Striden om tredjeplatsen börjar i Rom

Gervinho, Ljajic och Totti sprang runt och spred briljans omkring sig.

Nu är det tvärtom. Nu är det Felipe Andersons och Candrevas fart som sprider skräck i motståndarna medan Roma får plocka fram kämpaglöden för att försöka vinna matcher.

Lazio är i toppform. Segern över Verona var en ny uppvisning i skickligt lagspel kryddat med individuell skicklighet.

Biglia dominerar, De Vrij är en klippa, Candreva är troligen Italiens största juvel just nu och Felipe Anderson spelar som i trans.

De marscherar mot Champions League.

Men Roma vill inte ge upp andraplatsen så lätt. Efter jul har segrarna varit en utrotningshotad art och pressen och hesten från supportrarna har skapat en tuff atmosfär.

Segern över Cesena igår var nog av en alldeles särskilt viktig sort. Man brukar kunna avläsa mycket på hur lag och spelare firar efter sina mål.

Det gick inte att ta miste på lagets vilda glädje efter De Rossis mål igår. En blandning av lätthet, ilska och ren glädje. Och på det sättet som hela laget firade visar på att det finns en stark sammanhållning i laget fortfarande.

Det är ofta när det går som tyngst som laget svetsas samman. Som man knyter näven.

Det är precis vad Roma behöver göra nu och det kändes som om segern igår kom i sista sekunden innan man var på väg att falla ner från stupet.

Jag tyckte Daniele De Rossi tog lite revansch med en stark insats och jag tyckte Adem Ljajic såg vass ut.

Jag anser att Rudi Garcia gjorde rätt i att slänga in lite nytt blod i laget igår och även om Seydou Doumbia bara tog myrsteg framåt så gillade jag Salih Ucans insats på mitten. Turken förtjänar mer speltid.

Medan Juventus och Carlos Tevez (nytt suveränt mål igår) leker hem scudetton så håller kampen om Europa-platserna på att bli ett riktigt drama.

Både Napoli och Fiorentina tappade poäng igår.

Rafa Benitez och Napoli skyllde mycket på domaren och visst borde kanske Pinillas mål inte godkänts då det såg ut som om han hakade i Henrique innan han gjorde mål.

Men Napoli borde lägga mer energi på att försöka hitta en jämnare nivå i sina insatser. Snart är en Europa League-titel enda utvägen till en Champions League-plats till nästa säsong.

Även Fiorentina tappade poäng. Kanske inte helt oväntat. Montella har ställt upp med en del lite märkliga startelvor och räddats av fina inhopp på sistone och igår hade man kanske behövt Salah, Diamanti och Mati Fernandez från start istället för på bänken.

Vi ska heller inte räkna bort Sampdoria från Europa-striden. Mihajlovics nykomponerade lag fortsätter att vinna och segern över Inter var säkerligen en stor injektion för självfötroendet.

Eto’o hade massor av spring i fötterna, Muriel var giftig och Eder var både turbo och frisparks-kung.

Sampdoria lät Inter ha mest boll och valde att ställa om fort till anfall när de vann bollen och matchplanen fungerade bra.

Inter var ungefär som de brukar under Mancini. Stundtals såg det bra ut, en del chanser skapades (Icardi hade bland annat en i ribban), men som helhet är det något som saknas.

Jag uppskattade dock att Mancini provade Juan Jesus på kanten, något jag förespråkat sedan länge. Han har farten och frenesin för att klara det och man slipper hans ständiga oförmåga att gå bort sig i mitten.

Shaqiri var kanske Inters farligaste spelare, men lyckades aldrig omsätta det i något konkret Guarin och Medel var hyggliga på mitten och Icardi jobbade hårt och var giftig.

Däremot är jag fortsatt förbryllad över hanteringen av Mateo Kovacic. Man har åkt ut Europa League och tredjeplasten är körd. Varför inte försöka spela in honom i laget och försöka få honom att hitta sitt självförtroende igen? Om man nu vill bygga detta Inter kring honom så är det väl ett lämpligt tillfälle att försöka ge det en chans nu?

Eller är det så att han kommer offras i sommar? Det känns ju i så fall givet att han kommer lyfta i annan miljö likt Phillipe Coutinho.

Att förädla sina talanger är något som Inter haft svårt med genom åren.