Så har då debatten om “Oriundi” fått nya vingar igen. Alltså om Italien ska ha spelare födda i andra länder, men med italienskt ursprung med i landslaget, eller inte.
Debatten är inte ny på något sätt, men har blossat upp igen då Antonio Conte nyligen plockade ut “argentinaren” Franco Vazquez och “brassen” Eder till den landslagstrupp som ska möta Bulgarien och England.
Innan dem plockades Pablo Osvaldo och Gabriel Paletta ut till landslaget. Och innan dem var Mauro Camoranesi med och vann VM med Italien 2006.
Listan kan göras lång. Närmare hela fyrtiotre så kallade “oriundi” genom tiderna. Italien har en långt gången historia av spelare som “gjorts om” till italienare.
Redan på 30-talet förstärkte man med spelare som bland annat Raimundo Orsi (Argentina) Michele Andreolo (Uruguay) Luis Monti (Argentina) och vann två VM guld under det decenniet.
En del tycker att man måste vara född i Italien för att spela i “Gli Azzurri”. Som Roberto Mancini till exempel. Eller Andrea Mandorlini.
Det blir dock lite märkligt när Mancini pratar om Tyskland som föredöme och att de minsann inte har några spelare som inte är födda i landet.
Miroslav Klose och Lukas Podolski är födda i Polen om jag inte tar helt fel.
Är det efternamnen som sticker i ögonen? Eller att man inte ser tillräckligt italiensk ut?
Varför är det ingen som i så fall reagerar på att Giuseppe Rossi eller Roberto Soriano tagits ut till landslaget? De är inte födda i Italien.
Varför sa ingen något när England-födde Simone Perrotta plockades ut?
Franco Vazquez är född i Cordoba men har en italiensk mamma medan Riccardo Montolivo är född i Caravaggio och har en tysk mamma.
Ska man göra skillnad där?
Problematiken blir luddig när folk ska uttala sig om vad man tycker i frågan och det enda rätta svaret är väl att följa de regler som faktiskt finns.
Det vill säga att Antonio Conte har rätt att ta ut vilken spelare han vill som har italienskt medborgarskap.
Jag kan till viss del förstå kritiken om en spelare vill byta landslag för att han inte platsar och han bott i sitt “nya” land ett par åt och inte kan språket.
Då kanske kan man ifrågasätta om spelaren ifråga verkligen “känner” för landet. Men det är heller inte speciellt konstigt att de flesta spelare vill spela landslagsfotboll och kunna drömma om VM eller EM.
Vazquez har en mamma från Padova och han kan till och med prata dess dialekt. Eder har ursprung från Vicenza och har varit i Italien i nio år.
I en värld med rätt värdegrund och utan rädsla borde det kanske inte finnas något som kallas för främlingar.