SERIE A - Where Amazing Happens

Carlos Tevez dubbla mål doftar scudetto. Han är bara så jäkla bra.

Det vore vackert om han återvände hem till Boca Juniors nu när han är som allra bäst. Men han skulle i så fall lämna ett enormt tomrum efter sig. För mig och för Juventus.

Lämna inga tårar bakom dig Apache.

Fiorentina förlorade för tredje gången i rad. Men igår var man ändå rätt bra och hade Gonzalo R inte bränt sin andra straff så…

Straffar som var straffar. Båda två.

Milan klarade igår nytt kontrakt med fem omgångar kvar! Fastän man förlorade. Igen.

Pippo is leaving the building.

Adil Ramis försvarsspel alltså.

Jeremy Menez sista tre, fyra matcher är också Jeremy Menez. Viktigt att lägga i vågskålen.

Ritiro für alle. Eller för de som vill.

Mr BEEEEEE!!!!

Andrea Bertolaccis form är något alldeles extra.

Lazio trissade upp tempot och nivån direkt. Parma hade svårt att hänga med. 3-0 efter en dryg kvart och godnatt Emilia Romagna.

Ytterligare ett steg mot den där Champions.

Marco Parolos mål var en riktig pärla.

DOUMBIAAAA!!

Liket lever. Doumbias första mål var kanske inte hans vackraste i hans karriär och han var inte speciellt bra i resten av matchen. Men kanske är ett mål ett mål. Kanske blir det lite islossning nu.

Eller kanske inte.

Alessandro Florenzi och Radja Nainggolan har varit de som hållit Roma-flaggan högst i topp när det gått som sämst. De har varit lagets jämnaste spelare.

Florenzis mål var en uppvisning i det han är bäst på. Zick-Zack dribblingar, galna avslut.

Luca Toni. Målskytt. Igen. Hur. Är. Han. Möjlig?

Mauricio Pinilla är aldrig lagom. Utvisad, tjugofem tusen tattoos , bicicletas, whatever. Men ingen slätstrukenhet inte. Igår två mål och troligt räddat kontrakt till Atalanta.

Jag kommer sakna Cesenas trogna och välsjungande supportrar i den högsta serien.

Nästa år får vi Carpi istället. Deras resa är häftig och de förtjänar sin plats i Serie A till 110 %. Men där någonstans kan vi också sluta luras att det är jätteroligt att de är uppe i den högsta serien.

Det kommer inte bli speciellt stort drag på deras hemmamatcher. Men va tusan, Carpi diem, Claudio!

I och med att Sampdoria och Fiorentina slutat att ta poäng är nu plötsligt Genoa och Torino med i striden om en Europa League-plats…..

…..och tro det eller ej även Inter!

Jag gissar att Rom-lagen sitter håller alla tummar de har för Empoli ikväll. Tappar Napoli poäng blir det ett litet glapp upp till tredjeplatsen.

SERIE A –  Where Amazing Happens…….då och då i vilket fall.

Den hårdföre legendariske italienske tränaren ville förändra Zlatan. Han ville göra honom till en starkare spelare och den då rätt spinkige svensken skulle bli mindre show och mer målskytt. Mindre dribblingar och mer killer-instinct.

“Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig”, sa Fabio Capello.

Capello fick till stor del som han ville. Svensken utvecklades i Italien till en inte bara skickligare avslutare utan till en bättre och mer konkret spelare över lag.

Zlatan och Italien har betytt tre olika klubbar. Dels mycket tack vare Calciopoli som “tvingade” bort honom från Juve, men också för att han egentligen inte haft någon direkt koppling till en speciell klubb i Italien.

Under sina år i Italien hann han med en fin tid i Inter med först Roberto Mancini och sedan José Mourinho. Det blev fler scudetton, men också en titel som skyttekung. Det blev även två år i Milan och ytterligare en scudetto och ytterligare en skyttekungs-titel.

Zlatan blev Ibra-kadabra, och han blev kungarnas kung i Serie A.

Det går att hävda att Zlatan saknar klubbkänsla, att han är en fotbollens legosoldat. Jag skulle bara snarare säga att Zlatan är Zlatan och fast han kanske tänkt på sig själv i första hand, så glömmer han inte alla andra för det. Han har alltid gett allt för det lag han representerat.

Det finns så mycket att minnas från Zlatans tid i Italien. Alla vackra och galna mål. När han skadad fixade Inters scudetto mot Parma i den sista omgången. Alla avstängningar. Alla uttalanden.

Det är också nu när vi börjar få perspektiv som vi kommer inse vad han betytt för svensk fotboll och vad han betytt för italiensk fotboll i Sverige. Utan Zlatan hade inte intresset för Serie A stigit så pass mycket under alla hans år i Italien.

Jag vet hur mycket fler TV-tittare Serie A hade med Zlatan än utan. Skillnaden är enorm. Men under hans tid i Serie A har han säkert fått en och annan att stanna kvar som nybliven Serie A-frälst.

Så var det med Brolin och Svennis och så har det varit med Zlatan.

Den dagen Zlatan Ibrahimovic kommer lägga skorna på hyllan kommer han lämna ett gigantiskt tomrum efter sig. Både sportsligt och medialt.

Det är därför vackert att kunna konstatera att han inte bara är Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna.

Utan även en av de bästa spelarna i Italiensk fotbollshistoria.

Jag hör inte längre gnället. Inte på arbetsplatsen, vid köksbordet eller på tunnelbanan.

För sanningen hinner alltid ikapp tiden.

Udinese-Milan 2-1
1-0 Pinzi 2-0 Badu 2-1 Pazzini
Inter-Roma 2-1
1-0 Hernanes 1-1 Nainggolan 2-1 Icardi
Atalanta-Empoli 2-2
0-1 Saponara 1-1 Gomez 1-2 Maccarone 2-2 Denis
Genoa-Cesena 3-1
1-0 Bertolacci 2-0 Perotti (str) 3-0 Pavoletti 3-1 Carbonero
Hellas Verona-Sassuolo 3-2
1-0 Gomez 1-1 självmål 2-1 Toni 3-1 Toni 3-2 Floro Flores
Lazio-Chievo 1-1
1-0 Klose 1-1 Paloschi
Parma-Palermo 1-0
1-0 Nocerino (str)
Torino-Juventus 2-1
0-1 Pirlo 1-1 Darmian 2-1 Quagliarella
Fiorentina-Cagliari 1-3
0-1 Cop 0-2 Cop 1-2 Gilardino 1-3 Farias
Napoli-Sampdoria 4-2
0-1 Självmål 1-1 Gabbiadini 2-1 Higuain 3-1 Insigne 4-1 Higuain (str) 4-2 Muriel

Omgångens lag (4-2-3-1):

Mattia Perin (Genoa)
Var tillbaka i Genoa-målet och presenterade sig direkt med tre läckra parader. Chanslös på målet.

Silvan Widmer (Udinese)
Duktig på sin kant i båda riktningarna mot Milan. Alltid giftig när han klev upp i offensiven.

Miguel Britos (Napoli)
Ovanligt stabil längs bak mot Sampdoria. Tuff och brytsäker.

Modibo Diakité (Cagliari)
Var i stort sett alltid på rätt ställe vid rätt tillfälle när Cagliari överraskande besegrade Fiorentina på bortaplan.

Matteo Damian (Torino)
Agerade stor derby-hjälte när han först kvitterade strax före paus och sedan skickligt spelade fram till segermålet. Inte konstigt att han jagas av Europas storklubbar.

Andrea Bertolacci (Genoa)
Visade landslagsklass när han alltid var i händelsernas centrum mot Cesena. Gjorde mål och styrde det mesta av Genoas spel med sina kvicka fötter. Byttes ut till stående ovationer.

Hernanes (Inter)
Profetens gryende form håller i sig. Mot Roma var han bäst på plan med ett vackert mål och stor rörlighet. Börjar äntligen visa vad han går för i en Inter-tröja.

Fabio Quagliarella (Torino)
Spelade fram till första målet och styrde sedan i segermålet i derbyt mot Juventus. Rör sig alltid listigt i offensiven.

Lorenzo Insigne (Napoli)
Tillbaka i storform. Mot Sampdoria var han hela tiden ett hot med sin speed och kvickhet och fick göra ett vackert mål. Insignes fina form är ett glädjebesked för förbundskapten Conte.

Diego Farias (Cagliari)
Agerade stor segerorganisatör mot Fiorentina med två assist och ett ljuvligt mål. Brasse med glöd i fötterna.

Luca Toni (Verona)
Att Verona lyckades vinna över Sassuolo med en man mindre var imponerande och starkt. Inte lika imponerande som Tonis förmåga att frysa tiden dock. Tvåmålsskytt varv ett starkt solomål. Forever young.

Omgångens sämsta

1. Milan
Mot Udinese fick vi skåda en av de sämsta Milan-insatserna den här säsongen. De agerade håglöst, fantasilöst och utan någon som helst övetrygelse. Bristen på en vettigt spelidé är påtaglig och kvalitén på truppen är helt enkelt svag. Milan-supportrarna kan bara hoppas att Mr Bee är på riktigt och att Silvio släpper taget en gång för alla.

2. Fiorentina
Gick från lysande insats mot Dynamo Kiev till usel insats mot Cagliari på bara ett par dagar. Fiorentina verkar inte ha kraften och bredden att kunna sätta ihop flera bra matcher i rad.

Försvarsspelet var under all kritik och framåt var man alldeles för omständliga. Trots att Montella lyckats få laget att överprestera stora delar av säsongen är känslan att man behöver förändra och förstärka truppen till nästa säsong.

3. Lorenzo De Silvestri (Sampdoria)

Skytteligan:
18 mål: Carlos Tevez (Juventus) 17 mål: Luca Toni (Verona) Mauro Icardi (Inter) 16 mål: Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Gonzalo Higuain

Torino hade en del flyt då med ramträffar och Juventus hade nog skapat ihop tillräckligt för att få med sig en poäng.

Men samtidigt har Torino haft en del otur i tidigare möten med Juventus. Som i höstas när Pirlo avgjorde i sista stund.

Men det är knappast någon slump att Torino kunde vinna igår och att de varit så bra de senaste två säsongerna. De gjorde en kanonsäsong ifjol, lyckades över förväntan i Europa League och går mot ytterligare en förträfflig säsong.

Det är i mångt mycket tränare Venturas verk. Hans tydliga spelidé har lett till framgång. Kamel Glik har burit försvaret, man har hårt jobbande mittfältare kryddat med El Kaddouris fina fötter.

Kantspelet är mycket viktigt i Venturas spelsystem och både Darmian och Bruno Peres har varit lysande i de rollerna. Framåt har Quagliarella lite i smyg varit en av ligans bästa anfallare och Maxi Lopez har spelat över förväntan.

Igår drog man visserligen lite nytta av att Juventus vilade några spelare, saknade några andra och hade en match mot Monaco i benen. Men segern handlade lika mycket om deras egna styrka.

Man kunde vända till seger fastän Pirlo bjudit på sin sagolika frisparksmagi. Det är starkt.

Kontinuitet, tydlighet och disciplin har gett Torino stora framgångar.

Och så supportrarna då.

Torino har hängivna fans som ofta ställer till med god atmosfär, vilket vi såg prov på i derbyt. Nu är även tjugo års väntan över.

Igår var det nog väldigt lätt att vara Torino-supporter.

Bråkigt derby

Även om “Derby della Mole” var en härlig tillställning med tifo och sång var det även problem på läktarna och utanför.

Juventus spelarbuss blev attackerad innan matchen och någon/några Juve-supportrar slängde in en bomb på Toro-läktaren bredvid.

Den italienska fotbollen har varit relativt förskonad från liknande problem de senaste åren och vi får hoppas att gårdagens händelser inte är en återgång till mer frekventa incidenter.

Chievo- “La bestia nera”

De flesta lag har sitt “Bestia Nera”. Sitt “Bogey-team”. Lazio har sitt Chievo, i alla fall när de möts på Olimpico. Lazio hade bara vunnit två gånger av tolv mot Chievo på hemmaplan och med tanke på den historiken var det föga oväntat att matchen slutade 1-1.

Klose gjorde ett litet poetiskt drömmål, men Paloschi kvitterade med ett nästan lika snyggt mål.

Lazio saknade De Vrij och Biglia mycket igår och när inte Felipe Anderson är på topp blir allt lite svårare. Vi får se hur laget reagerar på poängtappet redan i veckan.

För i deras hälar finns det ett mycket formstarkt lag som jagar dem…..

Napoli har tagit upp jakten på allvar – Rom-lagen har all anledning att vara rädda

Ja Rom-lagen bör frukta Napoli.

Napoli jagar dem hack i häl med en form vi inte sett på hela säsongen.

Higuain och Hamsik är i toppslag, Gabbiadini har varit en vitamin-injektion, Callejon har till viss del vaknat till och Insigne är tillbaka. Och på bänken satt Mertens.

Napolis offensiv är mäktig.

Även om Sampdoria bjöd på mycket igår så var Napolis segern en uppvisning i glamourös anfallsfotboll.

Det var rörligt och fantasifullt. Det såg väldigt roligt ut att vara Napoli-spelare igår.

Kanske har vi underskattat Lorenzo Insignes frånvaro en del. Hans kvickhet och speed har gett laget större oförutsägbarhet sedan han kommit tillbaka. Igår fick han göra mål och han såg rörd ut.

Den långa frånvaron. Känslan att äntligen vara tillbaka.

En formtoppad Insigne är en given faktor i Contes landslag.

Matchen handlade även om tränarna. Benitez mot hans eventuella efterträdare Mihajlovic. Om man såg på matchen igår och på hur olika lagen spelade är ju frågan om det är någon som skulle vilja byta Rafa mot Sinisa.

Bollinnehav vs snabba omställningar. Innan vi vet svaren på Napolis framtid lär de jaga livet hur både Roma och Lazio in i det sista.

Är Fiorentina det nya Napoli?

Napoli verkar för tillfället ha lämnat sitt ojämna jag bakom sig. Segrar som följs upp av bleka förluster. Är Fiorentina månne det nya Napoli?

I torsdags bjöd man stundtals på briljant fotboll mot Dynamo Kiev medan igår var man mer eller mindre usla mot Cagliari. Och så har de sett ut den senaste tiden för Montella och hans mannar.

Att det inte riktigt går att bli klok på laget.

Genoas fotbolls-fyrverkeri behöver konitunitet

Precis som Torino är Genoa fortfarande med i jakten på en Europa League-plats. Sampdoria och Fiorentinas förluster bjöd delvis in till det, men Genoa har ofta varit ett sprudlande fotbolls-fyrverkeri hemma på Marassi den här säsongen.

Tänk om Gasperini kunde få behålla stommen till nästa säsong för en gångs skull.

Men vem kan lita till Enrico Preziosi?

Denis smocka

Efterspelet till matchen Atalanta-Empoli (2-2) skulle komma att handla om German Denis smocka.

Efter matchen stormade argentinaren in i Empolis omklädningsrum för att smälla till mittbacken Tonelli på käften.

Anledningen?

Tonucci hade på mini-maffia-vis hotade honom och hans familj.

Det är klart att Denis inte har rätt att ta till våld, men jag tycker inte att fega och löjliga hot inte är så pass mycket bättre.

Men kanske är jag extra känslig då jag själv har familj.

Toni, Mr Bee och vecko-omgång

Att Verona lyckades vinna över Sassuolo med bara tio man var oerhört starkt och oväntat. Men kanske inte lika imponerande som Luca Tonis förmåga att frysa tiden.

Serie A kliver nu in på sista varvet av säsongen för slutrusch. Vilka orkar? Vilka har en vass spurt att bjuda på?

Redan i veckan får vi en del svar på det då de vankas härlig vecko-omgång.

Och ja, Mr Bee syntes till i Milano igår.

Det ena av Milano-lagen öppnade upp lördagen med att bjuda det sämsta av sig själva. Milans färd till gårdagens hemska insats har väl varit oundviklig.

Att förlora mot Udinese är en sak, men att göra det med utan den minsta tillstymmelse till något vettigt spel är en annan sak.

Det är det som är stora problemet. Att Milan aldrig haft ett eget vettigt spel.

Igår var en av få gånger som jag hört Pippo vara riktigt kritisk mot sitt eget lag trots att borde varit det tidigare.

Spelet har aldrig varit riktigt bra och efter jul har det sakta men säkert sjunkit till katastrofal nivå.

Jeremy Menez har varit lagets bästa spelare den här säsongen vilket faktiskt säger allt, då han även är ett av de stora problemen med sina tjugofem tusen bollberöringar per match.

Inzaghi verkar helt enkelt vara en rätt usel coach som fick chansen i helt fel läge. Jag kan knappt minnas ett så här dåligt Milan.

“Ritiro” hit och “ritiro” dit. Som om det skulle förbättra något. Det enda som betyder något är att Berlusconi måste sälja klubben så man kan börja en ordentlig upprensning i truppen.

Då var det betydligt ljuvligare toner hos deras rivaler. Inter tog en efterlängtad seger och även om Roma inte är i bästa slag så är en seger mot huvudstadslaget alltid en liten skalp.

Hernanes gjorde ett vackert mål och har de senaste veckorna visat sig vara den profet som Inter hade hoppats att få se betydligt mer av.

Inter gjorde en bra första halvlek, men tappade i den andra.

Roma kvitterade och var förtjänta av en poäng. Men det brydde sig inte Inter speciellt mycket om.

Den hittills hopplöse Lukas Podolski hoppade in och hittade en läcker passning in till Mauro Icardi som slog till direkt.

Bang. 2-1 till Inter.

För Inter innebar segern lite hopp om framtiden och kanske kan man nu komma att avsluta våren på ett bra sätt.

För Roma innebär det istället att Lazio kan rycka ifrån dem och Napoli plocka in på dem.

Många Roma-supportrar har klivit in i sin lite mer inskränkta kokong och sjunger klagosånger över Pallotta och Napoletanare. Toner som mest kommer studsa tillbaka mot dem själva.

Man spelar utan en riktig striker fastän man skulle må så bra över att han en central anfallare som gjorde en 15-20 mål. Delvis har Totti stått i vägen för det och delvis har Garcias tveksamheter över att spela på det sättet stoppat det.

Inter har nu gett Lazio en gyllene chans att ta ett grepp om andraplatsen. Men om de förlorar mot Chievo, ja då kan vi faktiskt kora de italienska mästarna redan idag.

Vad säger Torino om det?

Vi slapp en hel-italiensk semifinal i Europa League och Juventus slapp både Bayern Munchen och Barcelona.

Inte för att Real Madrid är speciellt mycket lättare, men om jag hade haft en pistol riktat mot mig och tvingats välja skulle jag nog svara Real.

Dels så har Real en del skadebekymmer och dels är deras form är inte riktigt lika vass som både Bayerns och Barcelonas. Dessutom har Juventus besegrat dem tidigare i en semifinal i Champions League (2003/04).

Men visst kliver Juventus in som stora “underdogs” och är tvungna att göra två matcher utöver det vanliga om de ska kunna ta sig till final.

Det kommer bli oerhört vackert och spännande att se vad Juventus kan göra mot ett av världens bästa lag. Att se dem tvingas plocka fram det bästa av sig själva, se om de har vad som krävs, eller hur mycket som fortfarande saknas för att ta steget till att vara en av de allra bästa.

Jag ville inte att Napoli och Fiorentina skulle mötas i en semifinal. Jag ser hellre att de har chansen att mötas i en final istället.

All-in, med risk för att inte få något italienskt lag till final.

Napoli är favoriter mot Dnipro och håller de den form de är i just nu bör de ta sig till final.

Kanske hade det varit bäst att börja på bortaplan, men samtidigt gick det bra i mötet med Dynamo Moksva.

Fiorentina får en klart tuffare motståndare. Regerande Europa League-mästarna, Sevilla, är ett mycket bra lag och att ta sig så här långt för andra året i rad är en maktdemonstration.

Men Fiorentina har en hygglig chans, inte minst om de spelar som i första halvlek mot Dynamo Kiev.

Italiensk fotboll rider på en stark våg just nu och har visat att ligan inte är den kattskit som en del kanske vill göra gällande.

Men det är väldigt viktigt att inte börja slå sig för bröstet och tro att allt är frid och fröjd och att man minsann inte behöver göra något.

Det kan vara lätt att sopa problem under mattan med att hänvisa till årets framgångar.

Man måste fortsätta att försöka utveckla den italienska fotbollen, skynda på arena-frågan, fylla läktarna, stärka de mindre klubbarna i landet och marknadsföra sig mycket bättre.

Annars kommer man skjuta sig i foten.

Något man högt upp i den italienska fotbolls-pyramiden tyvärr är väldigt bra på.

Andra matchen var väl mer en formalitet.

Kanske var det tillfälligheter. Kanske prickade Napoli toppformen precis när Wolfsburg inte var i bästa slag.

Men faktum kvarstår. Napoli slog Bundesliga-tvåan och är klara för semifinal i Europa League. Samtidigt har man tagit upp jakten på Rom-lagen om en Champions League-plats.

Jag hävdar att Rafa Benitez och hans Napoli hade ett så pass starkt lag innan säsongen att de borde kunnat vara med och utmana Juventus om scudetton.

Eller kanske inte ändå.

Kanske missade man att värva en bättre mittfältare. En Lucas Biglia, eller en Javier Mascherano. Kanske underskattade man sina brister på ytterbackspositionerna.

Där har Rafa ett ansvar. Han ville inte ha kvar Valon Behrami, valde David Lopez och det blev inte mycket bättre.

Napolis trupp är i mångt mycket Benitez verk.

Det är svårt att ännu dra några slutsatser av Napolis säsong. Den har hittills var ett berg och dal bana där det varit svårt att veta vart färden tar vägen.

Snart vet vi.

Snart vet vi också om Rafa Benitez kommer fortsätta som tränare för Napoli nästa säsong. Han har hittills inte velat ge några ledtrådar och kanske har han ännu inte bestämt sig.

Kanske vill han avvakta och se om Napoli kvalificerar sig för Champions League till nästa säsong och se hur Aurelio De Laurentiis satsar.

Eller så har han inombords redan bestämt sig. Kanske vet De Laurenttis redan svaret och därför gjort klart med en ny tränare till nästa säsong.

Sådant händer varje år. Att saker bakom kulisserna beslutas under säsongens gång.

Jag har under en längre tid haft känslan att detta är Benitez sista säsong i Napoli.

Napolis näste tränare kan mycket väl bli Sinisa Mihajlovic.

Han har lyckats mycket bra i Sampdoria och fått folk att glömma bort fiaskot i Fiorentina.

Han verkar vara redo för en större uppgift. I alla fall enligt honom själv.

Jag kan dock inte riktigt glömma bort hans säsong i Fiorentina och har fortfarande tvivel om att han kan lyckas i ett storlag där pressen är hårdare.

Jag är inte så säker på att han rätt man att leda en stjärna som Gonzalo Higuain eller att han kan få ett lag att spela på olika sätt än mest via snabba omställningar.

Han är dock mycket väl värd chansen att bevisa att mina tvivel är obefogade. Han kanske har utvecklats under tiden i Sampdoria och är rätt man att ta Napoli ett steg längre. Kanske blir det han som får ordning på försvarsspelet på ett sätt som Benitez aldrig kunde.

Jag går bara på magkänsla.

Vi vet ännu heller inte om De Laurentiis har ytterligare några tränar-namn i rockärmen.

Det vi vet är att Napoli är i semifinal i Europa League och att det ser ut att ha prickat toppformen i rätt stund.

Trots att jag gnällt en hel del på Rafa Benitez den här säsongen kan jag inte riktigt få bort tanken ur mitt huvud.

För tänk om Napoli står där i slutet av maj som Europa League-mästare och som ett av de tre bästa lagen i Serie A.

Kommer jag inte sakna Rafa då?

Lägg då till att Juventus straff i den första matchen skedde utanför straffområdet. Klart Monaco hade all anledning att känna sig orättvist behandlade.

Men medan Juventus mest ägnade sig åt försvarsspel och att bevaka resultatet var det ändå tydligt att Monaco saknade den rätta spetsen för att sätta kniven i “den gamla damens” hjärta.

Fransmännen hade svårt att skapa de riktigt farliga chanserna. Den sista halvtimmen lyckades knappt skapa någonting alls.

Och i slutändan var det Pirlos frispark som nästan var det närmaste matchen fick ett mål.

För Juventus fanns det inte mycket att hylla spelmässigt förutom försvarsspelet. Och då pratar jag inte om Chiellini som spelade med alltför hög risk.

Nej, det var Leonardo Bonucci och Andrea Barzagli som främst höll undan det svartvita fortet.

Bonucci har verkligen tagit ett extra kliv den här säsongen. Först när Barzagli var skadad tog han ytterligare ansvar och nu är han kanske ännu lite bättre när han kommit tillbaka. Bonucci har även lyckats minimera sina misstag den här säsongen.

Barzagli såg igår ut precis som han gjorde innan skadad.

Juventus är nu i semifinal för första gången på tolv år. Det är klart att det är starkt gjort.

Men väl där kommer det krävas mycket bättre spel och en helt annan inställning för Juventus. Annars kommer de bli överkörda.  De klubbar som är kvar i Champions League är på en annan planet än Monaco.

Men tills dess har Juventus all rätt att njuta av framgången.

I höstas sprudlande euforin likt ett evigt regnade konfetti över Rudi Garcia och hans Roma. Det var dags att knuffa ner Juventus från tronen.

Övertygelsen om en scudetto bland supportrarna var stor. Säsongen innan hade varit så pass imponerande att inget skulle kunna gå att stoppa detta Roma.

Det var deras tid nu.

Men Roma skulle komma att färdas från himmel till helvete på mindre än ett halvår.

Säsongen 2014/15 började egentligen lika bra som säsongen 2013/14 slutade. Det fanns en enorm fart och spelglädje i Garcias lag.

Gervinho galopperade, Totti briljerade och Manolas dominerade.

Men så kom en bitter förlust mot Juventus som stal både självförtroende och energi.

Sedan kom förnedringen mot Bayern Munchen.

När sedan 2014 blev 2015 var sig inget likt. Gervinho befann sig i Afrikanska mästerskapen, skadorna började hagla och Roma kunde längre inte vinna.

Vinden hade vänt och supportrarna var inte längre euforiska. De gick från irriterade till förbannade.

Romas spelare befann sig plötsligt i en helt ny situation. Glädjen var borta och pressen och hetsen började ta på krafterna.

Plötsligt fungerade inte de lösningar som tidigare fungerade. Den sista tredjedelen av planen blev en fiende, farten var försvunnen och atmosfären på Olimpico hade förvandlats till ett svart moln som inte ville försvinna.

Sabatini handlade desperat under vintern utan att tänka en extra gång och det man trodde skulle bli förstärkningar blev istället försvagningar.

Nu står Roma där och undrar vart magin tog vägen. Var det inte mer än så här?

Värdet på många spelare har sjunkit och frågetecknen inför slutet av den här säsongen och nästa säsong är stora.

Orkar man ta andraplatsen före Lazio? Orkar man ens hålla undan för Napoli?

Vad händer nästa år? Kan man fortsätta med Garcia? Är ryktena om Walter Mazzarri sanna?

Vilka spelare blir kvar? Hur ska man kunna bli av med Doumbia? Kommer Strootman någonsin vara sig lik? Är gratisspelare som Ayew, Aquilani, Mavuba och Maxi Pereira verkligen lösningen?

Och samtidigt som alla svaren på Romas frågor känns dunkla kan det hända saker runt omkring dem.

Juventus kommer satsa lika hårt nästa säsong. Inter vill bygga något stort med Mancini. Milan kan komma att växa sig starka med nya ägare. Om Napoli kvalificerar sig till Champions League kommer man förstärka därefter med eller utan Benitez.

Lazio vill fortsätta rida vidare på den vackra ljusblå våg man gungat igång och ett Fiorentina med Montella, Salah och Beppe Rossi går inte att skyffla under mattan.

Roma löper nu risk att bli omsprungna av sina konkurrenter till nästa säsong.

Den sista slutruschen av våren och den kommande sommaren kommer bli väldigt avgörande för Romas framtid.

Väldigt avgörande.

Omgångens lag:

Rafael (Verona)
Gjorde en kanonräddning på Diamantis straff, vilket sedermera skulle visa sig vara guld värd när Verona besegrade Fiorentina i slutminuten.

Andrea Ranocchia (Inter)
Var följsam, precis och fri från misstag i derbyt. Visat gryende stablitet och form.

Leonardo Bonucci (Juventus)
Klockren i försvaret  mot Lazio och gick även på attack med en härlig solorusch som slutade i att han satte dit Juves andra mål. Går mot en lysande säsong.

Vangelis Moras (Verona)
Räddade ett mål på Salahs skott och kämpade förtroendeingivande med stark vilja och viktiga brytningar.

Marek Hamsik (Napoli)

Arturo Vidal (Juventus)
Spelade fram till Tevez mål och gjorde en mycket stark insats på mitten mot Lazio. Återfunnen.

Ivaylo Chochev (Palermo)
Fundamental insats mot Genoa med sina två mål. Spelar enkelt och smart. Ser ut att vara ett litet fynd trots allt.

Riccardo Saponara (Empoli)
Alltid delaktig i Empolis offensiv och spelade fram till Maccarones mål. Inflytelserik.

José Callejon (Napoli)
Gjorde ett mål och såg pigg ut mot Cagliari. Verkar ha vaknat till liv efter ett en tung period.

Paulo Dybala (Palermo)
Hade oflyt att inte hamna i målprotokollet efter att ha ribban och Lamanna emot sig. Trots det en strålande insats. Förbundskapten Tata Martino gillade nog vad han såg.

Fabio Quagliarella (Torino)
Jobbade hårt och löpte mycket mot Sassuolo. Kvitterade på straff. Viktig för laget.

Omgångens sämsta:

1. Lorik Cana/Mauricio
No Stefan no party. Så fort Stefan De Virj inte är med så förlorar Lazio. Matchen mot Juventus var inget undantag och det hjälpte inte direkt att firma Cana/Mauricio bjöd på en insats som fick Lazio-supportarna att gråta efter holländaren. Passiva, osäkra i positionsspelet och klantiga.

2. Neto (Fiorentina)
Lyckades inte hålla Lazaros skott och returen hamnade rakt i famnen på Obbadi som därmed kunde fixa Veronas seger i slutminuten. Dyrbart misstag.

3. Filippo Inzaghi (Tränare Milan)
Nog för att truppens kvalitéer inte är den bästa och att klubben genomgår en svår period, men man kan begära väldigt mycket mer av Pippo och hans Milan när det vankas derby.

Att bara satsa på kontringar och på att Menez ska lösa saker och ting är naivt och inte speciellt framgångsrikt.

Pippos spelidé skull inte ens hålla på åttiotalet.

Skytteligan:

18 mål: Carlos Tevez (Juventus) 16 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Luca Toni (Verona) 13 mål: Paulo Dybala (Palermo) Gonzalo Higuain (Napoli).

E derby utan större betydelse och utan större udd.

Men trots att Milano-derbyt befolkades av två lag som mestadels bjudit på stora besvikelser den här säsongen gjorde fansen sitt yttersta med vackra tifon och bra stämning.

De presterade dock bättre än sina lag. Men kanske kunde man inte förvänta sig mer av två lag som ligger mitt i tabellen.

Det var Inter som förde matchen, ville och kunde lite mer. Av Milan fanns det i stort sett ingenting. Förutom en period i de första halvleken där man kom upp på motståndarnas planhalva och skapade lite grann, var man tillbakadragna och pressade.

Inter borde ha vunnit. De fick ett rättmätigt bortdömt mål då Palacio tydligt drog ner Antonelli innan Mexes fumlade in bollen i eget mål.

Däremot tyckte jag nog att Inter skulle haft straff när Hernanes avslut styrdes bort via Antonellis arm. Dessa situationer är svåra och godtyckliga. Det finns flera parametrar för domaren att ta hänsyn till.

Är det ofrivilligt? Avståndet. Onaturlig rörelse.

Givetvis var det ofrivilligt. Det är sällan det är något annat. Avståndet talade för att det inte var någon straff, men samtidigt tyckte jag inte att rörelsen var naturlig. Armen stoppade bollen från att gå mot mål.

Och just det tycker jag borde vara en avgörande faktor. Varför är inte situationens “farlighet” en faktor?

Ibland kan man få straff vid en relativt ofarlig situation längst ut i straffområdet för en hands där avståndet är större, men inte straff där situationen är farligare men avståndet mindre.

Om avslutet är på väg mot mål och bollen styrs undan via en arm eller hand tycker jag det ska vara straff.

Men regeln kanske inte säger så. I sanningens namn är jag inte säker på att någon egentligen vet vad regeln tydligt säger.

Oavsett straffar och bortdömda mål gjorde Inter en hygglig match. Försvaret såg för andra matchen i rad stabil ut och även om Hernanes och Palacio hade en irriterande oförmåga att alltför ofta få bollen för långt ifrån sig, skapade de mycket och såg pigga ut.

Kovacic glimtade till ibland med vassa passningar, men var återigen lite för rädd att göra misstag. Han tänker för mycket och spelar för lite.

Assane Gnoukouri var en mycket trevlig bekantskap och är det något jag uppskattad hos Mancini under våren är det hans mod att ge unga spelare chansen.

Inter hade spelet och borde ha vunnit. Mycket tack vare att Milan knappt var med matchen.

Milans spelidé verkade vara att försvara sig och satsa på solo-ruscher från Jeremy Menez. Föga imponerande och föga framgångsrikt.

Menez försökte visserligen med sina femtio-meters ruscher men stötte på patrull och så mycket mer hade man inte i offensiv väg. De spelade som ett lag med stora problem.

Milan är ett spökslott just nu. En blandning av massa spelare som underpresterar eller inte är tillräckligt bra. Ett lag med med en tränare som vet att han är där på lånad tid och en klubb som väntar på att se om ryktena om en försäljning är sanna eller inte.

Det var knappast ett derby som gick till historien. Förhoppningsvis kanske vi kommer komma ihåg derbyt som det sista innan Milan och Inter lyckades ta sig tillbaka till toppen.

Jag kan ändå inte riktigt låta bli att sakna dem där.

Men att kvällens match ändå innehåller prestige och nerv är något som är säkert. I och med att det gått så dåligt för båda lagen blir det oerhört viktigt att framför allt inte förlora (vilket talar för oavgjort).

Då kan det bli ett par jobbiga veckor framöver.

Om något lag däremot vinner kan de räkna med lite behaglig arbetsro närmsta tiden.

Men egentligen är det ett derby i framtidens tecken. För när det gäller dessa klubbar är det inte längre den här säsongen som gäller utan framtiden.

Ska Berlusconi sälja Milan? Alla rykten som surrat denna vår betyder någonting. Ingen rök utan eld.  När Lady B säger att hon inte kan säga något på grund av sekretess, är det inte svårt att gissa att det pågår förhandlingar på något sätt.

Sedan vet man aldrig hur mycket Silvio Berlusconi är beredd att släppa av sin största snuttefilt och sista livlina till rampljuset.

Inter pratar också mycket om framtiden. Om Yaya Touré. Om Stevan Jovetic. Om Paulo Dybala. Stora spelare, stora ord.

Jag vet inte riktigt hur de ska komma åt dem utan att släppa sin egna bästa spelare. Jag saknar även rykten om starka försvarsspelare.

Det återstår att se vad som kommer hända med Milan och Inter den närmsta framtiden. Helt klart är att de behöver hitta sätt att bli slagkraftiga igen.

Tills dess ska det avhandla ytterligare ett derby. Ett derby mellan två lag som redan är stora förlorare den här säsongen.

Det får duga så länge.

***
Juventus avfärdade Lazio utan större besvär. Det var en seriefinal som egentligen inte handlade om någon titelstrid, utan snarare ett test för Lazio att se hur de kunde matcha sig mot det bästa laget i Italien.

De klarade sig hyggligt rent spelmässigt, men utan De Vrij har de stora problem bakåt. När Lazios mittfältare gick bort sig och Lazios försvarare backade och backade fick först Tevez fritt fram och sedan även Bonucci. Och båda gjorde mål.

Juventus kan börja korka upp champagnen.

Är det antal åskådare? Arenorna? Bredd? Atmosfären på läktarna? Största ekonomiska resurserna? Spets? Flest stjärnor? Eller är det kanske vilken liga som går bäst i Europa-spelet? Just det sistnämnda är en populär indikator för folk att använda när det hävdar vilken liga som är bäst.

För mig är det inte så enkelt. Bara för att Barcelona eller Real Madrid vinner Champions League berättar det inte så mycket om ligans bredd. Bara för att Italien har fler lag vidare i Europa-spelet den här säsongen så är Serie A inte nödvändigtvis starkare än Premier League.

För mig handlar det om att slå ihop alla olika faktorer och gör man det så hävdar jag att Premier League och Primera Division ligger ett steg före resterande ligor.

Men visst kan man säga att Europa-spelet är en fingervisning hur ligans övre hälft mår. Tar man gårdagens match mellan Wolfsburg och Napoli så kan den bara berätta en liten del om helheten. Men det är ju alla de små bitarna som tillsammans ger hela historien.

Bundesliga har de senaste åren rättmätigt haussats upp, mycket tack vare Dortmunds framgångar, medan Serie A har rättmätigt fått mycket skit för att vara på nedgång. Men kanske döljer det sig en del överdrifter kring ligornas status.

Igår öppnade Napoli upp Wolfsburgs försvar med taktiska vassa knivar och Higuain och Hamsik högg obarmhärtigt. De blottade den tyska backlinjen totalt. Napoli visade stor klass och tog ett gigantiskt steg mot semifinal.

Bundesliga-tvåan förlorade alltså med 1-4 mot Serie A-fyran. Det är kanske inte rättvist att dra några större slutsatser av det, men kanske kan man ändå säga att styrkan hos Serie A inte är sämre än styrkan hos Bundesliga.

Segern var inte bara stor för Napolis del utan även för italiensk fotboll. Jakten på koefficient-poäng fortsätter och avståndet till Bundesliga och Premier League krymper.

Slår Napoli ut Wolfsburg (mycket troligt) och Bayern åker ut mot Porto har varken Tyskland eller England några lag kvar i Europa-spelet samtidigt som Italien har minst ett lag, men kanske till och med tre lag vidare.

Babacars sena kvitteringsmål mot Dynamo Kiev betyder att även Fiorentina har goda chanser att ta sig till semifinal i Europa League.

Det betyder att Serie A snart kan vara ikapp och förbi både Tyskland och England och ta tillbaka den där fjärdeplatsen till Champions League.

Om Juventus fortsätter sin dynasti, Roma, Lazio, Fiorentina, Sampdoria och Napoli utvecklar sina projekt ytterligare samt att Milan och Inter hittar ett sätt att komma ur sina dvalor, ja då ser det hela mycket bra ut.

Jakten på koefficienten har bara börjat.

Tiden talar för Serie A.

Segern över Monaco fick dock ta sig genom ett par darriga första tjugo minuter och en feldömd straff.

Andrea Pirlo var rostig och inledde första kvarten med ett par usla pass. Lichtsteiner klev högt, hann inte hem och lämnade luckor bakom sig som Monaco utnyttjade väl.

Vidal, Marchisio och Pereyra stöttade inte anfallslinjen som de vanligtvis gör och Pogba saknades. Tevez och Morata försökte, men kom sällan loss.

Pirlo är alltid en belastning defensivt, men är ett sådant geni att man får leva med det. Oftast vinner man mer av att ha Pirlo med än vad man förlorar.

För trots att han inte var på topp igår var det han som slog passen där Morata revs ner och domaren blåste straff.

Monaco var ungefär en sådan medelsvår nöt att knäcka som man kunde ana.

I efterdyningarna av ändrad budget och Falcaos och James Rodriguez avsked har Leonardo Jardim byggt om laget. Monaco är numera ett disciplinerat lag med starkt försvarsspel och snabba omställningar.

Inte lika mycket flärd, men större tydlighet och större effektivitet.

Martial är en blivande stjärna, Kondogbia en mittfältskoloss och Bernardo Silva och Ferreira Carrasco är livliga offensiva yttrar.

Men det är ändå ett lag som t ex består av en 36-årig Carvalho och medelmåttan Andrea Raggi. Det är trots allt ett lag Juventus ska vinna över i ett dubbelmöte åtta gånger av tio.

I alla fall om Juventus har de rätta ambitionerna.

Och nog var det så att om Monaco hade varit lite vassare hade de kanske straffat Juventus svaga första tjugo minuter bättre. Nu gjorde de inte det och Juve tog till slut vara på det.

Straffen var nog ingen straff. Förseelsen såg ut att vara utanför. Samtidigt kan man ställa frågan om det inte var målchansutvisning på Carvalho.

Vidal som dittills jobbat förtroendeingivande, men också missat lagets bästa chans, var säkerheten själv från elva meter vilket gav Juventus segern. Lika viktigt var att man inte släppte in något mål.

Exakt hur viktigt vet vi bättre om en vecka.

Genoa-Cagliari 2-0
1-0 Niang 2-0 Falque
Parma-Juventus 1-0
1-0 Mauri
Hellas Verona-Inter 0-3
0-1 Icardi 0-2 Palacio 0-3 Självmål
Cesena-Chievo 0-1
0-1 Pellissier
Atalanta-Sassuolo 2-1
1-0 Denis 1-1 Berardi 2-1 Denis (str)
Lazio-Empoli 4-0
1-0 Mauri 2-0 Klose 3-0 Candreva 4-0 Felipe Anderson
Napoli-Fiorentina 3-0
1-0 Mertens 2-0 Hamsik 3-0 Callejon
Torino-Roma 1-1
0-1 Florenzi (str) 1-1 Lopez
Udinese-Palermo 1-3
0-1 Lazaar 0-2 Rigoni 0-3 Chochev 1-3 Di Natale
Milan-Sampdoria 1-1
0-1 Soriano 1-1 De Jong

Omgångens lag:

Samir Handanovic (Inter)
Räddade en straff vid ledning 0-2 mot Verona och stod för ytterligare ett par fina aktioner. Har nu tagit sju av de åtta senaste straffarna han haft emot sig! På väg bort från Inter till sommaren?

Alessandro Florenzi (Roma)
Lysande på sin kant mot Torino. Mycket delaktig i offensiven utan att tappa bakåt och gjorde även mål på straff. Borde spela som ytterback i det italienska landslaget.

Kamel Glik (Torino)
Var i stort sett alltid på rätt plats när han med näbbar och klor lyckades hålla undan för det mesta som Roma kom attackerades med. Spelade med stort hjärta.

Fabiano Santacroce (Parma)
Överraskade med att göra en suverän försvarsinsats mot Juventus. Så här bra har vi nog inte sett Santacroce sedan dagarna i Brescia….vilket var väldigt länge sedan.

Luis Cavanda (Lazio)
Utmärkt insats på sin kant och stod för två målgivande passningar. Har sett mer slipad ut under Stefano Piolis ledning.

Jose Mauri (Parma)
Parmas stora guldklimp firade stora triumfer mot Juventus då han var överallt på planen och gjorde matchens enda mål efter en riktigt pärla till skott. Kan ju tänkas att Juve blev riktigt sugna på att värva honom till sommaren efter den här matchen.

Walter Gargano (Napoli)
Var på väg bort från Napoli i somras, men blev kvar och har faktiskt gjort en riktigt hygglig säsong. Mot Fiorentina stod han för en enorm arbetsinsats och var en av Napolis allra bästa spelare.

Diego Perrotti (Genoa)
Fullkomligt flög fram över de oceaner av ytor som Cagliari gav honom. Tog vara på det på bästa sätt och spelade bland annat snyggt fram till 2-0-målet.

Rodrigo Palacio (Inter)
Efter en usel höst har Palacio sakta men säkert varit en av Inters bästa spelare under våren. Mot Verona var han effektiv till tusen med ett mål och en assist. Ser het ut inför derbyt.

Antonio Candreva (Lazio)
Lazio är ett lysande kollektiv, men där de individuella stjärnorna ändå får lysa. Candreva är en av de som strålar starkast och i slakten av Empoli dundrade han in en åskboll och var hela tiden giftig med sina accelerationer.

German Denis (Atalanta)
Som Atalanta har väntat. I stort sett hela säsongen har argentinaren varit trög, missat målchanser och inte varit sig lik. Men när Bergamo-klubben behövde poäng som mest, klev han fram mot Sassuolo och gjorde ett fantastiskt mål på cykelspark och satte även ett straffmål.

Omgångens sämsta:

1. Fiorentina
För bara drygt två veckor kändes det som om Fiorentina hade momentum och var på väg mot en fin säsong. De hade drömmar om en tredjeplats, förhoppningar om en italiensk cupfinal och Salah var en ängel fallen från fotbollshimlen.

Nu är plötsligt Cupfinalen är väck och i stort sett tredjeplatsen också. Salah har sett mer mänsklig ut och den fina formen har gått upp i rök.

Mot Napoli blev det också väldigt tydligt vilka problem man har på mittfältet. Borja Valero är en skugga av sig själv, Pizarro börjar bli gammal och spelare som Kurtic, Ilicic, Aquilani och Badelj är inte tillräckligt bra.

Montella måste få ordning på saker och ting annars riskerar säsongen att sluta i moll.

2. Andrea Stramaccioni (Tränare Udinese)
Förlust mot Parma. Sedan förlust i helgen mot Palermo med 1-3. Stramaccionis Udinese går mot en svag säsong. Att han inte riktigt dög för att ta om ett storlag som Inter var kanske inte helt förvånande.

Men jag börjar undra om han är tillräckligt bra för Udinese.

3. Cagliari
Att sparka Zeman och ta in Zola var inget beslut som fick Cagliari på fötter. Att sparka Zola och ta tillbaka Zeman verkar inte heller bära speciellt mycket frukt.

Förlusten mot Genoa var lagets tioende raka match utan seger och Sardinien-laget är nu riktigt illa ute.

Skytteligan:

17 mål: Carlos Tevez (Juventus) 16 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Luca Toni (Verona) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Paulo Dybala (Palermo) 11 mål: Antonio Di Natale (Udinese) Fabio Quagliarella (Torino)

Klose är fortfarande en målmaskin, Cavanda lekte assist-kung, Felipe Anderson är en formel 1-bil i lyxförpackning och Candreva är dynamik, fart och kanonskytt i ett.

Pioli har fått ihop en perfekt balans i laget och man rusar mot Champions league i storstilad fart.

Att man dessutom passerade Roma i tabellen gjorde inte sötman direkt mindre.

Var Napolis seger ytterligare ett uselt trick av Rafa?
Är Napoli på gång? Eller var det bara ytterligare ett uselt trick av illusionisten Rafa Benitez? Man vet aldrig. Segern över Fiorentina kan komma att följas upp av en 4-0 förlust mot Wolfsburg.

Men innan vi vet svaret på det, sänkte de Violas chanser/drömmar om en tredjeplats och såg till att de själva fortfarande har en chans att komma ikapp Rom-lagen.

Higuain blandade ett kanonskott som felaktigt dömdes bort med gam-nacke och slarv. Mertens bjöd på en del fina nummer och ett vackert mål och Hamsik fick hoppa in och hälla lite självförtroende över sig med ett efterlängtat mål.

Dessutom är Lorenzo Insigne tillbaka. Och Juan Zuniga. Napoli börjar få tillbaka spelare i den viktiga slutruschen. Det kan komma att bli viktigt.

Fiorentina har en avgrundsdjup ravin på mitten
För bara drygt två veckor sedan hade Fiorentina momentum. Man var på väg mot en fin säsong, drömmar om en tredjeplats, förhoppningar om en italiensk cupfinal och Salah var en ängel fallen från fotbollshimlen.

Nu är plötsligt Cupfinalen är väck och i stort sett tredjeplatsen också. Salah har sett mer mänsklig ut och den fina formen har gått upp i rök.

Den största anledningen kan vara att Fiorentina har en avgrundsdjup ravin på mittfältet. Det har eroderats av spelare ur form, på väg ner i karriären, uteblivna och felaktiga nyförvärv. Där bildas stora Fiorentinska problem.

Borja Valero är en skugga av sig själv, Pizarro börjar bli gammal och spelare som Kurtic, Ilicic, Aquilani och Badelj är inte tillräckligt bra.

Fiorentina har mycket att göra när det gäller mittfältet i sommar.

Van Ginkels renässans, problemet Menez och Susos vänsterfot
Milan hade stunder mot Sampdoria då det såg riktigt bra ut och stunder då det såg klart sämre ut. Insatserna och laget spretar vilt.

Van Ginkel var ett av de mer positiva inslagen hos de rödsvarta igår. Han ville ha boll, rörde sig smartare och vågade även gå på skott. Plötsligt gav han sken av att vara en riktigt bra spelare. Om Chelsea släpper honom billigt kanske han är värd att att chansa på trots allt.

Hans kompanjon De Jong var rena terriern mot Samp. Han jobbade stenhårt, låg bakom kvitteringsmålet, men borde även blivit utvisad för sin fula armbåge på Muriel.

En mer enfotad spelare än Suso får man leta efter. Lyckligvis är hans vänsterfot tillräckligt bra för att skapa lite magi. Hans inhopp lovade gott.

Igår fick vi den irriterande och dåliga Jeremy Menez. På många sätt är karaktäriserar han Milans säsong.

Hur många poäng fattigare hade inte Milan varit utan hans briljans den här säsongen? Men det går inte att låta bli att fundera över om inte Milan hade varit ett bättre lag utan honom.

När han har hundra boll-touch och agerar nonchalant som igår tappar Milans spel fart, blir förutsägbart och för koncentrerat kring en spelare. Det här typiskt för en av spelare av Menez slag som varit väldigt mycket bättre än sina lagkamrater under större delen av säsongen.

Det känns som han blir självgod och tror att han ska lösa allt själv. Då blir det mest magplask.

Det är Inzaghis ansvar att få honom att spela med färre touch och använda farten mer. Men kanske känner Pippo att han överhuvudtaget sitter kvar på sin post tack vare fransmannens säsong.

Ett litet steg fram för Roma, men ett större steg bakåt
Gårdagens match mot Torino var ett litet steg fram för Roma, men ändå ett större steg bakåt. Spelmässigt såg det rätt bra ut, då man hade det mesta av bollinnehavet mot Toro. Iturbe var pigg, Nainggolan en best på mitten och Florenzi var fantastisk på sin kant (måste användas som ytterback i landslaget).

Men alla var inte riktigt med på tåget. Pjanic var återigen blek, Ibarbo sällan farlig och Holebas var svag på sin kant. För få chanser skapades ur allt bollägande.

Och även om det fanns tendenser till att man är lite på gång så var det ändå naturligtvis ett steg bakåt att man passerades av rivalerna, Lazio.

Eto’o – The regista
Det var fantastiskt att se Samuel Eto’o styra Sampdorias spel likt en offensiv regista. Han passerade spelare som i gamla dagar och hans geniala  tunnelpassning till Soriano var som att förvandla smågrus till glittrande guld.

Stramaccionis misslyckande
Förlust mot Parma. Förlust igår mot Palermo med 1-3. Stramaccionis Udinese går mot en svag säsong. Att han inte riktigt dög för att ta om ett storlag som Inter var kanske inte helt förvånande.

Men jag börjar undra om han är tillräckligt bra för Udinese.

Super-Gol-Denis
Han har haft en helt usel säsong hittills. Men när det verkligen behövdes poäng klev han fram. Om ni missade German Denis fantastiska (och viktiga) mål mot Sassuolo och alla andra mål kan ni se dem här.

Parmas säsong har inte varit annat än en usel italiensk dokusåpa där klubbens namn dragits ner i smutsen av personer med skelett i garderoben.

Det är tur att de har fans och spelare som hållit fanan högt. Burit stoltheten med den äran.

Tidigare i veckan vann de mot Udinese och igår besegrade de självaste Juventus.

Visst, igår mötte ett Juve som mest hade tankarna på mötet med Monaco senare i veckan och ett Juve med en hel del reserver.

Men det spelar ingen roll. Det handlar om hur Parmas spelare och fans hanterat den tuffa situationen.

Hur många poäng än man tar i slutet av säsongen kommer man ändå få börja om i Serie B eller Serie D nästa säsong. Vetskapen om det gör deras senaste två insatser ännu mer imponerande. De spelar för klubbmärket och för fansens skull.

Det som fotboll egentligen handlar om.

Det var vackert att se ett Ennio Tardini i smygande vårsol, se Jose Mauris talang flyga vackert och se hur staden och supportrarna slutit sig samman starkare än någonsin. Befriade från alla Ghirardis, Tacis och Manentis.

Detta kan vara början på något nytt och något bättre för Parma.

***

Inter bröt äntligen den negativa trenden och vann över Hellas. Med argentinsk touch lyckades man bryta upp de tämligen svaga Verona-försvaret. Palacio serverade Icardi och Icardi serverade Palacio.

Dessutom var försvaret ovanligt stabilt.

Inter skulle såklart ändå sätta sig själva  i lite trubbel i slutet bara för att räddas av super-Samir. För honom är straffar lika enkelt som frisparkar är för Pirlo.

Segern blev dock lite dyrköpt då både Marcelo Brozovic och Fredy Guarin drog på sig kort som gör att de missar derbyt mot Milan nästa vecka.

Men en efterlängtad seger får duga gott inför ett av de mer betydelselösa Milano-derbyna på bra länge.

Det är lätt att bli bländad av idén att placera ivorianen på mitten och tro att han ska lösa Inters problem. Det har ju inte gått att låta bli att imponeras av Tourés senaste säsonger i City.

På många sätt skulle han kunna bli den perfekta pusselbiten på Inters mittfält med sin kombination av styrka och skicklighet.

Men det jag menar att det inte är riskfritt. Yaya fyller 32 år i år och har den säsongen visat tendenser på att karriären kan vara på väg ner.

Ibland kan det gå fort. En spelare kan plötsligt tappa den där lilla extra och rätt vad det är så står man på fel sida om karriären.

Touré har nog börjat att kliva in i den riskzonen.

För mig är det också avgörande vad Inter kommer offra för att kunna värva Touré. Om man på något märkligt sätt lyckas få till en affär med City utan sälja någon av sina unga stjärnor har jag inget att invända. Det skulle vara en lysande lösning.

Men jag har svårt att tro att man kan lyckas värva Touré utan att behöva betala en slant och då kommer man behöva sälja någon av sina mest värdefulla spelare.

Givetvis tänker jag på Mauro Icardi och Mateo Kovacic. Att sälja någon av dem för att kunna lägga vantarna på Yaya tror jag kan vara ett stort misstag.

Är det värt att ha en Touré på topp i max två, tre år istället för att ha kvar en spelare som kanske har tio väldigt starka år kvar? Både Icardi och Kovacic har dessutom talangen att bli riktigt stora stjärnor. Icardi är redan nästan där.

Inter har redan gjort den typen av misstag när man sålde Phillipe Coutinho för ca 9 miljoner euro. Idag har brassen gjort succé i Liverpool och är värd tre gånger så mycket.

Man orkade inte vänta, ville ha framgång på en gång och gav bort en talang. Den där omedelbara framgången kom heller inte.

Först värvar man talanger som ska förädlas över tid, sedan orkar man inte vänta och säljer dem. Kovacic kan komma att bli nästa spelare i raden som slarvas bort.

Det går visserligen att hävda att kroaten inte varit tillräckligt bra, men om man nu verkligen vill att han ska bli så bra som han kan måste han få speltid och förtroende. Chansen att misslyckas, chansen att utvecklas.

Nu när Kovacic petats över en längre tid känns det som om när han väl får chansen så spelar han med rädsla, tänker för mycket och inte vågar släppa loss sina färdigheter.

Det hade varit en sak om Mancini verkligen hade framstått som om han visste vad han gjorde, om Inter hade vunnit sju raka matcher utan Kovacic.

Men faktum är att man inte vunnit på de sju senaste matcherna och då oftast utan Kovacic.  Faktum är att Mancini inte framstår som att han har hittat de rätta lösningarna.

Är det inte ett utmärkt tillfälle att ge Kovacic chansen nu när Inter inte har speciellt mycket att spela för förutom att lägga grunden till nästa säsong?

Att ha Roberto Mancini som tränare är både av ondo och godo. Hans namn gör att många större spelare dras till klubben (typ Shaqiri och Touré), men man står också och faller på Mancinis vilja och val av värvningar.

Att värva Yaya Touré och sälja någon av Kovacic eller Icardi kan komma att bli ett ödesdigert misstag.

Till slut stod vi där med svaren till en italiensk cupfinal som jag för en vecka sedan inte kunnat gissa. Jag trodde nog att Fiorentina och Napoli skulle upprepa fjolårets final med att återvända till Rom båda två.

Det blev tvärtom.

Fiorentina hade fördel efter den första matchen, men föll ordentligt hemma i Florens och missade finalen.

Napoli hade liten fördel inför returen efter ha klarat 1-1 på bortaplan. Men Lazios medvind är för stark nu. Den är på väg att ta dem till Champions League och den har definitivt tagit dem till en final i italienska cupen.

Igår var det i mångt mycket samma formstarka spelare som låg till grunden för segern. Men ändå inte riktigt.

Stefan De Vrij vann allt i luften, Dusan Basta var lysande på kanten, Lucas Biglia styrde på mitten och Felipe Andersons accelerationer var både fascinerande och avgörande.

Men det skulle även komma att handla om en spelare som Lazio faktiskt varit utan ett tag, nämligen Senad Lulic. Han påminde oss om att han faktiskt varit saknad med att påpassligt dyka upp på rätt ställe och styra in segermålet (fin framspelning av Anderson) och sedan även rensa undan Insignes avslut på mållinjen. Lulic blev stor matchvinnare.

Men annars handlar Lazios framgångar om att de spelar som ett lag. Ett lag utan begränsningar. De bara marscherar på.

Napoli promenerar däremot åt ett helt annat håll. Förlusten mot Roma i lördags tog dem ännu längre ifrån en Champions League-plats och igår sumpade man chansen att försvara sin italienska cup-titel.

Higuain var egoistisk och osedvanligt dålig vän med bollen, Mertens var sällan konkret, på mitten finns inga kreatörer och försvaret kändes darrigt när Lazio attackerade med fart.

Nu finns snart bara en Europa League-titel att rädda säsongen med. En titel som Rafa Benitez menar att man inte är skyldiga att vinna.

Jag vette tusan.

Om man inte vinner någon titel (jag räknar inte italienska supercupen som en betydelsefull titel) och dessutom missar en Champions League-plats måste det ändå klassas som en stor besvikelse.

Benitez kanske försvarar sig i rädsla över vad han tror kommer hända. Hans försvar är kanske också den första melodin i den svanesång han nynnar i moll.

Lazio sjunger däremot högt hur vacker deras säsong håller på att utvecklas.

Morata överglänste Salah och sysselsatte det Fiorentinska försvaret i stort sett på egen hand med stor briljans. Marchiso styrde spelet skickligt och försvaret var precis som vanligt stabilt.

Matri fick överraskande spela och gjorde mål. Pereyra som numera ofta är en bättre version av Vidal var hela tiden på språng och Vidal som numera ofta är en sämre version av Pereyra fick istället ägna sig åt det tråkigare gnuggandet och bollvinnadet och gjorde det bra.

För mig var det tre saker som gjorde att Juventus med rätt stor enkelhet kunde vända ett 1-2 underläge till 0-3 seger på Artemio Franchi igår.

1. Hanterandet av situationen

Fiorentina ledde med 2-1 efter den första matchen, men lyckades inte hantera ledningen och hittade inte rätt matchplan. Man varken förde spelet eller ställde om fort via kontringar.

Så fort Juventus hade satt sig i förarsätet efter att ha tagit ledningen med 0-2 kändes det nästan som om matchen var över. Juve kan det här med att spela på resultat och vet hur de ska agera i olika situationer. Det behövs rutin och stor skicklighet för att göra det och det är vad Juventus har.

Det var väldigt stor skillnad i hur Fiorentina respektive Juventus hanterade sina situationer.

1. Juventus försvarsspel.

Jag skulle kunna skrika mig hesa över Moratas fantastiska anfallsspel eller berömma Marchisios och Pereyras mittfältsspel en hel eftermiddag. Men allt det spelar mindre roll om de inte hade haft sin suveräna backlinje bakom sig.

Bonucci styrde uppspelen med elegans, läste spelet väl och agerade med pondus. Chiellini är hans perfekta partner med sin elakhet och att nästan alltid stå rätt.

Tillsammans med Allegris förmåga att få hela laget att spela försvarsspel på ett mycket skickligt sätt är det oerhört svårt att göra mål på Juventus.

Igår var det en mycket viktig faktor i segern.

3. Underpresterande spelare

Fiorentina bör ställa frågor sig till själva till sommaren angående några spelare.

Mario Gomez – Sett till prislapp och lön presterar tysken alldeles för lite.

Hade man haft ett lag som slog fyrtio inlägg per match eller ett lag som drillats av Egil “Drillo” Olsen hade hans närvaro varit mer befogad, men då Fiorentina inte gör det är hans närvaro klart mindre befogad. Så fort han ska göra något med fötterna blir det oftast fel.

Med Babacar väntades i kulisserna kan jag inte se varför man till sommaren ska behålla en spelare som inte alls levererar efter vad han kostar.

Jose Basanta – Jag var skeptisk till argentinaren i somras då jag inte tyckte att han gjorde backlinjen bättre än vad den redan var. Hittills under säsongen har han varit knappt godkänd. Igår var han en katastrof. Han hade svårt att hänga med och tappade bort markeringen på två av baklängesmålen.

Borja Valero – Spanjorens svaga säsong har varit något överraskande men också kännbar för Fiorentina. Han har tappat bort sin kreativa kraft och utan den är han snarare än belastning än en tillgång då han inte hänger med när det går undan. Igår tappade han boll på mitten vilket ledde till det första baklängesmålet och blev ofta passerad av snabbare spelare.

Fiorentina bör ställa sig frågan om Borja är i en lång formsvacka eller om han är på väg ner i karriären. Oavsett bör mittfältet förstärkas. Inte minst för att…

…Alberto Aquilani har varit osynlig i över ett år. Han har mer eller mindre bekräftat sig själv som en spelare som aldrig levde upp till sin potential. Igår var han återigen anonym och passade Neto oftare än sina anfallare.

Fiorentina trodde kanske att de hade ett ben i finalen innan matchen började. Kanske var det även det som fällde dem. De är visserligen fortfarande kvar i Europa League och har en teoretisk chans att komma trea i ligan, men deras största chans till en titel försvann igår.

Juventus däremot har fortfarande chansen på en trippel.

Så talar ett storlag.

Salahs betydelse för Fiorentina kan inte nog understrykas. När “Violas” största hopp och gunstling Giuseppe Rossi missat hela säsongen kan egyptierns anländande nästan beskrivas som en ängel som fallit rakt ner Florens varma famn.

Varje gång han får bollen så hoppas publiken att något stort kan hända. Han kan fara iväg på en solorusch där ingen kan stoppa honom. Han kan avgöra matcher på egen hand.

Sådana spelare är guld värda. Inte bara för alla poäng de inkasserar till sitt lag utan även vad de gör för atmosfären kring klubben. Salah får publiken att strömma till arenan och han inger drömmar och hopp.

Det är garanterat värt mer än alla de 15 miljoner euro han kommer kosta klubben.

Men Vincenzo Montella har all rätt i världen att säga att inget är avgjort bara för att de vann första matchen med 2-1. Det är klart att det är ett bra utgångsläge, men Juventus är så pass starka att de kan vända och vinna. Inte minst med spelare som Morata och Tevez.

Vi kan nog räkna med att Juventus kommer föra matchen och att Fiorentina vill ställa om fort med Salah i spetsen. Det ska bli mycket spännande att se hur lagen hanterar matchen och hur de lyckas eller inte lyckas med sin taktik.

Det här kommer inte bli någon vanlig semifinal i italienska cupen. Rivaliteten, två lag i form och stjärnor som kan konsten att briljera.

Och så förväntningarna då förstås.

Räkna med att trettio tusen Fiorentina-supportrar sätter sitt hopp till att Salah ska ta dem till final i juni.

Ikväll kan han komma att förvandla hoppet till ett segerfyrverkeri.

Omgångens lag:

Morgan De Sanctis (Roma)
Ofta kritiserad, men visade mot Napoli att han fortfarande kan leverera på hög nivå. Gjorde tre viktiga och suveräna räddningar vilket låg till grund för segern.

Kostas Manolas (Roma)
Rena giganten längst bak när Roma besegrade Napoli med 1-0. Gick inte att passera.

Kamel Glik (Torino)
Gjorde sitt sjunde ligamål mot Atalanta, vilket är lika mycket som legenden och landsmannen Zbgniew Boniek som mest hann med under säsong. Med tanke på att Glik är mittback och inte slår straffar är det ett mäktigt facit.

Sebastian De Maio (Genoa)
Elegant och säker bakåt, målskytt framåt. Underskattad försvarare som gjort två mycket bra säsonger i rad nu.

Gonzalo Rodriguez (Fiorentina)
Dominant i backlinjen mot Sampdoria och alltid farlig när han klev upp i plan. Ledargestalt som går mot en mycket stark vår.

Alessandro Florenzi (Roma)
Löpte i massor på sin kant och slog den fina passningen som ledde fram till Romas segermål. Ger alltid hundra procent och varit en av få under lagets svacka som hållit hygglig nivå.

Marco Parolo (Lazio)
Ger alltid mycket kvalitet och kvanitet till sitt Lazio och även så mot Cagliari. Kryddade en bra insats med att göra 1-3-målet på frispark.

Jacopo Sala (Verona)
Jobbade hårt, kom till avslut och spelade fint fram till Tonis andra mål. En spelare att hålla ögonen på i framtiden.

Dries Mertens (Napoli)
Livlig och tog sig förbi sina motståndare med lätthet mot Roma. Var tyvärr lite för ensam.

Mohamed Salah (Fiorentina)
Gjorde ett suveränt solomål och var allmänt svårstoppad för Sampdoria-försvaret. Magisk.

Jeremy Menez (Milan)
Avgjorde mot Palermo med ett utsökt solomål. Blivit Milans offensiva alfahanne den här säsongen och man kan inte låta bli att undra hur många poäng färre Milan skulle haft utan fransmannen.

Omgångens sämsta:

1. Curva sud
Valet att veckla upp en banderoll som förolämpade den ihjälskjutne Napoli-supportern Ciro Esposito och han mor var både osmakligt och onödigt. Roma riskerar nu böter och Curva Sud kan även komma att stängas av.

2. Roberto Mancini (tränare Inter)
Inter bjöd på rena zombie-matiné mot Parma. Visst, säsongen är körd, men man har ändå något sorts ansvar gentemot sina fans. Det är som om så fort en spelare kommer till klubben så sugs de in i Inters svarta hål, blir ännu sämre och hittar inte ut.

Att Inter somnat in och inte presterar bättre, måste nog till stor del hamna på Roberto Mancinis ansvar. Hur lång tid har Inter-tränaren på sig innan han bör få ordentligt med kritik?  Säsongen ut? Nästa säsong? Eller är det kanske redan nu man borde ifrågasätta hans oförmåga att göra laget bättre än innan?

Resultatmässigt har väldigt lite förändrats sedan Mancini tog över.

3. Modibo Diakité (Cagliari)
Hade svårt att hänga med när farten drogs upp och orsakade en straff när han inte hängde med i Keitas snabba svängar. Håller inte riktigt måttet.

Skytteligan:
17 mål: Carlos Tevez (Juventus) 16 mål: Jeremy Menez (Milan) 15 mål: Luca Toni (Verona) Mauro Icardi (Inter) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Paulo Dybala (Palermo) 11 mål: Fabio Quagliarella (Torino)

Roma har fortfarande inte hittat sitt spel riktigt, men har istället fått ordning på försvarsspelet och hittat lagmoralen. Mot Napoli räckte det med en grym De Sanctis, en majestätisk och fenomenal Manolas och ett fint anfall av Florenzi och Pjanic.

Visst, Roma är sig ännu inte likt, men man har satt ihop två segrar i rad och bara det är ju ett stort steg framåt.

Napoli försökte främst via en pigg Mertens och kunde ha fått med sig en poäng, men faktum är att deras ligasäsong är på väg mot ett litet fiasko.

De kan dock fortfarande rädda sin säsong via cuperna.

***

Det Rom-lag som annars imponerar mest är Lazio. Mot Cagliari hade Felipe Anderson turbon inställd och De Vrij tog hand om backlinjen. Men det behövdes en frisk fläkt från bänken för att ta med sig de tre poängen hem från Sardinien.

Keita Balde Diao hoppade in och gav Cagliaris försvar stora bekymmer med sin snabbhet och fixade två straffar. Biglia satte en och …missade en.

Parolo säkrade sedan segern med sitt frisparksmål som gav 1-3 och Lazios seger håller dem på oförändrat avstånd till Roma och man är nu sex poäng före nya fyran Fiorentina.

Får Lazio bara behålla sina bästa spelare och fylla på med 3-4 vettiga nyförvärv har Lazio mycket intressanta saker på gång.

***
Fiorentina tog vara på Napolis fall, vann och blåste förbi både Sampdoria och napoletanarna.

På en regnig gräsmatta på Artemio Franchi hade Fiorentina total kontroll över Sampdoria. De sökte de långa anfallen via stort bollinnehav och avståndet mellan lagdelarna var fördelaktigt korta.

Borja duckade och Diamantis skott slash inlägg, smet in i Vivianos bortre hörn. Sedan höll Mohamed Salah egen show och solomålade in tvåan till publiken stora förtjusning (Salah-febern växer sig stekhet)

Montellas Fiorentina hänger på topptrion och växer som lag samtidigt. De har en spelare supportrarna kan sätta all sin tro till, en spelare som de tidigare satt all sin tro till som är på väg tillbaka och de har tränare som kan bygga guld av sten.

De bästa påskäggen delades ut i Rom och Florens.

***

På San Siro var de blåsvarta äggen ruttna.

För Inter bjöd på rena zombie-matiné mot Parma. Visst, säsongen är körd, men man har ändå något sorts ansvar gentemot sina fans.

Shaqiri sköt inte, tappade boll och var allmänt värdelös, Brozovic var briljant i kroatiska landslaget men osynlig igår, Kovacic har tappat bort sitt självförtroende och Podolski är om möjligt ännu sämre än i Arsenal.

Det är som om alla nya spelare sugs in i Inters svarta hål, blir ännu sämre och hittar inte ut. Supportrarna är lite förvirrade. Vem eller vilka ska de skylla på? Thohir? Moratti? Mazzarri? Spelarna? Calciopoli?

Eller kanske Roberto Mancini?

Hur lång tid har Mancini på sig förresten? Säsongen ut? Nästa säsong? Eller är det kanske redan nu man borde ifrågasätta hans oförmåga att göra laget bättre än innan?

Faktum är att de gör en ännu sämre säsong än Milan fastän de innan säsongen hade ett bättre lag på papperet.

Kanske är det just att de har en del spelare som har en spännande framtid eller en högt värde på transfermarknaden som gör att det går att tro på någon sorts framtid för Inter.

Det är inte lika lätt att säga samma sak om Milan. Har svårt att tro att någon spelare är värd över 10 miljoner euro idag.

Det är svårare att göra om Milan till ett topplag via transfermarknaden om inte klubben säljs till ett kinesiskt konsortium eller liknande.

Men tack och lov har de Jeremy Menez. Igår fixade han tre poäng mot Palermo med en härlig rusch och ett ännu härligare avslut.

Tänk att han fixat så många poäng åt Pippo. Tro fan att han får spela jämnt.

Inzaghi körde sedan sitt vanliga snack om att “tänk om vi inte haft några skador”.  Alltså vilka tänker han på? en Alex vars karriär är brant på väg utför, en Montolivo som aldrig varit sämre? en De Sciglio som gått från Real Madrid-objekt till Serie B-klass?

Alltså jag undrar vilka de här skadade spelarna som skulle förändrat Milan säsong är egentligen?

Kanske kan man vrida på frågeställningen. Tänk om Jeremy Menez varit skadad halva säsongen och de andra friska?

Hade det inte varit värre?

***

Luca Toni är evig. Hellas Veronas försvar är inte evigt.

***
Tänk att Franco Brienzas bästa säsong skulle komma vid 36 års ålder.

***
Mauricio Pinilla kan bara göra galna, fantastiska, underliga och mästerliga mål. Han är även inte helt ovan att bli utvisad.

***

Kamel Glik. Il Cannoniere.

***
En frispark från nära håll. Ett perfekt skott i nättaket. Nummer sjutton.

Carlos Tevez är Serie A:s bästa spelare.

Däremot är kampen om Champions League-platserna öppen och mycket spännade. Det ser ut att handla om fem lag som gör upp om två platser.

Det ska också sägas att andraplatsen är oerhört viktig. Det är stor skillnad på attt ta sig direkt till gruppspelet i Champions League än att kvala. Fråga bara Napoli.

Dessutom slipper man få försäsongen upphackad av tidiga kvalmatcher i augusti.

Ställningen just nu: Roma 53 p, Lazio 52 p, Sampdoria 48 p, Napoli 47 p, Fiorentina 46 p.

 
ROMA
Form: Usel
Skador: Strootman (resten av säsongen), Maicon (1-2 veckor), Gervinho (2-3 veckor) Totti (osäker till spel i helgen), Keita (1-2 veckor) Ucan (1-2 veckor)

Roma har en tuff och viktig match redan nu på lördag mot Napoli. Dels för poängen skull, men dels för att se vart de står någonstans. Är det någon gång det är rätt tillfälle att hitta tillbaka till formen är det nu på lördag. En förlust skulle säkert svida hårt och få jobbiga konsekvenser för resten av säsongen.

I den näst sista omgången ställs man mot Lazio i ett prestigefyllt derby. Den matchen kan bli avgörande för hurvida man tar sig till C.L eller inte.

Nycklar till C.L: Att man knyter näven, vänder den negativa trenden och hittar spelglädjen igen. Några spelare måste kliva fram.

LAZIO
Form: Lysande
Skador: Djordjevic (4-6 veckor), Konko och Pereirinha (osäkra till spel till helgen)

Lazio har ett relativt lätt spelprogram ända fram till de fyra sista omgångarna. Det gäller för dem att samla så många poäng som möjligt innan dess. Att avsluta med Inter hemma, Sampdoria borta, derby mot Roma och avslutningsvis Napoli borta är ingen dans på rosor. Det kommer bli fyra oerhört viktiga och avgörande matcher för Lazio i maj.

Nycklar till C.L: Att Felipe Anderson fortsätter i samma fantastiska form, att man vinner de “enklare” matcherna, att Klose hittar målformen och att man slipper skador på Biglia och De Vrij.

SAMPDORIA
Form: God
Skador: Munoz och Cacciatore (osäkra till spel till helgen)
Europa spel: Nej.
Spelprogram: Fiorentina (b), Milan (b), Cesena (h), Napoli (b), Verona (h), Juventus (h), Udinese (b), Lazio (h), Empoli (b), Parma (h)

Sampdoria ställs i helgen mot Fiorentina på bortaplan vilket blir väldigt viktigt. Förlust där och “Viola” passerar dem i tabellen och avståndet till lagen ovan kan öka. Det går förstås att ta igen, men då krävs det nog bra resultat mot Milan och Cesena. Har även Juventus kvar att möta (man brukar dock göra bra ifrån sig mot just Jven) men avslutningen ser annars rätt hygglig ut för Sampdoria. Viktig match mot Lazio på hemmaplan i den tredje sista omgången. Är Sampdoria med i racet där så…..

Nycklar till C.L: Att Eto’o och Muriel fortsätter att visa god form, att Eder vuxit ännu mer efter sina fina landskamper och att försvaret håller en hög nivå.

NAPOLI
Form: Svårbedömd.
Skador: Michu (4-6 veckor)
Europa spel: Ja. Ska möta Wolfsburg den 16 april. Retur den 23 april.
Spelprogram: Roma (b) Fiorentina (h) Cagliari (b), Sampdoria (h), Empoli (b), Milan (h), Parma (b), Cesena (h), Juventus (b), Lazio (h)

Napoli åker till Rom på lördag för att försöka plocka in poäng på dem. Veckan efter har man på nytt en “avgörande” match mot Fiorentina. Goda resultat de närmsta veckorna skulle betyda mycket för Napoli, inte minst då man ska ta sig an Wolfsburg därefter och då lär Benitez börja ställa över spelare. Har sedan ett rätt behagligt spelschema innan man avslutar med Juventus borta (Juve klara mästare?) och Lazio hemma i den sista omgången. Just matchen mot Lazio kan komma att bli helt avgörande.

Nycklar till C.L: Att man hittar en någorlunda jämn nivå i sina insatser och inte tappar onödiga poäng, att man klarar av att dubbla med Europa-spelet och att Higuain prickar toppformen under slutruschen.

FIORENTINA
Form: Hygglig.
Skador: Rossi (3-4 veckor), Savic och Pasqual (tid osäker)
Europa spel: Ja. Ska möta Dynamo Kiev den 16 april. Retur den 23 april.

Fiorentina har två viktiga matcher mot Sampdoria och Napoli innan man ska försöka slå ut Dynamo Kiev i Europa League. Har visserligen Juventus kvar att möta, men i de åtta sista matcherna har man “enkla” matcher som Verona, Cesena, Parma, Chievo och “hyfsat enkla” matcher mot Cagliari, Empoli, Palermo kvar. Spelschemat talar för Fiorentina.

Nycklar till C.L: Att man slipper fler skador, att Salah fortsätter att briljera, det hyfsat enkla spelschemat, att man klarar av att dubbla med Europa League-spel och att både Gomez och Babacar levererar mål.

**

Det är i stort sett omöjligt att gissa hur det kommer gå, men både Roma och Lazios lilla försprång är en fördel. Men om Roma fortsätter att haverera kan de komma att missa Europa helt. Dessutom är Lazios sista fyra matcher en riktigt holmgång. Det kan öppna upp för något av de andra lagen.

Frågar du mig idag skulle jag svara Roma och Lazio till Champions League, där Napoli kan komma att blanda sig i sista stund. Fiorentina till Europa League och att Sampdoria missar Europa-spel.

Men å andra sidan tippad jag ju Fiorentina trea innan säsongen. Så jag får väl kanske stå fast vi det.

Jakten på Champions League-platserna kommer bli en rysare och det blir ett sant nöje att följa den spännande resan ända in i maj.