ha någon sorts “Midas touch” på laget.
Utan vettiga nyförvärv känns det som ett väldigt svårt uppdrag.